fredag, december 31, 2010

Samspel

-Jag blir så trött! Exakt hur värdelös kan en karlslok vara? Förutom att han är heldum när det gäller att köpa julklappar så är han ännu värre när det kommer till julklappsrimmen! "Jag hade inte råd med botox, så här får du en Xbox". Va?? Och nu sitter han där hemma och spelar, den förbannade idioten! Nu ska du få världens chans, mister; Köp mig en whiskey till så är jag din för ikväll!
-Hovmästarn! En Ardbeg till damen här! Hmm, Xbox säger du? Vilka spel har han?
-AAAARGH!

onsdag, december 29, 2010

Några av de som försvann 2010

Så här i årets skälvande slutskede skulle jag vilja ta tillfället i akt att ge en sista hyllning till några av de inspirerande och härliga människor som ryckts ifrån oss under 2010.

Listan som följer gör inga anspråk på att kallas fullständig, det handlar snarare om att jag tar upp de personer som berört mig på ett eller annat sätt under livet.

Stämningsfull musik hör självfallet till då det vankas minnesstund, så jag föreslår att ni kör igång nedanstående musikstycke och använder det som musikalisk fond medan ni kontemplerar min lilla hyllning.





Låt oss vinka farväl till följande medmänniskor:


De som stod bakom kameran


Dino de Laurentiis (1919-2010)

Demonproducenten som låg bakom flera av de största Hollywoodproduktionerna under 80-talet och framåt. Han gjorde Arnold Schwarzenegger känd för en större publik genom Conan-filmerna, och vi finner även alla Hannibal-filmerna i hans rymliga bagage.



Stephen J. Cannell (1941-2010)

Om de Laurentiis var en av de stora inom filmbranschen så var Cannell hans motsvarighet inom TV-mediet. I egenskap av både producent och manusförfattare spottade Cannell ur sig den ena succéserien efter den andra. Vad sägs om Rockford Files, Baretta, Titta Han Flyger, The A-Team (skrev även manuset till och producerade filmen med samma namn från tidigare i år), Wiseguy, Renegade, The Commish och 21 Jump Street (japp, det är hans fel att Johnny Depp är en stjärna). 

Det sista man fick se då eftertexterna rullat ut i ett avsnitt i någon av hans serier var alltid Cannell sittandes vid en skrivmaskin. Plötsligt sliter han pappret ur skrivmaskinen och slänger det över axeln, pappret singlar i luften och bilder slutligen ett C i ordet Cannell productions (eller liknande). Minns ni det?


Blake Edwards (1922-2010)

Jag har redan berört honom i ett tidigare inlägg, men det är klart han skall vara med på denna lista!



Arthur Penn (1922-2010)

Ytterst talangfull regissör som upplevde sin storhetstid i yrket under 60- och 70-talet. Han hade mycket givande samarbeten med bl.a Warren Beatty och Dustin Hoffman, och bland hans främsta verk kan nämnas Bonnie And Clyde och Little Big Man.


Irving Kershner (1923-2010)

Regissör som visste att underhålla massorna med sina stadiga hantverk till filmer. Rymdimperiet Slår Tillbaka, Robocop 2, Never Say Never Again mm.




De som berikade våra liv med musik


Solomon Burke (1940-2010)

The Bishop of Soul. Hade inte han funnits så hade t.ex Blues Brothers blivit en ganska trälig och hopplös film. Hans "Everybody Needs Somebody To Love" är ju en av de sånger ifrån filmen som hänger kvar allra längst i minnet efteråt.


Lena Horne (1917-2010)

Sångerskan med den stora rösten. Hon gjorde karriär när det var som mest motigt att vara svart i USA, och de som kan något i branschen säger att om hon bara varit vit så skulle hon varit störst i världen. Hur det än är med det, så tycker jag ni ska lyssna till hennes "signaturmelodi" Stormy Weather. Episkt!



Peter Steele (1962-2010)

Type O Negative's sångare finns ej mer ibland oss. Med sin djupa röst och karismatiska uppenbarelse gav han vampyrmusiken ett svårförglömligt ansikte.


Malcolm MacLaren (1946-2010)

Malcolm gjorde många saker under sin illustra karriär som musikproducent, men vi behöver bara komma ihåg honom för en gärning. 
Han uppfann punk.
De första strömningarna åt de hållet skapade han med sina första protegéer, The New York Dolls. Några år senare hittade han Johnny Rotten och Sid Vicious och sparkade in dem i en skivstudio. Sex Pistols skapades och Nevermind The Bullocks landade på skivdiskarna kort därefter. Resten är historia. Därefter har han även lagt sin talangfulla hand på Adam and the Ants, Bow Wow Wow och Boy George. Malcolm var en av de riktigt stora.



Ronnie James Dio (1942-2010)

Den lille mannen med den STORA rösten lämnar tveklöst ett rejält tomrum efter sig. Hur en äldre gentleman vid 67 års ålder med sin röst kan blåsa perukerna av sin konsertpublik är inget annat än en gåta. Lägg därtill att han skapade gesten ni ser på bild, så förstår ni att vi pratar legend här.



De som trollband oss med sina ord.



J.D Salinger (1919-2010)

Författaren till den tidlösa kultklassikern Räddaren I Nöden (Catcher In The Rye) kan förstås inte uteslutas. Romanen är i våra dagar lika känd för att ha varit inspirationskälla då en viss Mark Chapman bestämde sig för att ta livet av John Lennon.


Erich Segal (1937-2010)

Författare till en av världens mest romantiska och tårframkallande böcker (som sedermera också blev en av världens mest romantiska och tårframkallande filmer), Love Story. Jag klarar fortfarande inte av att se hela filmen utan att bröla i soffan likt ett skadskjutet vildsvin.




De stora namnen framför kamerorna


Dennis Hopper (1936-2010)

En av Hollywoods allra säkraste karaktärsskådespelare behöver ingen närmare presentation.
Personligen glömmer jag honom aldrig för sin roll I Easy Rider.



Corey Haim (1971-2010)

Hade tveklöst sin storhetstid som barnstjärna, och för mig har han för alltid etsat sig fast i och med sin roll i ungdomskultisen The Lost Boys (där för övrigt Kiefer Sutherland slog igenom).



Pernell Roberts (1928-2010)

Så försvann också den siste i familjen Cartwright, den tjusige Adam (längst till vänster). Alltid klädd i svart utgjorde han för mig den coolaste i klanen.



Leslie Nielsen (1926-2010)

Det jag framför allt gillade med Leslie Nielsen var hans förmåga att framföra vansinniga repliker med ett stoiskt och torrt lugn. Fixa popcorn och ladda VHS'en med Titta Vi Flyger, gott folk! 80-talsnostalgitripperna skall hanteras med måtta men här kan ni bre på ordentligt, det är det värt. Och när ni ändå ser på denna...




Peter Graves (1926-2010)

...så skänk gärna en tanke till denne fårade gentleman också. Peter gjorde kanske sin största roll som Phelps i Mission Impossible-serien. Men själv minns jag honom bäst i just Titta Vi Flyger, där han spelar pilot med något udda approach till barn. Han får fram en pojke till sig som gärna vill se hur en pilot har det, och det dröjer inte länge innan han bombarderar pojken med diverse underliga frågor, som "Har du någonsin suttit i ett turkiskt fängelse?"



Jill Clayburgh (1944-2010)

Fantastiska Jill har alltid stått för utomordentliga rolltolkningar, och själv upptäckte jag henne då jag såg Chicago-expressen (Silver Streak) ifrån 1978. Sval, sexig och rolig.



John Forsythe (1918-2010)

John hade en lång och framgångsrik karriär, men vi minns väl honom bäst som Blake Carrington i en av de 3 "stora" såporna på 80-talet, Dynastin.



Gary Coleman (1968-2010)

En av de största (dock inte till växten) barnstjärnorna någonsin i TV-världen. Slog igenom med dunder och brak 1978 i serien Diff'rent Strokes.




Jean Simmons (1929-2010)

Vackra Jean var en av Storbritanniens största filmstjärnor under 50- och 60-talet. Ledande roller i Spartacus, Guys and Dolls och Big Country gjorde henne folkkär på 2 kontinenter. Hon beskrevs som en blandning av Audrey Hepburn och Elisabeth Taylor, och det är väl bara att hålla med.



Tony Curtis (1925-2010)

Tony har spelat huvudroller i alla tänkbara genrer, men i min bok finns han för alltid inskriven för 3 roller; Som Joe i I Hetaste Laget (Some Like It Hot), som The Great Leslie i The Great Race och som Roger Moore's radarpartner Danny Wilde i den härliga serien Snobbar Som Jobbar (The Persuaders).



De som man sett så många gånger men aldrig lärt sig vad de heter


James Gammon (1940-2010)

Mannen med det ruggliga fejset har vi sett i många filmer, den jag minns bäst är Värsta Gänget (Major League) ifrån 1989, där han spelar tuff baseballtränare som lyckas få ordning på ett gäng hopplösa karaktärer.



Merlin Olsen (1940-2010)

Charles Ingalls' bäste vän i Lilla Huset På Prärien har ni väl inte glömt? Återigen något jag inte kan titta på utan näsduksförrådet väl påfyllt.




Chao Li Chi (1927-2010)

Betjänten på Falcon Crest i våra minnen, och det är märkligt att han och hans kollega...



Simon MacCorkindale (1952-2010)

...i samma serie gick bort med bara några dagars mellanrum. Simon spelade den den stilige Greg Reardon som intrigerade friskt i Tuscany Valley.



Kevin McCarthy (1914-2010)

Den gode Kevin's nuna har jag sett så många gånger i otaliga biroller att jag inte ens kan komma på en enda film just nu...men visst känns han igen?




Harold Gould (1923-2010)

Harold hade den typiske överklassnobbens utseende och manér, och många av hans roller kom därför att präglas av detta. För mig är han för evigt förknippad med rollen som den hysteriske koncerndiktatorn Engulf i Mel Brooks' klassiska Det Våras För Stumfilmen.




Tom Bosley (1927-2010)

Toms roll som pappa Howard Cunningham i Gänget och Jag (Happy Days) får inte falla i glömska. Myspappa var ordet.




Ingrid Pitt (1937-2010)

Vampyrfilmer var även på modet under 70-talet, och Ingrid blev en konstitution inom genren. Hon var med i nästan allt gotiskt under denna period. Med sin utstrålning och östeuropeiska brytning var hon som klippt och skuren i rollen som vasstandad femme fatale. Gamle Dracula-tolkaren Christopher Lee lär ha dreglat så illa under inspelningarna att huggtänderna lossnade.


Svenskarna


Gösta Bredefeldt (1935-2010)

Känd på senare tid som Harald Vanger i Män Som Hatar Kvinnor, men har en lång karriär bakom sig och har synts otaliga gånger i både film och TV.




Emil Forselius (1974-2010)

När jag såg Wallanders Indrivaren var han redan borta. Det kändes inte bra.


Brita Borg (1926-2010)

Fat Mammy Brown sitter fortfarande som en smäck, och jag minns henne allra mest genom hennes medverkan i Povel Ramel's Knäppupp, liksom...


Martin Ljung (1917-2010)

...kollegan Martin, som jag har så väldigt många goda minnen av. Svarta Malin, Fingal Olsson, Guben i Låddan, Farbror Frippes Skafferi och så förstås den svårt hypokondriske Viking (-Den här tegelstenen, den bär jag med mig bara för att jag inte orkar kasta bort den). En skön herre.



Janne Halldoff (1939-2010)

Regissören som bland annat filmatiserade Lundell's Jack och gav oss komedier som Bröllopet och Firmafesten, men det som jag först tänker på är filmen Rötmånad ifrån 1970. Där introducerades jag för första gången inför en viss Ernst Günther, och den karln har jag haft ett gott öga till sen dess. Tack för det, Janne!


Oj, långt inlägg men jag skulle kunna ta upp så många fler...
Tanken jag hade var i alla fall att skänka dessa själar en extra tanke. Hos mig lever ni kvar.

Sov i ro.




DN 

tisdag, december 28, 2010

Multi-tasking

Eskil skulle minsann visa den där eländiga kvinnan att han visst kunde köra motorcykel och äta prinskorv på samma gång.

måndag, december 27, 2010

Världsomspännande Virtuell Vänskap (tryck på gilla)

Facebook.
500 miljoner användare.
En halv miljard låter mycket, och är mycket, men tänk om kineserna släpptes in också?

En praktikant på sajten har kartlagt var användarna finns, och dessutom åskådliggjort detta utomordentligt tydligt via en sorts ljuskarta. Nordamerika och Europa lyser starkast, medan både Kina och Ryssland istället lyser med sin frånvaro (ganska roligt uttryckt, eller hur?).



Jag är själv fast i FB-träsket, men jag minns faktiskt att jag även var med i en föregångare till Fejjan för cirka 10 år sedan. Sajten hette Sixdegrees.com, och namnet syftade på uttrycket "six degrees of separation", som i sin tur gick ut på en teori om att jordens alla invånare är sammankopplade till varandra i ett mänskligt nätverk inom 6 steg. Jag känner några, som i sin tur känner några, som i sin tur känner några, osv osv.

Tanken är ganska intressant, och den numera insomnade sajten gjorde ett friskt försök att bevisa tesen. Jag registrerade mig, nämnde några av mina närmaste som också blev inbjudna, och så byggdes min bekantskapskrets upp. Efter några månader hade jag ca 60 vänner och bekanta inom min närmsta krets (steg 1), men eftersom de 60 kände ett antal människor var så visade det sig att jag (åtminstone teoretiskt) var förenad med 3,5 miljoner människor till i världen. Det kändes ganska svindlande då, jag menar för 10 år kändes inte globaliseringen lika påtaglig som nu.

Vid ett tillfälle befann jag mig i ett chattrum på Sixdegrees tillsammans med ett tiotal av mina världskontakter, en brokig skara minsann:

En fiskare ifrån Narvik.
En student ifrån Pnom-Penh.
En arkitekt ifrån Houston.
En servitris ifrån Amsterdam.
En skomakare ifrån Johannesburg.
En bagare ifrån Melbourne.
Och en barberare ifrån Sevilla!

Vilka samtal vi hade, hur roligt som helst!

Sixdegrees finns inte mer, men nu har vi ju Facebook istället. Betydligt enklare gränssnitt, men oändligt mycket ytligare också. Vissa bekymmer med integriteten, men det verkar inte avskräcka särskilt många. Huvudsaken är ju att man kan berätta för alla vad man gör just nu. Att man tvättar, hunden har bajsat, hela familjen har maginfluensa eller att man nyss gjort slut och är tillgänglig på marknaden igen.

Det är ju just sådan information vi drömmer om att få, eller hur?




AB, Expressen,

lördag, december 25, 2010

Julefrid

"Gott kaffe på ett kick" hade den klämkäcka expediten på MediaMarkt kvittrat. Nu hade det gått 2 timmar, julgästerna väntade och Åke hade ännu inte listat ut var filtret skulle sitta. Han började bli scheisse-förbannad.

torsdag, december 23, 2010

Jultradition

-Jaså barn, ni vill höra historien om varför vi alla har röda arslen? Nåväl, låt gå.
Allt började en kulen vinterdag då farbror Ruben gick för att köpa julmust på Lidl...

onsdag, december 22, 2010

De bästa filmer som aldrig kommer göras del 1


"I rymden kan ingen höra dig cykla"

De 10 mest inkomstbringande filmerna 2010

Tidningarna förtalte igår om att gamle DiCaprio gjort en strålande personlig comeback på vita duken under 2010, och onekligen lyckades karln pricka in 2 av de mest originella rollgestaltningarna  (Shutter Island och Inception) som filmåret hade att erbjuda. Därtill har han håvat in mest dollars i hård konkurrens med bl.a Johnny Depp och Robert Downey Jr.

Så, vilka filmer gick bäst under 2010?
IMDB.com har svaret:

1. Toy Story 3 - 1.063.000.000 $
2. Alice i Underlandet - 1.023.000.000 $
3. Inception - 817.000.000 $
4. Harry Potter och Dödsrelikerna: Del 1 - 736.000.000 $
5. Shrek - nu och för alltid - 731.000.000 $
6. Eclipse - 695.000.000 $
7. Iron Man 2 - 617.000.000 $
8. Dumma Mej - 537.000.000 $
9. Draktränaren - 493.000.000 $
10. Clash of the Titans - 492.000.000 $

3D-trenden håller i sig, om jag inte räknar galet så gick åtminstone 6 av de ovanstående filmerna att titta på genom kulörta glasögon. 4,5 filmer på listan är animerade (Alice räknar jag som en halv).

Personlig favorit är Dumma Mej (betänk att jag är barnförälder, det är svårt färgande må ni tro). "I'ts so fluffy I'm gonna die!" kan mycket väl vara årets replik i en film:)

Att däremot filmen Clash of the Titans tagit sig in på topp 10 är inget annat än en gåta, ty sämre storfilm får man leta efter (dock inte så länge, ty bara en aning längre ner på listan infinner sig den fantastiskt usla The Last Airbender, en film så häpnadsväckande dålig att jag under de mest plågsamma episoderna allvarligt funderade på att stoppa in fetvadd i öronen och klösa ögonen ur mig för att slippa eländet).

Nu har till och med Clash-spektaklets huvudrollsinnehavare, den gamle blåskallen från Avatar Sam Worthington, gått ut med en ursäkt för att filmen blev så underbart dålig. Att höra folk skratta på fel ställen måste göra ont i en konstnärssjäl. Dock gör det tydligen inte mer ont än att en uppföljare är i görningen. Bäva månde världen!

Sam, lyssna nu på mig. Var inte ledsen för att du gjort en skojig film. Du är inte ensam, förstår du.
Det samma har inträffat för de flesta storstjärnor innan dig. Titta här bara:


Ahh, ganska långt ifrån Bond eller hur? I den märkliga LSD-osande filmen Zardoz (1974) skjuter herr Connery utomjordingar hej vilt och skuttar omkring i en dräkt som skulle skrämma slag på självaste Borat. Dags för en uppföljare? Jaså, inte det...



Jo, det fanns ett liv före Rocky. Ett jäkla liv till och med. Filmen hette egentligen The Party at Kitty and Stud's (1971), men efter Sylvesters genomslag i boxarfilmerna släpptes den igen med ny titel som subtilt anger vem som har huvudrollen. Filmens handling? Snälla nån, det behöver jag väl inte berätta! Men den gode Stallone verkar mest vara i behov av sömn hela filmen igenom.



En ung och hungrig Clooney i det odödliga eposet Mördartomaterna Kommer Tillbaka (1988). Att medverka i en film vars handling i huvudsak kretsar kring mordiska grönsaker kan tyckas fatalt för karriären, men det gick ju skapligt för den lille gympasko-pojken ändå.


Så, Sam, du kan fortfarande rädda karriären. Men ge då fan i att medverka i uppföljaren, är du snäll.



DN, Metro, GP, HD, BLT, SVD   

DN,    


tisdag, december 21, 2010

Britterna gillar unga Robyn. Själv gillar jag gamle britten Glenn

Robyn's låt Dancing On My Own har av brittiska The Guardian utsetts till årets låt.
Grattis Robyn, du skiner!

Men eftersom jag råkar befinna mig i begynnande gubbålder (med vidhängande gaggighet som extra piff i anrättningen) så håller jag förstås inte med. Inget ont i flickebarnet, men jag har ju en fäbless för klassisk rock. En musikgenre som nådde sin kulmen ungefär samtidigt som Tyrannosaurarna klev ner sig i träsket och gav plats för neanderthalarna.

Eller 70-talet, om vi nu ska vara mer exakta.

Därför har jag följaktligen en annan kandidat till titeln Årets Låt.

Jag blev både glad och överraskad då jag för några månader sedan förstod att ett gäng rockrävar svetsat ihop en ny spännande konstellation på rockhimmeln. Det nya bandet i fråga heter Black Country Communion och består av följande gamla headbangare (jag säger gamla, för om de skulle försöka ge sig på att headbanga idag så skulle troligtvis först perukerna flyga av för att strax följas av själva huvudena. Headbang är en ungdomspryl, gott folk!):

Derek Sherinian (keyboard) - Medlem i Dream Theater.

Jason Bonham (trummor) - Jajamensan! Den legendariske hudbankaren i Led Zeppelin, John "Bonzo" Bonhams lille son har följt sin fars fotspår (han verkar dock inte hittat nycklarna till pappas barskåp, det ska vi vara glada för).

Joe Bonamassa (gitarr, sång) - En av världens vassaste gitarrister, och ett stort namn på den amerikanska blues-scenen.

Glenn Hughes (bas, sång) - The Voice Of Rock är tillbaka! Legendarisk sångare som avverkat både Deep Purple, Black Sabbath och Phenomena. Karln är runt de 60 men spräcker fortfarande glasögon till höger och vänster med sin pipa (vilket måste vara jobbigt eftersom han alltid uppträder med solglasögon på...han hinner inte ens värma upp innan de måste bytas).

Vilket gäng! Och den första plattan, med samma namn som bandet, gör följaktligen ingen besviken. Guitar Hero-riffen står som spön i backen, och Glenn ylar som om han just fått en betongsugga tappad på lilltån, underbart!

Mitt favoritspår från plattan (och därmed min kandidat till Årets Låt) är Song Of Yesterday, det osar inte så lite Zeppelin om den då Bonamassa börjar riffa loss:) Den hör ni här nedan.

Rock on!






DN, SVD, GP, UNT, SVT, Metro, Kuriren, HD, Barometern, Expressen,

Ansiktslyft

Förskräcks inte, kära läsare!

Jag håller på att fumla fram en ny, tjusig inramning på Alfabloggen.

Det blir nog bra till slut...:)

Vad tycks?

söndag, december 19, 2010

Sifferkombinationernas makt

Häromdagen tog batteriet slut i mobiltelefonen (vilket givetvis, helt enligt en för de flesta bekant jävlighetslag, alltid sker vid sämsta möjliga tidpunkt). När denna gräsliga fadäs inträffade befann jag mig i en damklädesbutik, av alla ställen. Jag går inte in mer på det den här gången, men om ni önskar lite bakgrund om min generella uppfattning gällande dessa inrättningar så rekommenderar jag att ni läser mitt trevliga gamla inlägg Damklädesbutiker - Mannens helvete?.

Väl hemma igen så kopplade jag i laddaren och slog på telefonen igen. Jag anmodades knappa in rätt PIN-kod, jag misslyckades i rask takt 3 gånger på raken, varvid den förhatliga lilla luren räckte ett virtuellt finger åt mig och låste in sig i sitt likaledes virtuella förråd i väntan på bättre koder.

Sånt här driver mig till vanvett ska ni veta , det finns verkligen få saker som retar mig mer än när mitt sifferminne sviker mig. Kanske extra retsamt eftersom jag själv anser att jag har ett tämligen enastående sifferminne. Problemet är att jag i mitt huvud härbärgerar sifferkombinationer som jag inte har någon som helst nytta av längre. Man kan tycka att dessa avdankade siffror borde trilla ur hjärnan i samma takt som nya kommer till, men icke då!

Jag kan inte för mitt liv komma ihåg mitt eget telefonnummer, än mindre mina familjemedlemmars. Jag tycks aldrig få kläm på aktuella PIN-koder, och till och med mitt eget postnummer glider likt en gäckande skugga utanför mitt sinne, lätt förnimbar men fullkomligt ogreppbar. Mina barns personnummer klarar jag hjälpligt (dvs om någon står framför mig och sufflerar med hela kroppen, ungefär som medlemmarna i Village People tecknar YMCA med sina maskeradklädda kroppar).


-Hur svårt kan det vara, plattskalle! Okej kolla noga här nu, vi bokstaverar; E-C-K-L-E-S-I-A-S-T-I-K-M-I-N-I-S-T-E-R


Men.

Jag minns min första flammas telefonnummer (aktuellt för sisådär 30 år sedan), liksom mitt första bankkontonummer (27 år sedan, aktivt i 1 år). Jag kan redogöra för amerikanen Al Oerters vinnande kastlängder då han vann diskusguld 4 sommar-OS på raken 1956-1968 (56,36 - 59,18 - 61,00 - 64,78). Vid 15 års ålder så numrerade jag och katalogiserade familjens alla 150 videoband, och jag kan fortfarande rabbla vilket innehåll som hör till vilket nummer (Nr 23; 3 avsnitt av Familjen Macahan - Nr76; Bondfilmen Leva och Låta Dö + en hel säsong av Uppåt Väggarna med Stellan Sundahl och Gunnar Bernstrup).


Ok Al, time to get the hell out of my head! No DISKUSsion!


Har jag någonsin någon nytta av att minnas all denna gamla dynga?
Tja jag är gräsligt svårslagen på all slags frågesport, men be inte mig ringa taxi och försöka förklara vart den ska. Jag är en anti-GPS. Fråga mig om vägen och jag skall visa dig fel (lät nästan som ett nytt, men inte så imponerande, budord i Bibeln).

Mitt frisiska yrväder påstår att mitt gravt selektiva lagrande av sifferkombinationer i sin tur beror på att jag antagligen lider av ett antal bokstavskombinationer.

Hon uttalade sin djupt vetenskapligt förankrade diagnos precis efter att jag spöat henne i Guitar Hero samtidigt som jag citerat Fröding.

Men vad vet hon, hon som med en inbyggd slumpgenerator placerar prickar över vokalerna lite som hon känner för; Rövfåglar och kräkor, rokt bög i frysen, olycksbadande, valja och vräka mm, mm:)

Jag tycks dock inte vara ensam om mina PIN-kodsbekymmer, det är liten tröst i alla fall.

Häromdagen skulle Monique och jag hämta ut ett paket ifrån ett ombud till Schenker. För att kunna få ut sitt paket måste man uppge en PIN-kod, och den koden erhåller man genom ett SMS när paketet väl är framme.

Framför oss i kön stod en ung tjej som också var där i samma ärende.
Tjejen: -Hej, jag ska hämta ut ett paket!
Ombudet: -Ok, har du PIN-koden?
-Va?
- PIN-koden. Du ska ha fått ett SMS med den.
-Ameh! Jobbigt!
Hon gräver fram sin mobil och letar en stund, så lyser hon upp;
-Jamen, här är den jue! Öhhh...0830 streck 2130!
-Nej, sa ombudet, vars ansikte sakta belägrades av en viss trötthet.
-Ameh, det står jue så här jue!
-Jo, men det där är inte PIN-koden förstår du, det är våra öppettider...

Då skrattade Alfahannen. Hjärtligt och högt.

Jag får väl leva med mina sifferdefekter, det kunde kanske vara värre:)

Kram på er!

fredag, december 17, 2010

Jullåtar - ett herrans STIM

Det senaste decenniets mest spelade jullåtar har idag presenterats av STIM (Södertäljes Traktorförares Intrikata Motståndsrörelse, eller hur det nu var), och föga överraskande finner vi idel säkra kort i toppen.

Vad gäller den svenska floran ser topp 3 ut som följer:

1. Mer Jul - Adolphson-Falk
2. Jul Igen - Just D
3. Tänd Ett Ljus - Triad

Den utrikiska sammanställningen bjuder inte heller på några chocker:

1. Last Christmas - Wham
2. Do They Know It's Christmas - Band Aid
3. All I Want For Christmas Is You - Mariah Carey

Gott så, även jag kan leva med ett visst musikaliskt idisslande denna tid på året. På julen äter vi ju mat som är anpassad för magsäckar som är ca 300 år äldre än våra gräddfils-bortklemade versioner, så varför skulle öronen slippa undan?

Men något gnager i mig. Jag är rädd att om 5-10 år kommer samma lista toppas av Mångnes (Måns Zelmerlöw och Agnes) slakteriversion av Mariah Careys låt ni kan se ovan. Den är inte bara för jävlig som det är, dessutom kan eller vill inte Agnes sjunga korrekt engelska. Det kan också vara så att hon ägnar sig åt  pyromani på lediga stunder, och låter oss på ett mycket subtilt sätt få reda på detta i nämnda låt.

Ni vet inte vad jag talar om?
Jamen lyssna själva på eländet då:




Hörde ni? Nej?
Ok, lyssna ca 1:06 in i låten. Där ska Agnes sjunga "I don't need to hang my stocking, there upon the fire place".

Men det gör hon inte. Hon sjunger "fire pace". Vad betyder det? Eldtakt?
Eller sjunger hon kanske "fire pays"? Det låter onekligen som ett mantra som passar en pyroman (eller för all del även brandkaptener i Hong-Kong som minsann inte släcker några pågående bränder förrän de förhandlat fram ett bra pris av de drabbade). Eld lönar sig, eld lönar sig...kan det vara det som Agnes vill ha sagt?

Eller är det bara jag som gnäller nu igen? Troligtvis.

Slutligen skulle jag bara vilja delge er min egen favorit-jullåt över alla andra, tragiskt nog finns den ej representerad på någon av de 2 topplistorna.

Här kommer den. Och ja, jag kan den förstås utantill. Jag tänkte lära Ella sjunga den så att hon kan överraska sin konservativa lärarinna lagom till julen.

Kram på er!




DN, SVD, GP, NT, HD, UNT,

Glöm aldrig Birdie-nam-nam, gott folk!!

88 år ung har den store regissören Blake Edwards tagit klivet till den stora humorhimmeln och lämnat oss andra kvar i en värld som just blev en aning gråare.

Edwards' betydelse för filmhistorien må inte underskattas, och för egen del så är min uppväxt svårt färgad av hans alster. Den ödmjuka förmåga jag har när betraktar omvärlden och gläds åt all dess humor, galenskap och skönhet (i synnerhet de små detaljerna) har jag några få förebilder att tacka för. Blake Edwards är definitivt en av dem.

Han gjorde snubblandet till en konstart i sig, och mitt i all stor komik fanns dessutom nästan alltid ett drag av svärta.

Mitt tidigaste filmminne av Edwards är The Great Race från 1965, en mustig och färgsprakande komedi med Tony Curtis som hjälte (alltid med gnistrande tänder och oklanderligt klädd i vitt, även om han råkade simma i ett träsk) och Jack Lemmon som den slemme skurken Professor Fate (en av hans absoluta paradroller, han är helt hysteriskt rolig). Professor Fate var följaktligen alltid klädd i svart och beväpnad med ondskefullt skratt och en svårt tvinnad mustasch. Jack Lemmons rollfigur har fungerat som inspiration för mången filmskurk sedan dess.

Se den för bövelen, den osar gammal nostalgi, matiné och popcorn så till den milda grad att man blir tårögd.



Operation Petticoat och Breakfast At Tiffanys tillhör annars hans tidigaste fullträffar som spreds till en större publik, men det var först 1963 som hans namn blev en av de hetaste i filmvärlden. Det var nämligen då han slängde in den då relativt okände Peter Sellers i handlingen och gjorde Den Rosa Pantern. Resten är humorhistoria.


Peter Sellers hade knappast blivit så stor som komiker om det inte varit för Blake Edwards. Sellers skådespelarinsatser i sin tidiga karriär är av det mer lättglömda slaget (Ladykillers undantaget), men Edwards såg de komiska kvaliteterna hos honom som sedermera fört fram honom som evig kandidat till titeln "Roligast i världen".

Rosa Pantern-filmerna är fortfarande märkligt orörda av tidens tand (ja, inte modemässigt kanske), och har riktig kultstatus idag. De allra flesta (åtminstone i min ålder) börjar rabbla repliker ur filmerna så fort de kommer på tal. 

-A BÖÖÖÖÖMB!!

- Does yör dög bite?
-No.
Sellers böjer sig ner för att klappa hunden och blir genast biten.
-I thöght you said that yör dög didn't bite!
-That is not my dog.

Clouseau har precis (i ett försök att slå ihjäl en irriterande fluga) slagit sönder en flygel med en spikklubba som fastnat på honom. Allt inför en chockad skara tjänstefolk på ett gods.
Husan: -But...but that's a priceless Steinway!!
Clouseau: -Nöt anymöör.

Visst kan ni några också?

Min egen Edwards-favorit (förutom The Great Race, som ju var min första) är nog annars Oh Vilket Party  (1968), ytterligare ett fantastiskt samarbete mellan Edwards och Sellers, där den senare excellerar i rollen som den mycket vänlige (men svårligen olycksalige) indiern Hrundi Bakshi (med obetalbar indisk brytning i talet) som av misstag blir inbjuden till ett cocktailparty av en stor Hollywoodmogul. Hrundi vill allt och alla väl, men vart han än går så är katastrofen hans oskiljaktige följeslagare. Birdie-Nam-nam och Howdy Parrtenerr är 2 odödliga fraser som många säkert känner igen.





Tråkigt att du inte längre finns ibland oss, käre Blake.
Men för att hedra ditt minne ska jag ikväll med kvinna och döttrar bänka mig framför TV'n och avnjuta The Great Race ännu en gång. Doften ifrån julgranen skall drabbas av svår konkurrens ifrån popcorn.

Ha det gott däruppe!



SVD, DN, Expressen, GP, SVT, SR, AB

torsdag, december 16, 2010

Men den andra stackarn då?

Expressen kablar ut den tragiska historien om kvinnan som ifrån Halebop beställde ett styck Iphone men som fick en burk senap istället.

Jag undrar varför inte tidningen lägger mer energi på att finna den andra arma människan som beställt härlig senap och istället fått en jävvla telefon?

Kan ni tänka er en större besvikelse?



Västervikssenap - Om Halebop själv får välja.

Hon kanske trodde det var ett skjutbord?

I Expressen och GP kan vi idag läsa om hur en kvinnlig polis i Lerum råkade glömma sin tjänstepistol på ett skötbord vid ett toalettbesök på en Shell-mack.

Inte bra.

Nu verkar det emellertid vara så att Shell-mackarna är välutrustade gällande övervakningskameror, så utsikterna är tämligen goda att den arma poliskvinnan ska få tillbaka sitt skjutjärn inom kort. Händelsen lär dock inte passera helt obemärkt förbi henne, förutom att misstaget rubriceras som tjänstefel får hon nog räkna med en del shell också.

Men jag förstår henne faktiskt. Glömska och Förvirring är mina mellan-namn. Vid ett tillfälle på jobbet tänkte jag vid frukosttid plocka fram diverse godsaker ur min kasse att kalasa på, men icke! Med stigande förundran åsåg mina arbetskamrater hur jag med förvånad min ställde fram leopardmönstrade pumps, Tretornstövlar, träskor och flipflops på bordet. Spännande, javisst, men inte särskilt mättande.

En annan smällkall vintermorgon för ett antal år sedan var mitt sinne uppfyllt med djupa och filosofiska spörsmål (antagligen öl, hockey eller Malena Ivarssons Fräcka Fredag), och när jag stängde ytterdörren för att gå till bilen upptäckte jag att det drog kallt om benen (ca -10 grader den dagen). Jag hade visst glömt byxorna inne.

Jag vill bara tala om för er att så här glömsk är jag absolut inte längre. Jag hoppas bara inte Monique läser det här, ty då lär det komma en beskt svar på det påståendet...

Nå, jag önskar poliskvinnan lycka till i hennes framtida karriär, men manar henne också att vara mer skjutsam med sitt vapen.



Oskarshamnspolisen patrullerar insjön Eckern på jakt efter ungdomar på glid.