fredag, februari 27, 2009

Språkilska

Tidigare idag åkte jag till Netto (för ytterligare en tilläggshandling).
Väl framme vid vid kön till kassan läste jag för första gången vad som stod på en pappersremsa vid kassabandet; "Lägg varorna med streckkoden vänd mot dig, på så sätt hjälper du kassa personalen."

Ja, tänkte jag, är personalen kass behöver den all hjälp den kan få.

Särskrivningar är ett av vår tids värsta gissel i svenska språket. Jag klassas säkert som ordbög, men den titeln bär jag stolt. Jag har inga problem med särskrivningar när det görs av privatpersoner men när det gäller företag och myndigheter tycker jag bestämt man kan begära att det som skall läsas av många skall också vara korrekt skrivet, det handlar ju om att framstå som seriös.

Meningen "Jag har en brun hårig fru" lockar till skratt, men det var knappast det som författaren avsåg med det.

Men för att ni inte ska tänka " Vad är detta för en perfekt jävel?" kan jag ge er en anekdot från min ungdom som visar att jag, trots min påstådda språkkunskap, varit ung och dum en gång i tiden...

När jag var 18 ville jag resa och hälsa på mina äldre bröder som befann sig i England för att etablera ett företag. Tanken var att tillbringa jul och nyår hos dem i Peterborough. Jag beställde biljett till en färja som gick mellan Göteborg och Felixtowe.
Det var första gången som jag reste helt på egen hand och jag var präktigt nervös inför sjöresan, som skulle ta ca ett dygn. Jag bokade billigast möjliga biljett, vilket i princip innebar en träbrits ca 25 meter under vattenytan bredvid motorrummet. Jag delade rum med två fyllon till sjömän som spelade kort, svor och söp hela resan. På samma däck befann sig dessutom ett 50-tal högljudda indier. För att lugna mina unga nerver besökte jag baren under kvällen och stärkte mig med 1 drink eller 7. Sen gick jag till kojs för att sova ut och vakna lagom till ankomsten morgonen efter.

Till saken hör att Nordsjön inte är ett speciellt snällt hav, och sömnen blev det därmed inte mycket av med. Efter sammanlagt 3 timmars sömn gick jag på morgonen sömndrucken ut ur hytten och ställde mig att röka i gången(vilket då var fullt tillåtet). Jag stod utanför damtoaletten. Toalettdörren var märkt med den välkända streckfiguren med kjol, men i det här fallet satt ytterligare ett klistermärke med texten "No smoking" precis över kjolen (men jag visste att det var en damtoalett efter som jag endast sett kvinnor gå in där).

Där stod jag nu rökandes och mådde gräsligt illa, när plötsligt en av de 50 indierna stod framför mig.

Han frågade mig (och då får ni tänka er den klassiska Indisk-Engelskan á la Peter Sellers, birdie nam nam, Dr Bombay); Excuse me sir, can I go in there? Han pekade mot damtoaletten.

Där stod jag, med min femma i engelska, och skulle svara på en mycket enkel fråga. Jag tänkte förstås säga,; "No You can't, it's for women."
Men det som kom ur min mun blev; No You can't, it's for humans."

Precis samtidigt som orden gled ur munnen insåg jag vilken förolämpning jag hävt ur mig, men för sent.....indierns anletsdrag mörknade och han sänkte rösten och väste; "Do You have a problem?"

"No, no" harklade jag och sprang in i min hytt igen och vågade inte lämna den igen förrän vi var framme..

Mina bröder skrattade gott åt mig, särskilt med tanke på hur jag gärna skröt om hur duktig jag var på engelska.

Så kan det gå....jag var en ung och nervös pojk, men det finns ingen ursäkt för Netto och andra att inte korrekturläsa det som ska läsas av oss kunder!

För övrigt anser jag att Pirate Bay-rättegången är högklassig underhållning.

torsdag, februari 26, 2009

Överlämningsrace

Jaha, då var det kvällen innan barnen skall skickas till mamma igen. En nog så hektisk afton börjar lida mot sitt slut, liksom mitt tålamod.

Saker eller kläder som tjejerna skall ha med sig har nämligen en förunderlig tendens att försvinna just den kväll de ska packas ned och det är ingen större idé att be barnen försöka hitta grejerna, i samma ögonblick jag ber dem leta blir de båda blinda och apatiska....där måste jag gjort något fundamentalt fel i uppfostran. "Leta" betyder antagligen "Spela död" i deras öron.

Och visst hittar jag sakerna till slut, ibland på de mest osannolika ställen. Se här ett litet axplock;
  • Strumpa hos grannen (se tidigare inlägg)
  • Läxböcker i papperskorgen (möjligen medvetet)
  • Deodorant i leksakslådan
  • Mp3-spelare i skafferiet
  • Halsband i en sko

Listan är lika oändlig som obegriplig. Min teori är att de testar mig för att se hur snabbt jag blir gråhårig (något de lyckas bra med).

Nu är allt klart och de har lagt sig. Det sista ljudet jag hörde ifrån de mindre barnens rum var en späd röst som sjöng något som lät bekant. Jag tassade fram och lade örat mot dörren. Det var lilla Ella som sjöng; "It's raining men , HALLELUJAH it's raining men AMEN". Ska man skratta eller gråta? Flickebarnet är 6 år och trallar på Weather Girls gräsliga gamla discodänga....har hon börjat intressera sig för pojkar redan?

Jag ryser vid tanken, men ler inombords...hon sjunger nästan lika bra som pappa;)

Jag kommer sakna de små minigrisarna.....Puss på er från pappsen, vi ses på fredag igen!

Nu stundar en vecka med min Nederländska donna istället, ser fram emot det:)

För övrigt anser jag att Hotell Ett är värt ett besök.

onsdag, februari 25, 2009

Lidl-frenzy!!

Att veckohandla är smart.
Att veckohandla utan inköpslista är inte fullt lika smart.....men manligt och betydligt mer spännande.
Att dessutom veckohandla på Lidl är ett äventyr som kräver viss mental förberedelse.

Jag utövar de sistnämnda, och därför begav jag mig i eftermiddags svärande iväg till Lidl för att för femte gången denna vecka kompletteringshandla det jag glömde i fredags.
Att jag aldrig lär mig.

Jag har barnen varannan vecka, med början fredagar, och på fredagseftermiddagen efter jobbet ger jag mig sålunda iväg till affärerna med en glasklar vision i huvudet; Se till att familjen överlever 7 dagar framåt.

Oftast har jag en vag idé om hur matsedeln för veckan ska se ut, men varorna jag åker därifrån med har förbluffande sällan något med den idén att göra. Detta beror på flera saker.

Problemen börjar oftast vid pantautomaterna vid ingången.
Jag bär vanligtvis med mig 2-3 kassar med pet-flaskor och burkar, och det slår aldrig fel att automaterna antingen är ur funktion eller att jag före mig i kön har en ambitiös person som tagit med sig resultatet av 7 års pantsamlande. Och inte nog med att den idioten har många flaskor, han/hon står alltid och tittar noga på varje flaska innan den försiktigt stoppas i hålet. Man skulle kunna tro att galningen minns hur varje burk kommit i hans ägo; "Åh, men ser man på, dig hittade jag bakom ett tält på Hamnfestivalen -02, adjö lille vän! Och du där, dig fann jag under ett fyllo på La Scala -07, bon voyage!"

Vid det här laget förstår ni kanske att jag i frustrationen redan glömt 3-4 av veckans rätter.

En halv evighet senare stegar jag då äntligen in i affären beväpnad med en kundvagn, halvraderat minne och ett pantkvitto på 3 kronor (fick slänga 85% av flaskorna eftersom ungarna pillat bort etiketterna).
Väl därinne tar jag ett djupt andetag och försöker locka fram de alltmer diffusa planerna ur mitt simultanbefriade huvud......och när jag nästan lyckats få fram dem igen ringer mobilen. Det är oftast dottern Emelie (18) som frågar om jag inte kommer hem snart och att jag inte får glömma att köpa chips. Därmed försvann resten av idéerna....

Planlöst irrar jag nu runt i affären som en stelopererad passgångare, och efter ca en halvtimme styr jag vagnen (fylld med massor av intressanta varor) mot kassan.

Givetvis bara en kassa öppen, men jag står beredd att kasta mig fram så fort de öppnar en till.

-Det går bra här också!, hör jag någonstans och sätter målmedvetet fart på ekipaget mot den nyöppnade kassan, men nästan alltid hinner en pensionär med rullator före. Sen följer en seg procedur som innefattar lomhördhet, trilskande rullatorhjul och betalning med 50-öringar innan jag äntligen kan börja tömma ur vagnen.

Jag tar mig till slut förbi Lidl's kassasystem (som jag inte skriver om idag, det är värt en helt egen blogg i sig), och raglar ut till parkeringen, lastar bilen och kör hem.

Väl hemma packar vi då upp resultatet av helvetesbesöket; Massor av pålägg men inget bröd. Flingor men ingen mjölk. Hårbalsam men inget schampoo. Snus men inget toapapper. Barnen förstår ingenting och inte jag heller.

Därav mitt svärande i eftermiddags. Kanske borde låta manligheten få sig en välbehövlig knäpp på näsan och börja skriva inköpslistor istället.

Men jag gör säkert likadant nästa fredag igen...

För övrigt anser jag att Rappakalja är vanvettigt roligt.

tisdag, februari 24, 2009

Tandläkarbesök - En studie i nostalgi

Idag följde jag med min Matilda (11) till tandläkaren för undersökning.

Så fort vi klev in i kapprummet slog tandläkardoften emot oss med full kraft. Det är märkligt hur ett doftminne kan skicka en 35 år bakåt i tiden på ett ögonblick. Det var bara att skaka av sig, det var ju inte jag som skulle sitta i stolen den här gången.

Väl inne i väntrummet satte sig Matilda och ritade medan jag försökte hitta något läsbart ur tidningslådan, och precis som alla andra gånger jag varit där hittade jag exakt de tidskrifter jag INTE var intresserad av. Antagligen får patienterna årligen fylla i en enkät om vilka tidningar de vill ha i väntrummet och när enkäterna sedan sammanställs av den ansvarige (som antagligen har en snedvriden humor) ser denne till att ingen av dessa köps in.

Så jag satte mig att bläddra i en Femina, manligt så det förslår. Hann dock inte läsa färdigt avsnittet om "Hur du syr din egen mobil", innan en parant kvinna med barsk uppsyn ropade Matildas namn.

Vi följde henne lydigt och visades in i tortyrkammaren, där en annan lika parant tandläkare log ondskefullt mot oss. Hon frågade hur det stod till och utan att invänta svar visade hon Matilda till stolen och pekade åt mig att sätta mig på en vinglig pall. Efter lite förberedelser var hon redo att börja undersöka.

-Gapa duktigt, sa hon och det gjorde jag. Hoppades innerligt att ingen av dem sett det, och istället koncentrerade jag mig på att försöka avkoda fackpratet mellan tandläkare och sköterska som nu följde;
5-8 denissialt denissialt, 4-3 denissialt manifest, 3-6 blubb-blubb och så vidare. Jag begrep givetvis ingenting, men tanken förde mig osökt till Lotta Engberg och en omgång i Bingo-Lotto. Jag fick ingivelsen att ropa BINGO!!, men kvävde den som tur var.

Det gick bra, Matilda hade inga hål, men tandläkaren karvade bort lite tandsten. Efter sköljningen ställde sköterskan fram den obligatoriska asken där man får välja en plast-pryttel om man varit duktig. Återigen förflyttades jag många år bakåt i tiden, och gick fram för att titta i den. Där låg en jättefin rosa studsboll, och ännu en gång fick jag hejda min barndomskänsla från att ta den. Matilda valde en penna, jag tyckte den var urtrist.

Nå, allt väl till slut. Men om två veckor ska jag dit själv för att fixa till en trasig lagning.....då ska jag banne mig ha den där bollen.

För övrigt anser jag att Lars Adaktusson borde raka håret.

måndag, februari 23, 2009

Familjekaos

Det är en välsignelse att vara far till 4 flickor.....för det mesta.

Många höjer ögonbrynen när jag berättar att jag har fyra tjejer, och jag brukar skämta om att jag inte läste manualen om hur man gör båda sorterna.....jag borde kanske gjort det. Flickorna ifrågasätter nämligen allt jag säger (utom kanske lilla Ella som fortfarande är mitt största fan), och det vill till att man tankat ordentligt ifrån tålamodsbrunnen somliga dagar.

Efter en lång arbetsdag kommer jag hem (efter att ha hämtat Ella på fritids), och då börjar kvällsritualerna med matlagning, läxläsning, disk, dusch, tvätt och städning, förberedelser för nästa dag osv osv.

Var jag inte trött innan är jag det definitivt då dessa saker är avklarade (i bästa fall). Då vill jag gärna ta det lugnt en stund och reflektera över dagen som gått och stressa av en aning. Sjunker ner i soffan med antingen ett korsord eller laptopen.....vad händer då? Jo då kommer barnen, som fram till dess varit ganska passiva vad gäller de ovan nämnda göromålen, igång på allvar.

Jag formligen bombarderas av frågor och påståenden, och det kan ungefär låta så här;

-Pappa, har du sett min kajal? (nej, jag vet för tusan inte vad det är för nåt!)
-Pappa, Matilda slog min gosenalle! (ajajaj, det var inte bra)
-Pappa, hur länge har Sara suttit vid datorn, måste va min tur nu! (ööhh, 18 timmar?)
-Pappa, när du var liten, fanns det dinosaurier då? (morrrrr!)
-Pappa, tänker du klä på Ella det DÄR imorgon? (ja, vadå? randigt och rutigt är väl klatschigt?)
-Pappa, du har väl inte glömt att köpa en present till min klasskompis som jag ska till imorgon? (va? näähädå....mummelmummel...visst i h-e)
-Pappa, nu har Emelie stått i duschen i 45 minuter. Säg till henne! (nej, om vi väntar en liten stund till kanske hon smälter och rinner ner i avloppet)
-Pappa, pappa, pappa.....

Och så fortskrider det tills jag virrig och trött stapplar i säng......

Men jag älskar dem ändå, baskade ungar!

De är hjärtliga, kramiga och goa och den dagen de flyr hemmet blir det tomt och tyst.

Men jag räknar kallt med att få 4 svärsöner som jag ska köra hårt med på min ålders höst;)


För övrigt anser jag att det är långt till Thailand

söndag, februari 22, 2009

Tumlaren - människans värsta fiende

Sent omsider skriver jag dagens inlägg. Trilskande tvättmaskiner och strumpätande tumlare kan få den mest förhärdade gangster att bryta ihop och kvidande lägga sig i fosterställning.

Fullkomligt obegripligt att jag varenda gång går ner till tvättstugan med ett visst antal strumpor och kommer tillbaka med ett annat antal. Ibland har jag till och med fler med mig hem!!

Förmodligen var den människa som uppfann tumlaren en strumphatare med synnerligen väl utvecklat sinne för sadism.....tumlaren verkar designad för att svälja vissa strumpor, idissla dem ett par dagar för att slutligen slumpmässigt spotta ut dem igen. Har jag då tur är det mina eller barnens strumpor jag får med mig.

En gång saknade jag minstingens ena strumpa, men i gengäld hittade jag ett enormt missfoster till socka (storlek 52), troligen tillverkad före 1:a världskriget. Misstänker starkt att den egentligen tillhör min granne, en 2-meters kraftkarl på våningen över.....kanske han fick Ellas strumpa i utbyte av den "generösa" tumlaren. Blev lite full i skratt när jag såg bilden framför mig av den store grannen som försöker kränga på sig en rosa strumpa med Barbapapa-motiv i storlek 28....

Nå, tvättkampen är över för denna gång och jag kom tämligen helskinnad ifrån upplevelsen, minus några skrapsår och en ömmande tumme. Det kunde slutat värre....mycket värre;)

För övrigt anser jag att söndagar är underskattade.

lördag, februari 21, 2009

Melodifestival-blues

Jaha, nu har jag lidit mig igenom en och en halv timmes så kallad Prime Time-underhållning, en direktsänd kakafoniexercis mer känd som Melodifestivalen.

Jag har barnen hos mig och de är givetvis av en annan åsikt än jag, därav tvånget att se på det. Förresten, ett litet anagram på melodifestival; Stavfel i melodi.

Skulle aldrig erkänna det för mina flickor (eftersom jag officiellt avskyr melodifestivalen), men jag fastnade lite för henne Clown-Maja eller vad hon hette.....en glad trudelutt som doftade obekymrat 60-tal....inte fan kom hon vidare.

Överlag känner jag diverse allergisymptom komma rusande närhelst de "breda" underhållningsprogrammen sänds. Let's Dance, Idol, Stjärtar på is m.m.

Men när min minsta tösabit tittade på Let's dance härom veckan utbrast hon något som gav mig en något mildare inställning till dessa program. Programledaren presenterade Magnus Samuelsson som "världens starkaste man". Då skrek min lilla Ella rakt ut; -Nähä för det är min pappa, han kan bära en soffa utan att gråta! Han är så stark för han äter så mycket!

Efter detta får jag tänka mig för så jag inte börjar snyfta när jag lyfter köksstolen......men stolt blev jag ju må ni tro (dessutom passar det ju jättebra med min mansgris-image). Så nu kan jag emellanåt kasta ett öga på dansprogrammet, i lugn förtröstan att jag är starkare än alla där;)

För övrigt anser jag att Quentin Tarantinos nya borde ha premiär snart.

fredag, februari 20, 2009

Desillusionerad

Min Monique är en underbar kvinna på alla sätt. Det finns ingen annan som jag kan bolla tankar och idéer med som hon, och jag uppskattar hennes råd i de allra flesta situationer.

Men jag minns ett tillfälle då jag önskar att hon hållit tyst. I somras tog vi hojen till Öland och stannade till vid ett fik i Borgholm. Fiket hade en ljuvlig, lummig bakgård med bord strategiskt utspridda över gräsmattan. Vi slog oss ner och Monique gick till toaletten medan jag tog hand om fikabeställningen. Medan jag satt och njöt som mest i solen kom Hon med stort H.....

Hon kom ut från fiket och gick mot ett av borden på bakgården. Samtliga närvarande representanter av hankön avbröt vad vi höll på med och riktade hela vår uppmärksamhet mot henne.

Hon gick med lediga, stilettklackförsedda steg mot bordet och hela förloppet verkade ske i slow motion (á la Baywatch ©). Hon knyckte till på huvudet så att det axellånga, kastanjebruna håret tycktes utföra en erotisk dans med vinden, hennes yppiga bröst böljade under blusen och gungade efter ett helt eget och mycket provocerande rörelsemönster. Under den kortkorta kjolen retade hennes höfter och rumpa oss till vansinne. Hennes bruna och mandelformade ögon lyckades med bedriften att under bråkdelen av en sekund se oss, bedöma oss och avfärda oss.

Med ett okynnigt skratt som hade fått påven att gläfsa som en byracka utanför slaktarboden, slog hon sig graciöst ned vid det bord där hennes lyckligt lottade och av oss alla andra plötsligt djupt avskydde man satt och väntade på henne.


Jag och alla de andra stackars ratade hanarna suckade djupt och längtansfullt innan vi återgick till vad vi gjort innan ögonblicket uppstod, något som nu kändes banalt och meningslöst.

Efter en liten stund kom Monique ut från fikets toalett och släntrade bort till mig samtidigt som hon tände en cigarett. Hon satte sig, suckade och sa;
-Ursäkta att det tog så lång tid, tjejen som stod före mig i kön tog riktigt lång tid på sig, och när hon kom ut därifrån stank det oerhört efter hennes ansträngningar. Hon måste ätit både kålpudding och ärtsoppa, tror jag. Ingen frisk doft alls, faktiskt.

Monique ryste vid eftertanken och lät blicken svepa över bakgården. –Där är hon! Hon pekade och jag tittade. På något sätt kände jag nästan på mig i förväg vem hon åsyftade. Jodå, det var gudinnan som jag beundrat alldeles nyss. Men vid denna andra anblick var bilden av henne oåterkalleligt förändrad. Tack vare Moniques torra konstaterande hade hon degraderats från drömkvinna till en vanlig människa med spektakulära matsmältningsbekymmer.

Trots denna (för mig okända) talang för drömbildskrossande är jag väldigt glad i Monique fortfarande ;)

För övrigt anser jag att SAAB borde räddas.

All vår början bliver svår....

Nå, hur börjar man nu då?

Utökad beskrivning om vem jag är:
Ur-smålänning född ca 3 veckor efter omläggningen till högertrafik i Sverige (gräsligt länge sedan).

Allmänbildad men svårt disträ.

Försöker upprätthålla rollen som mansgris men har ett blödigt hjärta som ständigt lägger krokben för den livsstilen.

Far till 4 tjejer (18, 15, 11, och 6), särbo med en fantastisk kvinna som i sin tur har 17-årig dotter och tillsammans har vi en katt av modell Maine Coon....en honkatt......inte underligt att Alfahanne-mentaliteten ständigt utsätts för prövningar.

Arbetar som IT-koordinator på ett av våra lastbilsföretag (säger inte vad det heter men det börjar på S och slutar på cania).

Klarar inte av att titta på skräckfilmer eftersom jag lever mig in i det för mycket....är överhuvudtaget den som ropar "Gå inte in där!" och liknande på framför TV'n (inte heller bra för min mansgris-image).

Kommer att skriva om saker jag upplever och vill reflektera över; Familj, arbete, vänner, politik, njutningar, förfäran, musik, film. Allt möjligt helt enkelt.

Kommentarer, både medhåll och mothugg, är varmt välkomna och min tanke är att lämna inlägg dagligen. Har tänkt mig en ganska allmän inriktning nu till en början men är öppen för vart detta för mig.

Välkomna!

För övrigt anser jag att Led Zeppelin borde turnera.