måndag, april 20, 2009

Mopeden - en brudmagnet??

På vägen hem från jobbet idag skulle jag svänga av åt vänster i en rondell nere i hamnen. Kommen en bra bit i rondellen fick jag se två tonårsflickor på en EU-moppe kommande från höger (de skulle rakt fram). Flickan som körde tittade bara rakt fram utan att ta notis om att jag höll på att korsa deras väg. Jag tog inga chanser, så jag stannade ganska tvärt. Som jag misstänkte körde de bara på. Jag blev ganska irriterad och gjorde något man kanske inte ska, jag tutade till på dem när de var precis framför mig.

Båda två vred blixtsnabbt på huvudena mot mig (ungefär som synkroniserade konstsimmerskor) och skrek chockade. De visade därefter prov på stor vighet då de, fortfarande lika unisont, skickade ut sina ben åt sidorna i en perfekt split (undrar fortfarande vad det var för en skyddsmekanism som fick dem att utföra detta akrobatiska nummer), medan mopeden vinglade till några gånger och körde vidare.

Jag antar att jag blev kallad för allsköns fantasifulla saker av flickorna under de följande timmarna.

Här skulle jag kunna ondgöra mig över att våra barn definitivt inte är redo att framföra motorfordon vid 15 års ålder, men det gör jag inte.

Jag har nämligen varit ung själv (fastän Emelie inte tror på det, hon påstår att jag föddes gammal), och haft mina egna spännande erfarenheter med mopeder.

Mitt första mopedminne utspelade sig då jag var 7 år. Mina bröder (tvillingar, 10 år äldre och områdets skräck) hade varsin Puch Dakota. Drömmopeden. Jag var så avundsjuk på dem att jag kunde kräkas, och jag tjatade som en svulten uggleunge för att få åka med. Till slut föll de till föga för pipet, och jag blev lovad en tur på ett villkor: Inte ett ord till farsan, för då jävlar var det ute med mig. Jag lovade dyrt och heligt, men hade i lyckoruset knappt hört vad de sagt.

Puch Dakota: En blå dröm för Alfapojkar



Den ena brodern satte mig på styret, och sen bar det iväg så gruset sprutade! -Håll i dig, för nu ska jag leta upp varenda gupp jag kan hitta! Skrek brorsan i örat på mig. -Jaaaa, jaaaaa!!! skrek jag lyckligt tillbaka.

Och så blev det. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att kastas av under färden, men när vi slutligen stannade hade jag haft mitt 7-åriga livs allra bästa upplevelse.

Jag hoppade genast av och sprang på vingliga ben direkt in till farsan och berättade om hur roligt det varit att åka på styret på brorsans moped och att jag nästan ramlat av. Jag minns också att jag undrade varför farsan blev så röd i ansiktet. Mina bröder förstod ganska snabbt vad som hänt, och de drog i väg som två gaseller (på hjul) till farfars hus och gömde sig där i pannrummet över natten.

Påföljden? Jag kan väl säga så här, jag vågade inte ens forma ordet ”moped” i mitt huvud under de följande 8 åren...... ;)

När jag fyllde 15 var alla gamla synder preskriberade (tror jag) och jag fick en sprillans ny Puch Montana. Den höll i 2 månader. Om jag kommer ihåg rätt kom jag upp i respektabla 5 krascher med den (samtliga smällar föregicks av att jag försökt imponera på tjejer). Jag körde på farsans parkerade bil bakifrån (rätt på dragkroken, inte en skråma på bilen men desto fler på mopeden och mitt ego). En annan gång körde jag längs en garagelänga som låg i en backe, och mellan varje garageinfart fanns en lite rundad förhöjning där man kunde köra och få till snygga hopp med moppen. 3 tjejer stannade och såg på medan jag hoppade. Jag blev förstås stursk och satte fart.

Första guppet, perfekt! Andra guppet, möjligen ännu bättre. Vid tredje infarten var höjdskillnaden större och guppet hade ersatts av en halvmetershög betongvägg. Jag såg den inte (hade bara ögon för den kvinnliga fägringen på andra sidan vägen). Det tredje hoppet blev förmodligen det grannaste, problemet var att mopeden stod kvar medan jag ensam stod för flygturen. Jag blev utskrattad av flickorna och mentalt kölhalad av farsan.

Så jag tänker inte moralisera över våra förtappade ungdomar, som ni kanske förstår.


Dagens Mondegreen:

Artist: The Monkees

Ursprunglig text: ”Then I saw her face, now I'm a believer”

Mondegreen: ”Then I saw her face, now I'm gonna leave her”

Istället för att sångaren blir en sann ”troende” vid första åsynen av kvinnan, låter han oss nu irriterat förstå att han sett hennes ansikte och nu ämnar dra iväg så fort som möjligt...


För övrigt anser jag att denna förbannade finanskris börjar tära på själen.

Inga kommentarer: