tisdag, mars 31, 2009

Okej, jag erkänner allt!

Jag har en snabb kvinna. Det visste jag ju redan, men nu är det även bekräftat från officiellt håll.

Idag for jag till min lägenhet för att bära ut en soffa på gården som vaktmästaren skulle hjälpa mig att forsla bort. Medan jag arbetade i mitt anletes svett (förutom att jag surfade 85% av tiden) ringde telefonen.

Det var polisen. Jag frös till is, och gjorde mig redo för att bekänna allt dumt jag gjort i mina dagar (som att ha skjutsat min två år yngre kusin på cykelstyret 1978, att jag stoppat på mig en dumleklubba 1981 och att jag med luftgevär skjutit sönder en tjurig gubbes väderkvarn i miniatyr 1984).

Poliskvinnan i andra änden av luren förklarade att min bil fotograferats av en fartkamera i Danmark i mars 2007.
-Förlåt, vad sa du? Sade jag förvånat. -Mars 2007? Det är ju två år sedan!
-Jo, svarade hon. -Såna här ärenden ligger nog inte högst på deras priolista, de brukar ju ha fullt upp med att dämpa kravaller och sånt. Hon skrattade.

Nu gick det runt i huvudet på mig. En skämtande polis? Vad ska de hitta på härnäst? Fetaost på tub?

Jag rannsakade mitt minne under någon sekund och svarade att vi faktiskt för två sedan åkt genom Danmark för att komma till Nederländerna. Hon frågade om jag kunde komma till polisstationen och titta på de foton som tagits. Jag lovade komma dit efter att vaktmästaren gjort sitt.

Jag ringde Monique och berättade vad som hänt, och åkte sedan till polisstationen.

Där mötte mig en vacker blond poliskvinna med lätt hälta. Jag frågade henne om hon skadat sig i någon idrott. -Nej, det var en finne svarade hon. -Åh, ja de kan sitta illa till! svarade jag vänligt, -jag hade en finne en gång som satt mitt på..... -Det var en stökig finne på krogen, avbröt hon mig tvärt.

Jag beslöt mig för att vara tyst och inte ge mig på fler konversatoriska krumsprång.

Hon visade in mig på ett kontor och bad mig ta fram mitt körkort. Jag gav det till henne och tänkte att det kortet får jag inte se mer. Hon tittade på kortet...hon tittade på mig (jag log så älskvärt jag någonsin kunde och hoppades innerligt att det inte såg ut som jag gjorde grimaser åt henne)...och hon tittade på ett papper framför sig.
Hon sköt fram papperet till mig och frågade; -Är det här du? Jag tittade på fotot...och en gång till.

Det lockiga håret, solglasögonen, örhängena, nagellacket och det självsäkra leendet.....Monique.

-Det är inte du, va? frågade hon igen. -Nej, suckade jag.

Vi redde ut frågan om vem som satt bakom ratten (jag kände mig som en tjallare) och hon bad mig ringa Monique och be henne komma dit. Så blev det.

Det tog inte 5 minuter så var Monique på plats. När hon kom in på kontoret så sade jag till henne att de vägrade ta loss handfängslet på mig innan de visste att hon skulle komma. Poliskvinnan log.

-Tycker ni inte att jag kom hit snabbt?, kvittrade Monique. -Jag hade gasen i botten och hade varit här 2 minuter tidigare om inte en pensionär och en barnvagn sinkat mig på vägen hahaha! Jag sjönk djupt ner i stolen, men poliskvinnan skrattade bara. -Jag vill inget veta, sa hon.

Sedan följde stora charmoffensiven från Moniques sida, det skämtades och skrattades de två kvinnorna emellan. Jag fick känslan av att vi befann oss på en förfest till polisbalen.
Saken blev i alla fall till slut utredd, rapport skulle skickas till de danska polismyndigheterna och så småningom skulle böter utfärdas.

Vi reste på oss för att gå, då Monique frågade polisen om hon inte kunde få en kopia av fotot också. -Jag gillar bilden, och dessutom är det ju det dyraste fotot jag någonsin fått taget på mig. Poliskvinnan trodde att det skulle gå att ordna (hon visste inte säkert eftersom detta var första gången hon varit med om att någon ber om det).

Vi åkte hem, en erfarenhet rikare (och några fler kronor fattigare).


Dagens limerick:

En sjöman med hemvist Atlanten
trivs bäst bland borden och spanten.
Fastän ensam som få
har han sällskap ändå;
han vänslas ibland med sextanten.


För övrigt anser jag att "Ballar av stål" faktiskt är ännu sämre än "Grillad"

måndag, mars 30, 2009

Målsökande sandstormar och en stilla bön(a)

Så var första arbetsdagen efter omställning till sommartid avklarad. Jag har alltid haft svårt med anpassningen, men sedan vi skaffade en infernalisk katt har vi sällan haft problem med väckningen.

I morse väckte hon mig vid halv sex (spelar ingen roll om det är vinter- eller sommartid) genom att ställa sig på min bröstkorg och spinna. När hon spinner ställer hon in volymen på önskad nivå. Vaknar jag inte av trycket på bröstkorgen eller ibland blåsan, så ökar hon spinnandet till oanade höjder. Ljudet hon då frammanar påminner en del om en osmord utombordare (närmare bestämt en 5-hästars Evinrude av -68 års modell), med skillnaden att denna är klädd i päls,morrhår och en halv meter svans. Har hon väl fångat min uppmärksamhet, så ska det kelas. Kelar jag inte tillräckligt engagerat eller försöker somna om anfaller hon mina fötter. Vad fan ska man göra, det är bara att gå upp.

Vad skulle vi med en dyr Wake-up light till när vi redan har en ännu dyrare Wake-up cat?

Skenet bedrar.....



Man kan inte annat än glädjas åt att vårvärmen så sakteliga börjar infinna sig, men ett bekymmer som kvarstår innan Vägverket gjort sitt är all sand på vägar, gångstråk och parkeringsplatser. Torrt väder i kombination med blåst skapar små lokala sandstormar, som dessutom med patetisk säkerhet uppstår varhelst jag går fram.

Idag skulle jag ta mig till ett möte i en byggnad på vårt stora Scaniaområde, och istället för att gå den närmaste vägen igenom en annan byggnad, beslutade jag mig för att gå utevägen och njuta lite av solen. Ca 5 meter framför mig gick 2 tjejer åt samma håll, och ungefär lika långt framför dem uppstod en av dessa miniatyr-Saharavirvlar. Den blåste först rakt mot tjejerna, vek av snyggt bredvid dem, ångrade sig och blåste sedan rakt i ansiktet på mig.

Jag fick ägna de följande 5 minuterna åt att gnida rinnande ögon och hosta upp sand ur lungorna.

Tungan var så sandbelagd att jag kunnat slipa brädor med den. Jag kom försenad till mötet och varje gång jag tog till orda lät jag som en lungsjuk Rod Stewart. Kollegorna tyckte antagligen det var vansinnigt roligt, eftersom jag ombads prata mest av allihop.

Denna vecka är det GI-mat som gäller (enligt Monique) och sålunda släpps jag inte in i köket. Detta beror i sin tur på att jag vägrar laga mat utan en halv bytta smör inblandat. Men visst, hon får hållas, det är lugnast så. Jag är inte kinkig med mat, men det finns något som jag aldrig lärt mig tycka om: bruna bönor. Jag får frossbrytningar bara av att tänka på det.

Igår dukades det fram någon form av stuvning, och jag tittade misstänksamt på den. Den innehöll alla möjliga sorters bönor, varav några som såg bruna ut. Monique försäkrade mig att det rörde sig om kidneybönor, och jag nöjde mig med det svaret och åt av hjärtans lust.

När vi ätit klart berömde jag henne genom att tala om hur gott det var. Hon log mot mig; -Där ser du att du kan äta bruna bönor!

Den svekfulla kvinnan! Hon berättade dessutom skadeglatt att detta var tredje gången på kort tid hon fått mig att äta det som jag avskyr mest.

En Alfahanne lever ett utsatt liv. Att bönjävlarna råkade smaka gott hör inte hit. Hädanefter ska jag personligen övervaka alla livsmedelinköp som görs ;)


Dagens limerick:

A wonderful bird is the pelican.
His beak holds more food than his belican.
He stuffs in his beak
enough food for a week,
and nobody knows how the helican.


För övrigt anser jag att konsten att parkera är något som borde vara licensbelagt för sig.

söndag, mars 29, 2009

Våta ytor + gintonic = utvisning

Jag sitter återigen på Moniques inglasade balkong och ser barnen leka på gården. I väntan på den gudomliga blogg-inspirationen bestämde jag mig för att preparera med en söndagsversion av gin & tonic (det vill säga samma ingredienser som vanligt men med en rejäl skvätt skuldkänsla i).

Det har hittills endast renderat mig en blöt byxbak.

Monique höll på att torka köksgolvet när denna snilleblixt föddes i min hjärna. Jag gick över det fortfarande blöta golvet för att ta mig till kylskåpet och börja blanda ihop drinken. Jag märkte överhuvudtaget inte att ett städprojekt inletts, och fullbordade mitt värv. När jag sen satte mig med drinken upptäckte jag att jag glömt is. Jag vandrade återigen över det blöta golvet utan att ta minsta notis om det. Jag tyckte mig höra ett morrande från Moniques håll, men av ljudet att döma antog jag att hennes mage var i olag. En stund senare på balkongen märkte jag att det inte fanns någon kolsyra kvar i tonicen jag använt. Ännu en gång hasade jag över köksgolvet för att fylla på med ny tonic, och när väl det var gjort såg jag för första gången att Monique stod med mopp och skurhink bredvid mig.

-Torkar du golv? utbrast jag glatt. -Vad bra, det behövdes ju verkligen! fortsatte jag (ibland är jag riktigt trög).

Moniques ögon blixtrade till, hon doppade moppen i vattnet och och dängde den sedan i baken på mig.

-Nu sätter du dig därute och skriver, ditt blindstyre, och du sätter inte din fot inne igen förrän golvet är torrt. Gör du inte som jag säger kommer de få operera bort moppen ur dig.

Jag kan ha fel, men något i hennes röst sade mig att jag antagligen gjorde bäst i att inte komma in igen på en timme eller 3.



Moppen: Ett formidabelt vapen i händerna på en ilsken kvinna. Ett modernare tillhygge som ersatt brödkavel som favorit hos husmodergerillan

Så här satt jag nu med blött arsel och funderade....efter en stund var glaset tomt, och mot bättre vetande öppnade jag dörren och ropade retsamt in till Monique: -Jag får ju inte gå in, kan du blanda en till åt mig? Jag stängde dörren kvickt innan jag fick något hårt i huvudet.

Så....jag tittar ut mot gården...

Jag ser några flickor som hoppar på hoppstyltor. Jag har inte sett en hoppstylta på länge, och ljuva barndomsminnen kommer till mig.

Jag fick en hoppstylta när jag var liten, och den höll i ungefär en vecka. Jag och en kompis som bodde i samma hyreshus som oss ville veta hur bra studs det var i den egentligen. Vi sprang upp i hans lägenhet (som låg på tredje våningen) och ut på balkongen. Vår mycket vetenskapliga teori gick ut på att om vi släppte ner hoppstyltan från deras balkong borde den studsa tillbaka så vi kunde fånga den igen.

Sagt och gjort.

Det var fenomenal studs i den. Men den studsade inte tillbaka till oss, utan rätt in i köksfönstret hos grannen på första våningen.

Utegångsförbud i en vecka igen (se inlägget Hur man stoppar en bil med ett karateslag).

Jag sneglar in mot köket. Monique ler ljuvt tillbaka. Nu kan jag gå in igen;)

Dagens limerick:

There was a young girl from Rabat,

who had triplets, Nat, Pat and Tat;

It was fun in the breeding,

but hell in the feeding,

when she found she had no tit for Tat.

För övrigt anser jag att Steve McQueen i en Ford Mustang är bland det manligaste som skådats.

”De kallar mig Drag-McQueen, och jag blir så förbannad!”

lördag, mars 28, 2009

Fjärrkontroller - kvinnans gissel

Nu är det barnledigt i en vecka, men som substitut får jag ju ta hand om min surroundanläggning hos Monique igen (och joo, det är ju kul att vara med henne också).

Som väntat (trots varningar) har Monique och Evelien försökt använda systemet i min frånvaro, vilket som ni förstår ju aldrig kan sluta väl. När jag anlände till hennes hem igår eftermiddag förväntade jag mig ett himlastormande mottagande (röd matta hade suttit fint, och grannarna kunde spelat på pukor och trumpeter för att fira Alfahannens ankomst). Den som hälsade mig välkommen först var katten som hoppade upp på min rygg och satte klorna i mig. Jag talade om att jag älskade henne också och kämpade mig ur hennes grepp. Därefter pussade jag Monique, klappade henne på rumpan, öppnade en öl och startade upp anläggningen för att avnjuta en konsert-DVD med den gudomlige Robert Plant (annars har helgen liksom inte börjat).

Ljudet som utströmmade ur de överdimensionerade högtalarna lät som det kom ur en trattgrammofon från 20-talet, och mitt ansikte förvreds i ren vämjelse.

Någon hade mixtrat med fjärrkontrollen och ändrat ljudbilden från ”Globen” till ”Stenkaka”. En man måste visa var skåpet ska stå. Monique erkände. Jag vet inte om det berodde på att jag riktade läslampan i ansiktet på henne när hon intet ont anande kopplade av i soffan med ett glas vin, eller om det berodde på att jag var gråtfärdig.





Så nära denna känsla som möjligt brukar det vara....




...och så här kändes det igår.


En man och hans fjärrkontroller är en lika vacker kombination som äppelpaj och vaniljsås.

Jag fick använda mig av 3 fjärrkontroller för att få allt tillbaka till det läge jag lämnat det. Monique frågade mig en gång om jag inte kunde skriva en lathund så att hon kan använda surroundsystemet när jag inte är där. Jag skickade henne ett mail från jobbet med ett förslag till lapp som hon kunde klistra fast på undersidan av en fjärrkontroll. Där skulle det stå:

”Rör för helvete ingenting!! Puss”

Jag tyckte det var säkrast att ge henne förslaget då vi inte befann oss i samma byggnad...

Som en ytterligare försvårande parameter så har Monique kommit in i en gröna-växter-i hela-förbannade-lägenhetenfas. Bl.a har hon placerat en stor blaffig växt ovanpå subwoofern. Det är för all del dekorativt med alla dessa exotiska inslag i vardagsrummet, men man ska väl inte behöva använda machete för att ta sig till TV'n?

"Äntligen Konrad! Jag anar ett soffbord där framme!"


Jag ojar mig för döva öron, Monique tar mitt huvud mellan sina händer och säger att jag är en söt idiot. Ska jag ta det som en komplimang eller ska jag bli indignerad?

Ikväll bär det iväg till Hotell 1 igen. Herregud, vi lever ett dekadent liv!


Dagens limerick:

En glad alpinist ifrån Bayern
var alltför förtjust i Tokajern.
Han linbanan tog
men han störta' och dog,
ty hans andedräkt frätte på vajern.


För övrigt anser jag att det är skit att gå till jobbet i mörker igen den närmaste veckan på grund av sommartiden.

fredag, mars 27, 2009

Världsvana mödrar och mörkrets makter

Ella ville gå och leka med grannpojken igår eftermiddag, men kom strax tillbaka och förklarade missnöjt att det inte gick att leka för att pojken hade blivit sjösjuk i magen. Jag log inombords, den beskrivningen av kräksjuka var inte dum alls.

Men hon fick istället glädjas åt att min kära moder kom på besök (med obligatoriska bullar i en påse).

Bullar går alltid hem.

Farmor går hem också, men lite senare ;)

Min kära moder är en underbar människa, men är lite bortkommen i officiella sammanhang. En gång beklagade hon sig över hur lite mat man fick på en McDonaldsmeny. För det första förvånade det mig att hon överhuvudtaget förärat denna snabbmatskedja ett besök (eftersom hon är fostrad i rotmos- och raggmunksgenerationen), för det andra begrep jag inte vad hon menade med sitt påstående.
-Vadå lite mat? undrade jag. Jag som är betydligt mer storvuxen än du blir mätt.
-Joo, svarade hon, men jag tycker det är så pinsamt att fråga om hur menyerna ser ut, så jag beställer alltid Happy Meal.

Jag såg framför mig hur hon sittande vid bordet i restaurangen håglöst lekte med en Disneyfigur, samtidigt som hon knaprade på en pommes. Jag undrade om hon provat bollhavet också, och då fick jag en sur blick tillbaka.

Vid ett annat tillfälle skulle hon och hennes syster för första gången bila upp till Västerås för att hälsa på en släkting. Västerås är ju en av våra större städer, och min moder (som körde), blev allt nervösare inför den stundande stadstrafiken ju närmare de kom. Så när en skylt aviserade att en avfart mot Västerås närmade sig, svängde hon i ivern av alldeles för tidigt, direkt in på en oasfalterad skogsväg. Helt övertygad om att hon kört rätt fortsatte hon i flera kilometer på den knaggliga vägen, samtidigt som de båda beklagade sig över att en så stor stad som Västerås inte hade bättre infrastruktur än denna uppgraderade ko-stig. Vägen blev allt smalare och i sämre skick, och de fann det konstigt att inga fler skyltar uppenbarade sig. Till slut mötte de en man i en skogsmaskin.

Min kära moder vevade ner rutan, och frågade mannen: -Hur långt bort är avfarten till Västerås centrum? Jag kan bara tänka mig hur den arme mannen tittade sig omkring för att försöka upptäcka en av Blåsningens dolda kameror (eller att Lennart Swahn själv skulle komma framskuttande från ett gömställe bakom en tall). När han förstod att de båda damerna menade allvar höll han på att skratta sig till en infarkt.

"Kan någon ta bort gubbjävelns finger ur min röv?"

Hon är skön, min moder. Och jag vill inte ha henne på något annat sätt.

På lördag väntar spektaklet med Earth Hour. Miljontals människor världen över väntas släcka sina lampor mellan 20:30 och 21:30 (svensk tid).

Jag tror detta kan bidra positivt till Oskarshamns befolkningstillväxt. Strömavbrott och liknande har ju en fenomenal påverkan på sexlivet har jag förstått. Tror i och för sig att det inte beror lika mycket på frånvaro av belysning som frånvaro av televisionen. Den förbannade dumburken gör oss inte bara korkade, den slår dessutom effektivt in en kil av apati mellan oss (såvida man inte är nykär, då fungerar TV'n endast som fondbelysning för mer avancerade övningar i soffan).

Så min uppmaning är: Nöj er inte med att bara släcka lamporna, sök upp varandra också och nyttja tillfället att umgås ordentligt, gärna i IKEAS sänglakan PIPPA och i skenet av samma företags populära ljus LATTJOLAJBAN med doft av vitt vin och räkor.

En baby-boom i vår lilla stad vore onekligen välkommen, och jag tror utsikterna är goda. Ett syndens näste ligger nämligen förankrad i hamnen under några månader. I denna pensionerade färja härbärgeras 750 testosteronstinna karlar som jobbar med renoveringsarbete på kärnkraftverket. Törs man ana hundratals nya barnskrik i början av 2010? I kölvattnet kan man ju samtidigt tyvärr förutse att ett otal förhållanden och äktenskap går i kras också. Men sånt är livet, ständigt under utveckling.


Dagens limerick:

A young man from Rio de la Plata
was the worlds' most terrific farter.
He could fart anything,
from 'God Save The King'
to Beethoven's 'Moonlight Sonata.


För övrigt anser jag att escargot är godare än snigel

torsdag, mars 26, 2009

Tid, tid....

Idag har varit en fulltecknad dag för mig, och kvällen har fortsatt på samma sätt, därför ber jag er ha tålamod med mig och invänta ett längre inlägg imorgon istället. Eller varför inte två?

Jag kommer ändå ha dåligt samvete och svår ångest för att dagens inlägg uteblir, så jag lär brassa på ordentligt nästa gång om jag känner mig själv rätt (och det gör jag ibland).

Väl mött imorgon!

//Alfahannen (för kvällen iklädd dåligt samvete)


För övrigt anser jag att varje dag är en gåva

onsdag, mars 25, 2009

Sinatra-metoden och handledarvånda

Idag har jag varit ledig ifrån jobbet och jag beslöt låta Ella stanna hemma med mig, här skulle städas! Full av iver hoppade jag ur sängen i ottan (jag undvek snyggt att slå knät i sängbordet denna gång) och väckte flickorna genom att skråla Frank Sinatra's ”Fly Me To The Moon”, "New York New York” och ”Love And Marriage”. I normala fall brukar jag spara dessa pärlor till duschen, men jag var så upprymd av min städ-iver (jag vet, det är något som inte står rätt till hos mig) och dessutom hade jag en bestämd känsla av att min kraftfulla stämma skulle fungera mycket effektivare än all världens väckarklockor.

Jag hade rätt. Sara och Matilda kom ut i köket med håret på ända och undrade vem som höll på att plåga ihjäl en säl. Jag lät kommentaren passera (men jag lade den på minnet för användning i framtida hämndaktioner). Undrar om jag inte väckte några grannar också....nåja, lite klassisk Las Vegas-kultur gör gott för själen!


Jaa du, ol' blue eyes...hade du sjungit som jag så kanske du blivit upptäckt en dag.


En stund senare lämnade de båda mellansyskonen hemmet skrattande (nja kanske inte, men tänk på att en sur min inte är något annat än ett upp- och nervänt leende), och jag plockade fram dammsugaren.

Jag hann dammsuga halva köket då plötsligt dammsugarslangen gick i tre delar. TRE! Jag stirrade misstroget på fanskapet. Nämnda dammsugare hade jag som den snåljåp jag är införskaffat på Netto 2 år tidigare. Den kostade lika mycket som en stock snus (vilket förresten är det mått jag jämför alla mina inköp med), och ska jag sammanfatta mina intryck jag fått under dess livstid i en mening blir det följande: DEN SUGER! Ööhh, jag tror ni förstår vad jag menar ;)

I min ilska gav jag den en spark (vilket frustrerande nog bara medförde en ömmande tå), och sprang ner i tvättstugan för att låna den gemensamma dammsugaren där. Jag slutförde jobbet med den istället och därefter golvtorkning, toalett- och köksrengöring som planerat.

Efter väl förrättat värv (och ytterligare två arga utfall mot den förbannade dammsugaren), gjorde Ella och jag i ordning oss och åkte till McDonalds för en lyxlunch (åtminstone vad gäller priset).

Vi kom fram till kassan, och jag sade till Ella att berätta för tanten (ca 19 år) vad hon ville ha.
-En Happy Meal! skrek Ella så kraftigt att båda jag och kassörskan ryggade bakåt. Jag vill minnas att jag någon gång sagt åt henne att man ska tala högt och tydligt när man ska handla något, jag får nog försöka förklara för henne vad ordet ”måttligt” betyder.

-Jaha, sade tjejen skrattande vad ska det vara för Happy Meal?
-En hamburgare! (lika högt)
-Vill du ha lök, ketchup och gurka på den?
-Jag älskar inte lök, jag älskar inte gurka, jag älskar inte ketchup!

-Nähä, sade kassörskan tålmodigt, medan jag höll mig sadistiskt passiv (jag ville se vart detta tog vägen). Hon försökte med en ny approach (all heder åt hennes pedagogiska försök).
-Vad älskar du då?
-Pappa, mamma, hundar och Barbie!

Nu grep jag in, för jag insåg att detta kunde ta tid och kön bakom växte. Muntert beställde jag vad vi skulle ha (kassörskan såg både tacksam och irriterad ut på samma gång, testa den kombinationen om ni kan), och så småningom satt vi oss och åt vår måltid medan vi glatt pratade om allt från rutschkanor till Alcazar. En fin stund mellan far och dotter.

Senare på eftermiddagen ringde Emelie och ville bli hämtad hos sin pojkvän.

Och övningsköra hem.

Jag svalde hårt, och gick motvilligt med på det.

När man idag utbildas på bilskolan för att bli handledare åt sitt barn, borde förutom övningskörningsskylt dessutom 7 askar Valium vara standard som examenspresent.

Jag hämtade henne, och hon tog plats bakom ratten. Efter 15 minuters justerande av backspegeln (vilket jag misstänker helt och hållet handlar om justering av frisyr) fick jag nog och beordrade henne att köra hemåt. Efter 5 tjuvstopp (och lika många glada ”Hoppsan!” från min älskade dotter) rörde sig äntligen bilen framåt. 30 minuter senare var vi hemma, och resan kan väl närmast jämföras med Lisebergs ”Höjdskräcken” (på repeat i en halvtimme). Vi klev ur bilen, Emelie upprymd och stolt, jag några år äldre.

Därav mitt Valium-önskemål.


Dagens limerick:

En ormmänniska ifrån Sumpan
vred ihop sig själv till en klump, han
vred och han bände
men ingenting hände.
Han hade fastnat med näsan i rumpan.


För övrigt anser jag att Tigerbalsam borde finnas i var mans hem.

tisdag, mars 24, 2009

Morgonpanik med bull-fördröjning

Jag vaknade i morse. Det är alltid skönt att konstatera. Mindre trevligt var att jag vaknade en halvtimme för sent (kurs på jobbet). Precis då jag slog upp ögonen tittade jag på klockradion och registrerade absolut ingenting de första sekunderna. Jag kunde lika gärna tittat på tavlan ”Singing Fish” av Miró, d.v.s jag såg något men förstod inte vad det var.



En fågel? Ett flygplan? Stålmannen? Nej, en sjungande fisk!


När det så gick upp för mig vad klockan var slagen greps jag av behärskad panik och slängde mig ur sängen. Men istället för att springa vidare in till barnens sovrum, som tanken var, stod jag still i ett tiotal sekunder och ylade för att mitt knä träffat sängbordet. Jag sprang sedan (med svår hälta) vidare och försökte väcka Ella så tyst som möjligt var (de andra hade studiedag).

Cirka 30 minuter senare lämnade jag henne på fritids och körde vidare mot jobbet. På vägen kom jag på att mitt älskade snus var slut. Svor högt och körde in vid en Preem-station. Väl därinne sprang jag fram till snuskylen och skulle öppna dörren för att plocka ut 2 dosor Göteborgs Rapé. Dörren gick inte att rubba, och stressad som jag var slet jag i den tills hela kylen skakade. Expediten, som hittills betraktat mitt snuskylsvåld med milt intresse, harklade sig och bad mig försöka på den sidan gångjärnen inte satt.

Nu kände jag mig både dum och förbannad, men jag öppnade dörren irriterande enkelt och gick raskt till kassan för att kunna komma vidare.

Då slog doften emot mig......nybakade kanelbullar. Jag bad om en bulle. Hon svarade att det skulle ta ytterligare 3 minuter innan de var klara. Min frustration började nu anta rent bibliska proportioner och jag gnisslade tänder (det måste hörts över hela butiken, det lät som en gammal port i en klassisk skräckfilm med Vincent Price). Mitt sargade sinne slets mellan jobblojaliteten och mitt bullbegär. Begäret vann förstås.

Det är en rent djävulsk affärsidé av mackarna att ha nybakta bullar på morgonen, de vet precis vad vi kakmonster vill ha.

Sent kom jag, men kursen gick bra trots min katastrofala start på dagen.

Bullen var god.

När jag hämtade Ella från fritids i eftermiddags berättade de muntra fröknarna hur hon talat om för dem att jag alltid har en ros i munnen när jag dansar med Monique. Jag förstod ingenting (förutom att jag har en dotter med vild romantisk fantasi). Det enda jag kan komma ihåg att jag haft i munnen då vi dansat är snus, men Ellas historia lät ju onekligen bättre så det var bara att hålla med.


Älskling, hittar du en vas snart?? Den sticks i gommen!


Jag är just hemkommen från en After Work-happening med kollegorna. Det hela utspelade sig på Hotell 1. Efter att ha startat med en ljuvlig Chimay i lobbyn snurrade det till i huvudet på denne arme Alfahanne (inte konstigt med tanke på hur dagen startade), och under muntra tillrop satte vi oss till bords.

Jag noterade med viss förvåning att våra samtalsämnen började med arbetet, svängde in på Hasse & Tage, tog en avstickare på Märklintåg, stannade till på spritkök och parkerade på begravningsentreprenörer. Det sistnämnda ämnet föddes av att bordsdekorationen var av det dystra slaget. Svarta dukar med svarta konstväxter i glasvaser bidrog till känslan att vi blivit hembjudna till familjen Addams. Vackert men lite bisarrt.

Vi kom fram till att ordet dödsäsong har en helt annan innebörd för begravningsentreprenörer än oss andra.

När jag så kom hem igen sprang Ella upp i famnen på mig, kramade mig och sa att jag är världens bästa pappa.

Trots monstruöst dåliga starter på morgnarna ibland gör jag kanske något rätt här och var :)

Återigen gott folk, glöm inte att möta upp herrar Aschberg och Fylking på torget imorgon eftermiddag. För att använda en av Robbans egna klassiska TV-citat; Häng me'!


Dagens limerick:

Det berättas idag ifrån Omsk, hur en
urmakare där blev omskuren.
För när fjädern for opp,
for den rätt på hans snopp.
Så hemska och lömska är Omsk-uren!


För övrigt anser jag att "Grillad" är dynga.

måndag, mars 23, 2009

OCR-bingo och vandringsmän

Har under aftonen suttit med räkningarna på internetbanken. OCR-träsket gör mig smått rabiat i sinnet. Jag har flera gånger försökt slita mitt hår på ett dramatiskt sätt, men jag fick inte tag i nåt. Hittade istället ett litet strå som växte ut ur örat (dessa patetiska ålderstecken), och slet i det istället. Olyckligtvis hade den lille rackaren ett rotsystem som förmodligen sträckte sig in till hjärnbarken, eftersom det enda jag lyckades uppnå med försöket var tårfyllda ögon och ett förvirrat sug efter sill och färskpotatis.

Jag har lagt över de flesta räkningar på autogiro, men de återstående har var för sig 25-siffriga OCR-nummer (de kan inte vara framtagna av en dator, det måste vara en fullfjädrad nummersadist som räknat ut precis vilka sifferkombinationer som är omöjliga att skriva efter varandra).

Jag är en mycket tålmodig man, men det finns 2 saker som plockar fram mina värsta sidor på mindre än en nanosekund; trilskande döttrar och OCR-nummer.

Efter tredje försöket med en särskilt illvillig nummerserie lekte jag med tanken att trycka ner laptopen i köttkvarnen.

Då ringde telefonen.

Tacksam för avbrottet lyfte jag luren. I andra änden började en kvinna hålla tal för mig om att jag blivit exklusivt utvald att pröva deras förträffliga kalsonger. Min glädje kom snabbt av sig.
Hon hade rabblat sin invanda öppningslitania så snabbt att jag enbart uppfattat ordet Y-front, så jag frågade vilket företag hon ringde för.
Hon berättade det.

Jag förklarade att jag redan abonnerar på deras produkter (dock har jag lyckats undvika Y-frontarna, gudskelov).
- Ja, svarade hon maniskt, och det här är ett fantastiskt erbjudande för nya kunder bla bla bla...
-Men jag sa just till dig att jag redan är kund hos er. Jag behöver inte fler kalsonger än jag redan får!
-Vad trevligt! kvittrade hon, och då kan jag erbjuda 2 par kalsonger i vår mycket populära serie bla bla...

Jag kände hur tröttheten lade sig som en våt filt över mitt prövade sinne. Jag avbröt hennes tirader och sade NEJ TACK i en aningens forcerat tonläge.

-Vi har strumpor också, bubblade hon vidare, till synes helt oberörd. Jag fick känslan av att prata med en grammofonskiva.

Jag skrek ADJÖ! och slängde på luren. Jag kunde nu lägga till en tredje orsak till kort stubin.

En fördel med det hemska samtalet (samtal och samtal, det var mer fråga om två monologer) var att OCR-eländet nu tycktes mig vara en helfestlig syssla i jämförelse.

Jag betalade räkningarna med ett leende, det måste varit första gången nånsin ;)


Robban och Ribban on the road!



Jag har förstått att 2 gamla mediehjältar är ute på långpromenad i landet. Robert Aschberg och Gert ”Ribban” Fylking har tagit det häftiga initiativet att vandra från Ystad till Haparanda, allt i syfte att gagna forskningen och sprida information kring prostatacancer. Ett mycket lovvärt initiativ, och dessutom har jag alltid haft ett gott öga till dessa 2 pionjärer som på sin tid var barriärbrytande (och därmed oförglömliga) i svensk TV.

På onsdag eftermiddag anländer de båda prostata-riddarna till Oskarshamn, och de vandrar vidare norrut på torsdag morgon.

Oskarshamnare, ta tillfället i akt att möta upp dessa legendarer på deras ärofyllda och viktiga mission!

Håll koll på tider och aktiviteter här: http://www.mustaschkampen.se/YstadHaparanda/

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/ystadhaparanda/article4675338.ab

Dagens limerick: (den mest klassiska av dem alla)

Det bodde en flicka i Gränna
som sin stjärtmuskel så kunde spänna,
att i detta hål
kunde hon strypa en ål
och till och med vässa en penna!


För övrigt anser jag att helgen är långt borta.

söndag, mars 22, 2009

Skönhet kräva dessa kemikalier!

14 grader och strålande solsken igår. Noll grader och snö idag. Kan ju knäcka vem som helst!

I eftermiddags öppnade jag badrumsskåpet för att leta efter mitt snus (fråga inte varför, jag la ifrån mig dosan nånstans då jag skulle duscha), och konstaterade att flickorna är hos mig igen. För 2 dagar sedan fanns i skåpet en rakhyvel, herrparfym, deodorant och tandkräm. I helgen har dessa fått sällskap av ett imponerande stort antal produkter vars användningsområden jag inte ens vågar gissa, men om jag hällde ut alltihop i vasken skulle jag antagligen bli beskylld för kemisk krigföring och skjuten i gryningen.

Hemma hos Monique fick jag syn på en tub vars etikett tydligt förklarade att innehållet kunde skrubba bort allt mellan himmel och jord. Triumferande tog jag med den ut i köket och frågade henne varför tuben stod i badrumsskåpet och inte med WC-ankan och skurpulvret, där den hörde hemma. Med viss hotfullhet i rösten förklarade hon att det var fråga om en svindyr peeling som jag för min egen säkerhet gjorde bäst i att ställa tillbaka. Jag gjorde som hon ville, och vågade inte fråga om skokrämen jag hittat (Boots Nr.7 hette den visst).

Som det inte vore nog med att allehanda skönhetsprodukter breder ut sig i mitt skåp, så kräver flickorna också att jag varje vecka kompletterar samlingen med bl.a följande: aceton, bomullspads, Topz, tamponger, olika sorters schampo och drösvis med balsam. Jag begriper inte var de gör av med allt balsam! En flaska schampo och balsam borde i min värld räcka ungefär lika länge, men hos mig går det 3 balsamflaskor på en schampoflaska. Jag misstänker starkt att de dricker den, det är den enda rimliga förklaringen till att de är så lena i truten emellanåt.

Den enda skönhetsprodukten jag tycker mig känna igen i skåpet är mascara, och det hänger i sin tur ihop med att det är den enda jag själv använt.

Vid 15 års ålder upptäckte jag och mina kamrater spänningen med alkohol. Den tråkiga delen av det hela var att vi inte kände någon som kunde köpa ut. Vid ett tillfälle blev vi så desperata att vi beslöt oss för att själva försöka köpa ut folköl på Minilivs. Eftersom jag hade en fjunig mustasch, föll lotten på mig att genomföra dådet. Jag förberedde mig en halv dag inför elddopet genom att måla mascara på den ynkliga överläppsbehåring jag förfogade över (Groucho Marx's påmålade snorbroms var förmodligen mer övertygande än min), jag ”lånade” en gammal svart slokhatt av farsan och klädde på mig en gräslig beige täckjacka som min farfar brukade ha på sig då han plockade blåbär. Jag tittade mig i spegeln och var nöjd med resultatet (jag var dum redan i späd ålder, som ni förstår).

Julius "Groucho" Marx

Jag gick på svaga ben in i affären (mina ynkryggar till kompisar gömde sig i ett buskage utanför).
Väl inne i butiken hostade jag högljutt med jämna mellanrum (en djup, manlig hosta som jag tränat på länge efter att ha lyssnat på farsans). Jag fick snilleblixten att köpa några andra saker också, för att liksom få kassörskan att tänka på annat än ölen.

På kassabandet radade jag (vilt hostande) upp en Expressen, 4 tomater och 25 öl.

Jag fick (till min förvåning) med mig alla varor ut ur affären. Troligtvis tyckte kassörskan synd om mig, eller så belönade hon mig för det mastodontarbete jag lagt ner för dessa usla ölburkar. Jag kan inte för ett ögonblick tro att hon gick på det.

Så fort jag kommit utanför dörren till affären slängde jag tidningen och tomaterna över axeln och sprang med mina glädjerusiga kamrater till ett annat buskage, där vi njöt av Pripps Blå i några timmar (med regelbundna kisspauser).

Jag gick från skåpet och tittade i duschen.
Jag suckade.
Imorgon måste jag köpa mer balsam.


Dagens limerick:

A daring young monk of St. Editon,
took paté fois de gras and spread it on
a chocolate biscuit.
And then said; -I'll risk it!
His tomb bears the day that he said it on.


För övrigt anser jag att Blå Jungfrun bör ses.

lördag, mars 21, 2009

Cykel-ångest

Denna årets hittills varmaste dag sitter jag och åser min yngsta dotters framfart på sin djävulsröda lilla cykel. Hon skrattar innerligt och frågar mig om jag inte också ska cykla lite.

Min mentala respons (som jag inte återger till henne i ord) är dock att jag inte sätter mig på en velociped igen förutom i allra yttersta nödfall.

Sist jag gjorde det cyklade jag på en ilsken grävling. Sånt sätter spår förstår ni.

Många arbetskamrater undrar varför jag inte tar cykeln till jobbet. Mitt svar handlar inte om att jag inte orkar eller dylikt. Det handlar om att komma fram helskinnad. Naturen har nämligen något emot mig de gånger jag dristar mig till att äntra sadeln.

Blickar jag tillbaka i mitt cykelminne återfinner jag kollisioner med en gås, parkbänk och, som tidigare nämnt, en grävling.

Parkbänken mötte jag på väg hem en mörk afton från en fest. Det var becksvart ute, men jag kände vägen utan och innan. Dock hade jag inte med i beräkningen att någon med ett svart sinne för humor dragit fram en parkbänk tvärs över cykelvägen. Som tur var befann jag mig vid kollisionstillfället i välsignat tillstånd (det vill säga apfull), vilket dämpade skadorna då jag genomförde en dubbel saltomortal i pik när jag flög över hindret och landade på arslet.

Vad gäller gåsen och grävlingen vill jag inte ens gå in på detaljer eftersom det fortfarande ger mig svåra rysningar bara vid tanken, men jag kan väl säga så mycket som att de hemsöker mig i drömmarna då och då. Jag kan tänka mig att grävlingen fortfarande väntar på mig därute någonstans med sinnet fullt av hämnd.

Jag har dock lyckligtvis en bra bit kvar till min farbrors höjdpunkt vad gäller naturkonflikter.

På en skogsväg mitt i natten, på väg hem från en logdans, cyklade han på en ko.

Farmor sade att han aldrig mer var densamme efter det.

Och det är väl så, vissa av oss genomgår förändringar efter den stora kärleken, efter första barnets nedkomst, efter en religiös uppenbarelse. Andra förändras efter oönskad närkontakt med ett nötkreatur.

Jag tar sålunda hellre bilen än riskerar att utsätta mig för att en ondskefull älg (i smygläge bakom en björk) skall rusa fram och trycka in hornen mellan ekrarna. Ren självbevarelsedrift, inget annat ;)


Dagens limerick:

En galen pirat ifrån Bender
rövade skatter på öar och stränder.
Han blev rik som ett troll
men han kammade noll,
ty han använde huvet som fender.


För övrigt anser jag att grillsäsongen är nära.

fredag, mars 20, 2009

Alfahannars motionsdilemman

Våren och värmen rycker allt närmare. En välbekant men högst ovälkommen känsla börjar göra sig påmind. Känslan att det är hög tid att börja komma i kroppslig form till sommaren (själsligt har jag gett upp för länge sedan). På hösten befinner jag mig i fysiskt topptrim (nåja), men sen kommer den förbannade julen med alla dess kalorier i släptåg och sabbar ett helt års gott leverne. -Ut i spåret latmask, tjatar min svekfulla själ till mig om och om igen.

Vårens första joggingrunda på motionsspåret är för mig ett spektakel som innefattar så oerhört mycket mer än att bara sätta ena benet före det andra. Tvångstankarna ska ha sitt också. Jag vill ju helst inte det ska synas att jag inte sprungit på flera månader. Men vem lurar jag? Möjligen mig själv.

Scenariot är alltid detsamma, år efter år.

Redan stretchningen vid den lilla stugan i startområdet skvallrar om hur illa det är ställt. Muskler, skelett och senor som fått dega ihop ifred under ett antal månader protesterar nu högljutt. Det knäpper, knakar och smäller. Om någon blind människa skulle passera samtidigt som jag genomgår denna hemska ritual skulle denne tro att ett gäng scouter höll på att bryta torra kvistar till lägerelden.

Sen ska det bära iväg. Beväpnad med MP3-spelare vill jag ha någon pigg låt som hjälper mig starta i hurtigt tempo. Jag brukar fastna för Ace Of Spades med Motörhead. Med Lemmy’s honungsljuva stämma i öronen lägger jag iväg i rasande fart.

Efter 500 meter börjar mitt liv passera revy framför mina ögon och kroppen gör sig redo för att krampkollapsa i ett dike. Då har alltid ödet ordnat det så finurligt att kvinnor placerats ut med jämna mellanrum längs spåret, och så länge jag ser dem måste jag imponera och kan följaktligen omöjligt stanna (det vore en fatal knäck för min manlighet). Jag måste alltså se till att både springa fortare och dessutom springa förbi dem på lätta steg utan att flåsa som en astmatisk bergsgorilla (dels låter det så illa, dels finns ju risken att de tror jag är ute efter något annat och attackerar mig med pepparspray). Jag håller andan och ökar farten. Lagom när jag lagt tillräckligt lång sträcka mellan mig och damerna dyker nästa tjej upp framför mig. Så håller det på, hela jävla passet. Slår aldrig fel.

När jag så äntligen når målet är jag illröd över hela huvudet och blodådrorna i pannan står ut som brokablar. Då kan jag ge mig fan att möta någon jag känner som inleder ett samtal. Efter ett dylikt dödslopp tar det mig ungefär en kvart att återfå talförmågan, och mina första meningsutbyten med den bekante består mest av kluckanden, väsanden och vilda gester (jag låter ungefär som den lille bushmannen Xi i den fantastiska kalkonrullen Gudarna måste vara tokiga -80). Mycket spirituellt!



Trots dessa gräsliga säsongspremiärer är det definitivt värt det. "No pain, no gain" som den gamle komikern Arnold Schwarzenegger skulle uttryckt det. :)

Ikväll kommer kidsen!


Dagens limerick:

En spelgalen flicka i Bua
spela tärning med sin kakadua.
Hon skrek tjolahopp,
när en sexa föll opp.
Då slog kakaduan en sjua.


För övrigt anser jag att müsli och sågspån har så stora likheter att de ej kan ignoreras.

torsdag, mars 19, 2009

Dragningskraft och vaken-chock

Jaha, första dagen på jobbet för denna vecka. Det här jag skrev igår om att min maillåda skulle vara så fylld att om ett mail = 1 krona så skulle jag få ihop till en flygbiljett till Thailand, visade sig något överdrivet. Jag konstaterade torrt att i själva verket hade det räckt till 1 grillad korv med räksallad (utan bröd).

Så saknad var jag....;)

Jag hade dagen innan i Kalmar införskaffat mig ett armband i läder med magnetknäppe. Detta uppenbarade sig inte vara så praktiskt som accessoar på jobbet (eller någon annanstans heller för den delen). Jag satt hos en kollega och diskuterade viktiga saker (hockey och grävlingar) över en kopp kaffe. Han hade allehanda pryttlar spridda över det bord där jag lät armen vila.

Efter att ha druckit upp kaffet reste jag mig för att gå tillbaka till mitt kontor. Till min förvåning rasslade det till i armen på mig och jag tittade ner. Där satt 3 häftstift (med spetsarna utåt) och 1 gem fast i spännet. Smycket hade med hjälp av häftstiften och gemet fått en lätt gotisk anstrykning, men jag hade svårt att uppskatta det estetiska i detta.

Begreppet "slå sig för pannan", fick en ny hemsk innebörd (det är något jag gör ibland, särskilt när det är något jag glömt). Jag kunde se mig själv med ett rosa häftstift mellan ögonen som likt en markör på Eniros kartor visar var en finne bor.

Senare på eftermiddagen drog jag i en öm gest handen genom håret på Monique, varvid hennes örhänge fastnade i magneten. Hon skrek.

Ska jag slänga armbandet eller ska jag använda det som dekorativ kylskåpsmagnet? Jag vet inte..

Idag har jag knappt gjort annat än gäspa.

Både Monique och jag är bedrövligt morgontrötta personer, och till hennes födelsedag för ca 2 månader sedan köpte jag henne en s.k Wake-Up Light. En väckarklocka med en stark lampa som tänds med väldigt svagt ljus 30 minuter innan den tänkta väckningstiden. Under den följande halvtimmen ökar så sakteliga ljusstyrkan, för att slutligen uppnå full ljusstyrka samtidigt som larmet startar. Tanken är att apparaten skall simulera morgonljus och därmed frigöra....vad fan heter det nu....feromoner?.... freoner?....östrogener?...ja, nåt ämne i kroppen som gör dig piggare och mer benägen att vakna. Detta i kombination med ett antal stillsamma signaler, där vi fastnade för ett trevligt djungel-ljud.

Måste säga att denna har fungerat klockrent (haha, det var ju roligt!). Vi har verkligen vaknat varje morgon utan att stöna och förbanna livet som vi brukade göra. Fullständig succé.

Fram till nu...

Nu har årstiden kommit så långt att morgonljuset lyser in ännu starkare än lampan, men av någon anledning frigörs inte de där ämnena i kroppen av det. Så istället för att harmoniskt och stillsamt komma till medvetande vaknar vi i chock av brölande elefanter och skrikande chimpanser , fullkomligt omslutna av ett starkt ljus (min första förvirrade tanke i morse var att jag skulle förhöras av KGB, men jag tänkte inte erkänna någonting).




Så här ska det fungera.........




....och så här kändes det i morse.


Jag ger den några nätter till, fungerar det inte stuvar jag undan den till nästa vinterhalvår. Om jag kommer ihåg det;)

Monique har en hårinpackning och struttar omkring i lägenheten med hela huvudet insnurrat i gladpack. Hon liknar en påtänd konstsimmerska. Det kanske livar upp hennes lockar, men det tar död på erotiken....


Dagens limerick:

En närsynt sopran ifrån Jena,
fick noter som ej skrivits rena.
Hon sa: -Förlåt, jag får be,
men jag kan inte se.
Vad är det som står mellan "B":na?


För övrigt anser jag att ha ett enda barn inte nödvändigtvis är detsamma som att ha ett ensamt barn.

onsdag, mars 18, 2009

Älskog på IKEA??

Idag har vi varit lediga ifrån jobbet. Hur stor inkorgen på min jobbmail är vågar jag inte ens tänka på eftersom jag dessutom varit hemma 2 dagar för nästan-dödlig sjukdom, men om vi säger att 1 mail skulle vara värt 1 krona har jag nog fått ihop till en flygbiljett till Thailand (visserligen klassad som boskap och fastsurrad på undersidan av planet, men ändå). I denna plötsliga frihet skuttade Monique och jag som två ystra lamm in i bilen och drog till Kalmar. Tanken var att ”bara titta lite”.

Jojo.

Efter en timmes strosande i city fick jag en glad uppenbarelse; Där kom en livs levande kopia av Hedvig cyklande (Birgitta Anderssons rollfigur i den underbart pedagogiska barnserien Från A till Ö från 1974.). Hon hade nästan likadana kläder och en basker käckt på huvudet. Dessutom stod hon upp på tramporna och lät cykeln svänga från vänster till höger, precis som Hedvig gör i introt på serien. Däremot var hennes näsa kort. Synen gjorde mig alldeles upprymd av minnen och en svår nostalgitripp lägrade mitt sinne.

Medan Monique kikade runt inne på Indiska gick jag som i trans och smågnolade på ledmotivet till serien; ”Kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan, den som VÅÅÅÅÅÅGAAAAR!!”
Jag insåg inte att jag sjungit det sista ordet högt. Det hör till saken att min röst inte tillhör den klenare sorten, och nu hade jag fått allas uppmärksamhet i butiken. Monique och några till log mot mig, andra bara glodde med rynkade ögonbryn. Jag log mot dem allihop och blev sedan mycket upptagen med att undersöka en kjol som hängde bredvid mig. Så går det när jag sveps iväg, det är inte alltid så lätt för mig att kontrollera. Men jag bjuder på det :)



Väl ute ur affären upptäckte vi båda två att vi var hungriga. Efter en kort överläggning bestämde vi oss för att äta buffé på Thai Silk Palace. Jag älskar det stället! För 85 spänn får man äta tills man kräks (fast ägarna uppskattar om man väntar med det sistnämnda tills man kommit ut därifrån). Passar en snål smålänning hur bra som helst!

En flink servitris visade oss till ett bord, och sedan var vi redo att attackera buffén. Jag ställde mig bredvid en liten, liten tonårstjej som lassade på oanade mängder på sin tallrik. Det faktum att hon var obetydligt större än en smurf (som är ca 3 äpplen hög har jag läst) i kombination med min manliga stolthet gjorde att jag slängde på ännu mer på min tallrik. Vad hon än plockade på tog jag det dubbla (medan något i mitt inre sade åt mig att jag var en fullblodsidiot). När vi väl var färdiga bar hon bort sin tallrik till ett bord där 2 tjejer till väntade på henne. Sedan åt alla 3 ur samma tallrik...

Jag svor över min fåfänga och kryssade med min mega-last bort till vårt bord. Monique skakade på huvudet åt mig, men hjälpte mig genom att ta lite från min tallrik till sin. Bedrövligt mycket mat blev det att ta sig igenom i vilket fall som helst, men en stund senare räddade en servitris mig oväntat genom att knycka min tallrik medan jag vände mig om i stolen för att nysa.

Personalen på Thai Silk Palace måste ha utbildat sig i någon form av bordsrensnings-Ninjutsu. Så fort någon reser sig från sin stol är någon av servitriserna framme, tar tallriken och torkar av bordet. Det hela är över på en sekund, man riskerar att missa det om man blinkar.

Likt 2 höggravida zombies vaggade Monique och jag ut ifrån restaurangen. Det var en lång promenad till parkeringen (har man inte rätt till Färdtjänst med anledning av buffémättnad?), men vädret var ju i alla fall strålande, så vi traskade på.

Den friska luften gjorde oss gott, och vi bestämde oss för att stanna till på IKEA på hemvägen. Jag ville köpa kronljus och Monique servetter. 1500 spänn senare gick vi därifrån med blomkrukor, handdukar, lakan, mattor, förvaringsburkar, satans massa doftljus och en sänggavel!

När vi gick igenom avdelningen för sängkläder slogs jag av hur lamt IKEA namnger sina produkter där. De heter VILA, DVALA, SOMNA, SÖMNIG osv, osv.... Det är fegt! De namnen belyser ju bara en av aktiviteterna i sovrummet. Varför finns det inte täcken som heter GUPPA? Tänk så mycket roligare det vore om man möttes av namn som PIPPA, SUGEN, ÄLSKOG, KUTTRASJU, eller MISSIONÄR! Vill man ha med en tredje (men inte lika populär) sängkammaregenskap kan man ju ha en kudde som heter SNARKA.

Hör ni det på IKEA? Hotta upp namnen på sängartiklarna!

Den förbannade sänggaveln i smide var hur stor som helst, och jag undrade berättigat hur vi skulle få in den i bilen (sen att det var jag och inte Monique som köpt den hör inte hit, får den inte plats i bilen är det automatiskt hennes fel). Monique föreslog då att vi skulle fälla baksätet. Jag försökte förklara för henne att det i min bilmodell inte går att göra det, men innan jag hann prata färdigt hade hon fällt dem. Hon klappade mig på kinden och förklarade att hon tyckte om mig fastän jag inte lärt mig hur bilen fungerar.

Vi sköt in gaveln efter att ha flyttat fram de främre sätena, och åkte hemåt. Jag satt med ratten emot bröstkorgen, med den effekten att om jag andades in för mycket så tutade bilen.
Men gaveln blev riktigt fin på plats:)


Åh, höll på att glömma......Dagens Limerick:

There was a young maid from Madras,
who had a magnificent ass.
Not rounded and pink,
as you probably think.
It was grey, had long ears and ate grass.


För övrigt anser jag att barnen får spela badminton inne om de går ut.

tisdag, mars 17, 2009

Pälsklädd lönnmördare

Vilken dag! Solen skiner, folk letar sig ut i friska luften och blinkar förvånat mot det efterlängtade men ovana ljuset. Småfåglarna skriker i buskar och träd, det är ett jävla liv rent ut sagt.


Odessa (katten) sitter bredvid mig på den inglasade balkongen och hennes yviga svans far runt som en speedad dammvippa när hon spanar på några intet ont anande talgoxar. Hon vill inget hellre än att få massakrera de små liven och hon undslipper sig ett ljud som inte alls brukar förknippas med en katt. Hon bjäbbar likt en tax som blivit biten i svansen.


Konstig katt, med 4 intressen: Äta, sova, döda och knulla (inte nödvändigtvis i den ordningen). Enkel tillvaro, inte sant?

Skulle jag släppa ut henne är jag säker på att några flygfän får sätta livet till, hon är en hypersnabb mördarmaskin som fångar flugor med en tass. I somras kom hon stolt inspringande i köket med en vilt fladdrande rödhake i käftarna. Innan vi hann reagera släppte hon den på golvet, och den stackars skadade kraken flög runt som en luftpysande ballong och blödde ner överallt. Vi öppnade fönstret och till slut flög den ut. Odessa tittade på oss som vi vore kompletta idioter, och köket såg ut som ett träningsläger för bödlar.


Läste en gång om en katt som var snäppet värre. Ägarna hade tröttnat på att hitta 3-4 döda småfåglar utanför ytterdörren varje eftermiddag när de kom hem från jobbet. Deras katt (med det passande namnet Blixten) var den ansvarige, och för att få bukt på eländet satte de på honom ett halsband med en liten bjällra som skulle varna hans tilltänkta offer i tid.


Under de 3 följande dagarna fanns inga kroppar att finna, och de var mycket nöjda med resultatet. Den fjärde dagen låg 5 döda fåglar där. De ropade på katten, och när han kom svassande såg de att halsbandet satt kvar. De förstod ingenting. Nästföljande dag: 4 st.
De beslutade sig för att försöka spionera på Blixten, det kanske trots allt var en annan katt som delade med sig av sitt byte till dem?


Efter att ha följt efter honom på lite avstånd fick de svaret. Blixten fick syn på några gråsparvar i ett buskage. Han stannade upp, lyfte upp ena framtassen och höll den för bjällran medan han smög närmare på 3 ben. Bjällran var helt ljudlös. Efter några sekunder (innehållande buskprassel, vingfladder och bjällerklang) kom han nöjt trippande med sitt byte i munnen. Vilket praktexemplar till katt!


Jag klappar Odessa på huvudet, hon slutar bjäbba och morrar åt mig istället. Det djuret verkar befinna sig i en identitetskris. Hon kanske tror hon är en bäver, vad vet jag?



Namn: Odessa. Ras: Maine Coon (stor jävla katt). Egenskaper: Latmask med dräpande höger.



Och nu till ett sprillans nytt inslag i bloggen: DAGENS LIMERICK!!
Limericken, ett fantastiskt humorkoncentrat på 5 rader, ses alldeles för sällan i dessa dagar.
Slut på detta från och med nu!
Håll till godo!


En vacker ung dam ifrån Lidan
hade sån fruktansvärd klåda i slidan,
att hon for fram som en raket
längs ett taggtrådsstaket
med ett ben på vardera sidan!





För övrigt anser jag att Tim Roth är lysande i ”Lie To Me”.

måndag, mars 16, 2009

Scrabble-fobi och behåring

Förkylningen börjar ge med sig. Jag ser ljuset, Jonatan!

Jag stannade hemma ifrån jobbet idag, och Monique ringde mig på förmiddagen och hotade med ett parti Scrabble (Alfapet) ikväll, för att pigga upp mig. Jag ryste vid tanken..
Jag är tävlingsmänniska, och lägg därtill en sällsynt dålig förlorare. De gånger vi spelat Scrabble tillsammans slutar varje gång med ångest och svår tandagnisslan för min del.
Jag vill alltid i det spelet skapa de mest komplicerade ord, dels för att få mycket poäng, dels för att imponera på motståndarna.

Problemet är att både Monique och Evelien hela tiden satsar på att lägga sina bokstäver i vägen, precis på de platser jag tänkt lägga. Med sjuklig precision lägger de ut ord som "ko" eller "apa" där jag hade tänkt lägga "ecklesiastikminister". Oerhört irriterande! Monique envisas dessutom med att slänga in nederländska ord här och var. När jag tålmodigt upplyser henne om att orden inte existerar i svenska språket, fnyser hon bara åt mig och muttrar om vilket fattigt språk svenskan är. Vad gäller Evelien så har hon svårt att ta till sig att ordet "lol" inte heller finns (trots att hon skriver det 7 gånger i en mening på MSN).




Gösta Bagge, Ecklesiastikminister 1939-1944

När spelet väl är slut har jag kanske kunnat lägga ut 2 eller 3 riktigt bra ord (på platser som inte ger några extra poäng), och kommer alltid sist.

Jag är precis lika oförsonlig när jag spelar spel med barnen. Att "låta" en dotter vinna finns inte i min värld. Lika bra de får lära sig tidigt vad motgång vill säga (något jag kanske borde försöka lära mig själv också). Skulle jag förlora får de ingen mat ;)

Men jag tycker mycket om djur. Förutom insekter...och gäddor...och chihuahuor.

Ikväll ska jag glädja min omgivning genom att snagga håret och trimma skägget. Till min hjälp har jag en trimmer av märke BabyLiss. Bara så ni vet så skulle jag aldrig köpt en trimmer med det omanliga namnet om det inte varit för att det på kartongen stod "Magnus Samuelsson Edition". Då går det an. Dessutom är den Ferrari-röd. Manligt så det förslår.




"Nu ska vi se.. jag har smör, jäst, socker och massor med mjöl....var är kanelen? INGEN KANEL??? AAAAAARGH!!!"

Mitt skägg är så raggigt nu att jag kan göra rent spisplattor med det. Monique säger ingenting, men jag anar oråd eftersom hon skrikande springer iväg när jag ska ge henne en kram.

Den enda som vill vara nära mig i det här behåringsstadiet är katten, och det beror i sin tur på att skägget fungerar ypperligt som pälsborste. Efter några minuters gosande med henne har jag helt plötsligt fått en hakprydnad som kan mäta sig med Billy Gibbons i ZZ Top.






Håret blir bara tunnare och gråare....men de hårstrån som försvunnit från huvudet verkar reinkarneras på andra ställen, framför allt i öronen och i näsan. Antar att jag bör glädja mig åt att de inte försvinner helt i alla fall.

Nysnaggat hår är skönt, men man får akta sig för att gå nära saker den första dagen. Huvudet blir som kardborre, det fastnar i handdukar, gardiner och kläder. Katten bör låsas in den dagen, risken är annars uppenbar att hon rätt som det är skulle sitta som limmad mot skalpen och mest likna en Davy Crockett-mössa (det vill säga mycket varm och dekorativ men med klor).

"Var fan är katten? Jag såg den ju nyss!"



Här kommer en kvittrande Monique med Scrabble under armen....jag försöker komma undan, men det är kört. Nu väntar 1,5 timmes språktortyr och ännu en svidande förlust....


För övrigt anser jag att limericken är en underskattad form av poesi.

söndag, mars 15, 2009

Taxi, var god dra åt helvete

Inatt kl. 03.15 väcktes vi av att telefonen ringde. Vem som helst skulle bli orolig av en sådan sak, dock inte Monique och jag. Inte nu längre.

Det råkar vara så att Monique's telefonnummer är ganska snarlikt Oskarshamns Taxi.
Påringningarna sker nästan uteslutande fredags- och lördagsnätter, och nuförtiden när vi väcks av ringsignalen är inte längre den första tanken;
Någon har dött!
utan;
Någon dum jävel är full!
Vi har på grund av detta gissel haft följande mentala utveckling; oro, irritation, resignation och hämndlystnad. Vi befinner oss just nu i det sistnämnda.

Monique svarade med ett glatt Hallå och i andra änden sluddrade en man;
-Schkulle du kunna (hick) schi...i..i..hicka en takschi till Fyllegatan scheksch? (åtföljt av en ölstinn rap)
-Javisst, svarade hon, vart ska den?
-Tiiiiillll Bakschmällegränd schuttischuuu (hick).
-Självklart, du har en bil där om 10 minuter, svarade Monique ärtigt. Utan att invänta svar lade hon på och drog ur jacket.
Hoppas han fick gå hem, och att han frös häcken av sig på vägen.

Min förkylning har ännu inte gett med sig, Monique går förbi mig emellanåt och klappar mig på huvudet eller ställer frågor som; Vilken sång vill du ha på din begravning? Jag svarar förolämpat;
-Vad sägs om Hit The Road Jack? Ooh woman, ooh woman don't you treat me so mean, you're the meanest thing that I've ever seen!
Hon skrattar bara sitt klingande skratt, och säger:
-Nää du, vad sägs om Upp och pröva dina viiiingaaar!
Jag hade lust att brista ut i "No Woman, No Cry", men min självbevarelsedrift hindrade mig.


"Du och jag, Ray!"

"Tror jag det, du och jag Joacim!"


Det är inte lätt att vara sjuk i hennes sällskap.

Trots min hemska sjukdomsstatus ägnade vi idag en stund åt att plocka undan lite i lägenheten. I en tidningskorg på balkongen hittade jag två oöppnade kartonger jag inte kände igen. Jag frågade henne vad det var för något.
-Det är myggnät som VI köpte i somras och som DU skulle sätta upp på balkongen.
-Åååh är det dem, utropar jag igenkännande, utan att minnas ett skvatt. Monique bara suckade.

Jag råkar vara sanslöst disträ, något jag varit välsignad med sen födseln.
Mitt minne fungerar exceptionellt bra vad gäller sångtexter eller huvudstäder (Georgien? Tbilisi. Mongoliet? Ulan Bator. Burkina Faso? Ouagadougou.). Jag kan namnen på nästintill varenda sketen Hollywoodskådis som varit med på vita duken sedan talfilmen infördes. Jag vet vilken skostorlek Göran Persson hade vid 15 års ålder (35).

Men jag är inte attan till att minnas den simplaste instruktion jag fått 30 sekunder tidigare.
Mitt huvud är ju redan fullt av all denna underbara kunskap! Om jag skulle anstränga mig att komma ihåg att köpa med mig 2 liter mjölk när jag åker hem från jobbet, så innebär ju det en risk för att något långt viktigare sopas undan för gott. T.ex faktumet att kängorna som Charlie Chaplin tvingas äta i den underbara Guldfeber (då han varit insnöad i sin stuga utan förnödenheter i en månad) egentligen är gjorda av lakrits. Vilket är viktigast? Va?




Jag går i tankar hela tiden. För många år sedan under en vinter fick vi montörer tillfälligtvis våra omklädningsrum flyttade till en barack. En morgon kom jag till baracken och började byta om. När jag sedan kom ut på gårdsplanen och hunnit halvvägs mellan barack och fabrik tyckte jag att det kändes konstigt. Det drog så kallt om benen. Jag tittade ner och upptäckte att jag gått ut med endast t-shirt, kalsonger och stålhätteskor på mig. Snabbt som vinden (men med värdighet) susade jag förbi mina skrattande kamrater tillbaka till baracken och tog på overallen.

När det några timmar senare var dags för frukost gick jag och hämtade min Ica-kasse med smörgåsar och frukt. Trodde jag. Istället bullade jag på pausbordet upp den ena damskon efter den andra. Jag insåg att jag på morgonen hade förväxlat kassar och lämnat lunchlåda, leverpastejmackor och bananer till klädinsamlingen.

Jag kunde tyvärr inte göra som Chaplin. Jag fick finna mig i att vara hungrig, ackompanjerad av mina onda medarbetares skratt.

För en stund sedan tog jag myggnäten och lade dem på en bra plats, samtidigt som jag gjorde en mental notering om att ta fram och montera dem till sommaren.

Problemet är bara att jag redan glömt var jag lagt dem.


För övrigt anser jag att det barmhärtigaste vore att ge Melodifestivalen ett nackskott och låta skiten falla i glömska.

lördag, mars 14, 2009

När en man blir förkyld...

Förkylningens grymma ok vilar tungt på mina axlar och eftersom jag är en riktig man genomlider jag följdaktligen en nära-döden-upplevelse denna afton. Tankar om testamente och efterlevnadsskydd och hur min begravning ska utformas upptar det mesta av min tid just nu.

Monique fnyser åt min svåra situation.....eländiga kvinna! Inte ett uns medkänsla att hämta där, är jag rädd. Till och med katten har tröttnat på mig. Efter min senaste nysattack som fick gardinerna att fladdra i sovrummet hoppade hon ner från sängen och lade sig i papperskorgen istället. Otacksamma kreatur!


Jag håller på att pimpa min blogg om ni undrar varför den ändrar skepnad. Jag är ny på detta så ni får ha överseende med att den kommer växla utseende fram och tillbaka under helgen. I den sinnesstämning jag är just nu vill jag göra hela sidan svart, med en bild på Döden (Ingmar Bergman style) som upplivande färgklick (eller varför inte Edward Munchs Skriet?)





"Tant Glahd's glasskafé ligger till höger"




"Precis så där såg jag ut då jag förstod att jag inte skulle hinna till Systembolaget innan stängningsdags idag"

Hmm, vi får se, arbetet går vidare.

Med tanke på att jag är fullt upptagen med min självömkan och bloggdesign (vass kombination, va), blir dagens inlägg inte så långt som brukligt är.

Men, kära läsare, hav förtröstan! Om jag överlever virusprövningen blir jag full av livsglädje och skaparkraft, och fingrarna kommer att fladdra snabbare än kolibrivingar över tangentbordet.

Evelien, Moniques flicka, sitter bredvid mig när jag skriver detta och för några sekunder sen ringde hennes mobil med en gräslig ringsignal som överrumplade mig å det grövsta och förkortade mitt liv med 15 minuter. Jag är en man i motvind.

Katten fräser åt mig ur papperskorgen.


För övrigt anser jag att även en utebliven bestraffning är en belöning

fredag, mars 13, 2009

Videoband, ett kärt minne

I eftermiddags ropade Ella på mig inifrån sitt rum. Jag gick dit och hon proklamerade stolt att hon städat hela rummet och bäddat sängarna. Tro nu för all del inte att hon gjort detta för att hon kände det som sitt ansvar, det handlade nog mer om en bakslug kampanj som förhoppningsvis skulle mynna ut i ett inköp av Happy Meal eller liknande.

Det såg onekligen prydligt ut, inte en enda pinal på golvet (vilket får anses vara en prestation eftersom rummet en stund tidigare mest påmint om den skövlade platsen efter ett krig mellan Kappahl och Toys r' Us). Jag betraktade rummet med både skepsis och förundran. Jag gick fram till en av garderoberna (Ella drog efter andan) och öppnade dörren. Jag befann mig plötsligt stående upp till knäna i kläder och leksaker. Ella sprang och gömde sig i köket. Jag suckade, tog ett steg bakåt och klev på en liten sko tillhörande en Barbiedocka.

Mitt vrål hördes förmodligen i hela huset. Svärande och hoppande på ett ben (hur i helvete kan en liten plastsko-jävel göra så satans ont?!) hejdade jag mig då jag på golvet fick syn på en kasse med gamla videoband som jag fullkomligt glömt bort att jag hade.

Smärtan var med ens som bortblåst, nyfikenheten tog överhanden. Jag satte mig på golvet och gick igenom kassen med ett allt bredare leende på läpparna.

Videofilmer...80-talets absolut fräckaste grej (näst efter Text-TV).

Idag är det ju pinsamt enkelt att via nätet få tag i vilken film som helst. Då var det status att visa upp hyllan med hundratals köpfilmer, och mellan oss tonåriga slynglar var det ännu mer status att tävla om vem som hade den största kassen med vuxenfilmer (en kasse som hemma levde ett mycket hemligt och välvaktat liv i min garderob). I kassen hittade man titlar som; Utan Trosor i Tyrolen, Fäbojäntan och de danska Teckenfilmerna. Odödliga mästerverk! Skådespelarinsatser i absolut Oscars-klass (hmm, kanske inte förresten).

De gånger då min mor rotade i min garderob var det jag som drog efter andan och hoppades på det bästa;)

Jag minns en episod från den tid då jag började min karriär på Scania som montör.
En arbetskamrat hade blivit tillsammans med en norsk tjej, och vid det här tillfället var hon på besök hemma hos honom. Han tog varje chans att springa till avdelningens telefonkiosk för att ringa till henne och gulla lite. Chefen fick varje gång gå och slita tillbaka den nykäre kraken till sin plats, men bara efter några minuter fick kamraten åter något drömskt i blicken och vandrade som radiostyrd bort till telefonen igen.

Så här höll det på några dagar, tills en förmiddag då han plötsligt kom springande som en dopad gnu efter bara någon minut vid telefonen.
-Stämpla ut mig för helvete, jag måste hem! skrek han (jag nämnde Bart Simpsons röstfrände i gårdagens inlägg, den här killen låter mer som Homer).

Han försvann ut i en rasande fart, och vi andra förstod absolut ingenting.

Dagen efter var han tillbaka igen, surmulen och vresig. Efter lite påtryckningar berättade han vad som hänt:

Han hade som vanligt ringt henne för att de skulle säga "puss" så många gånger som möjligt till varandra innan chefen drog bort honom, men istället sa hon så här (bara så ni vet, jag ämnar här härma norska men gör inga anspråk på att göra det bra);
-Jeg sitter her med hammern...
-Öööh, jaha? svarade Homer.
-Jeg har lettet igenom garderoben din, och jeg har funnet filmer som er förnedrende mot kvinnerne!! skrek hon
Sen blev det tyst några sekunder innan ett ljudligt BANG hördes genom luren.

Han slängde på luren och sprang iväg.

Han sprang dock inte hem för att samsas med henne, han sprang för att rädda filmerna....

Jag lade tillbaka kassen, letade upp Ella och kramade om henne. Hon förstod ingenting :)


För övrigt anser jag att jag är vintage, inte gammal.








Dopad gnu

torsdag, mars 12, 2009

Dr Bart Simpson tar emot

Idag var olyckan framme hos en dotter.

Jag skulle precis ta lunch på jobbet när telefonen ringde. Det var en slöjdlärare på Kristinebergskolan. Tydligen hade Sara misstagit sin hand för en träbit och karvat ett hål i den med något verktyg under slöjdtimmen. Jag önskade att jag likt Kojak kunde satt en saftblandare på biltaket då jag gasade iväg till olycksplatsen.

Lite orolig var jag ju förstås när jag klev in på skolsysters mottagning, men när Sara tittade upp på mig med en cockerspaniel-blick som sade "Ser du pappa så ont jag har, tror du jag får uppleva mina barnbarn?", så lugnade jag ner mig. Det kan inte vara så farligt om hon tittar på mig sådär, tänkte jag. -Hej på dig, klanten!, hälsade jag glatt och i samma ögonblick försvann cockerspanieln och ersattes av rottweilern som jag är mer van vid.

-Ameh, pappa! Det gör ont ju! (Ytterligare ett bevis för att det inte var så farligt).

Vi begav oss till vårdcentralen, och när vi skulle gå in mötte vi en äldre hängselförsedd herre som precis skulle gå ut. Han erbjöd oss att gå in först, men artig som jag är mot den äldre generationen höll jag upp dörren åt honom istället.
Det ångrar jag djupt.
Han hade nämligen ett par äkta antika träskor på sig (den sorten där verkligen allt är av trä, ingen tillstymmelse till läder eller gummisula, bara trä) och det klapprande ljudet fortplantade sig i trapphuset till en ljudnivå som kunnat få en vrålapa att snopet tystna och hålla för öronen. Till råga på eländet rörde han sig lika snabbt som en halt sengångare, men till slut slank vi in och stängde dörren efter oss. Det susade i mina öron efter decibelmisshandeln (men Monique som är från träskornas förlovade land hade nog fått en sentimental tår i ögat).

Vi hann inte mer än sätta oss innan en sköterska/läkare kom fram och frågade om det möjligen kunde vara Sara som kommit. Jag hörde knappt vad hon frågade om, jag fick nämligen fullt upp med att hålla mig för skratt. Hon lät precis som Bart Simpson! Precis!

Hon ledde oss in till undersökningsrummet, medan hon pratade om ditt och datt med Sara...hennes röst höll på att knäcka mig. För att inte brista ut i gapflabb försökte jag tänka på sorgliga saker; hungersnöd, terrorism, Lassie, Måns Zelmerlöw...jag tror jag lyckades ganska bra med det. Jag undslapp mig ett fniss som jag snabbt lyckades omvandla till en hostning.

Nu satte hon Sara i en stol och gick iväg för att hämta en kollega.

Sara frågade mig vad de skulle göra med hennes hand.
-Ja, de ska antagligen sy, men eftersom bedövningen är så dyr nuförtiden så kommer de ta loss din hand och sy den i ett annat rum så du slipper titta på och ha ont av det, svarade jag allvarligt.

Hon stirrade på mig i 5 sekunder innan hon började skratta. Visst är jag grym ibland ;)

Nu kom dr Simpson tillbaka med ytterligare en sköterska. Med sin fantastiska röst frågade hon Sara om det var i träslöjden det hade inträffat.
-Haha, ja hade hon sytt sig i handen på syslöjden hade vi ju inte behövt komma hit, då hade ju både skadan och lagningen skett samtidigt!, slängde jag kvickt ur mig.
Simpson vände sig mot mig och log, men hennes ögon sade åt mig att hålla truten.

Blicken var inte att leka med så jag beslöt mig för att lyda henne.

Såret visade sig inte vara så farligt, det räckte med tejpning. Skönt för Sara. Ett missat karatepass kan hon leva med (dessutom skjuts ju den dag då hon klår upp mig fram några dygn).

Senare på kvällen när jag skulle lägga Ella tittade hon allvarligt på mig och sa;
-Det är synd om Lisas farfar!
-Öhh, jaså, sa jag och hade ingen aning om vem hon pratade om, kanske någon i förskolan.
-Varför då?
- Jo, för han skulle duscha och dricka kaffe och då började det brinna i hans snopp för han tål inte nötter!

Jag funderar fortfarande på hur allt detta kan hänga ihop, men jag blir inte klok på det. Någon annan som har en teori?


För övrigt anser jag att svart är en färg.

onsdag, mars 11, 2009

Felsägningar - en krydda i livet

Dagens inlägg trillar in ganska sent, återigen har kampsporter dominerat aftonen.....och nu ser det ut som om jag ska pröva på det också!
Bäva månde världen!

Jag återkommer i ämnet, det kan bli förstasidesstoff i lokalblaskorna;)

Igår hade vi veckomöte på jobbet, och dessutom utan vår chefs närvaro. Detta faktum utmynnade i ett tämligen avslappnat möte där arbetspunkter diskuterades på ett inte helt strukturerat sätt. Dock mycket trevligt bör tilläggas.

Konjunkturen sätter sina spår hos de flesta av oss, och vårt kära Scania är självklart inget undantag. Mötet präglades en del av detta. Då begärde en av kollegorna ordet;
-I tider som dessa är det mycket viktigt att alla får händerna ur byxfittorna och börjar jobba!

Jag skvätte ut mitt kaffe i knät och skrattade likt en gammal häst som just fått reda på att slaktarn dött. De andra reagerade på samma sätt, och min käre kollega som nyss skapat ett odödligt citat stämde själv in i skriandet.....en vacker stund!

Men även vid tillfällen då chefen välsignat oss med sin närvaro på veckomötet har det uppstått liknande situationer. En gång berättade han om ett läs- och skrivprojekt som då startats för hugade anställda;
- Projektet är i första hand till för de medarbetare som har svårigheter med att läsa och skriva. Vi har ju oerhört mycket instruktioner och informationer nedskrivna, och då är det inte lätt att vara dys... ööh ....dyse...va fan heter det?.....dyselektriker!

Även denna gång lät jag den gamla hästen gnägga ut ordentligt! Det roligaste med detta var att min högt vördade chef i normala fall är en mycket vältalig och språkbevandrad herre. Jag hann i någon sekund fundera ut den fyndiga repliken att en dyselektriker måste vara en elskolad person med stora svårigheter att tolka kopplingsscheman. Men jag sa inget (lite självbevarelsedrift måste jag ju ha, det är ju min chef!!)

Min kära Monique har själv levererat härliga exempel av denna konstart. Hon är ju nederländska, men hon bemästrar vårt språk på ett formidabelt sätt. Det som dock avslöjar henne då och då är användandet av Å, Ä och Ö.

En gång när vi bilade hem ifrån Kalmar, tittade hon upp mot himlen och efter några sekunder utbrast hon;
-Titta Joacim, en rövfågel!
Min inre syn såg framför sig ett stort hårigt arsle med vingar, och därmed var jag tvungen att stanna bilen. Hon fick köra hem, jag klarade inte av det längre eftersom min kropp blev helt lealös efter skrattinfarkten.

Hon har dessutom haft rokt bög i frysen.

Härlig och go kvinna!

Den här typen av tungsnubblande är ju sanslöst roligt, för att inte säga hälsobefrämjande! Mer sånt för bövelen, då ökar ju möjligheten att gå i graven med ett leende på läpparna:)


För övrigt anser jag att Dagens Rätt skall vara tillagad idag.

tisdag, mars 10, 2009

Hur man stoppar en bil med ett karateslag

Ikväll har jag en hejdundrande huvudvärk (min chef skulle dock påstå att det är fantomsmärtor), och vill därför redan i förväg varna känsliga läsare för att jag inte tar ansvar för vad dagens inlägg innehåller, eftersom jag just nu skriver med en intellektuell dimridå innanför pannbenet.

Igår samlade jag på mig några viktiga pappapoäng genom att skjutsa Sara och Matilda (döttrar nr 2 o 3) till nybörjarkurs i karate. Det skreks HAYYYAA!! och dödliga slag utdelades i luften under hela bilfärden, ända tills flickorna bad mig vara tyst.

Denna min entusiasm kan enklast förklaras med att jag under en stor del av uppväxten låtit mig imponeras av tämligen mediokra filmer med Chuck Norris och Cho Kosugi. Mången yuccapalm har besegrats i mitt pojkrum, till min mors stora förtret. Jag minns att jag och en kompis brukade låtsas att vanliga piltavle-pilar var fruktansvärda ninjavapen, och vi smög runt på innergårdarna där vi bodde och kastade pilar på ondskefulla tallar och barbariska gunghästar. Till den dag då jag råkade kasta pilen i huvudet på min kompis. Pilen stack upp ur håret som en indianfjäder, och hans hoppande och skrikande var även det som taget ur en västernfilm. Hans föräldrar blev dock måttligt roade av deras sons etniska metamorfos, och incidenten resulterade i en veckas utegångsförbud för min del.
Men roligt såg det ut.

Nå, tillbaka till gårdagen:

Kursen skulle hållas någonstans vid Rödsleskolan. Vi var sena, och givetvis hade jag parkerat i fel ände av skolan, vi fick småspringa en halv kilometer genom diverse gårdar innan vi var framme vid karateklubbens träningslokal.

Tränaren tog emot oss och lotsade in flickorna bland de andra eleverna. Jag satte mig ned på en bänk hos några andra föräldrar och följde allt med stort intresse. För stort.

Min vana trogen sveptes jag med av det som utspelades framför mig (i kombination med att jag mentalt gick i barndom).
När eleverna bugade inför sensei, så bugade jag i bänken.
När eleverna övade sparkar, så lyckades jag av bara farten sparka iväg en sko som någon av de utövande ställt framför mig.
De andra föräldrarna började snegla lätt mot mig.
Jag fick sätta mig på händerna och tänka på primtal under resten av lektionen.

Flickorna var helnöjda med träningen och ville hemskt gärna fortsätta. På hemvägen satt Matilda i framsätet och övade för fullt. Vi stannade vid ett trafikljus och väntade på grönt, då hon plötsligt måttade fel och slog till instrumentbrädan med sådan kraft att min plånbok och mobiltelefon rasade ner i knät på mig. Instinktivt försökte jag fånga upp sakerna och lyfte benen, vilket medförde att bilen tjuvstannade. Se där hur kraftfullt karate kan vara! Nu var det min tur att be båda vara tysta och sitta stilla under resten av hemresan.

Monique har klippt sig. Men jag har hellre en en korthårig kvinna än en kort hårig kvinna (ännu ett inlägg i särskrivningsdebatten).


För övrigt anser jag att våren gärna får komma nu.

måndag, mars 09, 2009

Loppis-galopp del 2

Nu, gott folk, följer den gräsligt spännande upplösningen på loppisdramat i lördags. Håll till godo..

När jag så 10 minuter efter att loppisen öppnat bar in mina kartonger till vår säljplats (efter att ha munhuggits med oförstående entrépersonal om att inte behöva betala inträde) möttes jag av rena kaoset vid våra bord.

Monique hade packat upp en låda fylld med gamla dukar hon egentligen tänkt slänga, och befann sig plötsligt underst i en hög bestående av ett tjugotal galna fruntimmer som närapå slogs om textilierna. Hade det funnits duk-valkyrior i Valhall måste de varit förmödrar till dessa vilda bordstabletts-Amasoner. Deras män stod bredvid och såg på med illa dold förtjusning (catfights är alla mäns hemliga dröm, tro inget annat tjejer). Jag blev själv stående några sekunder med ett fånigt flin på läpparna, men ett rop på hjälp från Matilda vid det andra bordet fick mig tillbaka till verkligheten.

Jag såg i ögonvrån att Monique lyckats kravla sig ut i ett hörn av kvinnobarriären. Hon var rufsig i håret och svor mustigt på nederländska. Jag gjorde bedömningen att hon klarar sig, och plöjde mig fram mot dotterns bord med några kartonger i famnen.

Precis då jag var framme vid bordet beslutade sig en äldre dam för att parkera sin permobil på min fot. Det var inte skönt alls, men jag tvingade fram ett säljarleende som tydligen inte hade avsedd effekt eftersom damen ryggade tillbaka i stolen. Hon morskade dock upp sig snabbt och frågade ilsket; -Vad ska du ha för figurinen där? Jag tittade på det nämnda objektet och ville bara bli av med henne, eftersom hennes fordon (förutom att skapa smärta i foten) spärrade vägen för alla bakomvarande.
-25 spänn, sa jag.
-HA! skrek hon. -Ok, jag tar den. Hon grävde i sin portmonnä, grävde upp en tusenlapp och fräste; -Jag har precis kommit så jag har ingen växel.
Jag bad Matilda om kakburken med växel men hon pekade bara uppgivet mot Moniques bord. Det var därför hon ropat på mig, folk ville handla av henne men hon hade ingen växel och Monique hade sitt eget slag att utkämpa mot tygterroristerna.

Jag tog emot sedeln av damen, och bad henne backa av min fot så jag kunde gå till det andra bordet. -Va!? skrek hon, och visade därmed prov på slumpmässig lomhördhet. Nu var måttet rågat för min del och jag ryckte åt mig foten, vilket fick framdelen av permobilen att hoppa till rejält. Damens glasögon hamnade på sned över nästippen och jag kände hur hennes blick frätte mig i nacken då jag gick över till andra sidan.

Hon fick sin växel och figurin till slut. Ilsket mumlande satte hon fart mot nästa bord, där hon fick säljarens odelade uppmärksamhet genom att skala av hans häl med framhjulet.

Efter 2 timmar bedarrade kundstormen så sakteliga, och vi kunde konstatera att affärerna gått riktigt bra. Moniques dukbatalj hade resulterat i en storartad förtjänst och en värkande armbåge. Matildas uppgift var att stå och se söt ut (ungefär som värdinnorna på en bilutställning, men med mer kläder på) och även det säljtricket gick hem.

Monique berättade att hon sålt en plånbok till en man, och när han skulle betala tittade han i den han just köpt och såg förvirrad ut när den visade sig vara tom. -Eh du kanske skulle titta i din gamla plånbok, föreslog Monique och då sken han upp.
Det finns alltså såna som är mer förvirrade än jag ;)

Medan vi packade ihop kartongerna på slutet såg jag den folkilskna permobiltanten köra mot utgången. Hennes fordon var fullkomligt överlastat med kassar och vinglade betänkligt. Hon hade köpt med sig en förunderlig blandning; Tintinalbum, ljusstakar, pussel, tallrikar, DVD-filmer...och en cirkelsåg! Jag fick en hemsk inre bild av hur hon monterar sågen på fronten av permobilen för att lättare ta sig fram i folksamlingar...

Trötta men nöjda körde vi hem och där berättade Sara att Ella vägrat äta makaronerna och falukorven som hon lagat. -Det där vill jag inte ha, jag går och ser vad grannarna äter istället!, hade hon utropat. Resten av kvällen gick hon med ett lyckligt leende och ständigt smårapande.

Måste prata med grannarna om detta. Kanske skulle skriva "Mata mig ej" med tusch i pannan.


För övrigt anser jag att Caroline af Ugglas är det bästa som hänt Melodifestivalsoppan på flera år.