Bloggen är död...Länge leve bloggen!

Av någon obskyr och dunkel anledning har tekniken på Blogspot börjat jäklas med mig. Detta gör mig förbannad.

Därför tar jag nu farväl av denna blogg men bjuder er att besöka min nya, i vredesmod skapade, blogg:

http://alfahanne.wordpress.com


Väl mött, och ha överseende med att den är under uppbyggnad!

Kram på er!

Samspel

-Jag blir så trött! Exakt hur värdelös kan en karlslok vara? Förutom att han är heldum när det gäller att köpa julklappar så är han ännu värre när det kommer till julklappsrimmen! "Jag hade inte råd med botox, så här får du en Xbox". Va?? Och nu sitter han där hemma och spelar, den förbannade idioten! Nu ska du få världens chans, mister; Köp mig en whiskey till så är jag din för ikväll!

-Hovmästarn! En Ardbeg till damen här! Hmm, Xbox säger du? Vilka spel har han?

-AAAARGH!

Några av de som försvann 2010

Så här i årets skälvande slutskede skulle jag vilja ta tillfället i akt att ge en sista hyllning till några av de inspirerande och härliga människor som ryckts ifrån oss under 2010.

Listan som följer gör inga anspråk på att kallas fullständig, det handlar snarare om att jag tar upp de personer som berört mig på ett eller annat sätt under livet.

Stämningsfull musik hör självfallet till då det vankas minnesstund, så jag föreslår att ni kör igång nedanstående musikstycke och använder det som musikalisk fond medan ni kontemplerar min lilla hyllning.





Låt oss vinka farväl till följande medmänniskor:

De som stod bakom kameran

Dino de Laurentiis (1919-2010)

Demonproducenten som låg bakom flera av de största Hollywoodproduktionerna under 80-talet och framåt. Han gjorde Arnold Schwarzenegger känd för en större publik genom Conan-filmerna, och vi finner även alla Hannibal-filmerna i hans rymliga bagage.

Stephen J. Cannell (1941-2010)

Om de Laurentiis var en av de stora inom filmbranschen så var Cannell hans motsvarighet inom TV-mediet. I egenskap av både producent och manusförfattare spottade Cannell ur sig den ena succéserien efter den andra. Vad sägs om Rockford Files, Baretta, Titta Han Flyger, The A-Team (skrev även manuset till och producerade filmen med samma namn från tidigare i år), Wiseguy, Renegade, The Commish och 21 Jump Street (japp, det är hans fel att Johnny Depp är en stjärna). 

Det sista man fick se då eftertexterna rullat ut i ett avsnitt i någon av hans serier var alltid Cannell sittandes vid en skrivmaskin. Plötsligt sliter han pappret ur skrivmaskinen och slänger det över axeln, pappret singlar i luften och bilder slutligen ett C i ordet Cannell productions (eller liknande). Minns ni det?

Blake Edwards (1922-2010)

Jag har redan berört honom i ett tidigare inlägg, men det är klart han skall vara med på denna lista!

Arthur Penn (1922-2010)

Ytterst talangfull regissör som upplevde sin storhetstid i yrket under 60- och 70-talet. Han hade mycket givande samarbeten med bl.a Warren Beatty och Dustin Hoffman, och bland hans främsta verk kan nämnas Bonnie And Clyde och Little Big Man.

Irving Kershner (1923-2010)

Regissör som visste att underhålla massorna med sina stadiga hantverk till filmer. Rymdimperiet Slår Tillbaka, Robocop 2, Never Say Never Again mm.

De som berikade våra liv med musik

Solomon Burke (1940-2010)

The Bishop of Soul. Hade inte han funnits så hade t.ex Blues Brothers blivit en ganska trälig och hopplös film. Hans "Everybody Needs Somebody To Love" är ju en av de sånger ifrån filmen som hänger kvar allra längst i minnet efteråt.

Lena Horne (1917-2010)

Sångerskan med den stora rösten. Hon gjorde karriär när det var som mest motigt att vara svart i USA, och de som kan något i branschen säger att om hon bara varit vit så skulle hon varit störst i världen. Hur det än är med det, så tycker jag ni ska lyssna till hennes "signaturmelodi" Stormy Weather. Episkt!

Peter Steele (1962-2010)

Type O Negative's sångare finns ej mer ibland oss. Med sin djupa röst och karismatiska uppenbarelse gav han vampyrmusiken ett svårförglömligt ansikte.

Malcolm MacLaren (1946-2010)

Malcolm gjorde många saker under sin illustra karriär som musikproducent, men vi behöver bara komma ihåg honom för en gärning. 

Han uppfann punk.

De första strömningarna åt de hållet skapade han med sina första protegéer, The New York Dolls. Några år senare hittade han Johnny Rotten och Sid Vicious och sparkade in dem i en skivstudio. Sex Pistols skapades och Nevermind The Bullocks landade på skivdiskarna kort därefter. Resten är historia. Därefter har han även lagt sin talangfulla hand på Adam and the Ants, Bow Wow Wow och Boy George. Malcolm var en av de riktigt stora.

Ronnie James Dio (1942-2010)

Den lille mannen med den STORA rösten lämnar tveklöst ett rejält tomrum efter sig. Hur en äldre gentleman vid 67 års ålder med sin röst kan blåsa perukerna av sin konsertpublik är inget annat än en gåta. Lägg därtill att han skapade gesten ni ser på bild, så förstår ni att vi pratar legend här.

De som trollband oss med sina ord.

J.D Salinger (1919-2010)

Författaren till den tidlösa kultklassikern Räddaren I Nöden (Catcher In The Rye) kan förstås inte uteslutas. Romanen är i våra dagar lika känd för att ha varit inspirationskälla då en viss Mark Chapman bestämde sig för att ta livet av John Lennon.

Erich Segal (1937-2010)

Författare till en av världens mest romantiska och tårframkallande böcker (som sedermera också blev en av världens mest romantiska och tårframkallande filmer), Love Story. Jag klarar fortfarande inte av att se hela filmen utan att bröla i soffan likt ett skadskjutet vildsvin.

De stora namnen framför kamerorna

Dennis Hopper (1936-2010)

En av Hollywoods allra säkraste karaktärsskådespelare behöver ingen närmare presentation.

Personligen glömmer jag honom aldrig för sin roll I Easy Rider.

Corey Haim (1971-2010)

Hade tveklöst sin storhetstid som barnstjärna, och för mig har han för alltid etsat sig fast i och med sin roll i ungdomskultisen The Lost Boys (där för övrigt Kiefer Sutherland slog igenom).

Pernell Roberts (1928-2010)

Så försvann också den siste i familjen Cartwright, den tjusige Adam (längst till vänster). Alltid klädd i svart utgjorde han för mig den coolaste i klanen.

Leslie Nielsen (1926-2010)

Det jag framför allt gillade med Leslie Nielsen var hans förmåga att framföra vansinniga repliker med ett stoiskt och torrt lugn. Fixa popcorn och ladda VHS'en med Titta Vi Flyger, gott folk! 80-talsnostalgitripperna skall hanteras med måtta men här kan ni bre på ordentligt, det är det värt. Och när ni ändå ser på denna...

Peter Graves (1926-2010)

...så skänk gärna en tanke till denne fårade gentleman också. Peter gjorde kanske sin största roll som Phelps i Mission Impossible-serien. Men själv minns jag honom bäst i just Titta Vi Flyger, där han spelar pilot med något udda approach till barn. Han får fram en pojke till sig som gärna vill se hur en pilot har det, och det dröjer inte länge innan han bombarderar pojken med diverse underliga frågor, som "Har du någonsin suttit i ett turkiskt fängelse?"

Jill Clayburgh (1944-2010)

Fantastiska Jill har alltid stått för utomordentliga rolltolkningar, och själv upptäckte jag henne då jag såg Chicago-expressen (Silver Streak) ifrån 1978. Sval, sexig och rolig.

John Forsythe (1918-2010)

John hade en lång och framgångsrik karriär, men vi minns väl honom bäst som Blake Carrington i en av de 3 "stora" såporna på 80-talet, Dynastin.

Gary Coleman (1968-2010)

En av de största (dock inte till växten) barnstjärnorna någonsin i TV-världen. Slog igenom med dunder och brak 1978 i serien Diff'rent Strokes.

Jean Simmons (1929-2010)

Vackra Jean var en av Storbritanniens största filmstjärnor under 50- och 60-talet. Ledande roller i Spartacus, Guys and Dolls och Big Country gjorde henne folkkär på 2 kontinenter. Hon beskrevs som en blandning av Audrey Hepburn och Elisabeth Taylor, och det är väl bara att hålla med.

Tony Curtis (1925-2010)

Tony har spelat huvudroller i alla tänkbara genrer, men i min bok finns han för alltid inskriven för 3 roller; Som Joe i I Hetaste Laget (Some Like It Hot), som The Great Leslie i The Great Race och som Roger Moore's radarpartner Danny Wilde i den härliga serien Snobbar Som Jobbar (The Persuaders).

De som man sett så många gånger men aldrig lärt sig vad de heter

James Gammon (1940-2010)

Mannen med det ruggliga fejset har vi sett i många filmer, den jag minns bäst är Värsta Gänget (Major League) ifrån 1989, där han spelar tuff baseballtränare som lyckas få ordning på ett gäng hopplösa karaktärer.

Merlin Olsen (1940-2010)

Charles Ingalls' bäste vän i Lilla Huset På Prärien har ni väl inte glömt? Återigen något jag inte kan titta på utan näsduksförrådet väl påfyllt.

Chao Li Chi (1927-2010)

Betjänten på Falcon Crest i våra minnen, och det är märkligt att han och hans kollega...

Simon MacCorkindale (1952-2010)

...i samma serie gick bort med bara några dagars mellanrum. Simon spelade den den stilige Greg Reardon som intrigerade friskt i Tuscany Valley.

Kevin McCarthy (1914-2010)

Den gode Kevin's nuna har jag sett så många gånger i otaliga biroller att jag inte ens kan komma på en enda film just nu...men visst känns han igen?

Harold Gould (1923-2010)

Harold hade den typiske överklassnobbens utseende och manér, och många av hans roller kom därför att präglas av detta. För mig är han för evigt förknippad med rollen som den hysteriske koncerndiktatorn Engulf i Mel Brooks' klassiska Det Våras För Stumfilmen.

Tom Bosley (1927-2010)

Toms roll som pappa Howard Cunningham i Gänget och Jag (Happy Days) får inte falla i glömska. Myspappa var ordet.

Ingrid Pitt (1937-2010)

Vampyrfilmer var även på modet under 70-talet, och Ingrid blev en konstitution inom genren. Hon var med i nästan allt gotiskt under denna period. Med sin utstrålning och östeuropeiska brytning var hon som klippt och skuren i rollen som vasstandad femme fatale. Gamle Dracula-tolkaren Christopher Lee lär ha dreglat så illa under inspelningarna att huggtänderna lossnade.

Svenskarna

Gösta Bredefeldt (1935-2010)

Känd på senare tid som Harald Vanger i Män Som Hatar Kvinnor, men har en lång karriär bakom sig och har synts otaliga gånger i både film och TV.

Emil Forselius (1974-2010)

När jag såg Wallanders Indrivaren var han redan borta. Det kändes inte bra.

Brita Borg (1926-2010)

Fat Mammy Brown sitter fortfarande som en smäck, och jag minns henne allra mest genom hennes medverkan i Povel Ramel's Knäppupp, liksom...

Martin Ljung (1917-2010)

...kollegan Martin, som jag har så väldigt många goda minnen av. Svarta Malin, Fingal Olsson, Guben i Låddan, Farbror Frippes Skafferi och så förstås den svårt hypokondriske Viking (-Den här tegelstenen, den bär jag med mig bara för att jag inte orkar kasta bort den). En skön herre.

Janne Halldoff (1939-2010)

Regissören som bland annat filmatiserade Lundell's Jack och gav oss komedier som Bröllopet och Firmafesten, men det som jag först tänker på är filmen Rötmånad ifrån 1970. Där introducerades jag för första gången inför en viss Ernst Günther, och den karln har jag haft ett gott öga till sen dess. Tack för det, Janne!

Oj, långt inlägg men jag skulle kunna ta upp så många fler...

Tanken jag hade var i alla fall att skänka dessa själar en extra tanke. Hos mig lever ni kvar.

Sov i ro.

DN 

Multi-tasking

Eskil skulle minsann visa den där eländiga kvinnan att han visst kunde köra motorcykel och äta prinskorv på samma gång.

Världsomspännande Virtuell Vänskap (tryck på gilla)

Facebook.
500 miljoner användare.
En halv miljard låter mycket, och är mycket, men tänk om kineserna släpptes in också?

En praktikant på sajten har kartlagt var användarna finns, och dessutom åskådliggjort detta utomordentligt tydligt via en sorts ljuskarta. Nordamerika och Europa lyser starkast, medan både Kina och Ryssland istället lyser med sin frånvaro (ganska roligt uttryckt, eller hur?).

Jag är själv fast i FB-träsket, men jag minns faktiskt att jag även var med i en föregångare till Fejjan för cirka 10 år sedan. Sajten hette Sixdegrees.com, och namnet syftade på uttrycket "six degrees of separation", som i sin tur gick ut på en teori om att jordens alla invånare är sammankopplade till varandra i ett mänskligt nätverk inom 6 steg. Jag känner några, som i sin tur känner några, som i sin tur känner några, osv osv.

Tanken är ganska intressant, och den numera insomnade sajten gjorde ett friskt försök att bevisa tesen. Jag registrerade mig, nämnde några av mina närmaste som också blev inbjudna, och så byggdes min bekantskapskrets upp. Efter några månader hade jag ca 60 vänner och bekanta inom min närmsta krets (steg 1), men eftersom de 60 kände ett antal människor var så visade det sig att jag (åtminstone teoretiskt) var förenad med 3,5 miljoner människor till i världen. Det kändes ganska svindlande då, jag menar för 10 år kändes inte globaliseringen lika påtaglig som nu.

Vid ett tillfälle befann jag mig i ett chattrum på Sixdegrees tillsammans med ett tiotal av mina världskontakter, en brokig skara minsann:

En fiskare ifrån Narvik.
En student ifrån Pnom-Penh.
En arkitekt ifrån Houston.
En servitris ifrån Amsterdam.
En skomakare ifrån Johannesburg.
En bagare ifrån Melbourne.
Och en barberare ifrån Sevilla!

Vilka samtal vi hade, hur roligt som helst!

Sixdegrees finns inte mer, men nu har vi ju Facebook istället. Betydligt enklare gränssnitt, men oändligt mycket ytligare också. Vissa bekymmer med integriteten, men det verkar inte avskräcka särskilt många. Huvudsaken är ju att man kan berätta för alla vad man gör just nu. Att man tvättar, hunden har bajsat, hela familjen har maginfluensa eller att man nyss gjort slut och är tillgänglig på marknaden igen.

Det är ju just sådan information vi drömmer om att få, eller hur?

AB, Expressen,

Julefrid

"Gott kaffe på ett kick" hade den klämkäcka expediten på MediaMarkt kvittrat. Nu hade det gått 2 timmar, julgästerna väntade och Åke hade ännu inte listat ut var filtret skulle sitta. Han började bli scheisse-förbannad.

Jultradition

-Jaså barn, ni vill höra historien om varför vi alla har röda arslen? Nåväl, låt gå.

Allt började en kulen vinterdag då farbror Ruben gick för att köpa julmust på Lidl...