måndag, juni 14, 2010

Innovativitet

Konstapel Jonsson väcker stor nyfikenhet på gatorna med den sprillans nya och bärbara poliskaskborstaren Suffragette 1.0

Taktikval

-Vad är det där för plats, Evert?
-Det är Stockholm.
-Ska vi gå dit och rensa lite?
-Är du galen? Någonstans där lurar Lars Ohly likt en gädda i vassen, honom ska vi inte stöta oss med. Vi drar till Uppsala istället och sticker hål på kanoterna i Fyrisån.

fredag, juni 11, 2010

Uaj döunt ui ål rajt inn fånnettiks?

Den lilla mistluren tassade fram till mig i förrgår medan jag talade i telefonen. Hon ställde sig och suckade 5 gånger högljutt (påminde lite om en valross med bronkit... hur den lilla kroppen kan agera resonanslåda för sådana oerhörda läten är fantastiskt i sig). Om någon påstått att hon pockade på min uppmärksamhet, vore det ett kraftigt understatement. Hon gjorde allt (utom att prata med mig) för att jag skulle lägga på; övade ryggsim på mina fötter, utförde några djärva bålrullningar som måtte fått Elvis att rotera några varv i sin grav och slutligen försökte hon att med ett antal vilda gester försätta mig i hypnos. Det sistnämnda kanske hade lyckats, om inte en av de svepande rörelserna råkat skicka ner det vattenglas jag hade bredvid mig på bordet. Fast det var ju onekligen effektivt nog, jag avslutade samtalet ganska tvärt efter den fuktande incidenten.

-Vad är det? frågade jag en aning irriterat.
-PAPPA!! FÖRLÅT FÖR VATTNET, MEN DET HÄR ÄR SKITVIKTIGT!
Medan jag i vanlig ordning sakta sjönk in i lomhördheten erinrade jag mig själv att ta ett samtal med henne om att tala vårdat.
-Vad är det som är så viktigt? frågade jag henne.
-JAG ÄR SÅ DUKTIG PÅ ATT SKRIVA NU, FÖRSTÅR DU!
Det ringde i öronen.
-Jaså, hur så?
-KOLLA SJÄLV, JAG SKRIVIT NAMNET PÅ MIN STÖRSTA IDOL! ALLDELES SJÄLV!!

Samtidigt som hon vrålade fram det sistnämnda tryckte hon upp en papperslapp framför näsan på mig:



Man blir ju tårögd. Dels av de skrivtekniska framstegen, men även över hennes musiksmak. Nåja, med tiden ska jag nog lyckas få henne att inse de gamla rockgudarnas storhet (vilket jag i och för sig aldrig lyckats med gällande hennes systrar).

Nåja, tjusigt var det i alla fall:)

onsdag, juni 09, 2010

ICA - Med rätt att rita om kartan

Monique skaffade hem ICA's nya matbibel häromdagen, ni vet "Sveriges nya landskapsrätter" som erbjuds i utbyte mot en 25-kronorskupong.

Kul läsning för all del, även om en del maträtter verkade mer än lovligt krystade. Själv är jag gräsligt enkel att ha att göra med, så för mig räckte det med att slå upp raggmunk med fläsk för att magen skulle börja yla svultet. Jag ignorerade mitt egoistiska mittparti och bläddrade vidare. Jag kom till ett uppslag där det sammanfattades allmän information om varje landskap (folkmängd, landskapsblomma etc), och jag tittade nyfiket på vad som sades om mitt eget, Småland.

Det som stod där fick mig att haja till. Under kategorin "Största stad" återfanns Kalmar. -Jaha, tänkte jag i mitt stilla men alltid lätt förvirrade sinne, och vad hände med Jönköping och Växjö? Har jag missat några väsentliga nyheter på sistone? Kanske Växjö sjunkit ner i Helgasjön och Jönköping i Vättern? Eller har Fanerdun-spektaklet, fotbollsarenan och det nya Hansa City sparkat Kalmars population till oanade höjder?

Visserligen är jag vän av oordning, men jag kunde inte motstå lockelsen att klicka mig in på Sadistiska Centralbyråns hemsida (http://www.scb.se/) och undersöka saken. Där fanns svaret förstås:

Jönköping 126 331
Växjö 82 023
Kalmar 62 388

Nu återspeglar ju dessa siffror läget den 31/12 2009, så möjligheten finns ju att Kalmar fördubblats under ett knappt halvår.

Det kanske är som historien om Svenskamerikanen som återvände till Sverige efter 40 år i det stora landet i väster. Efter att ha klivit ur planet hoppar han in i en taxi och vill bli skjutsad till sina gamla hemtrakter. Under hela färden kommenterar han allt han ser genom fönstret och skryter för chauffören om hur mycket större, bättre och snabbare allt görs i good ole' US.
När de efter en stund når en mindre stad, frågar han chauffören på sin skrävliga svengelska:
-Ja well, det here var väl en little trevlig village, what heter den?
Chauffören (vid det här laget duktigt trött på sin påfrestande passagerare): -Ingen aning, den fanns inte här igår.

Kan det vara något sådant som hänt Kalmar, tror ni?
Eller är det bara ICA som spänner musklerna och talar om hur de VILL att det ska vara?
Nåja, bäst att inte dväljas kvar i denna tankesnurra, jag tror jag tar en tur till Lidl istället.


Kasta alla era skolböcker i närmaste återvinning! Ica-Stig har ett antal sprillans nya sanningar att förkunna till folket.

Lite mer SCB. Bara för att det är kul med statistik.
Sveriges topp 10 (kommun, befolkningssiffra och ökning i % sedan året innan)
  1. Stockholm     829 417   +2,4%
  2. Göteborg       507 330   +1,4%
  3. Malmö           293 909   +2,6%
  4. Uppsala         194 751   +2,1%
  5. Linköping      144 690   +2%
  6. Västerås        135 936   +0,9%
  7. Örebro          134 006   +1,3%
  8. Norrköping   129 254   +0,9%
  9. Helsingborg   128 359   +1,3%
  10. Jönköping      126 331   +0,9%
Kram på er ifrån Alfa-bonnläppen (Oskarshamn 26 232  -0,3%)

tisdag, juni 08, 2010

Regionalt bordsskick

I Härjedalen sätter man en ära i vett och etikett vid matbordet. Här demonstrerar Karl-Erik i Sveg det korrekta greppet då man ska äta spettekaka.

måndag, juni 07, 2010

Blottare på europavägen, en lisa för själen.

Väl mött igen, kära vänner!

Jag vet inte vad det är med mig, men denna tid på året ställer alltid till det för min musa, min gudomliga skrivinspiration. Istället för att lägga min energi på att krysta fram finurliga små inlägg, så går jag mest omkring och försöker se så cool ut som möjligt (vilket inte är så lätt som det kanske låter om man betänker min klädkombination innehållande krokodiljägarhatt och mintgröna flip-flops). Min grottmansidentitet (där ordet "blogg" inte finns nedristat på ordboksstenen) gör sig alltmer påmind, vilket resulterar i att mina mest spirituella uttalanden till omgivningen består av gutturala läten och missnöjda grymtningar. Den enda som uppskattar detta verkar vara katten, som i samma veva upphört att använda min bakdel som klösbräda och hatten som sexobjekt.

Som sagt, inspirationen har lyst med sin frånvaro och tillvaron har tyckts mig lika upplyftande glättig som en Kafka-roman.

En slags depression, helt enkelt.

Men även en depression måste slutligen besegras, och inte sällan sker detta i samband med en ovanlig händelse. Så ock denna gång.

För någon vecka sedan åkte jag till Västerviks sjukhus för att skjutsa hem min nyligen tarmopererade mor. Hon förklarade för mig att de tagit ut tarmen helt och hållet, knipsat, sytt och kastat tillbaka den igen (när hon berättade denna hårresande historia såg jag för min inre syn en stor tysk slaktare som trasslat in sig i ett gäng trilskande prinskorvar). Med tanke på hur mycket min kära moder magrat under sjukhusvistelsen, så misstänker jag att kirurgerna avlägsnat betydligt mer än en bit av en defekt tjocktarm. Halva skelettet exempelvis.

Denna syn gjorde mig inte gladare till mods när jag ledsagade den sargade kvinnan ut till bilen. Hon sade till mig att hon absolut inte fick lockas till att skratta, för det skulle förorsaka svåra smärtor och en rejäl portion ångest. Jag tänkte på mitt eget tungsinne som låg som en våt filt över min själ, och försäkrade henne att här skulle fan i mig inte skrattas.

Den föresatsen höll i ungefär 20 minuter.

Där satt vi i bilen, min mor och jag. Varje ojämnhet i vägen fick henne att pipa likt en svansklämd iller, och själv var jag uppfylld av idel dystra tankar. Då hände det.

100 meter framför oss såg vi en bil som stod parkerad på vägkanten, och bredvid den stod en egendomlig gestalt. Gestalten verkade en aning oproportionerlig i dimensionerna. Tänk er en michelingubbe som råkar ha 2 sugrör istället för ben, så kanske ni får en bild av vad jag såg. Min mor såg snart samma sak som jag, och hennes jämmer ersattes av nyfikenhet. Då vi närmade oss den märkliga figuren uppenbarade det sig snart vad det var frågan om:

Där stod en äldre herre och kliade sig fundersamt i nacken. Han var iklädd en enorm täckväst, stora kängor och inget mer. Hans åldersstigna familjejuveler dinglade stillsamt i vinden.

Den allra första frågan som dök upp i mitt huvud var: Varför?
Hade vi att göra med en glad urinist som likt små barn slänger av sig alla hindrande kläder då nöden gör sig gällande?
Hade han drabbats av ett lavemang och inte hunnit hem?
Var det frågan om en blivande naturist som inte riktigt tagit steget fullt ut? Det skulle ju kunna förklara den tjusiga täckvästen.
Hade han blivit ordinerad av sin doktor att regelbundet lufta underredet längs E22:an?
Var det en blottare som gick igång på att visa sig för älgar?

Frågorna kommer troligtvis aldrig besvaras, men jag hann i alla fall vinka till den märklige mannen och hans lille nyluftade kompis. Sen skrattade jag. Jag skrattade så jag grät. Jag sneglade på min stackars mor bredvid mig, och hon tittade anklagande på mig under ett ögonblick (du lovade ju!), och så brast även hon ut i skratt. -Hahaha! Ajajaaaaj! Hohoho! AAouuu! Hennes skrattblandade smärtkramp fick mig att kippa efter andan av munterhet. -Ajajaahahhhaaahhoojj! Jag tror min tjocktarm har flyttat på sig! Den är på väg ut genom örat, eller nåt, hahahaaajjj!

När jag äntligen kommit hem kunde jag till min lättnad konstatera att min moder fortfarande tillhörde de levandes skara, och jag hjälpte henne in till sig. En stund senare, då jag åter satt i bilen, upptäckte jag att mitt tungsinne och min melankoli var som bortblåsta. Jag satt med ett fånigt flin hela vägen hem. Till och med den gudomliga inspirationen smög upp bakom mig, knackade mig lätt på axeln och undrade försynt när i helvete jag tänkte få fingrarna ur och börja skriva igen.

Så här är jag igen, gott folk, och det tack vare den märklige mannen på E22:an.

Jag sänder honom och hans håriga bakdel en tacksam tanke ;)

För att illustrera min vederkvickande upplevelse ger jag er en scen ur Gösta Ekmans Papphammar-epos, närmare bestämt "Att ta säden dit man kommer"

Kram på er!