söndag, oktober 03, 2010

Alfahannen Reloaded

Spännande titel, eller hur?

Nåja, den lille dramatikern inom mig måste ju också få visa sig någon gång. En gång per decennium är ganska lagom tycker jag. Titeln lovar onekligen något utöver det vanliga men tyvärr betyder inte detta att ni ska få se mig ducka undan kulor, slåss med oförstörbara robotar eller böja skedar med tanken (dock har jag en övernaturlig förmåga att ignorera räkningar, finns det kanske någon plats för denna fantastiska egenskap i superhjälte-facket? jaså, inte det...).

Nej, jag tänkte mig något mer stillsamt och samtidigt karaktärsdanande. En ömsint upplysning om vad denne Alfapojke och hans närmaste haft för sig under tiden som bloggen fallit i slummer.

Jag bloggar, alltså finns jag.


Någon mer som känner igen sig i denna uppdaterade (och lätt förvridna) version av Descartes odödliga filosofiska sats?

Vid de tillfällen då jag avbrutit mitt bloggande har jag alltid drabbats av en svårgripbar känsla som säger att jag inte längre existerar. Eller åtminstone att en del av mig inte längre existerar. Jag får en liknande känsla om jag upptäcker att någon bloggkollega inte skrivit något inlägg under en längre tid. Dag för dag, sakta men säkert löses den personens existens upp i världsalltet, och det är bara de gamla inläggen som vittnar om att denne överhuvudtaget funnits. Skrämmande egentligen.
Online-existensen knyter samman individer på nolltid oavsett avstånd och är ett både märkligt och kraftfullt väsen, men bara så länge du befinner dig just...tja, online.

Kanske är jag bara en enfaldig pseudofilosof med noll social kompetens, och därmed den ende som upplever min "urkopplade" existens på detta sätt.

Nå, nog grubblat! Nu ämnar jag visa er att ryktet om min bloggdöd är betydligt överdriven, faktum är att jag nog fan vet att jag lever (hur skulle det kunna vara på något annat sätt med en hoper galna fruntimmer som surrar runt i mitt liv likt uppåt-tjackande getingar?).

Jag ska visa er offline-livets vedermödor och glädjeämnen!

Ni känner mig som Bloggaren, Pappan och Loppistönten. Låt mig presentera ytterligare några roller som kanske skänker er ett par extra dimensioner till det komplexa virrvarr som i bloggvärlden går känt under namnet Alfahannen:

Filosofen


En ljum försommarnatt, en munter brasa, bedårande havsutsikt (som förvisso är något stukad av Gotlandsterminalens förbannade gångtunnlar som mest liknar kraschade tågvagnar på styltor, men försök att ignorera dessa så gott det går för känslans skull), glada vänners sällskap, en Cohiba Esplendido i ena handen, en Hennessy XO i den andra och slutligen en varm kvinna i knät. Detta är i sanning fantastiska ingredienser som gör en man djupt filosofisk, och jag vill minnas att jag under loppet av en halvtimme egenhändigt knäckte ett stort antal av vår världs svåraste nötter. Problemet var bara att den där Hennessyn gav mig en imponerande huvudvärk dagen efter, och alla lösningar skingrades därmed för vinden. Men bra var de!



Båtkatastrofvittnet




En rask yngling i sin jolle får syn på något som antagligen skrämmer honom, kanske en gädda. Sekunden senare välte nämligen hela ekipaget, och ynglingen visade då prov på både goda simkunskaper och frejdigt språkbruk.


Odjursägaren




Se vår onda katt speja ut över jaktmarkerna. Några timmar innan bilden togs drabbades hon av det smaklösa infallet att attackera en stor fiskmås som satt och latade sig på staketet. Hon hostar i skrivande stund fortfarande upp fjäderbollar, kattskrället.


Båtsportsanalytikern




I mitten av juli drabbades då vår lilla stad av det årliga Offshore-racet. Med vrålande motorer och putsade hjälmar gav sig kombattanterna iväg ut ur hamnen och lämnade både publik och nervösa sponsorer bakom sig. När ljudet avlägsnat sig och de nyss uppmuddrade gamla tungmetallerna sakta sjunkit ner till botten igen, fick jag till min förvåning se det här...


Dessa herrar verkade ju ha en mer avslappnad syn på tävlingsmomentet. Men sedan såg jag numret på båten och då inser ni ju själva att de måste haft något djävulskap på gång. Antagligen sjönk alla de andra båtarna så fort de kommit ut på djupt vatten.


Allsångaren




Min eländiga kvinnas inte fullt lika eländige bror Ivo och hans hustru besökte oss under sommaren. Vid ett tillfälle följde vi med på räkkryssning genom skärgården. En mycket gemytlig, roande och räkfylld upplevelse. Med följde också en duktig trubadur som fick oss att skråla högljutt medan räkskalen flög mellan borden. Nu är det så att jag är behäftad med en genetisk defekt som gör att jag minns texterna till varenda låtjävel jag någonsin hört, men å andra sidan kan jag inte minnas vad Monique sagt till mig 30 sekunder tidigare. Ibland är det bekvämt, ibland mindre. Lägg därtill att jag har en sångröst man kan fälla träd med, så förstår ni kanske vems röst alla de andra stackars medresenärerna hade ringande i öronen några timmar senare. Efter en stund körde vi inte ens längre samma låtar. När han valde Gyllene Tider så klämde jag i med Creedence (jag hade ju förutom holländare även ett gäng glada danskar omkring mig, och jag tyckte att en mer internationell repertoar passade bättre. Vi får se om jag någonsin tillåts åka med på båten igen...men Monique, Ivo, hans hustru och alla danskarna var glada!


Fågelskådaren




Plats: Böda Sand på Öland.
Jag och alla andra manliga fågelskådare blev förstås mycket glada då plötsligt den oerhört sällsynta smutsgamen (Neophron Percnopterus) uppenbarade sig mitt på stranden. Snabbt var jag framme med kameran, men precis när jag knäppte hade den precis flugit iväg ur bild. Sekunden senare hällde Monique äkta Bödasand i örat på mig och berättade att den enda smutsgamen på stranden befann sig bakom kameran. Jag förstod ingenting. Gör ni?






Stylisten






Ella var i somras fascinerad av dreadlocks. Hon ville inget hellre än att vandra livet igenom med Jamaicansk touch i sitt yttre. Snäll som jag är ordnade jag detta genom att arrangera en hårstyling-session på studsmatta. Med hjälp av några barn till så fixade vi rastahåret åt henne, och även om effekten endast varade i en halv sekund i verkligheten så finns ju frisyren kvar i all evighet på denna bild.




Naturfotografen






Augustikväll i Byxelkrok. Monique och jag tog en promenad längs Neptuni Åkrar. Det fantastiska ljuset eggade min estetiska ådra och jag bestämde mig för att föreviga ögonblicket. Underbart! När jag tagit bilden och skulle gå vidare klev jag i en hundskit, och Monique skrattade åt mig hela vägen tillbaka....eländig är bara förnamnet!




Kära vänner, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag hoppas att jag med denna lilla exposé kunnat övertyga er och mig själv om att JA, jag inte bara existerar fortfarande, jag frodas dessutom:)

Kram på er!



7 kommentarer:

Ettie Bee sa...

Och tack gode ...fyll i valfritt epitet... för det! Välkommen till fullo. Känner precis likadant när jag gör uppehåll. Finns jag verkligen? *nypnyp i armen*

RoSt sa...

Humor, hjärta och djup... tror jag nämnt det någon gång...

Hursomhelst går utsagan inte att bestrida då man tar del av detta inlägg! Och tack för att du förlängt mitt liv med ytterligare ett dyng, broder!! =)

Lindberg sa...

Välkommen tillbaka! Du är efterlängtad här hemma och med glädje kan jag konstatera att du inte förlorat skärpan.
För övrigt så införskaffade jag "Black Books" och sträcksåg i princip alla avsnitt. Fantastiskt! Tack för tipset!

Alfahannen sa...

Ettie: Öhh, då fyller jag i med "Tack gode Oden"! Det verkar som vi finns så det räcker och blir över:) Kram på dig!

RoSt: En dag i taget broder, vad skönt att jag fick stå för en av dem:)

Lindberg: Tack för det, det är inte så dumt att vara här igen.

Visst är Black Books underbart rolig? Svårt att välja favoritepisod, men en av dem är definitivt när Bernard och Manny ska vara husvakt åt adelskillen och sörplar i sig det heliga och förbjudna vinet:)

regnnatt sa...

Haha, ja det där med att lösas upp och försvinna i världsalltet när inte orden förankrar en... det är nog därför jag skriver.
Fast när vissa blir tysta en hel sommar blir jag mest bara rejält o-t-å-l-i-g ;)(ok, ytterst lite orolig också, ytterst lite).

Bloggvärlden är märklig, det är den baske mig :) Och jag håller inte med, jag kopplar inte riktigt bort de som en gång fastnat bara för att de är offline. Jag tjatar istället ;)

Nu har jag läst ikapp mig och är glad åt vetskapen att så många personligheter lyckas samsas i en enda Alfahanne. Det bådar gott inför höstkvällarna när bloggar som denna ska muntra upp oss eländiga. Kramen! (Jisses vilken lång kommentar... men ditt inlägg var långt)

Ailas sa...

Ja, du... Även om jag eventuellt kunde ha lite synpunkter på ditt eländiga sommarleverne, så sväljer jag förklaringarna med endast ett par lätta huvudskakningar och skickar en tanke av sympati till de arma kvinnorna i din närhet. :)

Det flyktiga cyberlevernet är förvisso en företeelse i sig. Det kan säkert ibland vara både förtroligt och superviktigt, för att i nästa ögonblick inte vara mödan värt att ens trycka på DELETE... Själv tycker jag att bloggosfären – som det så underbart heter – stimulerar och lockar fortfarande. Men jag är ännu nästan nybörjare, en liten häpen ettåring som just lärt mig att gå.

Cyberkram på dig!

Alfahannen sa...

Regnnatt:

Hade du inte varit så tydlig i ditt tjat så hade kanske min comeback dröjt ytterligare. Tack för sparken, och kram tillbaka:)

Ailas:

Hmmm, jo det kan vara så att även jag utgör en viss påfrestning på kvinnorna i mitt liv....nej förresten, det är ju absurt:)

Du kanske räknar dig som en nybörjare, men det kan man då inte skönja något spår av på din blogg. Något mer produktivt, välskrivet och nyanserat får man leta med ljus och lykta efter.

Eländig Alfakram tillbaka:)