lördag, oktober 31, 2009

Liemannen och Sjörövar-Fabbe

Mina 2 yngsta flickor, Ella och Matilda, går i skrivande stund runt bland grannar och annat löst folk i jakten på ”okristligt” Halloween-godis.

Personligen är jag inte alls förtjust i denna ”handlarhögtid”, men det beror antagligen på att jag åldersmässigt snart kan facka in mig i gammal-stofilkategorin. Barnen tycker dock det är mycket spännande och roligt med detta firande, vem är då jag att neka dem att fröjdas åt det?

Förresten kom barnen igår, och jag har längtat halvt ihjäl mig efter dem sista veckan. Det räckte med fem minuter efter flickinvasionen i mitt hem, så kom även min tinnitus tillbaka (den längtade jag inte lika mycket efter, haha). Vilken ljudmatta de har med sig, herreminje! :)

Så tidigare i afton for 3 av döttrarna och jag iväg för att besöka 3 kyrkogårdar och tända ljus. Ella satt bakom mig i bilen då vi for iväg och frågade (med sedvanlig volym);
-JAHA, PAPPSEN, VART SKA VI NU?
-Först ska vi till kyrkan i Döderhult.
-SKA VI TILL KYRKAN OCH DÖDA HULK??
Jag tittade i backspegeln och såg in i ett par förskräckta ögon. Vi skrattade och lugnade henne, ingen skulle dödas där. Det räcker med de som redan är döda, tänkte jag för mig själv.





Datoranimerad Hulk? Tacka vet jag gamle Lou Ferrigno's gestaltning, det var Oscars-klass rakt igenom ;)

Först besökte vi min mormor och min bror.

Min äldste bror Peter rycktes bort ifrån oss för ett och ett halvt år sedan, i sviterna efter en hjärnblödning. Han blev 51 år.

Det har gått en tid, men fortfarande har jag svårt att helt ta in att han inte kommer tillbaka.

Ella fick tända ljuset på hans grav. Vi stod tysta och var uppfyllda av våra tankar.

Då började Ella vissla på ”Sjörövar-Fabbe”. Kan ju inte påstå att det fångade stämningen, men det ändrade stämningen definitivt.

Mycket effektfullt ;)

På vägen därifrån ville Matilda se det lilla minneskapellet där man tänder ljus för dem som inte har någon gravsten. Ella sprang i förväg och slet upp dörren;

-HALLÅ I STUGAN! URSÄKTA MIN DÅLIGA FRANSKA, MEN ÄR DET HÄR MAN TÄNDER LJUS?

Därmed lyckades hon med bedriften att även skifta stämningen bland de 20-tal människor som befann sig därinne.

Den ungen...jag lyfte upp och kramade henne.

Vidare till stadskyrkogården, där min far, farfar, farmor och farbror ligger. Under det besöket hade Sara fullt upp med att förklara för Ella vad kremering är för något, och Ella blev bara mer och mer upprörd för varje svar hon fick. Klok som jag är, lade jag mig inte i den debatten.

Slutligen stannade vi vid Skogskapellets enorma och vackra kyrkogård, och där besökte vi barnens mormor, morfar och morbror. Morbrodern, en mycket god vän till mig, gick bort vid 32 års ålder på grund av en hjärntumör. Hans aska spreds i havet utanför Ottenby vid Ölands södra udde, och därför tände vi ett ljus vid den vackra minneslunden.

Medan vi stod där och tittade på den oerhört stämningsfulla ljusprakten kom en liten pojke springande framför oss. Han stannade vid en kamrat och väste;

-Fort, kom! Jag har upptäckt 18 begravningar där uppe på kullen!

Min inre bild såg framför sig 18 simultana jordfästningsceremonier i mörkret, där 18 präster med synkade röster (som hade gjort körledarna i Körslaget dallriga av avund); AV JORD ÄR DU KOMMEN.....

Innan tankarna for iväg alldeles för långt på den morbida väg de slagit in på (tänk massbegravningar då den nya influensan muterar och blir en vildsvininfluensa), ryckte matilda mig i armen och sa;

-Pappa, han menade gravar, va?

-Jo, så var det nog.

Slutligen åkte vi hem, och istället skulle det nu kläs om för Bus eller Godis-rutinen. Den ivrige grannpojken, som också skulle följa med, kom inspringande och ville diskutera viktiga monsterfrågor med mig.

-Joo, sa han, jag vet inte om jag ska va Djävulen eller Liemannen. Vad tycker du?

Innan jag hann svara, andades han in och fortsatte;

-Djävulen är ju ganska tuff, sådär, men Liemannen är ju hans chef!

-Tomten då? frågade jag.

-Tomten? Pojken stod som ett frågetecken.

-Jo, tomten är livsfarlig, vet du. Alla som är dumma trasslar han in i sitt skägg, och så får de inte komma loss förrän nästa sommarlov är slut.

Grannpojken stirrade på mig.

-Bra tips! skrek han. Men jag har inget tomteskägg, så lyssna nu, okej? Om man säger till Djävulen att han är snäll och söt, då blir han förbannad. Men om man säger till honom att han är ful och dum, då...då..eeh...blir han också förbannad och slår ihjäl dig, men han kanske blir lite glad efteråt!

-Öhhh, svarade jag. Det lilla grepp jag haft om diskussionen var nu helt borta.

-Därför ska jag vara Liemannen! Han är bara cool! Yiiihaaa!

Min tinnitus tilltog;)

Nu har de kommit tillbaka med ca 2 ton godis var.

Tror jag det.

Vem nekar Liemannen godis?


"Jaså, du har inget godis, säger du?? Du, jag går iväg en stund. När jag kommer tillbaka har jag Tomten med mig. Se till att ha godis då, för din egen skull...."

DN , SVD

6 kommentarer:

B i t t e sa...

Underbart. Alltihop. Tårar av både sorg och glädje. Tur man har dessa ungar med sina kloka ord, när det känns lite sorgset och nere så livar de upp. Även om denna tinnitus håller i ett tag så kan det vara värt det. Tur det inte varar för evigt, då hade jag blivit tokig på redigt.

oumberligating sa...

Usch, nu får jag verkligen dåligt samvete när du skriver så fint om dina Flickor!
Jag har betett mig mycket illa, det har jag.
Det ringde på massor med fina barn hos oss igår, helt rätt igenom ond är jag inte för jag hade faktiskt köpt extra mycket godis för att dela ut, jag minns ju hur glada mina barn blev efter en lyckad "runda" bland grannarna!
Ja, i vilket fall som helst så vaknade barnet inom mig, så jag ville också vara med och busa, så jag släckte ner helt och hållet hemma så väntade jag på mina små "offer"! Behövde inte vänta länge alls, 10 minuter bara sedan plingade de på dörren!
Snabbt som attan på med min fina "dödsmask" och sedan öppnade jag dörren med ett skrik...om vi säger så här jag väger 110 pannor är 187 lång ihop med en dödmask och ett avgrundsvrål så kan det bli lite för mycket för en del barn.
Det blev det uppenbarligen för den lilla söta 5 åriga flicka som ringde på igår med sina kompisar hon började storgråta och var i princip helt otröstlig. Jag kramade om henne i flera minuter och lovade henne vad som helst om hon bara slutade gråta. (Masken hade jag självklart tagit av mig och tänt lamporna i hallen. Det kostade mig allt godis jag hade kvar hemma plus 20 spänn sedan blev hon lugnare! De var alldeles tysta barnen när de gick iväg, den ena sa nu vill hon inte längre hålla på med det här!
Vad tror du hände sedan!
Självklart så fick jag skäll av min Fru efteråt! Hur i helvete kunde jag vara så dum och skrämmas på det viset?
Då blev jag ledsen, jag är ju bara 45 år!
Ha det bäst och Kram ifrån Oumberlige Peter! (Eller om det nu var den Omöjlige Peter, minns inte riktigt längre!)

Alfahannen sa...

Bitte:
Barnen är verkligen balsam för själen, och de verkar inte ens anstränga sig! Jag tycker din text om din pappa var mycket rörande.

Oumberligating:
Du är en rackare, det framgår allt tydligare. Det är bra, fortsätt med det :)

RANA sa...

Hahaha. Helt underbart.

HALLÅ I STUGAN! URSÄKTA MIN DÅLIGA FRANSKA, MEN ÄR DET HÄR MAN TÄNDER LJUS?

De där flickorna kommer bara att bli farligare och farligare; det är ju uppenbart.

Kramar, R


(Jag hatar också Halloween och all annan imperialistiskt skit, men va fan. Låt ungarma käka godis, liksom.)

:-)

Gafflan sa...

Sjörövarfabbe på kyrkogården, HAHAHAHA, underbara unge. Vilken tur sen också att ni inte dödade någon hulk. :D

Alfahannen sa...

Rana:

Först tänkte jag hyssja på henne, men när jag såg hur ansiktena lyste upp där inne i kapellet kunde jag inte annat än skratta själv.

Jo du, hagelbössan står laddad i garderoben ;)

Kram!

Gafflan:

Den lilla minigrisen Ella har så mycket hjärta och smittande glädje i sig, jag hoppas att hon bär det med sig hela livet.

Det var tur för Hulk att han inte dök upp senare heller då hade han fått med en liten Lieman att göra...:)