Alfahannen

Bloggen är död...Länge leve bloggen!

2011-01-09T09:58:00.000+01:00

Av någon obskyr och dunkel anledning har tekniken på Blogspot börjat jäklas med mig. Detta gör mig förbannad.

Därför tar jag nu farväl av denna blogg men bjuder er att besöka min nya, i vredesmod skapade, blogg:

http://alfahanne.wordpress.com

Väl mött, och ha överseende med att den är under uppbyggnad!

Kram på er!

Samspel

2010-12-31T10:07:00.001+01:00

-Jag blir så trött! Exakt hur värdelös kan en karlslok vara? Förutom att han är heldum när det gäller att köpa julklappar så är han ännu värre när det kommer till julklappsrimmen! "Jag hade inte råd med botox, så här får du en Xbox". Va?? Och nu sitter han där hemma och spelar, den förbannade idioten! Nu ska du få världens chans, mister; Köp mig en whiskey till så är jag din för ikväll!

-Hovmästarn! En Ardbeg till damen här! Hmm, Xbox säger du? Vilka spel har han?

-AAAARGH!

Några av de som försvann 2010

2010-12-29T22:46:00.001+01:00

Så här i årets skälvande slutskede skulle jag vilja ta tillfället i akt att ge en sista hyllning till några av de inspirerande och härliga människor som ryckts ifrån oss under 2010.

Listan som följer gör inga anspråk på att kallas fullständig, det handlar snarare om att jag tar upp de personer som berört mig på ett eller annat sätt under livet.

Stämningsfull musik hör självfallet till då det vankas minnesstund, så jag föreslår att ni kör igång nedanstående musikstycke och använder det som musikalisk fond medan ni kontemplerar min lilla hyllning.

Låt oss vinka farväl till följande medmänniskor:

De som stod bakom kameran

Dino de Laurentiis (1919-2010)

Demonproducenten som låg bakom flera av de största Hollywoodproduktionerna under 80-talet och framåt. Han gjorde Arnold Schwarzenegger känd för en större publik genom Conan-filmerna, och vi finner även alla Hannibal-filmerna i hans rymliga bagage.

Stephen J. Cannell (1941-2010)

Om de Laurentiis var en av de stora inom filmbranschen så var Cannell hans motsvarighet inom TV-mediet. I egenskap av både producent och manusförfattare spottade Cannell ur sig den ena succéserien efter den andra. Vad sägs om Rockford Files, Baretta, Titta Han Flyger, The A-Team (skrev även manuset till och producerade filmen med samma namn från tidigare i år), Wiseguy, Renegade, The Commish och 21 Jump Street (japp, det är hans fel att Johnny Depp är en stjärna).

Det sista man fick se då eftertexterna rullat ut i ett avsnitt i någon av hans serier var alltid Cannell sittandes vid en skrivmaskin. Plötsligt sliter han pappret ur skrivmaskinen och slänger det över axeln, pappret singlar i luften och bilder slutligen ett C i ordet Cannell productions (eller liknande). Minns ni det?

Blake Edwards (1922-2010)

Jag har redan berört honom i ett tidigare inlägg, men det är klart han skall vara med på denna lista!

Arthur Penn (1922-2010)

Ytterst talangfull regissör som upplevde sin storhetstid i yrket under 60- och 70-talet. Han hade mycket givande samarbeten med bl.a Warren Beatty och Dustin Hoffman, och bland hans främsta verk kan nämnas Bonnie And Clyde och Little Big Man.

Irving Kershner (1923-2010)

Regissör som visste att underhålla massorna med sina stadiga hantverk till filmer. Rymdimperiet Slår Tillbaka, Robocop 2, Never Say Never Again mm.

De som berikade våra liv med musik

Solomon Burke (1940-2010)

The Bishop of Soul. Hade inte han funnits så hade t.ex Blues Brothers blivit en ganska trälig och hopplös film. Hans "Everybody Needs Somebody To Love" är ju en av de sånger ifrån filmen som hänger kvar allra längst i minnet efteråt.

Lena Horne (1917-2010)

Sångerskan med den stora rösten. Hon gjorde karriär när det var som mest motigt att vara svart i USA, och de som kan något i branschen säger att om hon bara varit vit så skulle hon varit störst i världen. Hur det än är med det, så tycker jag ni ska lyssna till hennes "signaturmelodi" Stormy Weather. Episkt!

Peter Steele (1962-2010)

Type O Negative's sångare finns ej mer ibland oss. Med sin djupa röst och karismatiska uppenbarelse gav han vampyrmusiken ett svårförglömligt ansikte.

Malcolm MacLaren (1946-2010)

Malcolm gjorde många saker under sin illustra karriär som musikproducent, men vi behöver bara komma ihåg honom för en gärning.

Han uppfann punk.

De första strömningarna åt de hållet skapade han med sina första protegéer, The New York Dolls. Några år senare hittade han Johnny Rotten och Sid Vicious och sparkade in dem i en skivstudio. Sex Pistols skapades och Nevermind The Bullocks landade på skivdiskarna kort därefter. Resten är historia. Därefter har han även lagt sin talangfulla hand på Adam and the Ants, Bow Wow Wow och Boy George. Malcolm var en av de riktigt stora.

Ronnie James Dio (1942-2010)

Den lille mannen med den STORA rösten lämnar tveklöst ett rejält tomrum efter sig. Hur en äldre gentleman vid 67 års ålder med sin röst kan blåsa perukerna av sin konsertpublik är inget annat än en gåta. Lägg därtill att han skapade gesten ni ser på bild, så förstår ni att vi pratar legend här.

De som trollband oss med sina ord.

J.D Salinger (1919-2010)

Författaren till den tidlösa kultklassikern Räddaren I Nöden (Catcher In The Rye) kan förstås inte uteslutas. Romanen är i våra dagar lika känd för att ha varit inspirationskälla då en viss Mark Chapman bestämde sig för att ta livet av John Lennon.

Erich Segal (1937-2010)

Författare till en av världens mest romantiska och tårframkallande böcker (som sedermera också blev en av världens mest romantiska och tårframkallande filmer), Love Story. Jag klarar fortfarande inte av att se hela filmen utan att bröla i soffan likt ett skadskjutet vildsvin.

De stora namnen framför kamerorna

Dennis Hopper (1936-2010)

En av Hollywoods allra säkraste karaktärsskådespelare behöver ingen närmare presentation.

Personligen glömmer jag honom aldrig för sin roll I Easy Rider.

Corey Haim (1971-2010)

Hade tveklöst sin storhetstid som barnstjärna, och för mig har han för alltid etsat sig fast i och med sin roll i ungdomskultisen The Lost Boys (där för övrigt Kiefer Sutherland slog igenom).

Pernell Roberts (1928-2010)

Så försvann också den siste i familjen Cartwright, den tjusige Adam (längst till vänster). Alltid klädd i svart utgjorde han för mig den coolaste i klanen.

Leslie Nielsen (1926-2010)

Det jag framför allt gillade med Leslie Nielsen var hans förmåga att framföra vansinniga repliker med ett stoiskt och torrt lugn. Fixa popcorn och ladda VHS'en med Titta Vi Flyger, gott folk! 80-talsnostalgitripperna skall hanteras med måtta men här kan ni bre på ordentligt, det är det värt. Och när ni ändå ser på denna...

Peter Graves (1926-2010)

...så skänk gärna en tanke till denne fårade gentleman också. Peter gjorde kanske sin största roll som Phelps i Mission Impossible-serien. Men själv minns jag honom bäst i just Titta Vi Flyger, där han spelar pilot med något udda approach till barn. Han får fram en pojke till sig som gärna vill se hur en pilot har det, och det dröjer inte länge innan han bombarderar pojken med diverse underliga frågor, som "Har du någonsin suttit i ett turkiskt fängelse?"

Jill Clayburgh (1944-2010)

Fantastiska Jill har alltid stått för utomordentliga rolltolkningar, och själv upptäckte jag henne då jag såg Chicago-expressen (Silver Streak) ifrån 1978. Sval, sexig och rolig.

John Forsythe (1918-2010)

John hade en lång och framgångsrik karriär, men vi minns väl honom bäst som Blake Carrington i en av de 3 "stora" såporna på 80-talet, Dynastin.

Gary Coleman (1968-2010)

En av de största (dock inte till växten) barnstjärnorna någonsin i TV-världen. Slog igenom med dunder och brak 1978 i serien Diff'rent Strokes.

Jean Simmons (1929-2010)

Vackra Jean var en av Storbritanniens största filmstjärnor under 50- och 60-talet. Ledande roller i Spartacus, Guys and Dolls och Big Country gjorde henne folkkär på 2 kontinenter. Hon beskrevs som en blandning av Audrey Hepburn och Elisabeth Taylor, och det är väl bara att hålla med.

Tony Curtis (1925-2010)

Tony har spelat huvudroller i alla tänkbara genrer, men i min bok finns han för alltid inskriven för 3 roller; Som Joe i I Hetaste Laget (Some Like It Hot), som The Great Leslie i The Great Race och som Roger Moore's radarpartner Danny Wilde i den härliga serien Snobbar Som Jobbar (The Persuaders).

De som man sett så många gånger men aldrig lärt sig vad de heter

James Gammon (1940-2010)

Mannen med det ruggliga fejset har vi sett i många filmer, den jag minns bäst är Värsta Gänget (Major League) ifrån 1989, där han spelar tuff baseballtränare som lyckas få ordning på ett gäng hopplösa karaktärer.

Merlin Olsen (1940-2010)

Charles Ingalls' bäste vän i Lilla Huset På Prärien har ni väl inte glömt? Återigen något jag inte kan titta på utan näsduksförrådet väl påfyllt.

Chao Li Chi (1927-2010)

Betjänten på Falcon Crest i våra minnen, och det är märkligt att han och hans kollega...

Simon MacCorkindale (1952-2010)

...i samma serie gick bort med bara några dagars mellanrum. Simon spelade den den stilige Greg Reardon som intrigerade friskt i Tuscany Valley.

Kevin McCarthy (1914-2010)

Den gode Kevin's nuna har jag sett så många gånger i otaliga biroller att jag inte ens kan komma på en enda film just nu...men visst känns han igen?

Harold Gould (1923-2010)

Harold hade den typiske överklassnobbens utseende och manér, och många av hans roller kom därför att präglas av detta. För mig är han för evigt förknippad med rollen som den hysteriske koncerndiktatorn Engulf i Mel Brooks' klassiska Det Våras För Stumfilmen.

Tom Bosley (1927-2010)

Toms roll som pappa Howard Cunningham i Gänget och Jag (Happy Days) får inte falla i glömska. Myspappa var ordet.

Ingrid Pitt (1937-2010)

Vampyrfilmer var även på modet under 70-talet, och Ingrid blev en konstitution inom genren. Hon var med i nästan allt gotiskt under denna period. Med sin utstrålning och östeuropeiska brytning var hon som klippt och skuren i rollen som vasstandad femme fatale. Gamle Dracula-tolkaren Christopher Lee lär ha dreglat så illa under inspelningarna att huggtänderna lossnade.

Svenskarna

Gösta Bredefeldt (1935-2010)

Känd på senare tid som Harald Vanger i Män Som Hatar Kvinnor, men har en lång karriär bakom sig och har synts otaliga gånger i både film och TV.

Emil Forselius (1974-2010)

När jag såg Wallanders Indrivaren var han redan borta. Det kändes inte bra.

Brita Borg (1926-2010)

Fat Mammy Brown sitter fortfarande som en smäck, och jag minns henne allra mest genom hennes medverkan i Povel Ramel's Knäppupp, liksom...

Martin Ljung (1917-2010)

...kollegan Martin, som jag har så väldigt många goda minnen av. Svarta Malin, Fingal Olsson, Guben i Låddan, Farbror Frippes Skafferi och så förstås den svårt hypokondriske Viking (-Den här tegelstenen, den bär jag med mig bara för att jag inte orkar kasta bort den). En skön herre.

Janne Halldoff (1939-2010)

Regissören som bland annat filmatiserade Lundell's Jack och gav oss komedier som Bröllopet och Firmafesten, men det som jag först tänker på är filmen Rötmånad ifrån 1970. Där introducerades jag för första gången inför en viss Ernst Günther, och den karln har jag haft ett gott öga till sen dess. Tack för det, Janne!

Oj, långt inlägg men jag skulle kunna ta upp så många fler...

Tanken jag hade var i alla fall att skänka dessa själar en extra tanke. Hos mig lever ni kvar.

Sov i ro.

Multi-tasking

2010-12-28T09:28:00.000+01:00

Eskil skulle minsann visa den där eländiga kvinnan att han visst kunde köra motorcykel och äta prinskorv på samma gång.

Världsomspännande Virtuell Vänskap (tryck på gilla)

2010-12-27T00:59:00.000+01:00

Facebook.
500 miljoner användare.
En halv miljard låter mycket, och är mycket, men tänk om kineserna släpptes in också?

En praktikant på sajten har kartlagt var användarna finns, och dessutom åskådliggjort detta utomordentligt tydligt via en sorts ljuskarta. Nordamerika och Europa lyser starkast, medan både Kina och Ryssland istället lyser med sin frånvaro (ganska roligt uttryckt, eller hur?).

Jag är själv fast i FB-träsket, men jag minns faktiskt att jag även var med i en föregångare till Fejjan för cirka 10 år sedan. Sajten hette Sixdegrees.com, och namnet syftade på uttrycket "six degrees of separation", som i sin tur gick ut på en teori om att jordens alla invånare är sammankopplade till varandra i ett mänskligt nätverk inom 6 steg. Jag känner några, som i sin tur känner några, som i sin tur känner några, osv osv.

Tanken är ganska intressant, och den numera insomnade sajten gjorde ett friskt försök att bevisa tesen. Jag registrerade mig, nämnde några av mina närmaste som också blev inbjudna, och så byggdes min bekantskapskrets upp. Efter några månader hade jag ca 60 vänner och bekanta inom min närmsta krets (steg 1), men eftersom de 60 kände ett antal människor var så visade det sig att jag (åtminstone teoretiskt) var förenad med 3,5 miljoner människor till i världen. Det kändes ganska svindlande då, jag menar för 10 år kändes inte globaliseringen lika påtaglig som nu.

Vid ett tillfälle befann jag mig i ett chattrum på Sixdegrees tillsammans med ett tiotal av mina världskontakter, en brokig skara minsann:

En fiskare ifrån Narvik.
En student ifrån Pnom-Penh.
En arkitekt ifrån Houston.
En servitris ifrån Amsterdam.
En skomakare ifrån Johannesburg.
En bagare ifrån Melbourne.
Och en barberare ifrån Sevilla!

Vilka samtal vi hade, hur roligt som helst!

Sixdegrees finns inte mer, men nu har vi ju Facebook istället. Betydligt enklare gränssnitt, men oändligt mycket ytligare också. Vissa bekymmer med integriteten, men det verkar inte avskräcka särskilt många. Huvudsaken är ju att man kan berätta för alla vad man gör just nu. Att man tvättar, hunden har bajsat, hela familjen har maginfluensa eller att man nyss gjort slut och är tillgänglig på marknaden igen.

Det är ju just sådan information vi drömmer om att få, eller hur?

AB, Expressen,

Julefrid

2010-12-25T11:56:00.000+01:00

"Gott kaffe på ett kick" hade den klämkäcka expediten på MediaMarkt kvittrat. Nu hade det gått 2 timmar, julgästerna väntade och Åke hade ännu inte listat ut var filtret skulle sitta. Han började bli scheisse-förbannad.

Jultradition

2010-12-23T09:06:00.001+01:00

-Jaså barn, ni vill höra historien om varför vi alla har röda arslen? Nåväl, låt gå.

Allt började en kulen vinterdag då farbror Ruben gick för att köpa julmust på Lidl...

De bästa filmer som aldrig kommer göras del 1

2010-12-22T20:18:00.000+01:00

"I rymden kan ingen höra dig cykla"

De 10 mest inkomstbringande filmerna 2010

2010-12-22T09:29:00.003+01:00

Tidningarna förtalte igår om att gamle DiCaprio gjort en strålande personlig comeback på vita duken under 2010, och onekligen lyckades karln pricka in 2 av de mest originella rollgestaltningarna (Shutter Island och Inception) som filmåret hade att erbjuda. Därtill har han håvat in mest dollars i hård konkurrens med bl.a Johnny Depp och Robert Downey Jr.

Så, vilka filmer gick bäst under 2010?
IMDB.com har svaret:

1. Toy Story 3 - 1.063.000.000 $
2. Alice i Underlandet - 1.023.000.000 $
3. Inception - 817.000.000 $
4. Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 - 736.000.000 $
5. Shrek - nu och för alltid - 731.000.000 $
6. Eclipse - 695.000.000 $
7. Iron Man 2 - 617.000.000 $
8. Dumma Mej - 537.000.000 $
9. Draktränaren - 493.000.000 $
10. Clash of the Titans - 492.000.000 $

3D-trenden håller i sig, om jag inte räknar galet så gick åtminstone 6 av de ovanstående filmerna att titta på genom kulörta glasögon. 4,5 filmer på listan är animerade (Alice räknar jag som en halv).

Personlig favorit är Dumma Mej (betänk att jag är barnförälder, det är svårt färgande må ni tro). "I'ts so fluffy I'm gonna die!" kan mycket väl vara årets replik i en film:)

Att däremot filmen Clash of the Titans tagit sig in på topp 10 är inget annat än en gåta, ty sämre storfilm får man leta efter (dock inte så länge, ty bara en aning längre ner på listan infinner sig den fantastiskt usla The Last Airbender, en film så häpnadsväckande dålig att jag under de mest plågsamma episoderna allvarligt funderade på att stoppa in fetvadd i öronen och klösa ögonen ur mig för att slippa eländet).

Nu har till och med Clash-spektaklets huvudrollsinnehavare, den gamle blåskallen från Avatar Sam Worthington, gått ut med en ursäkt för att filmen blev så underbart dålig. Att höra folk skratta på fel ställen måste göra ont i en konstnärssjäl. Dock gör det tydligen inte mer ont än att en uppföljare är i görningen. Bäva månde världen!

Sam, lyssna nu på mig. Var inte ledsen för att du gjort en skojig film. Du är inte ensam, förstår du.
Det samma har inträffat för de flesta storstjärnor innan dig. Titta här bara:

Ahh, ganska långt ifrån Bond eller hur? I den märkliga LSD-osande filmen Zardoz (1974) skjuter herr Connery utomjordingar hej vilt och skuttar omkring i en dräkt som skulle skrämma slag på självaste Borat. Dags för en uppföljare? Jaså, inte det...

Jo, det fanns ett liv före Rocky. Ett jäkla liv till och med. Filmen hette egentligen The Party at Kitty and Stud's (1971), men efter Sylvesters genomslag i boxarfilmerna släpptes den igen med ny titel som subtilt anger vem som har huvudrollen. Filmens handling? Snälla nån, det behöver jag väl inte berätta! Men den gode Stallone verkar mest vara i behov av sömn hela filmen igenom.

En ung och hungrig Clooney i det odödliga eposet Mördartomaterna Kommer Tillbaka (1988). Att medverka i en film vars handling i huvudsak kretsar kring mordiska grönsaker kan tyckas fatalt för karriären, men det gick ju skapligt för den lille gympasko-pojken ändå.

Så, Sam, du kan fortfarande rädda karriären. Men ge då fan i att medverka i uppföljaren, är du snäll.

SVD, GP, UNT, Expressen, HD, GD, AB

DN, Metro, GP, HD, BLT, SVD

DN,

Britterna gillar unga Robyn. Själv gillar jag gamle britten Glenn

2010-12-21T10:23:00.002+01:00

Robyn's låt Dancing On My Own har av brittiska The Guardian utsetts till årets låt.
Grattis Robyn, du skiner!

Men eftersom jag råkar befinna mig i begynnande gubbålder (med vidhängande gaggighet som extra piff i anrättningen) så håller jag förstås inte med. Inget ont i flickebarnet, men jag har ju en fäbless för klassisk rock. En musikgenre som nådde sin kulmen ungefär samtidigt som Tyrannosaurarna klev ner sig i träsket och gav plats för neanderthalarna.

Eller 70-talet, om vi nu ska vara mer exakta.

Därför har jag följaktligen en annan kandidat till titeln Årets Låt.

Jag blev både glad och överraskad då jag för några månader sedan förstod att ett gäng rockrävar svetsat ihop en ny spännande konstellation på rockhimmeln. Det nya bandet i fråga heter Black Country Communion och består av följande gamla headbangare (jag säger gamla, för om de skulle försöka ge sig på att headbanga idag så skulle troligtvis först perukerna flyga av för att strax följas av själva huvudena. Headbang är en ungdomspryl, gott folk!):

Derek Sherinian (keyboard) - Medlem i Dream Theater.

Jason Bonham (trummor) - Jajamensan! Den legendariske hudbankaren i Led Zeppelin, John "Bonzo" Bonhams lille son har följt sin fars fotspår (han verkar dock inte hittat nycklarna till pappas barskåp, det ska vi vara glada för).

Joe Bonamassa (gitarr, sång) - En av världens vassaste gitarrister, och ett stort namn på den amerikanska blues-scenen.

Glenn Hughes (bas, sång) - The Voice Of Rock är tillbaka! Legendarisk sångare som avverkat både Deep Purple, Black Sabbath och Phenomena. Karln är runt de 60 men spräcker fortfarande glasögon till höger och vänster med sin pipa (vilket måste vara jobbigt eftersom han alltid uppträder med solglasögon på...han hinner inte ens värma upp innan de måste bytas).

Vilket gäng! Och den första plattan, med samma namn som bandet, gör följaktligen ingen besviken. Guitar Hero-riffen står som spön i backen, och Glenn ylar som om han just fått en betongsugga tappad på lilltån, underbart!

Mitt favoritspår från plattan (och därmed min kandidat till Årets Låt) är Song Of Yesterday, det osar inte så lite Zeppelin om den då Bonamassa börjar riffa loss:) Den hör ni här nedan.

Rock on!

DN, SVD, GP, UNT, SVT, Metro, Kuriren, HD, Barometern, Expressen,

Ansiktslyft

2010-12-21T07:27:00.000+01:00

Förskräcks inte, kära läsare!

Jag håller på att fumla fram en ny, tjusig inramning på Alfabloggen.

Det blir nog bra till slut...:)

Vad tycks?

Sifferkombinationernas makt

2010-12-19T11:56:00.000+01:00

Häromdagen tog batteriet slut i mobiltelefonen (vilket givetvis, helt enligt en för de flesta bekant jävlighetslag, alltid sker vid sämsta möjliga tidpunkt). När denna gräsliga fadäs inträffade befann jag mig i en damklädesbutik, av alla ställen. Jag går inte in mer på det den här gången, men om ni önskar lite bakgrund om min generella uppfattning gällande dessa inrättningar så rekommenderar jag att ni läser mitt trevliga gamla inlägg Damklädesbutiker - Mannens helvete?.

Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.

Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).

-Hur svårt kan det vara, plattskalle! Okej kolla noga här nu, vi bokstaverar; E-C-K-L-E-S-I-A-S-T-I-K-M-I-N-I-S-T-E-R

Men.

Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).

Ok Al, time to get the hell out of my head! No DISKUSsion!

Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).

Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.

Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.

Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)

Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.

Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.

Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...

Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.

Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)

Kram på er!

Jullåtar - ett herrans STIM

2010-12-17T20:52:00.001+01:00

Det senaste decenniets mest spelade jullåtar har idag presenterats av STIM (Södertäljes Traktorförares Intrikata Motståndsrörelse, eller hur det nu var), och föga överraskande finner vi idel säkra kort i toppen.

Vad gäller den svenska floran ser topp 3 ut som följer:

1. Mer Jul - Adolphson-Falk
2. Jul Igen - Just D
3. Tänd Ett Ljus - Triad

Den utrikiska sammanställningen bjuder inte heller på några chocker:

1. Last Christmas - Wham
2. Do They Know It's Christmas - Band Aid
3. All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey

Gott så, även jag kan leva med ett visst musikaliskt idisslande denna tid på året. På julen äter vi ju mat som är anpassad för magsäckar som är ca 300 år äldre än våra gräddfils-bortklemade versioner, så varför skulle öronen slippa undan?

Men något gnager i mig. Jag är rädd att om 5-10 år kommer samma lista toppas av Mångnes (Måns Zelmerlöw och Agnes) slakteriversion av Mariah Careys låt ni kan se ovan. Den är inte bara för jävlig som det är, dessutom kan eller vill inte Agnes sjunga korrekt engelska. Det kan också vara så att hon ägnar sig åt pyromani på lediga stunder, och låter oss på ett mycket subtilt sätt få reda på detta i nämnda låt.

Ni vet inte vad jag talar om?
Jamen lyssna själva på eländet då:

Hörde ni? Nej?
Ok, lyssna ca 1:06 in i låten. Där ska Agnes sjunga "I don't need to hang my stocking, there upon the fire place".

Men det gör hon inte. Hon sjunger "fire pace". Vad betyder det? Eldtakt?
Eller sjunger hon kanske "fire pays"? Det låter onekligen som ett mantra som passar en pyroman (eller för all del även brandkaptener i Hong-Kong som minsann inte släcker några pågående bränder förrän de förhandlat fram ett bra pris av de drabbade). Eld lönar sig, eld lönar sig...kan det vara det som Agnes vill ha sagt?

Eller är det bara jag som gnäller nu igen? Troligtvis.

Slutligen skulle jag bara vilja delge er min egen favorit-jullåt över alla andra, tragiskt nog finns den ej representerad på någon av de 2 topplistorna.

Här kommer den. Och ja, jag kan den förstås utantill. Jag tänkte lära Ella sjunga den så att hon kan överraska sin konservativa lärarinna lagom till julen.

Kram på er!

DN, SVD, GP, NT, HD, UNT,

Glöm aldrig Birdie-nam-nam, gott folk!!

2010-12-17T12:23:00.003+01:00

88 år ung har den store regissören Blake Edwards tagit klivet till den stora humorhimmeln och lämnat oss andra kvar i en värld som just blev en aning gråare.

Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.

Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.

Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.

Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.

Operation Petticoat och Breakfast At Tiffanys tillhör annars hans tidigaste fullträffar som spreds till en större publik, men det var först 1963 som hans namn blev en av de hetaste i filmvärlden. Det var nämligen då han slängde in den då relativt okände Peter Sellers i handlingen och gjorde Den Rosa Pantern. Resten är humorhistoria.

Peter Sellers hade knappast blivit så stor som komiker om det inte varit för Blake Edwards. Sellers skådespelarinsatser i sin tidiga karriär är av det mer lättglömda slaget (Ladykillers undantaget), men Edwards såg de komiska kvaliteterna hos honom som sedermera fört fram honom som evig kandidat till titeln "Roligast i världen".

Rosa Pantern-filmerna är fortfarande märkligt orörda av tidens tand (ja, inte modemässigt kanske), och har riktig kultstatus idag. De allra flesta (åtminstone i min ålder) börjar rabbla repliker ur filmerna så fort de kommer på tal.

-A BÖÖÖÖÖMB!!

- Does yör dög bite?

-No.

Sellers böjer sig ner för att klappa hunden och blir genast biten.

-I thöght you said that yör dög didn't bite!

-That is not my dog.

Clouseau har precis (i ett försök att slå ihjäl en irriterande fluga) slagit sönder en flygel med en spikklubba som fastnat på honom. Allt inför en chockad skara tjänstefolk på ett gods.

Husan: -But...but that's a priceless Steinway!!

Clouseau: -Nöt anymöör.

Visst kan ni några också?

Min egen Edwards-favorit (förutom The Great Race, som ju var min första) är nog annars Oh Vilket Party (1968), ytterligare ett fantastiskt samarbete mellan Edwards och Sellers, där den senare excellerar i rollen som den mycket vänlige (men svårligen olycksalige) indiern Hrundi Bakshi (med obetalbar indisk brytning i talet) som av misstag blir inbjuden till ett cocktailparty av en stor Hollywoodmogul. Hrundi vill allt och alla väl, men vart han än går så är katastrofen hans oskiljaktige följeslagare. Birdie-Nam-nam och Howdy Parrtenerr är 2 odödliga fraser som många säkert känner igen.

Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.

Ha det gott däruppe!

SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB

Men den andra stackarn då?

2010-12-16T11:16:00.002+01:00

Expressen kablar ut den tragiska historien om kvinnan som ifrån Halebop beställde ett styck Iphone men som fick en burk senap istället.

Jag undrar varför inte tidningen lägger mer energi på att finna den andra arma människan som beställt härlig senap och istället fått en jävvla telefon?

Kan ni tänka er en större besvikelse?

Västervikssenap - Om Halebop själv får välja.

Hon kanske trodde det var ett skjutbord?

2010-12-16T09:55:00.001+01:00

I Expressen och GP kan vi idag läsa om hur en kvinnlig polis i Lerum råkade glömma sin tjänstepistol på ett skötbord vid ett toalettbesök på en Shell-mack.

Inte bra.

Nu verkar det emellertid vara så att Shell-mackarna är välutrustade gällande övervakningskameror, så utsikterna är tämligen goda att den arma poliskvinnan ska få tillbaka sitt skjutjärn inom kort. Händelsen lär dock inte passera helt obemärkt förbi henne, förutom att misstaget rubriceras som tjänstefel får hon nog räkna med en del shell också.

Men jag förstår henne faktiskt. Glömska och Förvirring är mina mellan-namn. Vid ett tillfälle på jobbet tänkte jag vid frukosttid plocka fram diverse godsaker ur min kasse att kalasa på, men icke! Med stigande förundran åsåg mina arbetskamrater hur jag med förvånad min ställde fram leopardmönstrade pumps, Tretornstövlar, träskor och flipflops på bordet. Spännande, javisst, men inte särskilt mättande.

En annan smällkall vintermorgon för ett antal år sedan var mitt sinne uppfyllt med djupa och filosofiska spörsmål (antagligen öl, hockey eller Malena Ivarssons Fräcka Fredag), och när jag stängde ytterdörren för att gå till bilen upptäckte jag att det drog kallt om benen (ca -10 grader den dagen). Jag hade visst glömt byxorna inne.

Jag vill bara tala om för er att så här glömsk är jag absolut inte längre. Jag hoppas bara inte Monique läser det här, ty då lär det komma en beskt svar på det påståendet...

Nå, jag önskar poliskvinnan lycka till i hennes framtida karriär, men manar henne också att vara mer skjutsam med sitt vapen.

Oskarshamnspolisen patrullerar insjön Eckern på jakt efter ungdomar på glid.

Lycka

2010-12-15T13:32:00.001+01:00

Anki kände att hon hade allt: En storasyster som läste böcker om gamla greker för henne på kanten till en fontän, ett lockigt hår som alltid så fotogeniskt busade med vinden och inte minst, en årslång prenumeration på "Poker Magazine" hos Tidningskungen.se. Livet var helt enkelt fullkomligt.

Det fanns inget annat att göra än att brista ut i ett vansinnesskratt.

Kundnöjdhet

2010-12-15T12:21:00.000+01:00

Lisen och Sonja tror inte sina ögon när de ser att Benkes Porr o Godis precis återinfört Hallon-Igloo i sortimentet.

Man anar ugglor i Mazdan

2010-12-15T09:46:00.002+01:00

Musikens helande kraft har ju de flesta av oss hört talas om, men att den tesen även skulle gälla för fjäderfän kanske inte är lika allmänt känt.

I dagens DN och SVD kan man läsa om en uggla som praktiserat just denna teori. En gentleman i Östersund (för övrigt symptomfri ifrån magbakterier) kommer körandes i sin bil (kanske visslandes på en fuga av Bach, vem vet) då plötsligt något stort och (f)jädrigt dunkar in i sidofönstret. Den lätt förvånade föraren stannar och tittar efter vad som hänt, och han konstaterar att han kolliderat med en stor, hiskelig (och död) uggla.

Han placerar fäet i passagerarsätet och åker vidare (förmodligen i syfte att ge ugglan en borgerlig begravning i närmaste uggletipp). Plötsligt börjarIn Flames' låt Only For The Weak vråla ur mobiltelefonen, och det är tydligen precis vad en skendöd uggla behöver höra för att känna sig vederkvickad till fullo.

Ugglan upplevde en underbar revival och firade detta genom att ta en flygtur i bilen. Eftersom en uggla av naturen är en präktigt stor fågel vållade detta tilltag vissa bekymmer för chauffören, som ändå till slut lyckades få stopp på sitt ekipage, med ugglan stående bakom ratten.

Vad som sedan hände framgår inte särskilt tydligt, men man kan ana att ugglan bad att få bli avsläppt vid närmaste tall.

Efter denna upplyftande historia uppstår (minst) två frågeställningar;

Vad hade hänt om mobiltelefonen spelat Cara Mia med Måns Zelmerlöw istället? Förmodligen hade kräket dött på riktigt.

Vilken sorts uggla rörde det sig om? Jag kan bara gissa, men jag tror det var en Motor-uv.

Måns Zelmerlöw? MÅNS ZELMERLÖW??? Säg det namnet en gång till, I dare ya'!

Årets musikaliska genombrott

2010-12-10T07:57:00.000+01:00

Året närmar sig sitt slut, och tiden är mogen att börja reflektera över 2010.
Vem stod till exempel för det stora musikaliska genombrottet detta år?
Nej, inte Oskar Linnros.
Inte Eric Saade.
Och inte Jay "Snortin" Smith heller.

Det självklara svaret är:

VUVUZELAN!

Dagens visdomsord

2010-12-09T15:19:00.000+01:00

Jag gör som min käre bloggbroder och inspirationskälla RoSt, och slänger in ett litet visdomsord som kan vara värt att antingen fundera över eller förkasta, välj själva.

Allting förändras. Mänsklighetens öde är att förändras. Det finns bara 2 saker i världen som ser likadana ut från det ögonblick man först ser dem tills de är döda. Det är havsanemonen och Neil Young.

-David Lee Roth

Militanta vadå?

2010-12-09T13:36:00.000+01:00

Se upp, gott folk! Vi tycks ha hamnat i en demonstration, full med argsinta och militanta...öhh...Rick Astley-fans?

Romeo och Ju....Robin?

2010-12-09T08:10:00.000+01:00

Denna djärva tolkning av Shakespeare's mästerverk kan inte bli annat än en dundersuccé!

"Romeo, oh Romeo! Where areth thou, Romeo?"

"Quick! To the batmobile!"

SCREECH!! SOC!! POW!!

Expertis

2010-11-25T12:44:00.000+01:00

-Sista gången du tog bilder blev det så jävla dåligt, nu kollar jag innan så det blir rätt. Förstått?

Nå, då ska vi se...men för helvete! Vidvinkel, dumhuve, vidvinkel!

De bästa album som aldrig gjorts del 2

2010-11-24T20:29:00.000+01:00

Betydligt klatschigare än Master of Puppets, eller hur?

Jag måste springa igång mig själv...

2010-11-24T15:40:00.000+01:00

...om det någonsin ska bli någon fart på bloggandet igen. Därav detta duttande med små-inlägg, ha överseende med mig!

Musikaliska upptäckter är något som verkligen väcker livsandarna hos mig. För er som följt mina bloggfånerier under en längre tid kommer det knappast som en överraskning att Led Zeppelin står främst bland mina musikaliska husgudar.

Det gör däremot inte Pink. En artist som jag tycker slösar bort sin talang på skvalpop av värsta sorten. Döm då om min förvåning då jag upptäcker att kvinnan gjort en alldeles knäckande version av Zeppelin's "Babe I'm Gonna Leave You". Knäckande!

Jag bugar mig för dig Pink, i djup ånger över mina tidigare fördomsfulla tankegångar rörande ditt artisteri.

Det är bara att njuta av Pink Zeppelin, gott folk!

Apropå björn...

2010-11-24T14:29:00.000+01:00

...så kom jag att tänka på den underbara barnhistoria som en pappa delade med sig av på Avigsidan för några år sedan;

Sonen hade varit en vecka på landet hos mormor och morfar som är präst och
botanikintresserad. Även grabben hade blivit biten och hade under veckan lärt sig namnet på flera växter. När han skulle hämtas demonstrerade han stolt sina nyförvärvade kunskaper, men när han kom till renfana blev han tvungen att be morfar om hjälp.
Morfar: - Den heter först som ett djur och sedan nästan som en svordom.
Sonen: - .....Björnjävel?

Avhållsamhet och en överraskande björn

2010-11-24T13:21:00.000+01:00

Just nu befinner jag mig i sprirituellt och emotionellt lågvatten, mina kära läsare. Under en sådan period har jag svårt att formulera underfundiga inlägg, och jag kan inte göra mycket annat än låta det gå över.

Dock rycktes jag tillbaka till skrivandet för någon vecka sedan då jag läste Antikvärlden. Till min glädje såg jag att de utlyste en läsartävling "Mitt bästa fynd". Man skulle på ett medryckande sätt skriva om det tillfälle då man gjorde Fyndet med stort F. Första pris är att historien blir publicerad i nästa nummer och dessutom en alldeles fantastisk färgsprakande golvlampa ifrån 50-talet.

Så sakteliga återkom skrivlustan, och jag skickade in mitt bidrag. Ni kan läsa det nedan (i väntan på att jag tar mig i kragen och börjar skriva inlägg igen). Hur det går i tävlingen återstår att se, gott folk!

När jag nu tänkte skriva om mitt bästa fynd så skulle jag samtidigt vilja slå ett slag för landets alla miljö- och återvinningshus, där folks ”sopor” hamnar eller lämnas in. På det lokala miljöhuset Återbruk här i Oskarshamn har i alla fall jag hittat en mängd rent fantastiska fynd.

Bland fynden kan nämnas 2 skinnfåtöljer av Karl-Erik Ekselius, 2 Lamello-fåtöljer av Yngve Ekström (en 50-lapp styck för alla 4), golvlampa i teak från 50-talet, keramik av Stig Lindberg, Mari Simmulson osv, osv...

Men mitt roligaste är nog ändå den lilla glada björnen (se bild) som jag fann i en kundvagn som var proppfylld med allsköns pryttlar (mest leksaker från McDonalds). Björnen log mot mig, och det var omöjligt att stå emot. Jag tyckte mig kunna se en signatur under ena foten på den men med stigande ålder följer ofrånkomligt en dalande synskärpa, och jag försökte avkoda kluddret genom att växelvis hålla björnen både nära och längre ifrån (för en betraktare måste mina övningar sett ut som ett patetiskt försök att spela luft-trombon). Till slut gav jag upp och bestämde mig för att det stod Rwanda på den. Detta sade mig absolut ingenting, men jag köpte den ändå eftersom den gjorde mig glad.

Väl hemma igen så hämtade jag förstoringsglaset och kunde då konstatera att det istället för Rwanda stod Ravelli. Nu blev jag ännu mer förvirrad och undrade om den forne målvaktshjälten slagit sig på keramik på gamla dar. Tanken svindlade.

Jag konsulterade Google, och där fanns förstås svaret. Den lilla björnen är gjord av nederländaren Jaap Ravelli, en konstnär vars verk väl inte är så kända här i Sverige, men på kontinenten i allmänhet och i Nederländerna i synnerhet är hans namn desto större. Jaaps keramikstudio Potterij Ravelli verkade åren 1944-1977 i Valkenburg, och hans mest uppskattade verk är just föremål i det svart-vita tema från 50-talet som bl.a den lilla björnen representerar. En rolig kuriositet i sammanhanget är att Ravelli inspirerades till det svart-vita temat av Upsala-Ekebys Ingrid Atterbergs serier Negro och Domino ifrån samma tidsperiod.

När jag väl läst så här långt förstod jag att jag gjort ett kap, och bestämde mig för att pröva lyckan genom en försäljning på nätauktion. Två veckor senare hade jag sålt björnen för drygt 800 kr. Den lycklige köparen visade sig vara en älskvärd herre från Nederländerna (förstås). Av en slump föll det sig så att han skulle företa sig en resa till Sverige följande vecka och han ville gärna passa på att hämta björnen personligen. Så blev det.

När affären var avklarad och han (med smått darrande händer och glatt leende) tagit emot björnen, frågade han mig hur mycket jag själv betalat för den.

-Det vill du inte veta, svarade jag och log.

Han envisades dock, och jag berättade då för honom. Hans blick mörknade för ett ögonblick, men sedan log även han och sa:

-Fantastiskt. Men du vill inte heller veta hur mycket jag kommer sälja den vidare för i min tur.

-Baskade gubbe, tänkte jag för mig själv, men naturligtvis ville jag veta.

Han förklarade lugnt att han räknade med att björnen i Nederländerna skulle betinga ett pris på mellan 1600 och 2000 kr.

Nu var det min tur att under några sekunder mörkna en aning, men det tog inte lång tid att inse att vi båda faktiskt hamnat i en tvättäkta win-win situation (som det så vackert heter på utrikiska).

Vi skildes åt, björnen och jag, men å andra sidan hade jag skaffat en god och trevlig nederländsk kontakt. Och en historia jag aldrig kommer att glömma.

Glöm inte återvinningshusen, gott folk! De gör en god gärning för miljön, och det gör även du som kund. Dessutom kanske ni också hittar en glad björn en dag.

Åh, vad jag gav för den?

50 öre. Den skulle egentligen kostat det dubbla, men just den dagen var det kampanj med halva priset på allt i butiken.

Jag vill se den börsklippare som slår den vinstprocenten.

De bästa album som aldrig gjorts del 1

2010-11-04T09:56:00.000+01:00

Nu hann det visst gå en stund igen, gott folk!

Jag kommer antagligen vara lite ojämn med inläggen under en tid framåt, men jag försvinner inte (bara så ni vet).

Under tiden startar jag en ny liten kategori i bloggen (se rubrik).

Skivomslaget nedanför tyckte jag var så roligt att jag spillde ut morgonkaffet över tangentbordet. Jag skulle torkat upp det vid det här laget men jag har liksom inte skrattat klart än:)

Kram på er!

Spännande alternativ till flyttbuss...

2010-10-12T07:46:00.000+02:00

Annons från en lokal biluthyrningsfirma:

Hmm, den här släppkärran...är det engångs, månne?

Jag har ju samlat ihop en rejäl hög med skräp efter flytten, kanske släppkärran vore ett alternativ för mig? Jag ser framför mig hur jag fyller den med allsköns bråte, kopplar på den på dragkroken, kör en liten runda genom samhället och vips, rätt som det är då jag tittar i backspegeln så är både den och skräpet borta. Hur smidigt som helst!

Jag vill ha en släppkärra!

Att se hela livet passera revy (utan att vara nära döden), del 1

2010-10-11T23:56:00.001+02:00

Underlig titel. Hur går det till, undrar ni säkert?

Jo, man samlar ihop sitt pick och pack och flyttar. Pick och pack förresten...den frasen får mig att minnas min salig farmor, en vacker och urstark amasonkvinna (med viss fäbless för kanelbullar, slagdängor, rårörd lingonsylt, whisky och mustigt språkbruk...om hon nyttjade allt detta samtidigt minns jag dock inte). Hon kysste och slog ihjäl, med samma varma själ (citat stulet av Runeberg). Under många år drev hon ett vandrarhem i staden, och etablissemanget var välbesökt året runt. Flertalet nattgäster var skötsamma, men det förekom förstås också besökare av något mer tveksam karaktär.
Den senare kategorin blev aldrig långvariga eftersom min farmor var en utomordentligt handlingskraftig kvinna, som trots sin fysiska spädhet aldrig tycktes ha några som helst problem att (medan hon svor så att blommorna vissnade) hiva ut fullvuxna dissidenter med huvudena före.

Öhh, varför gled jag in på detta sidospår nu då? Ja, pick och pack var det ju:)
Jo, min kära farmor var en hejare på att berätta om sina upplevelser (men tyvärr fick jag sällan höra de allra bästa, för så fort min mor förstod åt vilket håll historierna barkade skickade hon ut mig ur huset...ibland följde farfar med också), och jag minns en episod i synnerhet:

Min farmor var förvisso en kvinna att vila ögonen på (ja det var minsann farfar också...ja ingen kvinna förstås, och dessutom handlar det ju inte om honom den här gången), och det saknades varken friare eller andra trånsjuka karlslokar i hennes närhet. Under högsäsong så nyttjade hon ett eget sovrum på vandrarhemmet, och en sommarnatt vaknade hon av något ljud och fann sig plötsligt stirra in i ögonen på en av de manliga nattgästerna som smugit sig in till henne i bara kallingarna! Mannens ärende var glasklart, "kuttrasju" stod skrivet över hela ansiktet.

Vad som stod att läsa i min kära farmors anlete tillhörde dock en annan gren av känsloträdet, förmodligen "bärsärk". Hon gav sin objudne nattgäst ett rejält kok stryk och dängde dessutom en blomkruka i huvudet på honom.
-Krukan gick sönder men blomman stod kvar, berättade hon skrattande. -Han såg precis ut som den siste mohikanen!

Till sist slängde hon ut den nu djupt ångerfulle (och nyplanterade) mannen med dennes tillhörigheter i trädgården och vrålade vredgat (ursäkta följande fras, jag bara citerar): -TA DITT PACK OCH DIN FÖRBANNADE PICK OCH FAR ÅT HELVETE, SATANS KARLJÄVEL!

Vilken valkyria till kvinna, va? Hon behöll sin mustiga personlighet ända tills hon somnade in, 85 år gammal. Puss på dig, farmor.

Hmm, jag hade ju egentligen tänkt skriva om min flytt i det här inlägget, men min vana trogen så dyker det alltid upp lockande sidospår som lurar mig bort från ämnet. Frasen "Pick och pack" räckte för att jag åter skulle driva iväg på minnenas ljuva flotte. Igen.

Timmen är sen, och jag får helt enkelt spara resten av förklaringen till titeln till nästa inlägg.

Till dess, kram på er!

Farfar och farmor. En stilig karl som med tiden blev allt tunnhårigare. Precis som jag. Det är priset man får betala för att vara älskad av starka och rekorderliga fruntimmer. Kolla in hennes leende...kanske tänker hon på mohikanen:)

Tack kusin Martin för att du gjorde bilden tillgänglig!

Jag fäller en tår varje gång jag ser den.

Circle of Life

2010-10-10T22:02:00.000+02:00

-Zumba, min son! En dag kommer allt det du ser här tillhöra dig. Du måste lära dig vara klok och rättv..

-Ameh hallå, Mufarsan! Har du sniffat klöver medan du tittat på Lejonkungen nu igen?

Award? Till mig? Oopsie daisies!

2010-10-10T20:38:00.001+02:00

Mina kära vänner, här har jag arbetat hela helgen i mitt anletes svett (dvs delegerat arbetsuppgifter) med att förflytta mitt värdefulla bohag till den eländiga kvinnan i mitt liv. Denna krävande bedrift tarvar förvisso ett helt eget inlägg (eller 7) i sig, men när jag nu sätter mig vid datorn för första gången på dagar så ser jag till min rodnande glädje att jag blivit med award!

Detta från ingen mindre än den outtröttliga debattamasonen och praktkvinnan Ailas.
Jag bugar mig djupt och tackar underdånigast för äran!

Vad ska jag nu ta mig till med denna utmärkelse?
Låt oss se, så här ser den ut:

Tjusigt värre och mycket Alfahannig i sin framtoning, eller hur?

Nå, med utmärkelsen följer också en motprestation som går ut på att jag ska nämna 3 saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det får bli stundens ingivelse som får styra mina val denna gång:

1. Att ingen av mina närmaste dör före mig.

2. Sex.

3. Jag har här svårt att välja mellan författande och antikviteter.....jag väljer Led Zeppelin.

Efter en kort stunds njutande av utmärkelsen, ska jag nu skicka den vidare till 5 andra bloggare som jag tycker borde ha en sådan. Här följer de:

Tänkbart tänkvärt tankegods

En sann humanist och djup tänkare som dessutom råkar vara beväpnad med en ödmjukt komisk ådra och en riktigt vass penna. Missa inte!

Mrs Li

En frejdig kvinna som blandar och ger i alla tänkbara ämnen, alltid lika finurlig och hjärtligt underhållande.

Toves

Skarp iakttagare av omvärldens eskalerande tossigheter, stora som små. Arg och glad om vartannat, men aldrig långtråkig.

Från barn och dårar

Fantastiska Elin som vet att plocka fram de små ögonblicken och visa hur stora de egentligen är så att vi andra, mindre begåvade också kan förstå. Glädje, sorg, allvar och fånigheter i en himmelsk blandning.

Oumberligating

Vår ende sanne viking i bloggbruset. Käre Peter är inte en människa, han är en naturkraft. I sanning oumberlig:)

Det ska bli ytterst spännande att se hur dessa "awarder" tas emot, jag har nämligen en känsla av att flertalet av mottagarna vanligtvis inte befattar sig med dem.

Många fantastiska bloggare vill jag förstås lägga till utöver dessa, men det spar jag till en annan gång.

Kram på er!

A little Mondegreen on the go...

2010-10-06T10:19:00.000+02:00

Jag känner att jag inte kan undvara er en liten Mondegreen (alltså felhörd låttext), allt för att underlätta er onsdag på bästa sätt. Uppsnappat ifrån den trevliga svenska Mondegreen-sajten Saltmannen

Artist:
One Republic / Timbaland.
Titel:
Apologize

Ursprunglig text:
It's too late to apologize, it's too laaaaaaate.

Mondegreen:
It's Tor-Leif, the poltergeist. It's Tor-Leeeiiiiiiif.

Kommentar:
Alla som har sett filmen Poltergeist från 1982 vet att dessa sannerligen inte är att leka med. Men att stöta ihop med en poltergeist som dessutom lystrar till namnet Tor-Leif känns...tja, inte särskilt skrämmande antar jag. Jag får en bild av ett välkammat spöke som bär träskor, vida gabardinbyxor, chockrosa plyschkavaj med stora slag och som ylar "Gråååt inga tåårar meeer för min skuuuuull!"

Mästerfotografen Alf A Hanne gör entré!

2010-10-06T00:14:00.000+02:00

För någon vecka sedan så besökte det frisiska yrvädret och jag den fashionabla nöjeslokalen Hotell Ett, som huserar i en numera avsomnad simhall (de har sparat 3-meterssvikten som en påminnelse om svunna tider, själv påminns jag bara om alla magplask jag åstadkommit därifrån i mina strävsamma försök att imponera på det alltid lika (o)täcka könet).

Då vi klev in i härligheten kände jag genast en lätt yrsel och ett sällsamt sug i magtrakten...det var min kropp som å det bestämdaste uppmanade mig att undersöka pilsnerutbudet bakom den välpolerade bardisken. Vem är väl jag att förneka sådana ädla känslosvall? Jag gick med beslutsamma steg fram emot målet och jag kunde i ögonvrån se ett antal bekanta närma sig för att hälsa, men jag brydde mig ungefär lika mycket om dem som en atlantisk sjöborre bryr sig om ett zumba-pass.

ARE YOU READY??? LET'S ZUMBAAAA!!

Det visade sig att ölbeståndet mestadels bestod av diverse obskyra tjeckiska märken. Med viss tvekan köpte jag en av dessa, och tittade både länge och misstänksamt på den innan jag till sist vågade föra glaset till munnen.

Den var hemsk. Den var bortom hemsk. Den fick mig att ruska på huvudet likt en rabiessmittad geografilärare som just fått till sig av en mindre begåvad elev att Vättern egentligen inte alls existerar, utan bara är ett påhitt av kommunister för att folket ska hållas kuvade.

Jag var tvungen att dricka 3 till för att vara säker. Och nej, det blev inte bättre. Jag har inget emot tjeckiska öl generellt, men i denna lokal verkar de värsta ha landat.

Så snälla Hotell Ett, lyss till min vädjan:

Belgarna och nederländarna är de tveklöst bästa ölmakarna i världen, och de malttyngda drycker som skapats i dessa länder är ölens motsvarighet till Rolls Royce, The Beatles, Jussi Björling och Ingmar Bergman m.m.

Skaffa in några av följande förslag, och era gäster kommer sjunga lovsånger till er (eller kanske skråla, beroende på intagen mängd) och förbli er trogna livet ut!

Listan kan kompletteras med många, många till.

Herreminje, nu blev jag törstig!

Nåväl, Monique åsåg min min tjeckiska åderlåtning med milt överseende min, men sedan pockade hon på min uppmärksamhet och ledde mig närmare scenen, som förresten byggts upp precis bredvid den förhatliga 3-meterssvikten. Vid åsynen av den började det tjeckiska träskvattnet leka med mina inre organ på ett mycket oroande sätt. Jag ställde mig bakom en tant och lyckades med nöd och näppe hålla inne en rap som, om den fått hållas, hade antagit bibliska mått och gjort tanten krullhårig för resten av livet.

Nu släpper vi ölen, och koncentrerar oss på scenen istället.

Anledningen till att Monique och jag lämnat vår trygga grotta denna afton var att nöjeslokalen skulle få celebert besök av ingen mindre än den gamle blueskungen Roffe Wikström. Ni vet, han som har ett sångvibrato som kan ge en hjärtsvikt om man står för nära. Därtill en gudabenådad gitarrist!

Slutligen intog han scenen under öronbedövande jubel och först oroade jag mig för att han skulle ta med sig gitarren upp på trampolinen, men det slapp vi lyckligtvis uppleva.

Jag kan väl bara säga att konserten var riktigt, riktig bra och det gladde mig dessutom att han plockat med sig den gamle TV-favoriten Max Lorentz som plinkade glatt på hammondorgeln. Minns ni honom? Han var mäkta populär med sin show med just namnet "Max" runt 1990.

Nå, i vilket fall som helst kunde jag inte motstå frestelsen att filma lite med kameran, och jag har i afton för första gången i mitt liv laddat upp ett klipp från den kvällen på Youtube. Detta klipp delar jag nu med mig av till er, kära läsare. Och precis som jag nämner i beskrivningen på Youtube, ha överseende med att kameran inte alltid är så stilla. Det är inte så lätt att filma samtidigt som man dansar skotsk jig, förstår ni.

Åh, om ni orkar titta på hela klippet så tror jag att en viss eländig kvinna dyker upp dansande alldeles bredvid mig vid något tillfälle närmare slutet:)

Kram på er!

Alfahannen Reloaded

2010-10-03T23:49:00.000+02:00

Spännande titel, eller hur?

Nåja, den lille dramatikern inom mig måste ju också få visa sig någon gång. En gång per decennium är ganska lagom tycker jag. Titeln lovar onekligen något utöver det vanliga men tyvärr betyder inte detta att ni ska få se mig ducka undan kulor, slåss med oförstörbara robotar eller böja skedar med tanken (dock har jag en övernaturlig förmåga att ignorera räkningar, finns det kanske någon plats för denna fantastiska egenskap i superhjälte-facket? jaså, inte det...).

Nej, jag tänkte mig något mer stillsamt och samtidigt karaktärsdanande. En ömsint upplysning om vad denne Alfapojke och hans närmaste haft för sig under tiden som bloggen fallit i slummer.

Jag bloggar, alltså finns jag.

Någon mer som känner igen sig i denna uppdaterade (och lätt förvridna) version av Descartes odödliga filosofiska sats?

Vid de tillfällen då jag avbrutit mitt bloggande har jag alltid drabbats av en svårgripbar känsla som säger att jag inte längre existerar. Eller åtminstone att en del av mig inte längre existerar. Jag får en liknande känsla om jag upptäcker att någon bloggkollega inte skrivit något inlägg under en längre tid. Dag för dag, sakta men säkert löses den personens existens upp i världsalltet, och det är bara de gamla inläggen som vittnar om att denne överhuvudtaget funnits. Skrämmande egentligen.
Online-existensen knyter samman individer på nolltid oavsett avstånd och är ett både märkligt och kraftfullt väsen, men bara så länge du befinner dig just...tja, online.

Kanske är jag bara en enfaldig pseudofilosof med noll social kompetens, och därmed den ende som upplever min "urkopplade" existens på detta sätt.

Nå, nog grubblat! Nu ämnar jag visa er att ryktet om min bloggdöd är betydligt överdriven, faktum är att jag nog fan vet att jag lever (hur skulle det kunna vara på något annat sätt med en hoper galna fruntimmer som surrar runt i mitt liv likt uppåt-tjackande getingar?).

Jag ska visa er offline-livets vedermödor och glädjeämnen!

Ni känner mig som Bloggaren, Pappan och Loppistönten. Låt mig presentera ytterligare några roller som kanske skänker er ett par extra dimensioner till det komplexa virrvarr som i bloggvärlden går känt under namnet Alfahannen:

Filosofen

En ljum försommarnatt, en munter brasa, bedårande havsutsikt (som förvisso är något stukad av Gotlandsterminalens förbannade gångtunnlar som mest liknar kraschade tågvagnar på styltor, men försök att ignorera dessa så gott det går för känslans skull), glada vänners sällskap, en Cohiba Esplendido i ena handen, en Hennessy XO i den andra och slutligen en varm kvinna i knät. Detta är i sanning fantastiska ingredienser som gör en man djupt filosofisk, och jag vill minnas att jag under loppet av en halvtimme egenhändigt knäckte ett stort antal av vår världs svåraste nötter. Problemet var bara att den där Hennessyn gav mig en imponerande huvudvärk dagen efter, och alla lösningar skingrades därmed för vinden. Men bra var de!

Båtkatastrofvittnet

En rask yngling i sin jolle får syn på något som antagligen skrämmer honom, kanske en gädda. Sekunden senare välte nämligen hela ekipaget, och ynglingen visade då prov på både goda simkunskaper och frejdigt språkbruk.

Odjursägaren

Se vår onda katt speja ut över jaktmarkerna. Några timmar innan bilden togs drabbades hon av det smaklösa infallet att attackera en stor fiskmås som satt och latade sig på staketet. Hon hostar i skrivande stund fortfarande upp fjäderbollar, kattskrället.

Båtsportsanalytikern

I mitten av juli drabbades då vår lilla stad av det årliga Offshore-racet. Med vrålande motorer och putsade hjälmar gav sig kombattanterna iväg ut ur hamnen och lämnade både publik och nervösa sponsorer bakom sig. När ljudet avlägsnat sig och de nyss uppmuddrade gamla tungmetallerna sakta sjunkit ner till botten igen, fick jag till min förvåning se det här...

Dessa herrar verkade ju ha en mer avslappnad syn på tävlingsmomentet. Men sedan såg jag numret på båten och då inser ni ju själva att de måste haft något djävulskap på gång. Antagligen sjönk alla de andra båtarna så fort de kommit ut på djupt vatten.

Allsångaren

Min eländiga kvinnas inte fullt lika eländige bror Ivo och hans hustru besökte oss under sommaren. Vid ett tillfälle följde vi med på räkkryssning genom skärgården. En mycket gemytlig, roande och räkfylld upplevelse. Med följde också en duktig trubadur som fick oss att skråla högljutt medan räkskalen flög mellan borden. Nu är det så att jag är behäftad med en genetisk defekt som gör att jag minns texterna till varenda låtjävel jag någonsin hört, men å andra sidan kan jag inte minnas vad Monique sagt till mig 30 sekunder tidigare. Ibland är det bekvämt, ibland mindre. Lägg därtill att jag har en sångröst man kan fälla träd med, så förstår ni kanske vems röst alla de andra stackars medresenärerna hade ringande i öronen några timmar senare. Efter en stund körde vi inte ens längre samma låtar. När han valde Gyllene Tider så klämde jag i med Creedence (jag hade ju förutom holländare även ett gäng glada danskar omkring mig, och jag tyckte att en mer internationell repertoar passade bättre. Vi får se om jag någonsin tillåts åka med på båten igen...men Monique, Ivo, hans hustru och alla danskarna var glada!

Fågelskådaren

Plats: Böda Sand på Öland.
Jag och alla andra manliga fågelskådare blev förstås mycket glada då plötsligt den oerhört sällsynta smutsgamen (Neophron Percnopterus) uppenbarade sig mitt på stranden. Snabbt var jag framme med kameran, men precis när jag knäppte hade den precis flugit iväg ur bild. Sekunden senare hällde Monique äkta Bödasand i örat på mig och berättade att den enda smutsgamen på stranden befann sig bakom kameran. Jag förstod ingenting. Gör ni?

Stylisten

Ella var i somras fascinerad av dreadlocks. Hon ville inget hellre än att vandra livet igenom med Jamaicansk touch i sitt yttre. Snäll som jag är ordnade jag detta genom att arrangera en hårstyling-session på studsmatta. Med hjälp av några barn till så fixade vi rastahåret åt henne, och även om effekten endast varade i en halv sekund i verkligheten så finns ju frisyren kvar i all evighet på denna bild.

Naturfotografen

Augustikväll i Byxelkrok. Monique och jag tog en promenad längs Neptuni Åkrar. Det fantastiska ljuset eggade min estetiska ådra och jag bestämde mig för att föreviga ögonblicket. Underbart! När jag tagit bilden och skulle gå vidare klev jag i en hundskit, och Monique skrattade åt mig hela vägen tillbaka....eländig är bara förnamnet!

Kära vänner, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag hoppas att jag med denna lilla exposé kunnat övertyga er och mig själv om att JA, jag inte bara existerar fortfarande, jag frodas dessutom:)

Kram på er!

Helgstartare

2010-10-01T10:14:00.000+02:00

Fredag igen, gott folk!

Jag har under en tid drivit en fredagskampanj på FB där jag betonar vikten av att ge helgen en kickstart. Metoden är mycket enkel: Ett av de bästa sätten att ange tonen för en både avslappnad och lössläppt weekend är att låta ett klatschigt och/eller kitschigt (eller shabby chic som vi säger i antikbranschen) musikstycke få fylla ditt sinne med välbehag, danslusta och förväntan.

Låter det bra? Gott!

Hmm, vad ska vi ta för en liten trudelutt....?

Jo, vad sägs om B52's klassiker Love Shack? Färgglada ålskinn och flygande peruker kan man inte få för mycket av!

Trevlig helg på er, var rädda om varandra.
(jag håller förresten på med ett massivt inlägg gällande mina förehavanden under bloggpausen, men det går inte så fort eftersom jag måste ha tillstånd av både Länsstyrelsen, diverse djurskyddsföreningar, brandkåren och inte minst min eländiga kvinna innan jag får publicera det brännheta materialet.)

Nå, nog tjafsat! Jag lämnar med varma Alfahand över mikrofonen till Fred Schneider och flickorna istället. Hit it, Fred!

Gammal är äldst

2010-09-28T13:23:00.000+02:00

-Hej farfar! Är du medveten om att du antagligen inte lever så länge till? HAHAHAHAHAHAHA!

-Jo, så är det nog. Men är ni medvetna om att jag lagt snabbtorkande lim runt fönsterramen? Så håll tempot ungdomar, för nu ska jag be Jean att dra några repor på Essingeleden.

Generationsklyfta

2010-09-28T09:32:00.000+02:00

-God morgon! Vill du ha knäckebröd med kaviar och mjölk, pojkjävel?

Affärsidéer i lågkonjunkturens era

2010-09-27T13:27:00.000+02:00

Södertäljes ende Gangsta-rappare, Elving Bräcke, och hans goda vänner bröderna Hansson knäcker extra varje ojämn söndag genom att längs E4:an anvisa den korrekta riktningen mot Ornässtugan i Borlänge.

Nedräkningen har börjat....

2010-09-27T07:59:00.000+02:00

...hav förtröstan, mina kära bloggvänner!

Ont krut och Alfahannar förgås inte så lätt. Jag har helt enkelt låtit min arma själ sjunka in i sommarens bedrägliga slöfockstillstånd, precis som i fjol. Å andra sidan brukar det bara båda gott för inspirationen, och så är det också i detta fall. Skrivlustan får det att spraka runt fingrarna!

Och kom ihåg, det är under hösten och vintern min gärning behövs som mest. En ljusspridare jobbar bäst i mörker (herreminje så pompöst, storhetsvansinnet är inte långt borta).

Kram på er alla ifrån den nytände Alfa!

Innovativitet

2010-06-14T10:28:00.000+02:00

Konstapel Jonsson väcker stor nyfikenhet på gatorna med den sprillans nya och bärbara poliskaskborstaren Suffragette 1.0

Taktikval

2010-06-14T09:15:00.000+02:00

-Vad är det där för plats, Evert?

-Det är Stockholm.

-Ska vi gå dit och rensa lite?

-Är du galen? Någonstans där lurar Lars Ohly likt en gädda i vassen, honom ska vi inte stöta oss med. Vi drar till Uppsala istället och sticker hål på kanoterna i Fyrisån.

Uaj döunt ui ål rajt inn fånnettiks?

2010-06-11T12:53:00.000+02:00

Den lilla mistluren tassade fram till mig i förrgår medan jag talade i telefonen. Hon ställde sig och suckade 5 gånger högljutt (påminde lite om en valross med bronkit... hur den lilla kroppen kan agera resonanslåda för sådana oerhörda läten är fantastiskt i sig). Om någon påstått att hon pockade på min uppmärksamhet, vore det ett kraftigt understatement. Hon gjorde allt (utom att prata med mig) för att jag skulle lägga på; övade ryggsim på mina fötter, utförde några djärva bålrullningar som måtte fått Elvis att rotera några varv i sin grav och slutligen försökte hon att med ett antal vilda gester försätta mig i hypnos. Det sistnämnda kanske hade lyckats, om inte en av de svepande rörelserna råkat skicka ner det vattenglas jag hade bredvid mig på bordet. Fast det var ju onekligen effektivt nog, jag avslutade samtalet ganska tvärt efter den fuktande incidenten.

-Vad är det? frågade jag en aning irriterat.
-PAPPA!! FÖRLÅT FÖR VATTNET, MEN DET HÄR ÄR SKITVIKTIGT!
Medan jag i vanlig ordning sakta sjönk in i lomhördheten erinrade jag mig själv att ta ett samtal med henne om att tala vårdat.
-Vad är det som är så viktigt? frågade jag henne.
-JAG ÄR SÅ DUKTIG PÅ ATT SKRIVA NU, FÖRSTÅR DU!
Det ringde i öronen.
-Jaså, hur så?
-KOLLA SJÄLV, JAG SKRIVIT NAMNET PÅ MIN STÖRSTA IDOL! ALLDELES SJÄLV!!

Samtidigt som hon vrålade fram det sistnämnda tryckte hon upp en papperslapp framför näsan på mig:

Man blir ju tårögd. Dels av de skrivtekniska framstegen, men även över hennes musiksmak. Nåja, med tiden ska jag nog lyckas få henne att inse de gamla rockgudarnas storhet (vilket jag i och för sig aldrig lyckats med gällande hennes systrar).

Nåja, tjusigt var det i alla fall:)

ICA - Med rätt att rita om kartan

2010-06-09T12:44:00.000+02:00

Monique skaffade hem ICA's nya matbibel häromdagen, ni vet "Sveriges nya landskapsrätter" som erbjuds i utbyte mot en 25-kronorskupong.

Kul läsning för all del, även om en del maträtter verkade mer än lovligt krystade. Själv är jag gräsligt enkel att ha att göra med, så för mig räckte det med att slå upp raggmunk med fläsk för att magen skulle börja yla svultet. Jag ignorerade mitt egoistiska mittparti och bläddrade vidare. Jag kom till ett uppslag där det sammanfattades allmän information om varje landskap (folkmängd, landskapsblomma etc), och jag tittade nyfiket på vad som sades om mitt eget, Småland.

Det som stod där fick mig att haja till. Under kategorin "Största stad" återfanns Kalmar. -Jaha, tänkte jag i mitt stilla men alltid lätt förvirrade sinne, och vad hände med Jönköping och Växjö? Har jag missat några väsentliga nyheter på sistone? Kanske Växjö sjunkit ner i Helgasjön och Jönköping i Vättern? Eller har Fanerdun-spektaklet, fotbollsarenan och det nya Hansa City sparkat Kalmars population till oanade höjder?

Visserligen är jag vän av oordning, men jag kunde inte motstå lockelsen att klicka mig in på Sadistiska Centralbyråns hemsida (http://www.scb.se/) och undersöka saken. Där fanns svaret förstås:

Jönköping 126 331
Växjö 82 023
Kalmar 62 388

Nu återspeglar ju dessa siffror läget den 31/12 2009, så möjligheten finns ju att Kalmar fördubblats under ett knappt halvår.

Det kanske är som historien om Svenskamerikanen som återvände till Sverige efter 40 år i det stora landet i väster. Efter att ha klivit ur planet hoppar han in i en taxi och vill bli skjutsad till sina gamla hemtrakter. Under hela färden kommenterar han allt han ser genom fönstret och skryter för chauffören om hur mycket större, bättre och snabbare allt görs i good ole' US.
När de efter en stund når en mindre stad, frågar han chauffören på sin skrävliga svengelska:
-Ja well, det here var väl en little trevlig village, what heter den?
Chauffören (vid det här laget duktigt trött på sin påfrestande passagerare): -Ingen aning, den fanns inte här igår.

Kan det vara något sådant som hänt Kalmar, tror ni?
Eller är det bara ICA som spänner musklerna och talar om hur de VILL att det ska vara?
Nåja, bäst att inte dväljas kvar i denna tankesnurra, jag tror jag tar en tur till Lidl istället.

Kasta alla era skolböcker i närmaste återvinning! Ica-Stig har ett antal sprillans nya sanningar att förkunna till folket.

Lite mer SCB. Bara för att det är kul med statistik.
Sveriges topp 10 (kommun, befolkningssiffra och ökning i % sedan året innan)

Stockholm 829 417 +2,4%
Göteborg 507 330 +1,4%
Malmö 293 909 +2,6%
Uppsala 194 751 +2,1%
Linköping 144 690 +2%
Västerås 135 936 +0,9%
Örebro 134 006 +1,3%
Norrköping 129 254 +0,9%
Helsingborg 128 359 +1,3%
Jönköping 126 331 +0,9%

Kram på er ifrån Alfa-bonnläppen (Oskarshamn 26 232 -0,3%)

Regionalt bordsskick

2010-06-08T09:56:00.000+02:00

I Härjedalen sätter man en ära i vett och etikett vid matbordet. Här demonstrerar Karl-Erik i Sveg det korrekta greppet då man ska äta spettekaka.

Blottare på europavägen, en lisa för själen.

2010-06-07T12:05:00.002+02:00

Väl mött igen, kära vänner!

Jag vet inte vad det är med mig, men denna tid på året ställer alltid till det för min musa, min gudomliga skrivinspiration. Istället för att lägga min energi på att krysta fram finurliga små inlägg, så går jag mest omkring och försöker se så cool ut som möjligt (vilket inte är så lätt som det kanske låter om man betänker min klädkombination innehållande krokodiljägarhatt och mintgröna flip-flops). Min grottmansidentitet (där ordet "blogg" inte finns nedristat på ordboksstenen) gör sig alltmer påmind, vilket resulterar i att mina mest spirituella uttalanden till omgivningen består av gutturala läten och missnöjda grymtningar. Den enda som uppskattar detta verkar vara katten, som i samma veva upphört att använda min bakdel som klösbräda och hatten som sexobjekt.

Som sagt, inspirationen har lyst med sin frånvaro och tillvaron har tyckts mig lika upplyftande glättig som en Kafka-roman.

En slags depression, helt enkelt.

Men även en depression måste slutligen besegras, och inte sällan sker detta i samband med en ovanlig händelse. Så ock denna gång.

För någon vecka sedan åkte jag till Västerviks sjukhus för att skjutsa hem min nyligen tarmopererade mor. Hon förklarade för mig att de tagit ut tarmen helt och hållet, knipsat, sytt och kastat tillbaka den igen (när hon berättade denna hårresande historia såg jag för min inre syn en stor tysk slaktare som trasslat in sig i ett gäng trilskande prinskorvar). Med tanke på hur mycket min kära moder magrat under sjukhusvistelsen, så misstänker jag att kirurgerna avlägsnat betydligt mer än en bit av en defekt tjocktarm. Halva skelettet exempelvis.

Denna syn gjorde mig inte gladare till mods när jag ledsagade den sargade kvinnan ut till bilen. Hon sade till mig att hon absolut inte fick lockas till att skratta, för det skulle förorsaka svåra smärtor och en rejäl portion ångest. Jag tänkte på mitt eget tungsinne som låg som en våt filt över min själ, och försäkrade henne att här skulle fan i mig inte skrattas.

Den föresatsen höll i ungefär 20 minuter.

Där satt vi i bilen, min mor och jag. Varje ojämnhet i vägen fick henne att pipa likt en svansklämd iller, och själv var jag uppfylld av idel dystra tankar. Då hände det.

100 meter framför oss såg vi en bil som stod parkerad på vägkanten, och bredvid den stod en egendomlig gestalt. Gestalten verkade en aning oproportionerlig i dimensionerna. Tänk er en michelingubbe som råkar ha 2 sugrör istället för ben, så kanske ni får en bild av vad jag såg. Min mor såg snart samma sak som jag, och hennes jämmer ersattes av nyfikenhet. Då vi närmade oss den märkliga figuren uppenbarade det sig snart vad det var frågan om:

Där stod en äldre herre och kliade sig fundersamt i nacken. Han var iklädd en enorm täckväst, stora kängor och inget mer. Hans åldersstigna familjejuveler dinglade stillsamt i vinden.

Den allra första frågan som dök upp i mitt huvud var: Varför?
Hade vi att göra med en glad urinist som likt små barn slänger av sig alla hindrande kläder då nöden gör sig gällande?
Hade han drabbats av ett lavemang och inte hunnit hem?
Var det frågan om en blivande naturist som inte riktigt tagit steget fullt ut? Det skulle ju kunna förklara den tjusiga täckvästen.
Hade han blivit ordinerad av sin doktor att regelbundet lufta underredet längs E22:an?
Var det en blottare som gick igång på att visa sig för älgar?

Frågorna kommer troligtvis aldrig besvaras, men jag hann i alla fall vinka till den märklige mannen och hans lille nyluftade kompis. Sen skrattade jag. Jag skrattade så jag grät. Jag sneglade på min stackars mor bredvid mig, och hon tittade anklagande på mig under ett ögonblick (du lovade ju!), och så brast även hon ut i skratt. -Hahaha! Ajajaaaaj! Hohoho! AAouuu! Hennes skrattblandade smärtkramp fick mig att kippa efter andan av munterhet. -Ajajaahahhhaaahhoojj! Jag tror min tjocktarm har flyttat på sig! Den är på väg ut genom örat, eller nåt, hahahaaajjj!

När jag äntligen kommit hem kunde jag till min lättnad konstatera att min moder fortfarande tillhörde de levandes skara, och jag hjälpte henne in till sig. En stund senare, då jag åter satt i bilen, upptäckte jag att mitt tungsinne och min melankoli var som bortblåsta. Jag satt med ett fånigt flin hela vägen hem. Till och med den gudomliga inspirationen smög upp bakom mig, knackade mig lätt på axeln och undrade försynt när i helvete jag tänkte få fingrarna ur och börja skriva igen.

Så här är jag igen, gott folk, och det tack vare den märklige mannen på E22:an.

Jag sänder honom och hans håriga bakdel en tacksam tanke ;)

För att illustrera min vederkvickande upplevelse ger jag er en scen ur Gösta Ekmans Papphammar-epos, närmare bestämt "Att ta säden dit man kommer"

Kram på er!

Diskretion

2010-05-27T09:02:00.000+02:00

Rekrytens födelsemärke på näsan var onekligen fascinerande, men sergeant Lennart O'con gjorde sitt bästa för att inte stirra.

Varifrån kommer uttrycket, del 1

2010-05-26T12:45:00.000+02:00

Låt oss betrakta frasen "Spela allan"

Wikipedia förklarar:
"Spela allan (ibland Spela Allan) är ett svenskt slanguttryck som ursprungligen innebar att spela tuff eller överlägsen. Begreppet lär syfta på rollkaraktärer spelade av Alan Ladd."

Alan Ladd fick spela alla de hårda rollerna, och var en av de allra största filmidolerna på sin tid. Det ironiska med hans person i sammanhanget är att han i verkligheten var obetydligt längre än en smurf, och för att han i sina filmer skulle kunna torna upp sig över slemma fruntimmer och ljuva skurkar (eller hur det nu var), så var man tvungen att ställa honom på en låda, alternativt låta motspelarna stå i gropar (ibland kanske båda delarna). Dessa arrangemang märkte givetvis inte biopubliken, som älskade och beundrade denne charmige hårding som delade ut knytnävsslag och kyssar till alla som ville ha (eller hur det nu var).

Skänk herr Ladd en tanke nästa gång ni spelar allan!

-Ingen spelar allan som du, Alan! Men du, jag är så sugen på ett äpple, kan du inte sträcka dig och ta ner ett åt mig ur trädet där?

-Tig, kvinna!

Har jag en brun hårig kvinna?

2010-05-26T08:25:00.000+02:00

DN har som tradition att ungefär en gång om året skriva en artikel om särskrivning, en tradition som de dock kunde intensifiera till en gång om dagen tycker jag.

Särskrivningsfenomenet breder ut sig med rasande fart, och vad orsakerna som ligger bakom detta är tvistar de lärde om. Engelska språkets inflytande, SMS:ande och ordprogrammens stavningskontroller pekas oftast ut som särskrivnings-acceleratorer. Det är mycket möjligt. Fenomenet har dessutom fört med sig en lathet eller osäkerhet om hur orden skall skrivas, och då har man en tendens att särskriva hellre än att skriva ihop.

Spelar detta någon som helst roll? Är detta verkligen något att ens höja ögonbrynen mot, är det inte bara något för konservativa språkpoliser att skrika sig hesa över i ett desperat försök att hävda sin existens?

Nja, faktum är att en särskriven text (förutom att ett särskrivet ord plötsligt kan få en helt annan betydelse, se min rubrik) är att den blir hackig och svårare att läsa. När du väl lärt dig läsa, så registrerar din hjärna inte längre bokstav för bokstav då du läser igenom en text. Hjärnan lär sig istället känna igen mönster, och skapar därmed "ordbilder", och på så sätt anpassas hastigheten i ditt läsande. Stöter man då på ett särskrivet ord måste hjärnan registrera detta 2 gånger istället för en, allt för att få ihop sammanhanget. På så sätt blir läsningen både långsammare och dessutom jobbigare att ta sig igenom.

Det finns många exempel på särskrivningar man kan le åt, och att privatpersoner särskriver har jag släppt för länge sedan men det oroar mig samtidigt att särskrivningsfenomenet även börjar sprida sig till exempelvis offentliga utskick ifrån myndigheter och större företag, och även artiklar ifrån de stora tidningsdrakarna verkar ibland vara obefintligt korrekturlästa.

Det tycker jag är allvarligt, det är nämligen just dessa instanser som ska utgöra goda exempel på hur svenska språket används. De ska vara våra riddare som rider i första ledet i kampen för språket.

När ska man skriva ihop och när ska man skriva isär? Regel: Säger du det som ett ord, skriver du det som ett ord. Punkt.

Jag avslutar inlägget med att visa några exempel på hur tokigt det faktiskt kan bli med särskrivningar. De flesta kan man dra på smilbanden åt men kom ihåg att just detta är ett fenomen som får upphovsmakaren att framstå som lite dum och obildad, vilket väl knappast var meningen.

Jag hoppas innerligt att jag inte skrämt bort någon som brukar kommentera, kommentarer är ju mitt bränsle i bloggandet och de gör mig så glad, särskrivna eller ej.
Och kom ihåg; En skumtomte äter man med glädje, en skum tomte bör undvikas :)

Samtliga bilder är hämtade ifrån den numera insomnade språkvärnarsajten skrivihop.nu

Minns ni den gamla goda tiden då vi inte hade så många sajter i Sverige? Jaså, inte det...

Vad denna butik anser om sina kunder är väl ganska uppenbart...eller?

Hamburgerkedjan Max känner av konkurrensen ifrån sina kollegor och provar därför ett nytt sätt att servera sin mat: Hamburgar-soppa

Sschhh! Väck honom inte, han är full.

Avdelningen "4 bröst är roligare än 2". Ett litet skiljetecken hade gjort susen!

Ja, lite julgodis kommer få dem att prestera bättre!

Varför bli medlem i en dyr datingsajt, då du istället direkt kan köpa din kvinna på Tony's? Till hyrpris dessutom!

Jag vet inte vad man ska säga om detta, men det låter inte barntillåtet...

Japp, en arbetsgivare som dömt mig innan jag sökt, precis vad jag drömt om!

Jo det finns en liten ICA-butik nära mig, de säljer Loka med alla sorts smaker. När kan jag flytta till Enskede?

Favoriten till sist:

Har du en ren bil? Kom hit så grisar vi ner den!

Imponerande kombinationer

2010-05-25T10:14:00.000+02:00

-Tjena gubbstrutt! Vet du vad jag har? Jag har en HTC med MP3, DVD, HDMI och GPS!

-Det var väl inget. Jag har ADHD!

Samspel

2010-05-24T10:59:00.000+02:00

-Om du hittar mig, får du ta mig! kvittrade hon skälmskt i luren. -Din ledtråd: Ny frisyr!

Han skyndade sig hem, full av förväntan. Väl hemma letade han i en halvtimme innan han gav upp, och begav sig istället, svårt frustrerad, ner till puben för att ta en öl med polarna. På vägen dit undrade han irriterat varför hon lagt en stor mikrofon i soffan.

Whole Lotta War Pigs

2010-05-23T19:14:00.000+02:00

För inte så länge sedan fann jag en ny bloggbroder: RoSt.
En mycket trevlig man som i sin blogg ger sig ut på de djupa funderingarnas oceaner och han har många klarsynta och intressanta vinklingar på hur vi människor beter oss. Mycket läsvärt är det och hans blogg finner ni här. Läs den!

Förutom ovan nämnda filurigheter råkar karln dessutom besitta en synnerligen god musiksmak (enligt mig, nota bene). Kärleken till 70-talets hårdrockspionjärer. Han med fäbless för Black Sabbath, jag för Led Zeppelin.

Nå Robban, käre vän, jag ger dig något som förenar de bästa inom sin genre. Någon med för mycket fritid har ägnat sig åt att via Youtube smälta ihop War Pigs med Whole Lotta Love, och resultatet går inte av för hackor :)

Varsågod broder, den här är till dig!

Många gula bäckar små...

2010-05-23T11:21:00.000+02:00

Sätten att rädda statsfinanserna äro lika många som George Bush's korkade uttalanden under dennes mandatperiod.

Ett av de mer spektakulära torde vara de offentliga urinerarnas (låter som ett kommunaljobb) bidrag till en bättre statsekonomi. Förra året bötfälldes ca 5000 av dessa nödiga välgörare, och detta inbringade staten 3,8 miljoner. Kan ju tyckas vara endast en skvätt (!) i sammanhanget, men som rubriken antyder; många bäckar små....

Det kan ju hända att ett flertal av urinerarna inte hade tänkt sig att bidra just på detta sätt, men de mår säkert bättre av att efteråt få veta att just deras lättning ledde till att t.ex kungen kunde få sina älskade stekta sparvar på söndagarna.

Och nu när vi ändå har ångan uppe, kanske vi skulle ta urin-finansierandet ett steg längre. Varför inte bötfälla de som också skvätter utanför på de offentliga toaletterna? 500 spänn och en elchock skulle väl pigga upp?

Möjligheterna är obegränsande, som ni förstår. Dags att skicka in ett stort antal medborgarförslag gällande fantasifulla böter. Fimp- och tuggummivakter att komplettera de vanliga trista parkeringsvakterna med? Grillförbud på lördagkvällar (här snackar vi miljarder in i statskassan)?

Jag känner att jag här bidragit med att starta en tankekedja hos alla, så jag vilar min väska (I rest my case) :)

-Vi måste druckit något näringsrikt, grabbar. Detta träd stod inte här igår!

DN, AB, Barometern

Den ljusnande framtid är er!

2010-05-22T21:09:00.000+02:00

Min eländiga kvinnas inte fullt lika eländiga dotter och dennas alldeles egna tekniknörd inför avresa till Kalmar slott och efterföljande studentbaluns.

En osviklig känsla för feeling

2010-05-21T22:33:00.001+02:00

Jag är inte bara Alfahanne, jag är känslig också.
En känslighet som bara ökat med åren, dessutom. Denna egenskap yttrar sig särskilt vid tillfällen då jag ser på TV eller film. Jag torde vara varje filmmakares våta dröm när det gäller respons på deras skapelser.

Mitt tidigaste minne av detta är när jag för första gången såg den gamla filmen ”Lassie”. Jag kan väl ha varit 6-7 år, och den arma hundens öden höll mig trollbunden vid vår gamla Blaupunkt (som bara kunde fås igång genom att farsan dängde en träsko i sidan på den, sen kunde den gå i några timmar innan proceduren måste upprepas....han nötte träskor duktigt, gamle farsan, särskilt under hockey-VM).

Nu glider jag iväg känner jag, rättning i ledet!
Jag följde Lassies äventyr som sagt, och hela filmen går ut på att få åskådaren att gråta, till varje pris. Jag höll mig tappert ifrån gråten i nästan en hel timme, men när hundkräket slutligen hoppade ut från ett fönster på andra våningen och bröt benet, ja då grät jag så jag skrek. Jag var så upprörd att jag missade slutet på filmen (den enda lyckliga scenen i hela förbannade rullen).

Sen har det bara fortsatt. Och utvecklats.

Skräckfilmer ska vi bara inte tala om. Jo, det kan vi göra förresten. Jag tror att jag i ett tidigare inlägg berättat om då jag i tonåren tog med en tjej på bio för att få en chans att vänslas lite. Jag tog med henne på ”Fredagen den 13:e”, i tron att hon skulle vara i behov av trygga kramar. Istället var det jag som skrek högt redan under förtexterna. Min plan tillintetgjordes, men de andra i publiken hade roligt åt mig, kan jag tro.

Hur är det då idag?
Jo, det spelar knappast någon roll vad jag tittar på; nyheter, dokumentärer, Fråga doktorn, Gordon Ramsey, Biggest Loser eller Pingu, alla får de mig att sträcka mig efter näsduken.
Spännande filmer får mig att hoppa i soffan av nervositet, jag minns att jag och Monique tittade på Mel Gibson's makalöst spännande ”Apocalypto” härom året, och vi var tvungna att pausa filmen ett antal gånger för att jag höll på att få hjärtinfarkt på kuppen.

Gråt inte Alfahannen!

För några dagar sedan stod jag och packade porslin som skulle skickas till Finland, och när jag håller på med sådant tycker jag om att ha TV'n på i bakgrunden (övriga tider på dygnet dånar Zeppelin, Sabbath, Rainbow, Deep Purple och dylikt i högtalarna, men det kan jag inte ha när jag packar ömtåliga saker, då skulle jag ha sönder dem mitt i en headbang). Medan jag brottades med bubbelplast påannonserades en eftermiddagsmatiné på SVT, en svensk 60-talsfilm som hette ”Badarna”. -Kul, tänkte jag eftersom jag älskar gamla matinéer. Titeln fick mig dessutom att tänka på Lars Molins mästerverk ”Badjävlar” och Louis de Funes' ”Den lille badaren” (för övrigt en av världens roligaste filmer, jag ska nog återkomma till denne koleriske komiker i ett framtida inlägg), så jag hade sköna vibbar inför denna visning.

Det visade sig vara den mest deprimerande film jag sett.

Filmen utspelade sig i en liten norrländsk by, som dominerades av ett sågverk och en anstalt för mentalsjuka. Filmens huvudperson, en 15-årig tös, sprang mellan dessa 2 platser filmen igenom, endast klädd nattsärk. Sågverksarbetarna och mentalpatienterna gjorde allt för att få henne i säng, hennes mamma var svårt alkoholiserad, mammans nye man var en idiot och hennes riktiga pappa gick omkring med en skottkärra och klagade över bröstsmärtor. Samtliga inblandade (utom flickan) var klockrena skitstövlar, och för att ytterligare peppa upp stämningen var filmen i svartvitt och allt ackompanjerades av begravningspsalmer. I filmens slutskede flyr flickan till sin pappa på sågverket (efter att precis undkommit en gruppvåldtäkt av ett gäng mentalpatienter). Hon finner honom död i sågspånet, bredvid sin älskade skottkärra. I panik hämtar hon sin idiot till styvpappa, som följer med för att hjälpa till. Väl framme våldtar han henne bredvid den döda pappan. Filmen slutar med att han gråtande går därifrån, medan flickan följer efter och säger; - Det gör inget!
Slut.

Matiné?

Ja, jag fick i alla fall lust att gå runt knuten och skjuta mig. Bubbelplasten jag höll i var numera värdelös, jag hade poppat den i ren ångest under filmens lopp.

Nu när jag delat med mig av denna traumatiska upplevelse kanske jag kan sova ordentligt igen.

Det är inte lätt att vara känslig.

En dag i skolan

2010-05-21T09:18:00.000+02:00

-Varför har du en pil i armen? frågade magister Skedström.

-Ingen aning, svarade Ante. -Kan du dra ut den, är du snäll?

-Okej.

Sparka mig hårt

2010-05-19T21:08:00.000+02:00

Hallå ja, är det Alfahannen jag talar med?? Bra, hoppas jag inte stör, men det är en sak jag skulle vilja säga till dig......BLOOOGGAAAA!!!!

Avslutning i kyrkokören

2010-05-09T16:49:00.001+02:00

Idag följde jag med den lilla mistluren till barnkörens avslutning i församlingshemmet. Eftersom det dessutom var söndag fick vi oss alla via den obligatoriska gudstjänsten ett antal väl valda ord till livs.

Jag vet inte. Jag känner mig bortom all hjälp, hedningen i mig har för stort inflytande.

Dock kom kameran väl till pass. När det sista utdragna "Ameeeeen" hade tonat ut (jag kan inte skriva ordet "amen" utan att se mina segtrötta tonåringar till döttrar framför mig....-Amen Pappa, lägg ner! och dylikt...) så förvandlades hela kyrksalen (på några ynka sekunder) till korvstånd, fiskdamm, ansiktsmåleri och ballongblåseri! Fantastiskt!

Jag förevigade några ögonblick:

Måhända fångade jag den oheliga treenigheten: Konstnären, konstverket och konstkritikern.

Den lilla mistluren. "Spiderfjäril" kallade hon resultatet. Jojo, en ny sorts fjäril var det allt, och luktade korv gjorde den också...

Traditioner

2010-05-09T14:38:00.000+02:00

Åke blev lite irriterad när han upptäckte att hans svärmor läst det nya numret av Fantomen före honom.

Minns ni denna pärla?

2010-05-08T20:44:00.001+02:00

Alfalfa, Darla, Spanky, Buckwheat och Porky.

Jag hittade några gamla episoder med dessa Rackarungar, eller Little Rascals som de hette på originalspråk.

Tittade på dem tillsammans med barnen, och jag både skrattade och grät om vartannat....ibland är nostalginerven inte att leka med.

Första gången jag såg dessa klassiker var på jullovs-TV för länge sedan. Jag tror programmet hette Familjen Julofsson, med bl.a Ulf Brunnberg och Louise Raeder i rollerna. Little Rascals var ett stående inslag i denna serie, och när jag nu hittade dessa klassiska filmer slog det gamla nergrävda minnet till mig som en hammare. Jag kunde plötsligt komma ihåg andra saker som hände under samma period, minnen som under en kort stund blev så starka att de överväldigade mig....jag mindes svunna dofter och känslor, och kunde inte hålla tårarna borta...

Så ska det vara! Det gillar jag!

Förnyelse

2010-05-08T09:43:00.000+02:00

Ra Ra-ah-ah-ah
Roma Roma-ma

GaGa Oh la-la
Want your bad romance

Nostalgia Youtubiana del 5

2010-05-07T00:34:00.001+02:00

Jonas Gardell i Kalmarsalen är nu härmed beskådad.
Vi sveptes med tämligen omedelbart, han öppnade i ett rasande tempo med att förklara termen HBT (Homo Bi Trans) på sitt speciella sätt (bland annat som Frodo the HBT) och hade därefter publiken i sitt grepp under den följande en och en halv timmen som föreställningen varade.

Makalös människa att trollbinda sin publik...en riktig fjollkarl, faktiskt! Ha, där fick jag till det! (typ)

Får ni möjligheten att beskåda denne estradör (med sitt osvikliga sinne för att nosa rätt på alla våra små egenheter vi inte ens hade en aning om att vi hade), så gå för guds skull och köp biljetter!

Jag går och grunnar på ett antal blogginläggsidéer som rör företeelser och människor som jag upplevt och berörts av under min ungdom (samma saker gäller nog de flesta av er också), men jag börjar lite lätt med att försöka återuppliva den gamla positiva "reklamkänslan" vi alla hade en gång i tiden.

Vad menar den semi-gamle och hattprydde token med detta, undrar ni säkert.

Jo det fanns en tid, gott folk, då det digra TV-utbudet endast erbjöds via 2 kanaler och inget annat. Dessutom dyrkade Sveriges Radio de färgglada testbilderna, vilket är enda förklaringen till varför de envisades med att lägga ut dem i sändning under prime time vissa dagar. Vad gjorde man som liten pilt under denna TV-ålderns motsvarighet till medeltiden? Tja, själv tände jag eld på farsans huvudkudde en gång (lyckligtvis var inte farsans huvud där just då), eller så hällde jag socker i tanken på brorsornas mopeder (hämndaktion för att de vägrade skjutsa mig på styret)

Ah, vilka minnen!

Men jag kommer ju från ämnet! Jo förstår ni, reklam i all dess form var totalt bannlyst ifrån TV-mediet, och de enda tillfällen då man kunde få dessa fantastiska och oumbärliga konsumentupplysningar till livs var de gånger då den lokala biografen besöktes. Jag tror att ALLA som läser detta och minns vad jag talar om kommer ihåg hur gränslöst irriterad man kunde bli om reklamen redan börjat då man stegade in i biografmörkret. Eller hur?

Nå, tillåt mig att ikläda mig en halmhatt och randig tröja, så ska jag navigera denna lilla blogg-gondol i en miniodyssé genom de dunkla reklamkanalerna (där fick jag till det igen!).

Javisst, Trygg Hansas klassiska alster har ni väl inte glömt. Regifantomen Roy Andersson låg bakom flera av dessa pärlor.

Vi stakar vidare...

Vademecum...när katten själv får välja! Härliga skådespelarprestationer, ännu härligare klädstil:)
Hoppsan, här kommer en marig passage, håll i er!

Nej Jörn, jättetrevligt att ses igen men vi kan tyvärr inte stanna hos dig en längre stund, vi är trötta och måste staka oss hemåt.

Och som final kommer här en radda av de reklaminslag jag helst av allt satt och hoppades på skulle dyka upp medan jag mumsade på popcorn och pussade flickor, eller hur det nu var....Levi's! Visst var de bra?

Ojojoj, vilken musik och vilka byxor! Creedence, Clash, T-Rex, Muddy Waters...och så dessa infernaliska 501:or! Jag kunde ju inte ha dem! Jag lyckades kränga på mig ett par 533:or, och hur hippt var det? Hopplöst fel, det är ungefär som om Fredrik Reinfeldt skulle tala inför EU-parlamentet iklädd mysbyxor med Hello Kitty på rumpan.

Nåja, jag tror att jag rört om lite i er minnesgröt, kära läsare! Och mer kommer.
Jodå Marie, jag ska även berätta mer om min eländiga frisiska och våra auktionsäventyr som utlovat, men jag vet inte om världen är redo för den historien ännu. Mina fingrar drabbas av en lokal panik-Parkinson så fort jag försöker få denna hårresande berättelse på pränt.

Kram på er!

Vaggvisa á la Vedder

2010-05-06T00:33:00.000+02:00

Timmen är sen.

I natt somnar jag till Eddie Vedders fantastiska röst.
Lägg gärna märke till hur underbart "grungeiga" Pearl Jam var när det begav sig.

Nä, detta var ingen bra vaggvisa...istället för att bli sömnig fick jag nu en obetvinglig lust att headbanga i en kvart för att sedan stagedajva ut genom sovrumsfönstret och låta rabarber-bladen nedanför gunga mig till ro! Men...min headbangarkalufs är ett ljuvt minne blott, fönstret är försett med barn- och Alfahannesäkert lås och grannens katt har kräkts på rabarberna.

Jag lägger mig istället..

God natt på er!

Farväl till en av våra stora revyartister

2010-05-05T19:02:00.000+02:00

Brita Borg har gått ur tiden, 83 år gammal.

Hon knöts tidigt i karriären till Knäppupp-gänget, med Povel i spetsen. Hennes komiska timing i kombination med en stark, mörk och mäktig sångröst gjorde henne omåttligt populär under 50-talet. Hon gjorde ett antal oförglömliga nummer ihop med Povel, Martin Ljung och Hagge Geigert.

Vid sidan av revyn så skördade hon dessutom stora framgångar i Schlagersammanhang. 1959 togs beslutet att Brita skulle sjunga det svenska melodifestivalbidraget (oavsett vilken melodi som vann den svenska uttagningen), och så blev det. Siw Malmqvist vann med pärlan Augustine, men det var alltså Brita som fick tävla med bidraget i Cannes samma vår.
Där kom hon nia.

Sin sista stora hit fick hon 1969 med Ljuva Sextital, skriven av Stikkan Andersson tillsammans med Björn o Benny.

Brita drog sig sedermera bort ifrån scenens rampljus, och gjorde endast sporadiska skådespelarinhopp under följande år.

Adjö Brita. Jag minns dig med värme och glädje.
Och hälsa Povel!

Låt oss avsluta med att njuta av Brita i sitt livs form, när hon (i Hasse Ekmans Den Store Amatören) framför sitt stora paradnummer Fat Mammy Brown

AB, Expressen, DN, SVD, Barometern

Gammal bloggmat

2010-05-05T12:38:00.000+02:00

Jag sitter här och tittar igenom en del av de gamla inläggen från förra året...och stötte på denna lilla anekdot ifrån den lilla mistluren.

Jag citerar:

"Senare på kvällen när jag skulle lägga Ella tittade hon allvarligt på mig och sa;

-DET ÄR SYND OM LISAS FARFAR!
-Öhh, jaså, sa jag och hade ingen aning om vem hon pratade om, kanske någon i förskolan.
-Varför då?
-JO, FÖR HAN SKULLE DUSCHA OCH DRICKA KAFFE OCH DÅ BÖRJADE DET BRINNA I HANS SNOPP FÖR HAN TÅL INTE NÖTTER!"

Jag förstod det inte då....och jag förstår det inte nu heller:)

Blogg-apati

2010-05-05T11:28:00.001+02:00

...har ni drabbats av det någon gång?

Under den gångna veckan drabbades jag hårt av detta fenomen...Ungefär samma känsla som jag fick i högstadiet då matteläraren vid ett tillfälle presenterade ett särskilt knivigt tal som jag (av alla människor) skulle räkna ut på svarta tavlan inför hela klassen. En gigantisk apati bestående av oförståelse, trots och genuin dumhet lägrade mitt sinne. Jag glodde först på läraren, sedan på mina klasskamrater, på tavlan och så på läraren igen.
Han nickade uppmuntrande mot mig.

Jag greppade kritan....och slet sedan åt mig tavelsuddet, suddade frenetiskt bort hela talet från tavlan inför en häpen (läraren) och smått entusiastisk (klasskamraterna) publik, och ritade sedan istället med kritan två stora vita ovaler bredvid varandra med svarta prickar mitt i. Dessa 2 ovaler var det enda som fanns kvar på svarta tavlan.

Läraren halvskrek: -Men vad är det där?!
-En neger i en kolgruva! Det visste du inte va? svarade jag trotsigt, och innan läraren hann svara skrev jag "Låt stå!" bredvid konstverket, och rusade sedan ut ur klassrummet.

Jag fick kvarsittning, och en rejäl utskällning av både lärare, klassföreståndare och studierektor.
Och en glass av mina klasskamrater.

Precis en sådan apati går jag igenom just nu i bloggandet. Jag försöker skriva spirituella inlägg, men så blir det lingonvers av alltihop istället. Vad gör man åt sådant, gott folk?

Nåja, nu skrev jag ju lite i alla fall.

Dessutom fick jag en helsida i Östran i fredags. Jag skickade in ett gammalt avdankat blogginlägg ifrån förra året (recycling, mina vänner, recycling), och lyckades få det publicerat. Förutom glädjen att få sina egna ord tryckta på en hel sida i tidningen vann jag dessutom 2 biljetter till Jonas Gardell i Kalmarsalen imorgon kväll.
Är jag inne i ett tillstånd som på allmoge- och populärspråk kallas för stim?
Vem vet?

Jag ska i alla fall ta med mig min underbara (men alltid eländiga) kvinna dit. Det skall bli intressant :)

Hmm, vi får se om skrivproppen gick ur för den här gången.

Kram på er!

Avslöjande

2010-04-26T09:17:00.000+02:00

-Sjung med mig: Vi är hårda grabbar allihopa, shoobeedoo-beedoo!

Men hallå där! Stopp och belägg, är inte det där en blus ifrån Gina Tricot?

Ögonblick

2010-04-25T21:36:00.001+02:00

Min kvinna och jag tog med oss en filt och promenerade upp på en kulle bakom hennes hus. Vi slog oss ner.

Det här var vad vi såg:

Gotlandsfärjan på väg in mot till hamnen...bakom kan Blå Jungfrun beskådas, och bakom henne kan man ana konturerna av Öland. I förgrunden har inte trädens grönska satt fart ännu, men det är inte alls långt borta.

Där sitter vi på filten och bara är.

Ibland behövs det inte mycket för att inse att livet är fullt av fantastiska ögonblick.

Det gäller bara att se dem.

Kram på er!

Skogsturken...

2010-04-25T09:43:00.000+02:00

I det tidigare inlägget gällande Googles påhittighet i sökfönstret, dök begreppet Skogsturken upp.

Läsaren Zumgaligali ville då gärna veta vem denne spännande individ är, och självklart ska vi inte låta någon sväva i ovetskap om detta. Det är baske mig en skyldighet att känna till!

Så, Zumgaligali och alla andra ännu icke upplysta, tillåt mig presentera det fantastiska Youtube-fenomenet som går under benämningen: Skogsturken.

Som bonus ingår även 2 av alla oräkneliga parodier i ämnet... :)

Vaggvisa

2010-04-23T22:58:00.001+02:00

Snälla nån, vad händer med tiden? Jag hinner ju aldrig skriva långblogg...livet kommer emellan hela tiden, vilket är precis som det ska vara misstänker jag.

Ikväll låter jag Chris Robinson och hans kollegor i The Black Crowes (för övrigt en skamligt underskattad grupp)se till att lugnet infinner sig i själen...och det med hjälp av deras underbara och upp-med-tändaren-framkallande låt She Talks To Angels.

AlfaPojken återkommer snart till er igen, men nu ska det drömmas...drömmen får gärna innehålla skärgården, Single Malt, Jimi Hendrix, Mustanger, gamla Hagströmsgitarrer, en hel hoper fala kvinnor och polkagrisar.

Kram och god natt:)

Take it away, Chris!

Google tar tempen på svenskarna

2010-04-23T16:44:00.000+02:00

Den trevlige bloggkollegan Stationsvakt provade att påbörja en mening i Googles sökfönster, men lät sedan Google själv ge förslag på hur meningen skulle avslutas.

Ganska kul fenomen, tycker jag. Det säger nämligen en hel del om vad folk söker på i allmänhet...och det varierar kraftigt må jag säga.

Jag prövade lite själv, och resultaten är både roliga och i vissa fall skrämmande:

Varför.....?

Var....?

Favoriter: Var sitter levern och Var nöjd med allt som livet ger.

Hur.......?

Hur begår man självmord?? Som nummer 2 efter hångel??

Om........?

Därför.......

Yes, gott folk!

Detta är vad svenska folket går och grunnar på i dessa dagar....

Kram på er:)

Kompetens 2

2010-04-23T15:43:00.000+02:00

Bra gjort!

Kräkande kossors inverkan på gummistövel-index

2010-04-22T08:42:00.001+02:00

Rapport från antikjägarhelgen:

Tidigt på lördagsmorgonen satte vi oss i bilen, jag, yrvädret från Leeuwarden och hennes minst lika yrvädrade dotter. Vi styrde kosan mot Speedway-metropolen Målilla med syfte att bevista lokalen Skeppet som vid detta tillfälle huserade ett stort antal loppissäljare som förmodligen hyste förhoppningen att tjäna storkovan på det allsköns bråte de ståtade med.

Det hoppet slocknade i samma ögonblick en osedvanligt stilig Alfahanne i krokodiljägarhatt äntrade lokalen. Ja, kanske inte så mycket på grund av honom egentligen, det berodde nog mer på den vilda kvinnan med spjuveraktig blick och okynnigt lockigt hår som följde i hans spår. Kvinnan som utvecklat prutandet till en konst.

En svartkonst.

Några av säljarna kände jag igen sedan tidigare. Jag vinkade till dem. De vinkade tillbaka, men hälsningarna förvandlades till något som mer liknade korstecken då de fick syn på Monique. Hon lät sig inte bekommas (och lät heller ingen tid gå till spillo) och kastade sig över närmaste bord. Jag hade gärna försökt följa henne runt borden och därmed kanske snappat upp en och annan lärdom i prissänkarhantverket, men jag lyckades inte stanna kvar längre än ca 30 sekunder vid första bordet innan jag (med kinderna färgade av prut-skammens rodnad) måste rusa vidare innan jag spontansprängdes.

Hennes dotter visade tyvärr att hon inte fallit så långt från Monique-trädet, hon registrerade noga sin mors röstlägen och invecklade rörelsemönster och begagnade sig emellanåt på egen hand av samma vanvettiga tekniker.

Jag ryste.

Själv fann jag snart ett bord där en yngre mamma med dotter sålde kläder som dottern inte längre kunde ha. Det verkade som de flesta plaggen var i en storlek som kunde passa Ella mycket väl till både våren och sommaren och dessutom såg de inte ut att ha använts överhuvudtaget.

Min teknik skiljer sig en del ifrån Moniques. Jag slår på charmen istället för att som Yrvädret skrika att hon hellre blir kölhalad än att hon betalar 80 kr för en signerad proppflaska ifrån Orrefors. Sålunda pratade jag med den unga mamman (och även dottern) om både ditt och datt. Om jag minns rätt började vi tala om vädret, och därifrån rörde vi oss ledigt till askmoln, semesterplaner, fästingar, melodifestivalen och valrörelsen för att slutligen landa på ämnet Thore Skogmans glugg. Det sistnämnda var det nog jag själv som snöade in på, eftersom hon själv vid det laget slutat prata och övergått till att titta på mig med glasartad blick. Precis där jag ville ha henne:) Nu var det dags att erbjuda ett pris som hon inte kunde säga nej till, medan hon befann sig i detta halvapatiska tillstånd.

Thore: Mannen som hade röda tänder och glest mellan håren....eller hur var det nu igen?

Men jag hann inte.

Ty, bakom mig hördes plötsligt den eländiga frisiskans stämma:

-Är det här du är! Vad gör du, står du och flortar va? (hon kastar om vokaler ibland, som ni kanske minns).

-Du! fortsatte hon utan att invänta svar. -Kräks kossor?

Frågan var så oväntad att både jag och den arma mamman kom av oss fullständigt.

-Öhh...va? var det mest spirituella jag kunde få ur mig.

-Joo, du vet jag såg en sån där mjölkkanna i form av en ko vid ett annat bord därborta, och när man häller ut mjölken så kommer det ut genom munnen. Den spyr, med andra ord.

Nu började även min blick bli en aning glasartad.

-Frågan är ju, fortsatte hon oförtrutet, om kossor kräks i verkligheten också! Och i så fall, kan de också kräkas mjölk? Men de har ju 4 magar, kräket kanske bara byter mage istället?

Den unga mamman stod som hypnotiserad och var ej längre kontaktbar (antagligen hade hon drömt sig iväg till fästingarnas trygga land), men hennes dotter försökte sprida ljus över diskussionen:

-Våran hund brukar kräkas i hallen.

Jag kände att ämnet därmed var uttömt (hoho) och gjorde ett halvdesperat försök att få tillbaka initiativet.

-Hur mycket vill du ha för gummistö...

-Du får 20 kr för gummistövlarna! skrek Monique. Mamman bara nickade lite slött och tog emot sedeln som min opportunist till kvinna tryckte i handen på henne. Hon var uppenbarligen ännu inte fullt tillbaka i de levandes skara. Det var tur det. Stövlarna var nämligen helt oanvända och kostade ca 350 kr i affären.

-Visst är jag duktig? kvittrade Monique i mitt öra då vi en trekvart senare lämnade lokalen (med 7 överfulla kassar i släptåg)

-Det är du, svarade jag sanningsenligt, men frågan är hur många fler loppisbesök mitt hjärta klarar av...

-Äsch, fantratt! (vokalerna igen).

Hoppsan, detta blev ett långt inlägg, och ändå har jag bara nått halvvägs i berättelsen.

Nåja, håll ut! Nästa avsnitt kommer redan i afton:)

Underskatta inte prutkraften hos en kräkande kossa!

(I detta fall en kossa ifrån franska Pillivuyt, kostnad ca 400 pix hos Verner & Verner)

Kära vänner!

2010-04-20T20:36:00.000+02:00

Fullt upp just nu, men jag återkommer imorgon med en fyllig rapport gällande helgens bravader...jag kan bl.a utlova kräkande kossor, fyllhundar och oväntade bilfobier...

Kram på er!

Från ungt till gammalt...

2010-04-17T08:21:00.001+02:00

Ja, så har då alla mina töser sagt hejdå för den här gången. 2 veckor skall de nu vara hos sin mor, och jag saknar dem redan!

Vad gör man nu då?

Jo, igår kväll tog jag en svängom i vardagsrummet med den eländiga frisiskan till Slash´s nya album (vilket för övrigt är helt fantastiskt bra). Lyssna själva på exempelvis Ghost, där en av mina allra största idoler Ian Astbury (The Cult) står för sången. Det svänger rejält.

Bland övriga gästsångare kan nämnas:
Dave Grohl (Foo Fighters)
Kid Rock
Adam Levine (Maroon 5)
Ozzy
Andrew Stockdale (Wolfmother)
Iggy Pop
Chris Cornell (Soundgarden)
Och så gamle Lemmy från Motörhead!

Ett måste-köp!

Jo, och så väntar ett besök på en större loppis i Målilla under dagen samt en auktion imorgon.

Från unga mistlurar till gamla ting...kontraster ska det vara, eller hur?
Jag kommer leta efter 60- och 70-talskuriosor, och Monique söker Jugend (och hon skyr inga medel för att nå sina mål, som ni kanske förstått sedan tidigare inlägg...det är bara att trycka ner hatten ordentligt på huvudet och försöka hänga med)

Rapport kommer, var så säkra!
Under tiden, kram på er och ha en underbar lördag:)

Strategisk placering

2010-04-16T21:42:00.000+02:00

-Hoppsan vad det värmer i solen! Bruno! Jag börjar känna mig lite torr i huden, vad tänker du göra åt d...

-OLJA!

(se tidigare olje-inlägg)

Nostalgia Youtubiana del 4

2010-04-15T14:37:00.000+02:00

Idag blir jag glad av Stone Roses och deras svängiga pärla "Love Spreads".
Stone Roses splittrades 1996, men nu viskas det om en återförening....håll tummarna, gott folk!

Under tiden, njut av Ian Browns släpiga röst och John Squires ännu mer släpiga gitarrspel....Stone Roses låter precis så bra som Oasis aldrig gjorde!

Om samtliga läsare drar igång den här och vrider upp volymen till max, så skall ni se att vi blåser väck det där jävla askmolnet till New York istället:)

Att tiga är guld...jag får alltid silvret!

2010-04-15T13:25:00.000+02:00

Häromdagen, då jag körde hem till min frisiska amasonkvinna, stoppades jag av en polis som vinkade in mig mot vägkanten.

Som alltid då jag konfronteras med ordningsmakten drabbas jag av svår ånger för alla synder jag begått. Sekunden innan jag vevade ner sidorutan hann jag gå igenom ett stort antal försyndelser som jag nu, åratal efteråt, antagligen skulle ställas till svars för.

6 år. Jag knyckte en Japp i dåvarande Torg-Träffen.
11 år. Jag skjutsade en kompis på min cykel. Han satt på styret, vilket visade sig vara ett något otaktiskt drag eftersom han då uppfyllde hela mitt synfält. Efter ett tiotal meter i en nerförsbacke frontade jag med en lyktstolpe. Kompisen flög rätt in i stolpen, omfamnade den och gled sakta neråt (precis som i en tecknad film). Själv missade jag objektet med en hårsmån, men rasslade istället in i ett nyponsnår. Hmm, vi kanske blev bestraffade tillräckligt där i alla fall. Stryk den!
15 år. Jag kastade en omogen kastanj i huvudet på en mopedburen antagonist som jag retat mig länge på. Han hade ingen hjälm på sig, så jag kunde inte låta bli. Den dramatiska effekten uteblev inte. Antagonisten vinglade till av träffen och körde rätt in i en parkerad bil. Min självbevarelsedrift slängde in mig i en buske fort som ögat. Bilen bucklades, och antagonisten fick skulden.

Jag är inte det minsta stolt, må ni tro, och listan skulle kunna göras mycket längre än så. Jag besparar er dock denna kriminella upprapning, och nöjer mig med att konstatera att jag, då polisen stegade fram mot bilen, var övertygad om att bli omilt omhändertagen och slängd i finkan. Jag undrade om jag skulle få säga adjö till barnen innan de låste in mig och kastade nyckeln.

-God dag! sa den manlige konstapeln. -Idag kontrollerar vi körkort och nykterhet. Kan jag få se ditt körkort.

Jag andades ut. Lättnaden visste inga gränser, och medan jag sträckte mig efter plånboken så blev jag på ett skämtsamt humör;
-Körkort och nykterhet, säger du? hojtade jag. -Blir man godkänd om man lyckas med en av två?

Han skrattade inte.

Jag kom av mig helt.
-Eh, ja alltså....hahaha!

-Kan jag få se körkortet, tack?

Humorbefriade poliser måste vara bland det tråkigaste man kan tänka sig.

Men jag ska prova en gång till, det ska ni veta. Jag ger inte upp!
Om jag får syn på någon eller några poliser framledes, då ska jag köpa en glasstrut och gå upp bakom dem. Sedan håller jag upp struten och ropar; -Det här är ett rån!

Hör ni inte av mig mer så vet ni att jag blev skjuten.

Sveriges sämsta företagsnamn?

2010-04-14T20:40:00.000+02:00

Manlig fåfänga

2010-04-14T20:27:00.001+02:00

Det gick ett sus genom rummet då Fjodor visade sitt stora R.

Kommunikation á la AlfaBarnen

2010-04-13T20:24:00.001+02:00

För någon timme sedan satt jag och svor över hur seg Blogger varit större delen av dagen (jag börjar mer och mer snegla mot Wordpress, hmmm vi får se om någon förändring sker framöver).

Just när irritationen var som störst, ropar Matilda (nästyngstingen som satt och skrev läxor) till mig;
-Pappa, är det ett eller två "c" i "koncentration"?
Eftersom rättstavningsdrillen från skolåren sitter djupt rotad i själen hos mig, höll jag på att drabbas av frossbrytningar av denna fråga. Jag undrar om hon inte drev med mig...nå i alla fall, jag svarade henne högt och indignerat:
-Men det säger väl sig självt! ETT C!

Då vaknade den lilla mistluren ifrån sitt SvampBobs-marathon framför TV'n och skrek;
-1C? VARFÖR PRATAR DU OM 1C? DET ÄR JU MIN KLASS!!

Jag hann inte ens påbörja ett svar innan en sovrumsdörr öppnades och nästäldstingen Sara stack ut huvudet (ett mycket sällsynt fenomen minsann, enda gångerna hon annars visar sig är vid skolavslutningar och julklappsutdelningar). Hon hojtade käckt;
-Var det nån som sa "glass"?

Förstår ni nu hur jag har det?

Barnen hör vad de vill höra, tolkningsföreträdet gäller nämligen samtliga inblandade. Inte lätt att göra sig förstådd under sådana premisser...
Och som om det inte räckte med barnen, så har jag en kvinna som inte fått kläm på Å, Ä och Ö ännu, och kastar om vokaler på de mest obscena vis. Hon ser bland annat rövfåglar i skyn (visst kan ni också se de håriga arslena med vingar framför er) och har rokt bög i frysen. Hon är dessutom väldigt blodig när det gäller barn och små djur.

De förvirrande ämnesbytena hos oss påminner en del om Melodikryss-sketcherna i Hipp Hipp, eller hur?

Olja!

2010-04-12T23:21:00.000+02:00

För en tid sedan besökte Moniques tös, Evelien, och jag en av stadens loppis-etablissemang på jakt efter en symaskin. Tösabiten flyttar snart till Göteborg för vidare studier, och har därför börjat söka efter nödvändiga husgeråd att ha med sig.

Eftersom jag rör mig lika lätt och ledigt i loppiskretsar som en kackerlacka i ett mexikanskt hotellrum, föll det sig naturligt att jag följde med som mentor och prutgubbe. Jag brukar kunna pruta ner priserna ganska bra, men det är ingenting mot min eländiga Monique. När hon sätter igång med med sitt skamlösa prutande vill jag bara leta upp något hårt och slå mig själv medvetslös så jag slipper höra:)

Nå, väl inne i butiken frågade vi direkt om de hade några symaskiner till salu. Det visade sig att de nyss fått in en gammal Huskvarna som de dock inte hunnit gå igenom ännu. Vi frågade om vi fick titta på den, och blev då visade in i de bakre domänerna där verkstaden fanns.

Vi blev guidade in i ett litet rum där det stod 2 symaskiner framme på ett bord. Den ena var en klassisk Huskvarna, den där typiskt gröna från 60-talet. Evelien blev upprymd och satte sig för att prova den.

Då, som på en given signal, kom 2 små asiatiska damer sättande i full karriär mot oss.
Den ena hojtade;
-Vätta litte, vätta litte!! OLJA!

Hon hötte med en liten oljekanna framför våra förvånade ansikten (föreståndaren som visat in oss såg lika förvånad ut han), och förklarade med en fantastisk brytning för oss att symaskinen behövde oljas innan den användes.

Sedan satte de 2 energiska men älskvärda damerna igång med en symaskinsservice av guds nåde. Det var som att titta på en Benny Hill-sketch (dvs det var som att se dem i snabbspolning). Det enda som saknades var den lilla skalliga gubben som alla daskar på huvudet hela tiden...

Jackie Wright: Han som blir daskad.

Den ena öppnade och lossade delar medan den andra smörjde för glatta livet. Båda 2 pratade oavbrutet och högljutt under hela proceduren. Vid upprepade tillfällen skrek olje-damen triumferande sitt stridsrop "Olja!" och gav maskinen ytterligare en duvning med kannan.

Lika plötsligt som de anfallit apparaten, lika plötsligt var de klara.
-Prova nu! skrek den andra glatt.
Evelien satte sig, matade in en liten tygbit och började sy...
-STOPP! skrek oljedamen. -Jag glömde ställe att OLJA!
De anföll på nytt, och återigen blev allting lite suddigt.
Slutligen verkade ändå oljedamen vara nöjd med resultatet och de ställde sig bakom Evelien.

Evelien satt som fastfrusen och vågade inte röra sig en millimeter.
Oljedamen tröttnade på att vänta och skrek; -SY!!

Och det gjorde hon. Den fungerade utmärkt. Den gick precis som en...som en...öhh...symaskin.
Evelien var förälskad och vi köpte den väloljade Huskvarnan för 200 kr (vilket var gräsligt billigt).
På väg ut mot bilen öppnades en sidodörr på loppisen, och oljedamen stack ut huvudet;
-OLJA! Glöm inte att OLJA!

Ordet olja blir aldrig mer detsamma för mig. Under hela den kvällen såg jag inom mig en massa scenarion där oljedamen skulle kunna dyka upp med sin oljekanna för att underlätta livet för oss alla;

I köket:
Frun: -Steker du köttbullar nu igen? Vad steker du dem i?
Mannen: -Smör förstås!
Frun: -Smör, smör, smör. Jag är så trött på smör! Finns det inget annat att steka dem i?
Oljedamen (sticker ut huvudet ur skafferiet): -OLJA!!

Hos doktorn:
-Jaha, herr Dyngroth, hur står det till här då?
-Jag har en sån envis förstoppning, det har hållit i sig i flera dagar. Hjälp mig snälla!
-Nu tar vi det lilla lugna, förstoppningar är otäcka saker, och vi måste gå försiktigt fram innan vi våga...
-OLJA!!

I Dokument Utifrån:
-Vad skulle kunna få USA att stanna i Irak ytterligare 25 år?
-Ingent...
-OLJA!!

I affären:
-Jag är sugen på fisk! Ska vi köpa lite lax, älskling?
-Nej, det åt vi ju bara för några dagar sedan, vad sägs om torskfilé?
-Nej, har jag aldrig gillat! Men du, skulle det inte vara gott med rödspä...
-KOLJA!!
(fy, den sista var riktigt dålig...förlåt)

Underskatta inte kraften hos oljan, gott folk! Det har den lilla asiatiska damen lärt mig.

OLJAAAA!!

Taktik

2010-04-10T19:26:00.001+02:00

Rose-Marie demonstrerar hur hon brukar bli bemött av sin chef varje gång hon begär löneförhöjning.

Dagens Mondegreen och lite nostalgi

2010-04-10T11:19:00.001+02:00

Inte ens det svenska punkarvet får vila ostört ifrån Mondegreen-lusen.
Turen har kommit till Ebba Grön och deras klassiska rökare "800 grader".

Ursprunglig text;
Vi fryser ihjäl
det är så kallt
stackars barn
men snart blir det varmt

Mondegreen;

Vi fryser ihjäl

det är så kallt
snackar sport
men snart blir det varmt

Tänk, jag som alltid trott att låten handlade om hur varmt det blir då en atombomb briserar.
Nu förstår jag bättre.
Man snackar sport, minsann. Ja, då vet man ju hur det brukar sluta (tänk er själva att tota ihop en djurgårdare med en HV-fantast i dessa dagar, rena härdsmältan).

Så är det med dessa Mondegreens, de tar alltid fram den djupare sanningen:)

800 grader....vilken låt!..vilken energi!...och vilken sångare han är, den gode Thåström.

Så här såg det ut då Elvis Costello promotades inför en spelning i Stockholm 1981.

Man hade alltså bestämt att låta både DagVag och Ebba Grön agera förband vid detta tillfälle, ett beslut som Costello antagligen fortfarande gnisslar tänder över.

Stig Vig och framför allt Thåström körde nämligen över publiken fullkomligt, och som final innan det var dags för huvudattraktionen så avslutade de svenska punkhjältarna med en gemensam (och grym) version av "Staten och kapitalet".
Och publiken var besegrad.
När Elvis Costello väl äntrade scenen hade hälften av åskådarna raglat hemåt, det fanns inget som kunde toppa det de redan sett.

Visst är det häftigt?

Thåström, med sin råa talang och sitt lidelsefulla uttryck är från en annan planet, och är (Lundell-fansen får ursäkta) Sveriges absolut största rocker genom tiderna. Hade han bara på ett tidigare stadium valt att sjunga på engelska hade han slagit världen med häpnad, det är jag övertygad om..

Men för mig tog det ett antal år innan rockern inom mig vaknade. 1981, alltså samma år som Costellokonserten, köpte jag min första singel. Det var nog så långt ifrån Zeppelin, Thåström och Lynyrd Skynyrd man kan tänka sig.

Kim Wilde med "Kids In America".

Jag var upp över öronen förälskad i henne och spelade låten så många gånger om dygnet att min tondöve far till slut tappade tålamodet och kastade skivan i soptunnan.
Det gjorde inget, jag kände min far.
Och hade sålunda köpt en till i reserv :)

Födelsens stora nackdel

2010-04-08T22:57:00.000+02:00

Ella (The little mistlur of the east) kom inspringande till mig i eftermiddags med andan i halsen;
-PAPPA! PAPPA! HÖR PÅ MIG! DET HÄR ÄR ASVIKTIGT!
Jag förstod inte hur jag skulle kunna höra något mer efter den första decibelchocken, men jag ansträngde mig till mitt yttersta för att uppfatta vad denna lilla levande ghettoblaster hade att förtälja.
Hon fortsatte:
-DU PAPPA! NÄR JAG FÖDDES, VAR JAG EN NYBÖRJARE DÅ? VAR JAG DET, PAPPA?
Min arma hjärna kroknade redan vid de första försöken att räkna ut var i herrans namn denna fråga kunde ha för ursprung (men jag misstänkte starkt att någon äldre syster var inblandad).
-Öhh, började jag (bra och förtroendeingivande start på ett svar, eller hur?). -Jaa, det kan man väl säga...antar jag..
-NEEEEEEEEEEEJ!

Hur så mycket harm, indignation och vanmakt kan visa sig samtidigt i en så liten kropp är ett mysterium. Med en djup suck sjönk hon ner på golvet, ungefär på samma sätt som Barack Obama skulle gjort om inte vårdreformen gått igenom.

-Vad är det med dig? frågade jag henne där hon låg som en hög utspilld pasta på golvet.

Hon knöt sin lilla näve och tittade argt på mig:
-OM JAG VAR EN NYBÖRJARE.....DÅ ÄR JAG JU EN NOOB!
Denna häpnadsväckande information försökte min överhettade hjärna inte ens ta in, utan den tackade för sig, tog på sig en halmhatt och drog på semester. Men innan den cyklade iväg lämnade den kvar en ännu starkare impuls hos mig att en storasyster låg bakom dramat..
-Ähh, en noob, sa du....vänta här!
Jag hämtade dit ett styck storasyster som hysteriskt fnittrande och utan nämnvärd ånger erkände att hon knäckt det lilla barnet.
Dessutom fick jag förklarat för mig att noob var en lite nedsättande variant av newbie, alltså nybörjare.

Jag tröstade henne med att även jag varit en noob, och det tyckte hon (och alla andra) var hysteriskt roligt.
-Vadå varit? kläckte Matilda skrattande ur sig.

Jag gjorde en inre notering att ändra lite i testamentet.

Grannens lilla noob. Inte nog med att hon är en noob, hon är så söt att man blir förbannad:)

Otillräcklighet

2010-04-07T13:24:00.000+02:00

-Farsan, är det okej om jag länkar upp mainframen mot Facebook?

-Ööh, tjaaa...bara du lovar att komma hem i tid till mellisen.

-Haha farsan, du är inte så lite blåst på datorer va?

-Nämenvaf....grrrrr!!...attans pojkyngel, visa respekt! Jag blir så förbannad...jag tror jag går och spränger en planet eller nåt!

Dagens Mondegreen 2

2010-04-03T06:32:00.000+02:00

God fortsättning på påsken, gott folk!

Dagens mondegreen (feltolkad låttext) är riktigt skojig. Men det är de ju allihop, egentligen.
Nå, nu har turen kommit till Alanis Morissette och hennes fantastiska genombrottslåt You Oughta Know (från albumet Jagged Little Pill).

Håll i er!

Ursprunglig text;
And I'm here to remind you
Of the mess you left when you went away
It's not fair to deny me
Of the cross I bear that you gave to me

Mondegreen;
And I'm here to remind you
Of the mess you left when you went away
It's not fair to deny me
Of the cross-eyed bear that you gave to me

Inte nog med att hennes dumma karl träffade en annan kvinna, han hade dessutom mage att ta tillbaka den vindögda björnen! Dålig man!

Strofen hittar ni ca 1 minut in i klippet:)

Regionalt

2010-03-31T11:39:00.000+02:00

-Så här roar vi oss i Ruda! skrek ungdomarna.

Nostalgia Youtubiana del 3

2010-03-30T21:49:00.000+02:00

Dagens Youtubianska nostalgitripp letar sig faktiskt inte längre än 10 år tillbaka.

Det var nämligen då som Cameron Crowes underbara film "Almost Famous" hade premiär. Filmen utspelar sig på 70-talet, och man får följa en college-pojke med journalistambitioner som av den aktningsvärda musiktidningen Rolling Stone får chansen att följa med ett rockband (nära det stora genombrottet) på turné.

Jag går inte in mer på handlingen, har ni inte sett den ännu så gör det. Den är fantastisk, och vilken musik:)

Jag tänkte visa en liten scen ur filmen, en scen som inte är annat än ren och skär filmmagi. En av stjärnorna i bandet har varit ute på dumheter, och blir bryskt inknuffad i turnébussen där han står och skäms inför sina vänner (som alla är skapligt förbannade på honom). Bussen rullar iväg.
Stämningen är minst sagt dålig och stjärnan (föremålet för allas irritation) mår allt annat än bra.

Bussen kör vidare samtidigt som tonerna till Elton Johns klassiker Tiny Dancer börjar ljuda. Alla verkar försjunkna i tankar...då plötsligt en av musikerna börjar sjunga med i sången. En efter en följer efter och slutligen sjunger allihop med av hjärtans lust.

Scenen ger mig gåshud varje gång. På en halv minut är stämningen totalt förändrad, och att lyckas förmedla denna känsla till en åskådare är baske mig inte illa.

Musiken förenar, heter det visst.
Det är just det som förmedlas i scenen.

Japp, funkar för mig:)

Dessutom tror jag att de flesta kan dra sig till minne något eget tillfälle då musiken helt plötsligt och oväntat satt igång en process och skapat ett magiskt ögonblick, just ett sånt ögonblick man har med sig resten av livet.

Varsågoda;

Tvivel

2010-03-30T07:46:00.000+02:00

Roland skred till verket, men kunde inte göra sig kvitt det gnagande tvivlet i bakhuvudet: Var det verkligen så här man tillagade sjötunga Walewska?

Omtanke

2010-03-29T21:52:00.000+02:00

-Tjohooo! Kom hit, ungar! Jag har fixat nya mobilsmycken åt er! Vem är världens bästa farsa?

Polisstormning och oväntad författardebut

2010-03-28T11:20:00.001+02:00

God fortsättning på helgen, kära läsare!

Denna helg har mitt frisiska yrväder och jag återigen stuckit huvudena in i björngrottan.
Vi har med berått mod gått mot röd gubbe på Champs-Elysée i rusningstid.
Vi har stått ovanpå Kaknästornet i åskväder, där vi, endast iklädda näsringar av koppar och med fötterna i en plåtbalja med vatten, skrikit att Tor är en mes.

Vi har, med andra ord, stått på loppis.
Att stå på loppis, mina vänner, kan få den mest förhärdade marknadsnasare att krypa ihop i fosterställning och gråta hejdlöst.

Att stå på loppis kräver helt enkelt sin man (och eländiga kvinna).

Varför? undrar ni säkert.

Nå, för att få en totalbild av mina erfarenheter gällande loppisfenomenet bör ni läsa mina 3 tidigare inlägg; Loppis-galopp del 1, del 2 och Permobiltantens hämnd. Samt läsa vidare på detta inlägg.

Då kanske ni förstår:)

Åter till gårdagen.
Man hann inte mer än öppna portarna för allmänheten innan polisen stormade in. Ja det vill säga, en pensionerad polis med förkärlek till dragspel. Samma polis som köpte en fantastiskt tung mässingsplatta med utomjordingmotiv av mig för någon månad sedan.
Han fick syn på mig och rusade fram mot bordet.
-Där är du, din rackare! Du, den där mässingsplattan är ju rent för jävlig!
Två gånger har jag försökt hänga upp den på väggen, och varje gång böjer sig spikhelvetet så att plattan far i golvet. Smällarna i parketten ger ju utslag på Richterskalan! Och vilka kratrar sedan, hahahaha!

I ett vackert ögonblick av manligt samförstånd skrattade vi gott åt det hela, medan hans fru som stod bakom himlade med ögonen åt oss.

-Ja, det var nog det roligaste jag köpt på länge! dånade den älskvärde gamle konstapeln medan han forcerade sig vidare i trängseln.
Han stannade till en gång till och köpte en tavla av oss, föreställande en man med dragspel som lutar sig mot ett äppelträd.
-Den kan jag hänga upp så länge medan jag funderar på vad jag ska göra med mässingsplattan!

En stund senare fick vi besök av en dam som intresserat undersökte ett antal udda kaffekoppar vi dukat fram. Samtidigt som hon gjorde detta kom en yngre kvinna fram till henne;
-Jag är så glad! kvittrade hon. Jag har hittat en bok av han, den där!
-Vem? undrade damen vid kopparna.
-Jo, vad heter han nu igen...du vet han med en massa brunkräm och som pratar konstigt...Fredrik Reinfeldt!
-Va?, sade både damen och jag unisont.
-Jaa, Reinfeldt! Han var ju med på "Fångarna på slottet", eller vad det heter!
Kaffekoppsdamen harklade sig och sade; -Du menar Björn Ranelid.
-Ameh *suck*, jag SA ju det!

Fredrik Reinfeldt, landsfader.

Jag letade strategiskt efter termosen medan kaffekoppsdamen och den yngre kvinnan fick vara ifred i sin djupa diskussion rörande den hårfina skillnaden mellan hundögda statsministrar och brunmålade författare.

Nu förstår ni kanske varför en loppis tar på psyket:)

Insikt 2

2010-03-25T12:51:00.000+01:00

Ralf insåg plötsligt att det var jobbigt att ta sig till cafeterian.

Klimt i Ålem?

2010-03-23T20:08:00.002+01:00

Idag då jag besökte den ständiga fyndkällan Miljöhuset Återbruk snubblade jag över en inramad konstplansch med motiv av Gustav Klimt. Då nämnde konstnär råkar vara en av Moniques favoriter tog jag den med mig (hon gnisslar dock tänder över att Ikea gett sig på honom, eftersom det automatiskt för med sig överexploatering i de svenska hemmen...om 2 år spyr alla åt Klimt, tack för det, Ingvar).

Nåja, när jag ställde mig i kön i väntan på att få betala (den kostade astronomiska 10 kronor), kom det fram en äldre farbror som ställde sig bakom mig. Det tog en bra stund att komma framåt, eftersom någon tok i vilt skägg och lila smurfmössa (själv har jag halvvilt skägg och hatt, gör detta att jag tillhör ett skumt loppisklientel?) längst framme ville köpa en väggstereo men vägrade genomföra köpet innan han prövat om det gick att ratta in Mix Megapol.

Efter en stund sprakade det till och så hördes Adam Alsings stämma ljuda ut i lokalen. Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad av att höra honom, men det innebar ju faktiskt att kön kunde röra sig framåt igen.

Plötsligt knackade farbrorn bakom mig på axeln. Jag vände mig om och han tog till orda;
-Vad är det för en tavla du har där? (han hade en helt underbar röst, han lät som Robert Gustavssons sketchfigur, slottsguiden Axel Båth)
-Det är en Gustav Klimt, svarade jag sanningsenligt.
-Gustav Kling? Är det han som var från Ålem?
-Ålem? (eller River Dick som vi Alfahannar säger) Jag förstod ingenting.
-Ja, Gustav Kling ifrån Ålem. En rackare på att måla och fiska kräftor!
Under en mikrosekund funderade jag på vilka färger han målade dem i, men sedan kände jag att jag måste ställa det hela till rätta innan jag blev yr i huvudet.
-Nej, detta är Gustav KLIMT, en österrikisk konstnär.
-Jaha, svarade han oberört, den ser ju fin ut...den kanske är värd några hundralappar.
-Ja, några miljoner kunde jag nog fått....om det inte varit en plansch.
-Jaha...synd.

Gustav Kling - The pride of River Dick.

Jag kände att det var dags att byta ämne.
-Har du gjort några fynd själv då?
-Japp, jag har hittat en fin blomkruka!
Han höll upp en askkopp i glas.
-Öhhh, det är ju en askkopp. sade jag försiktigt.
-Askkopp? Det ser du väl att det är en blomkruka!
Jag såg för min inre syn hur den gamle mannen försökte plantera en benjaminfikus i den flata askkoppen, sen gav jag upp och vände mig framåt igen.

Vilka sköna människor det finns, eller hur?

För att ni ska få en skaplig uppfattning om den gamle mannen i kön, ger jag er här Robert Gustavsson som Axel Båth i en av hans (i mitt tycke) allra roligaste sketcher.

Kompetens

2010-03-22T14:19:00.002+01:00

Lillemor, den nya pigan, satt just och funderade på om hon borde berättat för husbond att hon inte visste ett dugg om mjölkning. Hennes vånda tilltog....men tjuren Åke var nöjd.

Vilda kvinnor i köptagen

2010-03-21T23:05:00.001+01:00

Kära läsare, idag har jag och min Monique besökt en lokal auktion.
Besökt och besökt, anfallit är kanske en mer rättvisande beskrivning. Min kära kvinna brukar få en farlig glimt i ögonen så fort vi kliver in över tröskeln till härligheten, och sedan tar det inte många sekunder innan hon kastar sig över grannlåten i en intensiv jakt på fynd.

Under denna fas kommunicerar hon endast med grymtningar och lystrar bara till enstaviga uppmaningar (som exempelvis "Loss!, Fyy!, Hugg!" och dylikt...det enda kommandot som dock aldrig fungerar är "Kom!"). I ärlighetens namn är hon inte den enda som drabbas av fynd-rabies, det verkar smitta framför allt kvinnor emellan på dessa platser. De river och sliter i både rariteter och extremiteter samtidigt som de använder ett språk som lämpligast hör hemma på en hamnkrog i Marseille...

Det är makalöst roligt att ropa in pryttel efter pryttel (att vi sedan inte har plats att ens kunna pressa in en tesked genom ytterdörren hemma är av underordnad betydelse), och det är minst lika roligt att se vad andra skaffar sig.

Ett annat mycket underhållande inslag är alla de märkliga köpkombinationer som uppstår. Idag såg vi bland annat en välklädd kvinna med en porslinskanin i ena handen och en lövblås i den andra vingla iväg i högklackat mot sin bil, och jag minns särskilt den gången då en tysk herre lade vantarna på 20 Kalle Anka-tidningar och en glaspenis.

Auktionsutroparen, en belevad man med outtröttlig svada, var i högform. Han försökte sälja en grästrimmer av märke Partner, men snödrivorna utanför höll intresset nere.
"Men snälla ni, vad är det med er? Jag begär bara 200 spänn, så billigt kommer ni aldrig någonsin kunna skaffa en partner igen!"
Så kan man ju också argumentera:)

Monique bjöd högljutt på många saker (jag tror hon försökte skrämma iväg andra spekulanter genom att skänka dem tinnitus), och vid ett tillfälle dök det upp ett objekt som utroparen ville ha 400 kr för.
-Aldrig!, skrek Monique.
-Varför inte då? undrade utroparen.
-Jag minns inte, men jag har skrivit i mitt block att jag inte vill ha den!
-*suck* Jaha, kan vi börja på 100 kronor då?
-Jaaa! skrek Monique med sån intensitet att min hatt kom på sned.
-Va? undrade den nu hårt prövade mannen.
-Jaaa!
Andra gav sig in i budgivningen, och till slut bjöd Monique 400 kr.
-Jaha, ser man på, vi kom visst hit ändå. Kunde du inte besparat oss lite tid genom att ta 400 vid första tillfället? sa utroparen med en blinkning.
Monique räckte då ut tungan åt honom.

Hon är en särdeles eländig kvinna.

Vi fick tag i en drös roliga saker, och vår favorit ser ni här:

Vi blev helt förälskade i den, visst är den fin?

Vad tycker ni, ska vi sälja den vidare eller behålla den?

Ni som följt bloggen från början vet om min förkärlek för limericken, detta femradiga mästerverk.
Det var länge sedan jag hade med en sådan, men nu är det dags.

Håll i er, denna är inte helt rumsren:)

There once was a man from Cape Horn
who wished that he'd never been born.
And he wouldn't have been
if his father had seen
that the end of the rubber was torn.

Kram på er!

Reklam

2010-03-20T10:27:00.002+01:00

-REA PÅ RUSTAAAAA!!

Gör er beredda på ett tråkigt inlägg...

2010-03-19T18:04:00.005+01:00

Hej och hallå gott folk!

Ett styck Alfahanne anmäler sig till bloggtjänstgöring efter att ha levt i svår synd och dekadens under den gångna veckan.

Det har nästan inte inträffat något alls värt att skriva om, vad är det här? Börjar jag tappa stinget?

Ok, jag får väl skrapa ihop de usla små bitar jag kan minnas under veckan, ni får leva med att detta inlägg kommer bli lika upphetsande som spunnet socker utan socker.

Grannarna har fått tillökning, en liten svarthårig flicka som är så jävla söt så det är löjligt. Vid ett tillfälle uppvaktade vi andra i huset dem med blommor och presenter. En av grannarna är en gammal sjöbjörn som börjar varje uttalande med ett rungande "FY FAN!".

Detta tillfälle var inget undantag. Han kastade ett öga på flickebarnet och utbrast;

-FY FAN! Hon var söt, hon!

Lite senare vankades det kaffe med bakelser, och när sjöbjörnen blev erbjuden ett bakverk svarade han följaktligen;

-FY FAN! Ja tack.

Om sjöbjörnen någonsin skulle gifta sig, så skulle jag vilja vara med och höra:)

-Tager du, Sjöbjörnen Sjöbjörn, denna Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump till din äkta hustru?

-FY FAN! Ja.

Vid ett annat tillfälle kom några andra grannars vildögde son inspringande i hemmet;

-Har ni sett min kråka!

-Va? frågade jag förvirrat

-Min kråka är bortaaaa!

-Har du en kråka?

-Nej inte nu längre, hör du inte vad jag säger?? Den är borta och jag saknar den....den heter Jörgen!

BLAM! Pojken drog vidare till nästa granne och drog igen dörren så hårt att Emelie fick hicka.

Jörgen var förbannad. Han älskade bloggandet, men var rejält trött på att alla beklagade sig över att de inte kunde läsa hans kråkfötter. -Fan. muttrade han och halade fram en cigg.

Någon dag senare kom samme pojkes mamma och frågade om inte Ella ville följa med på promenad med henne och pojken. De skulle mata några vildkaniner som mamman upptäckt vid en skogsdunge. Tydligen hade en hare förgripit sig på en förrymd kanin, och sålunda hade ett antal ....öhhh...hariner uppstått. Hon började förklara hur det går till när en hare får ihop det med en kanin, och det var en så spännande redogörelse att jag till slut fick hålla för öronen på Ella...;)

De gav sig iväg efter att vi ätit. Vi slängde ihop en pyttipanna, dels en färdig men eftersom vi var 7 stycken hungrande hyenor drygades det hela ut med en hel del hopplock av tidigare måltider. Under promenaden frågade grannen Ella vad vi ätit för något.

-PYTTIPANNA! blev det sedvanligt lågmälda svaret.

-Jahaa, svarade grannen, var det en sån pyttipanna man köper eller gjorde ni den själva?

-HMMMM...ÖÖÖÖHHH....DET BLEV OAVGJORT!

Japp, det är pappas flicka, sportspråket är gångbart i alla situationer.

Vidare har jag under veckan sålt en makalöst vacker gammal kanna, en Gustavsberg med ca 150 år på nacken. Genast uppstår frågan om hur nacken på en kanna ser ut....

Nåja, i vilket fall som helst så gick kannan till en herre som samlat på dylika i över 40 år. När mannen ringde mig berättade han att han var gammal yrkesmilitär, och så fort jag hörde detta sträckte jag på mig. Hur jäkla lättpåverkad får man bli? På ett ögonblick förflyttades jag i tanken till min militärtjänstgöring i Eksjö, där jag bland annat vid en övning duschade i smällkalla vintern med hjälp av en 20-liters gurkburk (säg det ordet på kalmaritiska, göökböök, mycket skojigt) som vi med sylar perforerade botten med, hängde upp i en trädgren och hällde varmt vatten i. Allt detta sköljde över mig medan kann-fantasten berättade om hänkelvinklar, muffelmålning och om alla eländiga fruntimmer han råkat ut för som inte vet hur en kanna ska fotograferas. Säga vad man vill om fotograferande fruntimmer, kann-fantasten var en skön lirare.

Objektet i nyrokoko som fick en militär att brista ut i lovsång:)

Som ni märker har det varit en dödstrist vecka, jag skäms över att nämna så futtiga saker....men "A blogger gotta do what a blogger gotta do", eller hur?

Skräppostens allvarliga ursprung...

2010-03-14T22:37:00.003+01:00

Nå gott folk, nu var tanken att jag skulle skrivit ett oerhört vitsigt, välartikulerat, vågat och vanartigt inlägg, spetsat med lustifikationer och underfundigheter som skulle fått er att undra om allt står rätt till innanför denne råbarkade (men känslige) Alfahannes kranium.

Men det orkar jag inte, så istället tänkte jag ta tillfället i akt och berätta om ursprunget till ett av internetålderns mest beryktade (och tillika ett av IT-avdelningarnas mest hatade) ord:

Spam.

Wikipedia förklarar ordet;

"oönskade reklamutskick, bedrägeriförsök eller utskick av datorvirus via elektroniska medier och vanligast förekommande i e-post....Termen brukar också användas för att beskriva inlägg och meddelanden, på till exempel internetforum eller chattar, som innehåller nonsens eller andra förstörande onödigheter, vanligtvis genom att de upprepas i massantal."

Inget skoj alls, men det är däremot ursprunget till just benämningen "spam".

Det råkar nämligen vara så att det är allas våra fiskdängande hjältar Monty Python som inspirerat till namnet!

Wikipedia åter;

"Termen spam anses härstamma från Monty Pythons sketch "Spam". I sketchen försöker två kunder på en restaurang beställa frukost utan spam (pressat konserverat kött), vilket är svårt då detta är huvudingrediensen i nästan allt på menyn. Liknelsen till skräppost baseras på det oönskade överflödet."

Ja, de brittiska komikerna visar sig alltså vara pionjärer inom fler områden än bara humorn.

Inte illa alls av ett gäng grabbar som uppfann maraton för inkontinenta....

Varsågoda kära läsare, tillåt mig presentera hur det gick till då historia skrevs på "The Green Midget Café". Lägg gärna märke till vikingarna som hänförda brister ut i lovsång så fort de hör ordet.....SPAM!