-Så här roar vi oss i Ruda! skrek ungdomarna.
onsdag, mars 31, 2010
tisdag, mars 30, 2010
Nostalgia Youtubiana del 3
Dagens Youtubianska nostalgitripp letar sig faktiskt inte längre än 10 år tillbaka.
Det var nämligen då som Cameron Crowes underbara film "Almost Famous" hade premiär. Filmen utspelar sig på 70-talet, och man får följa en college-pojke med journalistambitioner som av den aktningsvärda musiktidningen Rolling Stone får chansen att följa med ett rockband (nära det stora genombrottet) på turné.
Jag går inte in mer på handlingen, har ni inte sett den ännu så gör det. Den är fantastisk, och vilken musik:)
Jag tänkte visa en liten scen ur filmen, en scen som inte är annat än ren och skär filmmagi. En av stjärnorna i bandet har varit ute på dumheter, och blir bryskt inknuffad i turnébussen där han står och skäms inför sina vänner (som alla är skapligt förbannade på honom). Bussen rullar iväg.
Stämningen är minst sagt dålig och stjärnan (föremålet för allas irritation) mår allt annat än bra.
Bussen kör vidare samtidigt som tonerna till Elton Johns klassiker Tiny Dancer börjar ljuda. Alla verkar försjunkna i tankar...då plötsligt en av musikerna börjar sjunga med i sången. En efter en följer efter och slutligen sjunger allihop med av hjärtans lust.
Scenen ger mig gåshud varje gång. På en halv minut är stämningen totalt förändrad, och att lyckas förmedla denna känsla till en åskådare är baske mig inte illa.
Musiken förenar, heter det visst.
Det är just det som förmedlas i scenen.
Japp, funkar för mig:)
Dessutom tror jag att de flesta kan dra sig till minne något eget tillfälle då musiken helt plötsligt och oväntat satt igång en process och skapat ett magiskt ögonblick, just ett sånt ögonblick man har med sig resten av livet.
Varsågoda;
Det var nämligen då som Cameron Crowes underbara film "Almost Famous" hade premiär. Filmen utspelar sig på 70-talet, och man får följa en college-pojke med journalistambitioner som av den aktningsvärda musiktidningen Rolling Stone får chansen att följa med ett rockband (nära det stora genombrottet) på turné.
Jag går inte in mer på handlingen, har ni inte sett den ännu så gör det. Den är fantastisk, och vilken musik:)
Jag tänkte visa en liten scen ur filmen, en scen som inte är annat än ren och skär filmmagi. En av stjärnorna i bandet har varit ute på dumheter, och blir bryskt inknuffad i turnébussen där han står och skäms inför sina vänner (som alla är skapligt förbannade på honom). Bussen rullar iväg.
Stämningen är minst sagt dålig och stjärnan (föremålet för allas irritation) mår allt annat än bra.
Bussen kör vidare samtidigt som tonerna till Elton Johns klassiker Tiny Dancer börjar ljuda. Alla verkar försjunkna i tankar...då plötsligt en av musikerna börjar sjunga med i sången. En efter en följer efter och slutligen sjunger allihop med av hjärtans lust.
Scenen ger mig gåshud varje gång. På en halv minut är stämningen totalt förändrad, och att lyckas förmedla denna känsla till en åskådare är baske mig inte illa.
Musiken förenar, heter det visst.
Det är just det som förmedlas i scenen.
Japp, funkar för mig:)
Dessutom tror jag att de flesta kan dra sig till minne något eget tillfälle då musiken helt plötsligt och oväntat satt igång en process och skapat ett magiskt ögonblick, just ett sånt ögonblick man har med sig resten av livet.
Varsågoda;
Tvivel
Roland skred till verket, men kunde inte göra sig kvitt det gnagande tvivlet i bakhuvudet: Var det verkligen så här man tillagade sjötunga Walewska?
måndag, mars 29, 2010
Omtanke
-Tjohooo! Kom hit, ungar! Jag har fixat nya mobilsmycken åt er! Vem är världens bästa farsa?
söndag, mars 28, 2010
Polisstormning och oväntad författardebut
God fortsättning på helgen, kära läsare!
Denna helg har mitt frisiska yrväder och jag återigen stuckit huvudena in i björngrottan.
Vi har med berått mod gått mot röd gubbe på Champs-Elysée i rusningstid.
Vi har stått ovanpå Kaknästornet i åskväder, där vi, endast iklädda näsringar av koppar och med fötterna i en plåtbalja med vatten, skrikit att Tor är en mes.
Vi har, med andra ord, stått på loppis.
Att stå på loppis, mina vänner, kan få den mest förhärdade marknadsnasare att krypa ihop i fosterställning och gråta hejdlöst.
Att stå på loppis kräver helt enkelt sin man (och eländiga kvinna).
Varför? undrar ni säkert.
Nå, för att få en totalbild av mina erfarenheter gällande loppisfenomenet bör ni läsa mina 3 tidigare inlägg; Loppis-galopp del 1, del 2 och Permobiltantens hämnd. Samt läsa vidare på detta inlägg.
Då kanske ni förstår:)
Åter till gårdagen.
Man hann inte mer än öppna portarna för allmänheten innan polisen stormade in. Ja det vill säga, en pensionerad polis med förkärlek till dragspel. Samma polis som köpte en fantastiskt tung mässingsplatta med utomjordingmotiv av mig för någon månad sedan.
Han fick syn på mig och rusade fram mot bordet.
-Där är du, din rackare! Du, den där mässingsplattan är ju rent för jävlig!
Två gånger har jag försökt hänga upp den på väggen, och varje gång böjer sig spikhelvetet så att plattan far i golvet. Smällarna i parketten ger ju utslag på Richterskalan! Och vilka kratrar sedan, hahahaha!
I ett vackert ögonblick av manligt samförstånd skrattade vi gott åt det hela, medan hans fru som stod bakom himlade med ögonen åt oss.
-Ja, det var nog det roligaste jag köpt på länge! dånade den älskvärde gamle konstapeln medan han forcerade sig vidare i trängseln.
Han stannade till en gång till och köpte en tavla av oss, föreställande en man med dragspel som lutar sig mot ett äppelträd.
-Den kan jag hänga upp så länge medan jag funderar på vad jag ska göra med mässingsplattan!
En stund senare fick vi besök av en dam som intresserat undersökte ett antal udda kaffekoppar vi dukat fram. Samtidigt som hon gjorde detta kom en yngre kvinna fram till henne;
-Jag är så glad! kvittrade hon. Jag har hittat en bok av han, den där!
-Vem? undrade damen vid kopparna.
-Jo, vad heter han nu igen...du vet han med en massa brunkräm och som pratar konstigt...Fredrik Reinfeldt!
-Va?, sade både damen och jag unisont.
-Jaa, Reinfeldt! Han var ju med på "Fångarna på slottet", eller vad det heter!
Kaffekoppsdamen harklade sig och sade; -Du menar Björn Ranelid.
-Ameh *suck*, jag SA ju det!
Jag letade strategiskt efter termosen medan kaffekoppsdamen och den yngre kvinnan fick vara ifred i sin djupa diskussion rörande den hårfina skillnaden mellan hundögda statsministrar och brunmålade författare.
Nu förstår ni kanske varför en loppis tar på psyket:)
Denna helg har mitt frisiska yrväder och jag återigen stuckit huvudena in i björngrottan.
Vi har med berått mod gått mot röd gubbe på Champs-Elysée i rusningstid.
Vi har stått ovanpå Kaknästornet i åskväder, där vi, endast iklädda näsringar av koppar och med fötterna i en plåtbalja med vatten, skrikit att Tor är en mes.
Vi har, med andra ord, stått på loppis.
Att stå på loppis, mina vänner, kan få den mest förhärdade marknadsnasare att krypa ihop i fosterställning och gråta hejdlöst.
Att stå på loppis kräver helt enkelt sin man (och eländiga kvinna).
Varför? undrar ni säkert.
Nå, för att få en totalbild av mina erfarenheter gällande loppisfenomenet bör ni läsa mina 3 tidigare inlägg; Loppis-galopp del 1, del 2 och Permobiltantens hämnd. Samt läsa vidare på detta inlägg.
Då kanske ni förstår:)
Åter till gårdagen.
Man hann inte mer än öppna portarna för allmänheten innan polisen stormade in. Ja det vill säga, en pensionerad polis med förkärlek till dragspel. Samma polis som köpte en fantastiskt tung mässingsplatta med utomjordingmotiv av mig för någon månad sedan.
Han fick syn på mig och rusade fram mot bordet.
-Där är du, din rackare! Du, den där mässingsplattan är ju rent för jävlig!
Två gånger har jag försökt hänga upp den på väggen, och varje gång böjer sig spikhelvetet så att plattan far i golvet. Smällarna i parketten ger ju utslag på Richterskalan! Och vilka kratrar sedan, hahahaha!
I ett vackert ögonblick av manligt samförstånd skrattade vi gott åt det hela, medan hans fru som stod bakom himlade med ögonen åt oss.
-Ja, det var nog det roligaste jag köpt på länge! dånade den älskvärde gamle konstapeln medan han forcerade sig vidare i trängseln.
Han stannade till en gång till och köpte en tavla av oss, föreställande en man med dragspel som lutar sig mot ett äppelträd.
-Den kan jag hänga upp så länge medan jag funderar på vad jag ska göra med mässingsplattan!
En stund senare fick vi besök av en dam som intresserat undersökte ett antal udda kaffekoppar vi dukat fram. Samtidigt som hon gjorde detta kom en yngre kvinna fram till henne;
-Jag är så glad! kvittrade hon. Jag har hittat en bok av han, den där!
-Vem? undrade damen vid kopparna.
-Jo, vad heter han nu igen...du vet han med en massa brunkräm och som pratar konstigt...Fredrik Reinfeldt!
-Va?, sade både damen och jag unisont.
-Jaa, Reinfeldt! Han var ju med på "Fångarna på slottet", eller vad det heter!
Kaffekoppsdamen harklade sig och sade; -Du menar Björn Ranelid.
-Ameh *suck*, jag SA ju det!
Fredrik Reinfeldt, landsfader.
Jag letade strategiskt efter termosen medan kaffekoppsdamen och den yngre kvinnan fick vara ifred i sin djupa diskussion rörande den hårfina skillnaden mellan hundögda statsministrar och brunmålade författare.
Nu förstår ni kanske varför en loppis tar på psyket:)
torsdag, mars 25, 2010
tisdag, mars 23, 2010
Klimt i Ålem?
Idag då jag besökte den ständiga fyndkällan Miljöhuset Återbruk snubblade jag över en inramad konstplansch med motiv av Gustav Klimt. Då nämnde konstnär råkar vara en av Moniques favoriter tog jag den med mig (hon gnisslar dock tänder över att Ikea gett sig på honom, eftersom det automatiskt för med sig överexploatering i de svenska hemmen...om 2 år spyr alla åt Klimt, tack för det, Ingvar).
Nåja, när jag ställde mig i kön i väntan på att få betala (den kostade astronomiska 10 kronor), kom det fram en äldre farbror som ställde sig bakom mig. Det tog en bra stund att komma framåt, eftersom någon tok i vilt skägg och lila smurfmössa (själv har jag halvvilt skägg och hatt, gör detta att jag tillhör ett skumt loppisklientel?) längst framme ville köpa en väggstereo men vägrade genomföra köpet innan han prövat om det gick att ratta in Mix Megapol.
Efter en stund sprakade det till och så hördes Adam Alsings stämma ljuda ut i lokalen. Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad av att höra honom, men det innebar ju faktiskt att kön kunde röra sig framåt igen.
Plötsligt knackade farbrorn bakom mig på axeln. Jag vände mig om och han tog till orda;
-Vad är det för en tavla du har där? (han hade en helt underbar röst, han lät som Robert Gustavssons sketchfigur, slottsguiden Axel Båth)
-Det är en Gustav Klimt, svarade jag sanningsenligt.
-Gustav Kling? Är det han som var från Ålem?
-Ålem? (eller River Dick som vi Alfahannar säger) Jag förstod ingenting.
-Ja, Gustav Kling ifrån Ålem. En rackare på att måla och fiska kräftor!
Under en mikrosekund funderade jag på vilka färger han målade dem i, men sedan kände jag att jag måste ställa det hela till rätta innan jag blev yr i huvudet.
-Nej, detta är Gustav KLIMT, en österrikisk konstnär.
-Jaha, svarade han oberört, den ser ju fin ut...den kanske är värd några hundralappar.
-Ja, några miljoner kunde jag nog fått....om det inte varit en plansch.
-Jaha...synd.
Jag kände att det var dags att byta ämne.
-Har du gjort några fynd själv då?
-Japp, jag har hittat en fin blomkruka!
Han höll upp en askkopp i glas.
-Öhhh, det är ju en askkopp. sade jag försiktigt.
-Askkopp? Det ser du väl att det är en blomkruka!
Jag såg för min inre syn hur den gamle mannen försökte plantera en benjaminfikus i den flata askkoppen, sen gav jag upp och vände mig framåt igen.
Vilka sköna människor det finns, eller hur?
För att ni ska få en skaplig uppfattning om den gamle mannen i kön, ger jag er här Robert Gustavsson som Axel Båth i en av hans (i mitt tycke) allra roligaste sketcher.
Nåja, när jag ställde mig i kön i väntan på att få betala (den kostade astronomiska 10 kronor), kom det fram en äldre farbror som ställde sig bakom mig. Det tog en bra stund att komma framåt, eftersom någon tok i vilt skägg och lila smurfmössa (själv har jag halvvilt skägg och hatt, gör detta att jag tillhör ett skumt loppisklientel?) längst framme ville köpa en väggstereo men vägrade genomföra köpet innan han prövat om det gick att ratta in Mix Megapol.
Efter en stund sprakade det till och så hördes Adam Alsings stämma ljuda ut i lokalen. Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad av att höra honom, men det innebar ju faktiskt att kön kunde röra sig framåt igen.
Plötsligt knackade farbrorn bakom mig på axeln. Jag vände mig om och han tog till orda;
-Vad är det för en tavla du har där? (han hade en helt underbar röst, han lät som Robert Gustavssons sketchfigur, slottsguiden Axel Båth)
-Det är en Gustav Klimt, svarade jag sanningsenligt.
-Gustav Kling? Är det han som var från Ålem?
-Ålem? (eller River Dick som vi Alfahannar säger) Jag förstod ingenting.
-Ja, Gustav Kling ifrån Ålem. En rackare på att måla och fiska kräftor!
Under en mikrosekund funderade jag på vilka färger han målade dem i, men sedan kände jag att jag måste ställa det hela till rätta innan jag blev yr i huvudet.
-Nej, detta är Gustav KLIMT, en österrikisk konstnär.
-Jaha, svarade han oberört, den ser ju fin ut...den kanske är värd några hundralappar.
-Ja, några miljoner kunde jag nog fått....om det inte varit en plansch.
-Jaha...synd.
Gustav Kling - The pride of River Dick.
Jag kände att det var dags att byta ämne.
-Har du gjort några fynd själv då?
-Japp, jag har hittat en fin blomkruka!
Han höll upp en askkopp i glas.
-Öhhh, det är ju en askkopp. sade jag försiktigt.
-Askkopp? Det ser du väl att det är en blomkruka!
Jag såg för min inre syn hur den gamle mannen försökte plantera en benjaminfikus i den flata askkoppen, sen gav jag upp och vände mig framåt igen.
Vilka sköna människor det finns, eller hur?
För att ni ska få en skaplig uppfattning om den gamle mannen i kön, ger jag er här Robert Gustavsson som Axel Båth i en av hans (i mitt tycke) allra roligaste sketcher.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)