torsdag, april 30, 2009

A walk down Memory Lane.

Igår var jag ute med avdelningen och firade av en kollega som går i pension. Den blivande pensionären var i högform och roade oss hela kvällen med anekdoter från ett 46-årigt arbetsliv på företaget. Lägg därtill att karln har talets gåva, så underhållningsvärdet var högt.

Jag skulle kunna återge historierna här, men många av dem är ännu inte preskriberade. Själv är jag bara uppe i blygsamma 22 år på företaget, men anekdoterna är redan många. Om jag får leva och ha hälsan kommer jag på min avtackningsdag kunna berätta hur mycket som helst...

T. ex arbetskamraten som var med i en frågesporttävling och fick frågan om vilken grönsak som fått sitt namn efter en europeisk huvudstad. Hans svar Dallassallad var ju oerhört mycket roligare än Brysselkål. Han fick också frågan; Vad heter den berömda statyn i Storkyrkan i Stockholm? Svaret skall ju vara St Göran och draken, och det visste egentligen den gode kamraten men han lyckades snurra till det i alla fall; -St Göran och draken Elliot! skrek han triumferande till svar. Inte illa att få in en Disneyfigur i kyrkan där kronprinsessan ämnar gifta sig. Jag drabbades av svår träningsvärk i magmusklerna resten av den veckan...



Draken Elliot


På ett så stort företag som Scania (vi har toppat runt 2000 medarbetare här i Oskarshamn) har förstås ett antal original passerat revy, och de har bidragit till många roliga minnen. Vi har den tjejtokige reparatören som kom cyklande över en stor asfaltsplan en försommardag, då en vacker kvinna uppenbarade sig på väg ut mot parkeringen. Tjejen hade kortkort kjol, och reparatören cyklade samtidigt som han följde henne med blicken och med öppen mun. Han cyklade förstås rakt in i en lyktstolpe, och det ironiska är att lyktstolpen var det enda objekt som fanns på den ca 3000 kvadratmeter stora planen. Han skrapade upp sig rejält men vägrade berätta för sjuksköterskorna vad som hänt. Föga förvånande;)

Det fanns en truckförare som hade ovanan att oavbrutet släppa sig vid fikabordet. Detta fortgick tills den dag arbetskamraterna tröttnade och spetsade hans kaffe med laxermedel under en hel arbetsdag. Hans fru fick ringa och sjukskriva honom dagen därpå eftersom han inte kunde lämna toalettstolen.

Sedan har vi floran av alla mer eller mindre fantasifulla smeknamn folk behäftades med. Jag tror inte det är lika vanligt nu längre, men då kunde man springa på individer som lystrade till namn som: Krösamaja, Jonny Brakskit (nej, inte truckföraren), Kaparn, Potatishandlarn, Lasse Nyfödd, Skunken, Muppen, Göran med örat, Krille Pryo, Gyttjetramparn, Saftblandarn, Muntergöken, Hunden, Föda, Buddha, Bosse Solvalla, Den Lille Rödhårige Fan, Måsen, Snusen, Skräntärnan, Pastorn, Skepparn, Ball-Axel (vars son när han började på företaget ärvde faderns prefix och följaktligen fick heta Ball-Anders), Snorkråkan, Kåt-Åke, Rudis, Den Dimhöljda Gorillan Berg (ordlek med filmtiteln De Dimhöljda Bergens Gorillor) mm, mm.

Namnen kan ju förefalla föga smickrande, men faktum var att de i de flesta fall var accepterade av bärarna och dessutom visste man inte vad de hette egentligen. Min telefon kunde ringa och det var inte alls ovanligt att det lät ungefär så här; -Tjena Pricken, det är Gyttjetramparn! Har du Den Lille Rödhårige Fan där?

Själv kallades jag alltså Pricken, och historien bakom det namnet är både lång och tragisk ;). Jag sparar den till en annan gång...

Dagens limerick:

A Christian Scientist from Theale
Said, "Though I know that pain isn't real,
when I sit on a pin
and it punctures my skin
I dislike what I fancy I feel".


För övrigt anser jag att tanken på en värld utan dokusåpor klingar som musik i mina öron.

onsdag, april 29, 2009

Majbrasa necesse est...

Läser i Barometern idag att majbrasan kommer att lysa med sin frånvaro i länet imorgon. Minns faktiskt inte när det senast regnade, men när vinden pustade till i morse då vi gick in till jobbet fick vi förnimmelse av ökendoft (fråga mig inte hur en öken doftar, vi pratar känslor här).

Det blir intressant att se hur de olika arrangörerna nu angriper firandet istället. Odla Våreld? Kanske en majfontän istället, eller en tävling om vem som snabbast kan kompostera den nu överflödiga tändbråten (vinnaren får en rå korv, det lär ju också vara grillförbud).

Arrangörerna i Gölkärret i Kristineberg lär i alla fall inte märka av eldningsförbudet, eftersom de sin vana trogen smällt upp ett vulgärt tivoli på festplatsen. Ett tilltag jag om möjligt är ännu mer allergisk emot än björk.

Nåja, fortsättning följer…

tisdag, april 28, 2009

Titelmakarna måste gått på droger..

Jag fortsätter lite med filmspåret från igår, om ni ursäktar.

Ett annat roligt svenskt fenomen från 40-talet och fram t.o.m 80-talet var de svenska filmdistributörernas smaklösa ovana att döpa om de flesta utländska komedier till tämligen mediokra titlar. Varför vete tusan, men antagligen ansågs vi svenskar för bondska och tröga för att lockas av de engelska originaltitlarna eller raka översättningar av dessa.

Mel Brooks filmer fick alltid heta Det Våras För (-Sheriffen, -Frankenstein, -Stumfilmen, -Galningarna, -Världshistorien mm). I själva verket var det ju bara i hans första film (The Producers) som man kunde skönja någon som helst koppling till ”Det Våras”, då titeln på musikalen de båda huvudpersonerna sätter upp heter Springtime For Hitler, resterande namngivning är ju bara tecken på dålig fantasi och ett sätt att slå mynt av den första succén.

På samma sätt gavs Goldie Hawns alster alltid namnet Tjejen Som (-Visste För Mycket, -Gjorde Lumpen, -Föll Överbord, -Jobbade Skift...). Bedrövligt egentligen.

Under denna tidsperiod har vi förlänats odödliga titlar som:

Huuu! Så Hemskt (Bud Abbott, Lou Costello Meet Frankenstein)
Nu Blåser Vi Snuten (Smokey And The Bandit)
Rör Inte Våra Killar (Outrage At Glen Ridge)
Ös På Råskinn (The Great Scout & Cathouse Thursday)
Smockan I Luften (Watch Out, We're Mad)
Nu Fightas Vi Igen (Any Which Way You Can)
Utan Ett Plagg I Plugget (Zapped)



Oscarskandidat? Njaää..



Exemplen är många...

Fast det är klart, när jag nu tänker efter lite skulle det varit rätt kul om de svenska filmdistributörerna gått lika hårt fram med de mer seriösa filmerna.

Tänk vad spännande det varit om David Leans mästerverk Lawrence Of Arabia lanserats med titeln: Fullt Ös I Öknen! Eller Schindlers List som Dubbelspel i Polen. Batman Begins som Läderlappen Sätter Igång.



Vad sägs om Trolltyg I Tomteskogen? Visst ja, redan taget.. ;)



Om vår nationalklenod Ingmar Bergman varit amerikan, kanske Det Sjunde Inseglet lanserats som Blåsta Av Döden!

Hmm, kanske det är bättre att låta det vara, men nu dyker roliga idéer upp hela tiden;)

Det finns faktiskt ett land som var om möjligt ännu värre med egenmäktigt förvanskade titlar: Kina.

Nu släpptes ju inte vilka filmer som helst in på den tiden, men när en engelsk filmatisering av Hamlet lanserades visade kineserna prov på stilkänsla då de istället döpte om den till den betydligt klatschigare titeln; Prinsens Hämnd.

Kul ämne, detta (tycker jag själv)


Dagens Mondegreen:

Artist: Vem ni vill (Rudolph The Red Nosed Reindeer)

Ursprunglig text: ”All of the other reindeer used to laugh and call him names”

Mondegreen: ”Olive, the other reindeer, used to laugh and call him names”

Förutom Rudolph framträder nu i ljuset ytterligare en namngiven figur: Olive, den onda renen.


För övrigt anser jag att efter Valborg är det flip-flops som gäller, oavsett väderlek.

måndag, april 27, 2009

Dessa fantastiska filmer

Läste till min sorg i DN idag att regissören Ken Annakin avlidit. En barndomshjälte är borta.

I början av 80-talet införskaffade min statusgalne far ett styck videobandspelare av typ VHS. Vid den tiden var det mycket oklart vilken spelartyp som skulle bli standard, och i affären stod vi och valde mellan just VHS, Betamax och en typ jag tror hette Video-2000.

Att valet till slut föll på VHS berodde till stor del på att det på köpet till den apparaten ingick en film; Ken Annakins ”Dessa Fantastiska Män I Sina Flygande Maskiner”.

Dagen efter införskaffade han dessutom en ny TV, lyxigt utrustad med text-tv, märk väl.
Jag befann mig i pojkhimlen. Under det första kvartalet såg jag denna film (ca 2,5 timme lång) i snitt 3 gånger per dygn. Det har satt sina spår. Jag kan än idag mer eller mindre rabbla samtliga repliker ur denna komediklassiker. När jag inte tittade på filmen zappade jag istället runt på text-tvsidorna med ett närmast maniskt intresse.

Farsan uppmanade mig att ta med kompisar hem så att så många som möjligt kunde imponeras av den tekniska grannlåten i vardagsrummet. En mycket materialistisk man var han, min gamle farsgubbe.

Han hade ett företag tillsammans med sin bror, ett företag som då gick mycket bra. I takt med att intäkterna ökade blev min far mer och mer statusfixerad. Det hela gick bra ända till den dag han köpte en stor båt. Själva båtköpet gick väl, men när han sedan storvulet döpte den till Black Money tog det inte 2 veckor innan skattemyndigheterna hälsade på. Men det är en annan historia....

Nåväl, tillbaka till Annakin. I mitten på 60-talet var det mycket populärt med stora, grandiosa komedier, ofta med teman som stora tävlingar (The Great Race, Monte Carlo Or Bust och ovan nämnda film) eller galna skattjakter där alla kämpar mot alla (A Mad Mad Mad Mad World). Ett koppel med skådespelare återkom ständigt i dessa filmer: Tony Curtis (alltid hjälte, klädd i vitt), Jack Lemmon (åtminstone vid ett tillfälle skurk, klädd i nattsvart), Gert Fröbe (ur-stereotypen för en tysk militär) och den underbare Terry-Thomas, som med sin karakteristiska glugg mellan tänderna alltid fick personifiera den dryga och pompösa engelska överklassen.

Terry-Thomas, mästaren som gav tandgluggen och arrogansen ett ansikte



Den här typen av filmer görs inte längre (förutom kanske Rat Race, som kom för några år sedan), och de skulle antagligen inte göra sig på samma sätt idag. Men jag roas fortfarande furstligt av dem, vilket också gäller de franska komiska mästarna från denna tidsperiod, Jacques Tati och Louis de Funés.

Fan också, jag tror jag börjar bli gammal....


Jag har förstått att det finns anhängare av både Mondegreens och limerickar, så jag har beslutat mig (väloljad och kundanpassad som jag är) att varva dessa tungvrickerier med varandra.

Dagens limerick:

En ung cyklist från Söderslätt
tar sig fram på ett ovanligt sätt.
När han grenslar sin racer
han plågas av gaser,
så att cykeln far fram som en jet.


För övrigt anser jag att alla foppatofflor borde brännas på bål.

söndag, april 26, 2009

Vagina-dagen??

Idag fick jag reda på att det är vaginans dag. Inte riktigt samma sak som kanelbulle- eller semledagen, eller hur?

Tydligen har denna dag firats sedan 1998, men jag kan inte påminna mig att jag hört talas om den innan idag. Finns det en motsvarande penisdag på hösten, någon som vet?

Det känns som det går inflation i krystade ”specialdagar” nuförtiden. Lindberg skriver i sin utmärkta blogg om ytterligare en dag som gått mig förbi. Gissningsvis är vi bara månader ifrån att ha 365 öronmärkta firardagar för de mest suspekta objekt.

Så här skulle det kunna se ut:

11:e maj – SMS-dagen, instiftad av Telia, Tele2 och Telenor i ett unikt samarbete. Dagen går ut på att skicka så många meddelande som möjligt till släktingar utomlands till dubbel taxa, och förtjänsten går oavkortat till Kronprinsessans stundande smekmånadsresa till Säffle.

7:e augusti – Elmätardagen, skapad av Eon. Tanken är att alla i hela Sverige ska dra på allt elektriskt hemma för fullt i ett dygn. Syftet är att kalibrera upp de idag alltför snabbräknande sattygen till att räkna ännu fortare. I gengäld kan alla konsumenter anordna raveparty i elmätarens sken, lamporna lär blinka så snabbt att inga roliga svampar behövs för att bli knäpp.

"Nu grabbar startar vi med YMCA som uppvärmning och sen går vi över till Måns Zelmerlöf"


24:e oktober – Ange en fildelare-dagen, instiftad av Antipiratbyrån. Om du anger din fildelande granne denna dag har du chansen att vinna en trisslott. Har du då riktig tur får du skrapa i TV, har du otur får du en skrapa av grannen.

Det skulle faktiskt vara spännande att få se en heltäckande kalender med alla dessa oumbärliga dagar vi prackas på.

Jaja, fler kommer , det är jag säker på.

Har ni några förslag?


Dagens Mondegreen:

Artist: Steve Miller Band

Ursprunglig text: ”Big ol' jet airliner”

Mondegreen: ”Big old Jed left the light on”

Nu har gamle Jed glömt släcka lampan igen, är det någon som kan skjuta den fan?


För övrigt anser jag att det faktum att jag bakat en tigerkaka idag skadar min mansgris-image.

lördag, april 25, 2009

Kvinnligt Vulcan-utbrott

Jaha! Idag åkte jag ner ytterligare ett pinnhål på Moniques prioritetsstege. Hennes motorcykel har sett dagens ljus för första gången denna säsong, och som alltid är jag vid dessa tillfällen ungefär lika viktig för henne som väderleken i Falun är för en aborigin.



"Va fan säger du? Regnar det i Falun? Skit också!"

Det gullas med gasvajrar, pussas på tanklock och hånglas med oljefilter (öhh, kanske inte förresten). Det jag vill säga är att jag knappt existerar under det första dygnen hon återförenas med sin Kawasaki Vulcan.

Jag gör mina försök att nå igenom hennes i mina ögon osunda kärleksrus, men med uselt resultat. Jag prövade medvetet med att slå stortån i tröskeln på väg ut till henne medan hon putsade på den tvåhjulade djävulsmaskinen. Jag lyckades tyvärr bättre än jag tänkt mig (det gjorde rent helvetiskt ont), och hoppade runt henne på ett ben samtidigt som jag vrålade som bara en skadad Alfahanne kan. Hon lyfte inte ens blicken, utan sa bara; -Ojojoj. Fixar du lite kaffe och tar ut det till mig?

Eländiga fruntimmer! Jag linkade svärande in till köket och satte igång bryggaren. Min stortå tog antagligen avsked av mig, eftersom jag inte kan känna den längre. Till ingen nytta....

Efter fejandet startade hon fanstyget. Till saken hör att hon under kvällen monterat på ett par avgasrör som förstärker motorljudet till den grad att man kan drabbas av hjärtflimmer om man inte är beredd. Ljudet påminner lite om 3 låglandsgorillor som beväpnade med bandsåg attackerar en astmatisk elefant.

Varken jag eller katten var beredda denna gång. Själv domnade jag bort i några sekunder medan katten sköt iväg i Mach 2 in i huset, där hon gömde sig bakom några vedklabbar i öppna spisen och väste åt alla som gick förbi.


Här ser ni fanskapet, innan avgasbytet. Öhh, jag menar inte Monique....

Evelien och jag gav upp försöken att nå denna knutteamason och brassade istället aftonens måltid, vilket resulterade i en avocadopaj med räkor. När matoset nådde Moniques näsborrar bröts förtrollningen för denna gång och hon kom skuttande in för att äta.

Det hela var bedrövligt gott, och receptet finner ni här.

Efter maten satte jag mig en stund på baksidan för att få en stunds själslig vila ifrån dagens prövningar. Det gick sådär. Någon i grannhuset hade alla fönster på vid gavel och spelade Metallica för fulla muggar på stereon samtidigt som grannen under satt vid fönstret och misshandlade ett munspel. Jag har absolut inget emot Metallica, men kombinationen "Whiskey in the jar" på stereo och "Ta mig till havet" på munspel blev för mycket...

Imorgon ska vi åka en sväng på hojen, och eventuellt besöka en auktion. Jag ger mig fan på att Monique köper ett slagbord som jag ska balansera med bak på vägen hem;)


Dagens Mondegreen:

Artist: Deep Purple

Ursprunglig text: "Smoke on the water, a fire in the sky"

Mondegreen: "Slow walking Walter, the fire engine guy"

Visst hade det varit underbart om denna klassiska rockrökare istället handlat om passgångaren Walter, han som kör brandbilen?


För övrigt anser jag att om man ger sin kvinna blommor borde man slippa disken.

fredag, april 24, 2009

Beväpnad till näsan...

Barometern har skänkt oss ett nytt ord: Snorattack.
Månne en kandidat till Svenska Akademiens Ordlista (SAOL)?

Att bli nekad sina ciderflaskor på Systembolaget är ju inte roligt, förstås (sen att kunden inte hade pengar är ju onekligen en förklaring), men att därefter ta beslutet att tömma sitt näsinnehåll på expediten känns ju något drastiskt (och inte minst äckligt).

Vinner man knappast något Robin Hood-rykte med, eller hur? Fast å andra sidan, bättre med kroppsvätskor än knivar...

Tidningarna ger oss nya, fantasifulla och lösnummersäljande ord, helst innehållande ”chock”, ”attack” och ”kupp”.

Första gången jag minns att jag stötte på ett av dessa för rubriker konstruerade ord var nog då Aphrodite skulle uppträda för första gången på Melodifestivalen. Kvällen innan framträdandet skanderade löpsedlarna om ”nakenchock”. Det fångade förvisso mitt intresse. Jag tittade på programmet (beväpnad med popcorn) och satt med en mansgrisig förväntan på det syndigaste världen skådat sedan Josephine Baker fick den strålande idén att klä sig i bananer.

Ett riktigt flåsmotiv på tiden det begav sig


Det jag fick se var några högt skurna glittrande ålskinn till klänningar som hade ungefär samma upphetsningseffekt som en restskatt.

Sedan dess har vi blivit mediabombarderade med diverse bröstkupper, stjärtchocker (det har jag också varit med om och det inbegrep en toalett och en hård mage ) och för att inte tala om penisattacker.....

Vårt språk är på glid. Det kanske är som det ska, jag är ju trots allt inget annat än en trött gammal språkpolis som verkar i konstant motvind.

En annan märklig företeelse i det skrivna ordet som dyker upp mer och mer är missbruket av citattecken (”). Tecknen används som namnet antyder till att markera citerad text, eller för att ironisera över ett ord (t.ex Vad ”bra” att du lät dörren stå öppen, så att hunden kunde springa in över mitt nytorkade golv)

Döm om min förvåning då jag på en torgmarknad vid ett fruktstånd möttes av den hurtiga skylten: HÄR HITTAR DU ”FÄRSK” FRUKT.

Exakt vad fan menades med det? Till mig sa det bara att frukten var långt ifrån färsk och att jag borde söka upp något annat stånd om det var färskingar jag var intresserad av....


Dagens Mondegreen:

Artist: Queen

Ursprunglig text: ”Another one bites the dust”

Mondegreen: “Another one rides the bus”

Jaha, där åker en till med bussen....ganska vardaglig företeelse jämfört med att bita i gräset ;) Weird Al Yankovic fångade upp denna Mondegreen och gav ut den på skiva i sin tur. Freddie Mercury lär rotera i sin grav.


För övrigt anser jag att öl skall drickas ur kupa.

torsdag, april 23, 2009

Not the sharpest tool in the shed....

Jag tog en tur genom fabriken idag och vid en truckgång möttes jag av en handskriven lapp med en uppmaning till trafikanterna: ”SE UPP VID KORSNINGAR! DET KAN FINNAS DÖDA VINKLAR I ÖGONVRÅN!!” Min första tanke var att de stackars människor som drabbats borde gå till ögonläkaren och få de döda vinklarna bortskrapade ur ögonen, de måste irritera av bara attan;)

Monique i sin tur skulle hämta kaffe i automaten på morgonen (jag vet hur hon blir då hon inte får i sig java tillräckligt fort, nämligen en blandning mellan en spottkobra och ett skadskjutet vildsvin). Väl framme vid automaten fann hon en lapp med meddelandet: ”P.g.a myror finns endast svart kaffe och kaffe med mjölk.” Monique visste att just denna automat var frekvent besökt av de små liven, och nu hade tydligen kaffeentreprenörerna tagit sitt ansvar för myrornas hälsa och plockat bort socker och choklad ur sortimentet. En slags GI-kur för myror, helt enkelt!

Hon blev så konfunderad av denna hänsyn till de små kräken att hon nästan glömde ta sitt kaffe;)

Jag har jobbat i snart 22 år på det stora lastbilsföretaget (börjar på S och slutar på cania), och har upplevt oerhört mycket roligt under denna tid.

Just nu går det tungt för hela industrin, knappast en nyhet för någon. Det Scania dock gör under denna tid är mycket beundransvärt, man satsar på att låta personalen utbilda sig genom Komvux, högskoleprogram eller interna utbildningar istället för att varsla. Ingen vet hur länge vi kan göra så, men jag applåderar det så länge det varar.

Apropå Komvux så läste jag matte på kvällskurs under en termin för några år sedan, och den klassen bestod onekligen av en brokig skara. Alla hade olika skäl att vara där, en del behövde komplettera sin kompetens, andra var, liksom jag, där för att det var kul (jo, jag vet att jag inte har alla hästar i stallet).

En tjej läste där för att hon inte klarat kursen under sin gymnasietid, och det tog inte lång tid att konstatera varför; Konstant SMS:ande, konstant pratande under lärarens genomgång (vilket alltid resulterade i högljudda protester från hennes sida när hon ansåg att läraren inte gått igenom ett visst moment, vilket han alltid hade) samt ett genuint ointresse.

Hon berättade att hon suttit barnvakt åt en 2 veckor (!) gammal bebis, och problem hade uppstått. Barnet hade börjat skrika, och hon hade ingen aning om vad hon skulle ta sig till. Hennes egna ord;
-Hon skrek så jag blev förbannad till slut! Inget hjälpte typ! Jag prövade med både MTV och Disney Channel, men inte faan dög det!!

Jag visste inte om jag skulle skratta eller oja mig.....

Sedan berättade hon att hon även läste in religion, och att det inte gick så bra det heller.
-Jag gjorde provet om hinduism, och det var typ hur trist som helst! Jag menar, jag läste en fråga där, ”Vad kallas den heliga kon i Indien?” Jamen, det vet väl inte jag!! Jag skrev ”Rosa”, och då blev läraren typ skitförbannad!

Hon klarade inte matten denna gång heller.....


Dagens Mondegreen:

Artist: Van McCoy

Ursprunglig text: ”Do the Hustle”

Mondegreen: ”Tuna Hot Dog”

Ja, vad säger man? Handlar det om att dansa en cool disco-dans, eller är det en lovsång till den kulinariska höjdaren tonfisk-korv? Jag är inte säker längre....;)


För övrigt anser jag att helgens utlovade sommarvärme skall tas emot med öppna armar.

onsdag, april 22, 2009

Prövning på provning och vattenglädje

Idag var det dags för Monique att åka till bilprovningen med sin Mazda. Vi tog det kloka beslutet att ta med Ella dit, chansen fanns att hon skulle prata så mycket att bilprovaren kunde bli distraherad och missa eventuella fel.

Det hjälpte inte....


Ella funderar på hur hon ska tjusa kontrollanten på bästa sätt...



Visserligen gjorde hon sitt bästa och bombarderade kontrollanten (en mycket vänlig man vid namn Thomas) med frågor om ditt och datt, men då hon märkte att det inte gick att tränga igenom hans yrkesskicklighet tröttnade hon och satte sig istället i ett hörn och läste i ett exemplar av Svensk Golf (vilket såg ganska spännande ut eftersom hon höll den upp o ner). Då hon läst klart artikeln ”Hur du slår ner en boll i en bunker utan att se ut som en idiot” vaknade åter intresset för bilprovningen då bilen hissades upp.

Hon talade då om för alla som ville höra på att hon inte hade en aning om att en bil var så ful på undersidan. När jag tänkte på det hon sagt kunde jag inte annat än hålla med.

Han hittade slutligen en dålig spindelled och ett hål i bälgen till en drivknut. Jag kom att tänka på tandläkaren. Där får man bedövning för att känna så lite smärta som möjligt, det kanske vore idé att bedöva dem som ska till bilprovningen också. Lite Sobril i kaffet till kunden medan denne väntar, och sedan lite pengar till bussen hem när bilen förklarats köroduglig.



"Vad har du för musik i bilen? The Cult? Det blir ombesiktning!"



Efter domen for vi till en stor blomsteraffär för att döva bilprovarsmärtan med att skaffa nya växter för uteplantering. Vi hittade en hel del, bl.a en vacker liten Rhododendron för krukbruk (finns det ordet? om inte annat så gör det det nu). När vi skulle betala frågade Monique expediten om hur Rhododendronen skulle skötas. Hon svarade att den egentligen skulle planteras i äkta Rhododendron-jord. Jag frågade vad det var för skillnad på den jorden och vanlig plantjord.

Hon svarade då att vanlig jord är för luftig, Rhododendron behöver tät, och nästan leraktig jord, men att det bästa var att även skaffa lite torv så att jorden blev lite..... -Luftigare? Frågade Monique med ironiskt tonfall. -Ööh, jaa, blev svaret. -Tack, då tar vi alltså vanlig plantjord, så slipper vi blanda för att uppnå samma effekt.

Hon är kvick ibland, min Monique.

När vi så var hemma igen startade vi planteringsprojektet på vår lilla uteplats på baksidan. Utöver växterna passade vi på att rensa undan en del ogräs och mossa. Monique upptäckte en gammal avrinningskanal för regnvatten längs med huset (den var i princip helt igengrodd av mossa). Hon arbetade bort mossan ifrån den och ropade på mig att komma och titta. Jag tyckte den var vacker som en gammal romersk akvedukt, och jag sprang genast för att hämta två stora kannor med vatten för att pröva den. När jag hällde på vatten försvann omvärlden helt för mig.

Jag blev inom loppet av några sekunder både ingenjör och bäver på samma gång. Jag prövade att stoppa flödet med pinnar (det funkade fint), och tog sedan bort dem för att se förödelsens flod välla fram ur fördämningen. Det var hur roligt som helst och jag vet inte hur länge jag experimenterade med denna kanal, jag vet bara att Monique ropade in mig när barnen skulle läggas.....Va? tänkte jag, vart tog middagen vägen?

Monique bara skakade på huvudet. -Din middag är i mikron, och tack för hjälpen med planteringen. Att kalla hennes ord spydiga är en svår underdrift. Det dröp gift och luktade galla om dem.

Jag lommade skamset in i huset. Men jag hade haft en bra dag! Nu ska jag se om jag inte kan få Monique att tina upp lite igen;)


Dagens Mondegreen:

Artist: The Police (Every Breath You Take)

Ursprunglig text: ”And my poor heart aches”

Mondegreen: ”I'm a pool hall ace”


För er som alltid trott att Sting sjunger om sitt värkande hjärta, kan jag nu avslöja att han istället skryter om hur duktig han är på biljard....


För övrigt anser jag att det är lika svårt att komma ut ifrån Mediamarkt som det är att komma in på Netonnet.

tisdag, april 21, 2009

Grov i munnen, liten på jorden

Ella kom inspringande i eftermiddags ifrån gården, med gråten i halsen. Hon hade sparkat boll med grannpojken, och nu hade tydligen något hänt; -PAAPPAAA! ropade hon med darr på stämman. -VI SPELADE FOTBOLL OCH JAG STOD BARNVAKT (målvakt. Pappas anm.) OCH SEN SPARKADE HAN BOLLEN RAKT PÅ MIN MAAAGEEE!!

Jag utbytte blick med Monique, och vände mig till min lilla dotter och försökte vända trenden: -Jamen, då blev det väl inte mål i alla fall. Ella svarade mig då, med viss irritation: -NEEJ, MEN DET GJORDE LITE...GANSKA...SKITONT!

Förr skrev jag ner allt som barnen kläckte ur sig när de var mindre, men det glömdes bort med tiden. Vilket är synd, för visst har man fått höra både kloka och tokiga ord i sina dagar från de små.

Men vissa saker glömmer man aldrig. När min äldsta flicka Emelie var sisådär 4 år var hon en vårdag med sin mamma ute i trädgården och räfsade gräs. Då fick de plötsligt höra gökens hoande bortifrån skogen. Detta var första gången Emelie hört det ljudet, och hon frågade mamma vad det var för något. -Det är en gök, svarade hon. -Jahaaa, nickade Emelie eftertänksamt. De lyssnade på ljudet en stund till, ända tills det tystnade. Emelie stod länge och tittade bort mot skogen, men sedan ryckte hon på de små axlarna och konstaterade:
-Jaha, nu är han och gökar nån annanstans!

Och det insiktsfulla flickebarnet är numera en och en halv månad från att ta studenten......

En god vän till mig berättade om en händelse då han var ledare i kyrkans söndagsskola. Det var sista söndagen före jul, och de hade haft julklappsutdelning till alla barnen. När alla paket var öppnade samlades kartonger och papper ihop till en stor hög mitt på golvet. Barnen satt i en ring runt högen och pillade med sina presenter. En av ledarna kliade sig tankfullt på hakan och frågade högt; Men vad ska vi göra med allt detta papper?

Frågan var väl riktad till de andra vuxna, men ganska omedelbart reste sig en 6-årig pojke upp. Han gick med bestämda steg fram till högen och granskade den kritiskt uppifrån och ned. Så sparkade han till högen så papperet yrde och sa med barsk stämma; -Äh va fan, bränn upp skiten!

Det visade sig att pojken hade varit med sin pappa tidigare på hösten och krattat löv på tomten, och tagit intryck av faderns ord från det tillfället. Underbart!

Men det är inte bara barn som kommer med lustiga kommentarer. Jag måste till sist berätta om min före detta svåger (tyvärr inte längre i livet), som var ornitolog. Han studerade i Uppsala, och på ferierna jobbade han tillsammans med likasinnade på Ottenby fågelstation på södra Öland. Där ringmärkte de flyttfåglar, men de fick också jobba i informationsdisken i Långe Jan (stor fyr på samma plats).

En gång då svågern stod bakom informationsdisken (precis vid foten av stentrappan upp i fyren) kom en kille springande ner från trappan, vilt flåsande, och frågade;
-Du, det är en ganska gammal fyr, det här va?
-Ja, svarade svågern, den är från 1783.
Killen sken upp; Hahaa, jag förstod det eftersom det fanns så många fossil i trappstegen!

Den grabben kanske inte uppfann dynamiten precis, men han var nog väldigt nära när det small ;)

Långe Jan: En ståtlig fyr byggd av människor, eller har den evolverat fram på egen hand (med lampa och allt)? Välj själva...


Dagens Mondegreen:

Artist: ABBA

Ursprunglig text: ”Take a chance, take a chance, take-a, take-a, chance, chance”

Mondegreen: ”Jackie Chan, Jackie Chan, Jackie, Jackie, Chan, Chan”

Det visste ni inte, va? Björn och Benny är tydligen stora anhängare av buskis-kungfuns okrönte konung. Så begeistrade att de till och med sjunger om honom i en i övrigt kampsportsbefriad sång.


För övrigt anser jag att tandläkare ska ge fan i att ställa frågor om vad jag tycker om vädret när jag har käften full med apparatur.

måndag, april 20, 2009

Mopeden - en brudmagnet??

På vägen hem från jobbet idag skulle jag svänga av åt vänster i en rondell nere i hamnen. Kommen en bra bit i rondellen fick jag se två tonårsflickor på en EU-moppe kommande från höger (de skulle rakt fram). Flickan som körde tittade bara rakt fram utan att ta notis om att jag höll på att korsa deras väg. Jag tog inga chanser, så jag stannade ganska tvärt. Som jag misstänkte körde de bara på. Jag blev ganska irriterad och gjorde något man kanske inte ska, jag tutade till på dem när de var precis framför mig.

Båda två vred blixtsnabbt på huvudena mot mig (ungefär som synkroniserade konstsimmerskor) och skrek chockade. De visade därefter prov på stor vighet då de, fortfarande lika unisont, skickade ut sina ben åt sidorna i en perfekt split (undrar fortfarande vad det var för en skyddsmekanism som fick dem att utföra detta akrobatiska nummer), medan mopeden vinglade till några gånger och körde vidare.

Jag antar att jag blev kallad för allsköns fantasifulla saker av flickorna under de följande timmarna.

Här skulle jag kunna ondgöra mig över att våra barn definitivt inte är redo att framföra motorfordon vid 15 års ålder, men det gör jag inte.

Jag har nämligen varit ung själv (fastän Emelie inte tror på det, hon påstår att jag föddes gammal), och haft mina egna spännande erfarenheter med mopeder.

Mitt första mopedminne utspelade sig då jag var 7 år. Mina bröder (tvillingar, 10 år äldre och områdets skräck) hade varsin Puch Dakota. Drömmopeden. Jag var så avundsjuk på dem att jag kunde kräkas, och jag tjatade som en svulten uggleunge för att få åka med. Till slut föll de till föga för pipet, och jag blev lovad en tur på ett villkor: Inte ett ord till farsan, för då jävlar var det ute med mig. Jag lovade dyrt och heligt, men hade i lyckoruset knappt hört vad de sagt.

Puch Dakota: En blå dröm för Alfapojkar



Den ena brodern satte mig på styret, och sen bar det iväg så gruset sprutade! -Håll i dig, för nu ska jag leta upp varenda gupp jag kan hitta! Skrek brorsan i örat på mig. -Jaaaa, jaaaaa!!! skrek jag lyckligt tillbaka.

Och så blev det. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att kastas av under färden, men när vi slutligen stannade hade jag haft mitt 7-åriga livs allra bästa upplevelse.

Jag hoppade genast av och sprang på vingliga ben direkt in till farsan och berättade om hur roligt det varit att åka på styret på brorsans moped och att jag nästan ramlat av. Jag minns också att jag undrade varför farsan blev så röd i ansiktet. Mina bröder förstod ganska snabbt vad som hänt, och de drog i väg som två gaseller (på hjul) till farfars hus och gömde sig där i pannrummet över natten.

Påföljden? Jag kan väl säga så här, jag vågade inte ens forma ordet ”moped” i mitt huvud under de följande 8 åren...... ;)

När jag fyllde 15 var alla gamla synder preskriberade (tror jag) och jag fick en sprillans ny Puch Montana. Den höll i 2 månader. Om jag kommer ihåg rätt kom jag upp i respektabla 5 krascher med den (samtliga smällar föregicks av att jag försökt imponera på tjejer). Jag körde på farsans parkerade bil bakifrån (rätt på dragkroken, inte en skråma på bilen men desto fler på mopeden och mitt ego). En annan gång körde jag längs en garagelänga som låg i en backe, och mellan varje garageinfart fanns en lite rundad förhöjning där man kunde köra och få till snygga hopp med moppen. 3 tjejer stannade och såg på medan jag hoppade. Jag blev förstås stursk och satte fart.

Första guppet, perfekt! Andra guppet, möjligen ännu bättre. Vid tredje infarten var höjdskillnaden större och guppet hade ersatts av en halvmetershög betongvägg. Jag såg den inte (hade bara ögon för den kvinnliga fägringen på andra sidan vägen). Det tredje hoppet blev förmodligen det grannaste, problemet var att mopeden stod kvar medan jag ensam stod för flygturen. Jag blev utskrattad av flickorna och mentalt kölhalad av farsan.

Så jag tänker inte moralisera över våra förtappade ungdomar, som ni kanske förstår.


Dagens Mondegreen:

Artist: The Monkees

Ursprunglig text: ”Then I saw her face, now I'm a believer”

Mondegreen: ”Then I saw her face, now I'm gonna leave her”

Istället för att sångaren blir en sann ”troende” vid första åsynen av kvinnan, låter han oss nu irriterat förstå att han sett hennes ansikte och nu ämnar dra iväg så fort som möjligt...


För övrigt anser jag att denna förbannade finanskris börjar tära på själen.

söndag, april 19, 2009

Det som göms i snö kommer upp i min skyffel

Städdag på gården med grannarna stod på programmet denna morgon. Fulla av iver och arbetslust var vi kanske inte, Monique och jag, då vi hasade oss ut i solljuset (med bihängande nordpolsvind) för att påbörja göromålen.

Det finns 6 lägenheter i huset, med både fram- och bakgård. En gång på våren samlas vi för att städa bort sommarens och höstens spår av synd och förfall. En uppgift som kräver engagerad personal, och som ger blåsor på händer och själ.

Sjömannen längst upp hade påpassligt innan städdagen mönstrat på en båt i ett antal månader (smart kille). Några av de andra hade bokat in annat, så vi var till slut representanter från 3 hem på gården.

Jag gav mig genast i kast med att hacka bort ogräs från murkanten på tomtens utsida. Det genererade en satans massa skräp, och efter en stund kom Monique med skyffel och samlade upp de gigantiska högar jag lämnade efter mig. Givetvis hittade hon pengar i skyffeln, 2 gånger, då tröttnade jag och ville byta uppgift med henne. När hon gav sig på mitt arbete hittade hon pengar igen, medan jag i min tur hittade en använd kondom, och konfronterades med ett stort antal målsökande pissmyror.

Jag muttrade, men Monique tyckte jag skulle vara glad över fyndet eftersom det betydde att ungdomar fortfarande är ansvarsfulla och praktiserar safe sex. Oh, vad glad jag var....

Vi lekte en stund med tanken att plantera ut lite fler mynt i högarna för att kunna locka ut de ljusskygga barnen (som lagom till dagen oförklarligt drabbats av halsont, fläcktyfus och skörbjugg). Det enda som de lystrade till var ordet korv. I pausen stod grillen på och barnen kom blinkande ut ur sina hålor för att söka näring. Vi trodde att de skulle göra oss sällskap därute i solen, men de rafsade åt sig det nödvändiga och sprang in i den mörka tryggheten igen. Mitt fadershjärta svällde över av stolthet för samhörigheten de visade ;)






Estetik på hög nivå: en Alfahanne och en grill;)


Nu gav vi oss på att rensa ogräs nära rabatterna. Som tur var hade vi med den granne som närmast kan kategoriseras som en avkomma i rakt nedstigande led från Carl von Linné. Med ett öga på sitt eget arbete hade hon dessutom full koll på oss så vi inte satte hackan i något unikt exemplar av snytfibbla eller dylikt. Det som för mig såg ut som ett sorgligt exemplar av grästuva kunde vara en botanisk raritet som jag skulle ge fan i.

Medan vi arbetade tog Evelien med sig laptopen och högtalare ut i trädgården och spelade musik för att trälarna skulle hållas vid gott mod.






Filten användes för att kunna se laptopdisplayen. Själv fick jag ett svårt retrointryck av att det satt en fotograf där med mycket gammal utrustning, medan Ella trodde det var ett spöke...



Med ömmande ryggar och med 14 dammlager över hela kroppen gick vi nöjda in igen för att avsluta dagen med en middag och dusch. Vi har anledning att vara nöjda, trädgården skiner (typ).



Dagens Mondegreen:

Artist: The Rascals

Ursprunglig text: ”You and me endlessly”

Mondegreen: ”You and me and Leslie”

Man kan ju förstå att den stackars flickan sången tillägnas blir förvirrad, då hon i vers efter vers bedyras sångarens monogama och eviga kärlek, men i refrängen får reda på att även någon okänd skummis vid namn Leslie ska vara med på ett hörn.....



För övrigt anser jag att prästkragen jag dödade idag faktiskt såg ut som ogräs!

lördag, april 18, 2009

Att köpa mer än sälja, är det en fin affärsidé?

Jag ska inte lämna er helt i sticket, jag tänker ge er dagens Mondegreen, men i övrigt får ni ge er till tåls till imorgon. Jag är helt slut efter dagens loppis, som (hör och häpna) inte gjorde oss rika som troll. Monique har någonstans missförstått tanken med att sälja, eftersom hon redan innan loppisen öppnade hade handlat av andra försäljare för flera hundra på krita.

Jag blir trött. Visst, inga dåliga saker som inhandlats, men ändå!!

Ikväll vill barnen och Monique ha sin Alfahannes uppmärksamhet de timmar som är kvar på dygnet, på återseende!


Dagens Mondegreen:

Artist: The Beatles

Ursprunglig text: "Lady Madonna, children at your feet"

Mondegreen: "Knee-deep in doughnuts, children at your feet"

Det blir ju onekligen mycket mer trovärdigt att barnen skulle flockas kring en om man stod upp till knäna i munkar:)


För övrigt anser jag att det är otacksamt att laga mat för barn som varit på kalas.

fredag, april 17, 2009

Imorgon blir vi rika!

Fredag afton, och alla minigrisarna på plats igen.

Med andra ord är oordningen återställd;)



...och här är minigrisarnas pappa;)



Imorgon lördag ska Monique och jag återigen stå på loppis, och det lär bli lika livat som sist (se tidigare inlägg). Bilen skulle packas med allsköns säljbart bråte, men jag ville inte bli beskylld av Monique för att ha tagit med dynga, så därför tvingade jag med henne upp till vinden där hon fick peka på vilka kartonger som skulle med. Monique tyckte det var larvigt, men jag vet annars hur det kommer att låta när hon packar upp grejorna imorgon.

Självbevarelsedrifter är starka saker.

Sara har lovat att ta hand om Ella medan vi är borta. Lovat och lovat förresten, jag fick köpslå med henne i en halvtimme innan hon motvilligt gick med på det. Jag kom ganska billigt undan tycker jag (hon blev lovad 5 biobesök, att få läsa tidningen först i 3 veckor, samt att hon får sitta vid datorn 3 gånger längre än alla andra i en månad). Det hon inte vet är att jag ska välja filmerna hon ska gå på (tänk Ingmar Bergman-festival), tidningen hon ska få läsa är Bauhaus-reklambladet och att jag drar ut nätverkssladden då hon ska sitta vid datorn.

Så kan det gå när man inte bara tackar ja från början och tar det som en ära att få se efter sin lillasyster.

Nåväl, jag återkommer imorgon med ytterligare en loppisrapport.


Dagens Mondegreen:

Artist: Iron Butterfly

Ursprunglig text: ”In the garden of Eden”

Mondegreen: ”In-a-gadda-da-vida”

Denna stora hångelhit från 60-talsgruppen med det oerhört tuffa namnet, torde vara en av få låtar där faktiskt Mondegreenen ersatte den ursprungliga texten (och titeln). Sångaren skrev sången en kväll, och tog sig sedan en rejäl blecka tillsammans med de andra i bandet. Rejält på kanelen ringde de då upp sin producent och ville spela upp den för honom. Producenten kom dit och när det var dags att spela kunde han inte höra vad sångaren sjöng. Ingen annan heller. När han påtalade detta för sångaren blev denne förbannad och sluddrade, ”Du hör väl att den heter Inagaddadavida!!”
I nyktert tillstånd tyckte allihop att det var så roligt att de ändrade texten till ”fylle-exemplet”.
En klassiker!



http://





För övrigt anser jag att tjejer ska ha längre hår än killar.

torsdag, april 16, 2009

Man blir stärkt av The Who....

Jag gillar armbandsur.

Eftersom vi män är starkt begränsade jämfört med kvinnor angående kroppsliga utsmyckningar, har jag gått in ganska hårt för de få ting vi faktiskt kan använda (och då räknar jag inte in tatueringar och piercingar, som jag anser är till för en generation under min). Klockor, halsband, armband, ringar och T-shirts.

Klockmanin startade kort efter att jag träffat Monique (jag vill minnas att hon hintade mig om att mitt dåvarande armbandsur hörde hemma i soptunnans nedre regioner, klassificerad strax under möglig pasta....hon är väldigt subtil, min Monique).

Så vid vår första gemensamma resa till Nederländerna väckte hon mitt intresse genom att slussa mig runt bland de otaliga klockaffärerna i hennes hemstad Leeuwarden. Vi gick slutligen in i en fashionabel affär där föreståndaren genast tog sig an mig (på ett misstänkt närgående sätt) och prövade det ena fantasieggande exemplaret efter det andra på mig. Till sist fastnade jag för en gräsligt dyr klocka, och affärsinnehavaren kråmade sig mer än jag då tingesten beundrades i spegeln. Jag betalade och Monique drog mig svartsjukt ur butiken innan mannen hann ge mig sitt telefonnummer. Märklig upplevelse, men jag bestämde mig för att bli smickrad trots allt ;)

Nu är jag hopplöst fast i klockträsket, och kan inte ha en klocka längre än 3 månader innan abstinensen sedan ett nyinköp sätter in med frossa, tandagnissel och svordomar. Därför är de årliga besöken i Nederländerna mycket välkomna, eftersom de resulterar i några nya köp varje gång.

I somras firade vi semester på Vlieland, en liten ö utanför den nederländska kusten i Nordsjön. Lagom till resan hade vi införskaffat ny garderob, vilket i mitt fall innebar 5 nya t-shirts. En av kvällarna gick vi till den populäraste puben för att roa oss, och där ståtade de med inte mindre än 30 sorters belgiskt öl (världens bästa ölmakarland). Nu hör det till saken att jag har en hel del vallon-blod i mig (alltså belgare), ett faktum som renderat mig en hel del putslustiga kommentarer från Monique och hennes släktingar. Belgare är nämligen för nederländare vad norrmän är för oss svenskar. Det skämtas alltid vilt om mitt i deras ögon svaga genetiska arv.



Vy från strandpuben på Vlieland under vår första kväll där. Härligt, inte sant?



Nåväl, på puben fick jag mitt lystmäte gällande förfäderneslandets gyllene maltbrygder (Chimay, Leffe och Kwak), och med min nya tröja med The Who på mådde jag som en belgisk prins (eller som en svensk fyllapa, välj själva).

I rummet intill fanns ett biljardbord och cigarettröken låg som en Londondimma runt spelarna, ett gäng råbarkade grabbar som antagligen fötts upp på mäsk och taggtråd. Det fanns många andra som kantade bordet och som gärna ville spela, men råskinnen släppte inte in någon utöver deras egen interna dummerjönsklubb. Jag sade till Monique att det skulle vara kul att spela lite. Hon tittade bort mot dem, funderade och reste sig.

Jag såg henne släntra bort till busen som verkade vara ledaren och viska något i örat på honom. Han vände sitt ärrade ansikte mot mig......och log ett elakt grin som kunde fått Jean-Claude Van Damme att suga på tummen. Själv var jag för upptagen med att prova nästa öl för att reflektera över det hela.

Monique kom tillbaka och berättade att vi skulle spela mot dem genast. Jag undrade hur hon lyckats med det, när ingen annan tilläts komma nära vargflocken.
-Jag sa att du är belgare, viskade hon och blinkade.
I min ölkontaminerade hjärna svällde jag av stolthet (knappast av intelligens) och pussade henne. -Klok flicka! hojtade jag och blinkade tillbaka med båda ögonen..

Vi gick fram till bordet, och ledaren erbjöd oss att börja. Jag tog en kö, medan gänget började skoja med mig om belgarnas alla möjliga tillkortakommanden. Eftersom jag var stärkt av några 10%-iga Chimay sedan tidigare gick jag fram till ledaren (som var 2 huvuden högre än mig och enbart verkade bestå av biceps), visade min The Who-tröja och sjöng högt ledmotivet ur CSI.
-Whooooo are you, who who, who who!



Några fina pojkar att luta sig emot när man är stärkt under västen....



Han tittade på mig som om jag vore en sork som visade rumpan för en berguv.

Jag gick fram till bordet och slog till. 5 bollar gick i.

Sen bara fortsatte det. Monique och jag spelade fullkomligt ut dem. Efter en stund gick jag till baren för att fylla på med en Kwak medan spelet fortgick. Det tog en stund, och när jag kom tillbaka viskade Monique att några vänner till de spelande plockat upp några bollar som hon och jag slagit i. Allt för att hjälpa de andra. Jag sa att det gör inget och spelade ner alla de återstående bollarna.

Jag är inte dålig på biljard, men så här har jag aldrig lyckats tidigare. Rena uppvisningen.

Busgänget var inte glada alls, och det var antagligen tur för oss att Moniques brorson (2 meter lång och jobbar som utkastare) dök upp för att ledsaga oss tillbaka till semesterstugan.

Dagen efter fick jag stora skälvan av min kaxighet.....

Dock hade jag imponerat på min kvinna, och det är ju inte så illa, eller hur?


Dagens Mondegreen:

Artist: Creedence Clearwater Revival

Ursprunglig text: ”There's a bad moon on the rise”

Mondegreen: ”There's a bathroom on the right”

CCR sjunger om kommande dåliga tider, men har nu plötsligt kommit på lösningen genom att ledsaga mig till badrummet. Är det så att sången handlar om dålig mage?


För övrigt anser jag att en nästrimmer bara gör buskaget tätare.

onsdag, april 15, 2009

Engelskan, ett svårtyglat språk

Monique berättade för mig idag att hon passerat en kollega medan denne pratade engelska i telefonen med en entreprenör.
-Yes, I'll be happy to give you a tour in the fabric! hörde Monique kollegan haspla ur sig. En guidad tur i tyget låter onekligen mer spännande och sensuellt än en tur i fabriken.

Vi svenskar är väl generellt ganska duktiga på det engelska språket, en hel del tack vare att vi sluppit otyget med dubbad TV (som Tyskland). Men ibland slinter både tunga och hjärna, och påfallande ofta vid helt fel tillfälle.

Se mitt tidigare inlägg om min egen grandiosa fadäs en gång i tiden, och då ska ni veta att jag ÄR duktig på engelska.

Hmmm, när jag tänker efter på saken minns jag att jag i Brighton beställde senap till vaniljglassen (custard och mustard är ju ändå ganska lika). Okej, jag är tämligen duktig på engelska då;)

Under min gymnasietid hade jag en engelskalärare som var sensationellt dålig på det språk han var satt att lära ut. Under en period hade vi en amerikansk utbytesstudent i klassen (hon hette Nicki, om jag inte minns fel), och på en lektion fick läraren för sig att ta upp vilka ord svenskan lånat ut till engelskan (han var vindögd av upphetsning inför detta spännande ämne). Självklart blev stackars Nicki utsatt för hans uppvisning i dialektal misshandel:

-Do you know which 3 words we have given to you, Nicki? Hans uttal (någonstans mellan Don Corleone i Gudfadern och Åsa-Nisse) i kombination med ett frenetiskt armviftande fick honom att likna en vingklippt gam med hängslen och solsting. Den arma flickan skakade på huvudet och såg hjälplöst mot oss andra efter hjälp. Jag kunde inte hjälpa henne, eftersom jag redan höll på att bygga upp en skrattkramp av monumental storlek.

-Well, I'll tell you! vrålade han glatt. -Ombudsman, sloyd and smorgasbord!!!
Flickan såg skräckslaget på honom, men hann inte svara innan han fortsatte;
-Nicki, do you know what a smorgasbord is??
-No, pep hon.
-IT'S A TABLE FULL OF SMORGASSES!!!

Nu kunde jag inte hålla mig längre, jag skrattade så jag höll på att ramla ur min stol, och många av de andra gjorde snart detsamma. Läraren blev mycket förolämpad, och visade ut mig och några till för resten av lektionen.

Tveksamt om amerikanskan fick något matnyttigt med sig hem till Texas, men jag fick något att minnas i alla fall.

Det är sällan man hör så dåliga exempel nuförtiden (och förhoppningsvis aldrig i skolan), men det förekommer fortfarande tokigheter här och var.

Översättningar i TV, till exempel. Den här pärlan såg jag för ett antal år sedan i Fresh Prince i Bel Air:
Två personer samtalar, och den ena skall resa iväg. Han säger:
-Gotta go, there's a 747 with my name on it.
Översättaren hängde inte riktigt med:
-Måste ge mig iväg, mitt plan går kl. 7:47.

Avigsidan är en outtömlig källa för dessa företeelser, besök dem gärna och förundras!

Ordet tupp har ställt till det många gånger, jag drar mig åter till minnes några verkliga händelser jag läst på Avigsidan:

Ett engelskt par frågar en förbipasserande man i Göteborg om vägen till Good Morning Hotel (som åtminstone på den tiden hade en tupp i loggan).
Killen är hjälpsam, och svarar: -You just follow this road to the end, and then you go to the right for about 500 meters. There it is.You can't miss it, there's a big cock on the roof!

Huruvida de följde hans anvisningar eller drämde till honom med ett paraply framgår inte...

En tupp till:
En tjej pratar i telefon med någon på engelska. Plötsligt börjar hon harkla och hosta å det grövsta. Efter en liten stund hämtar hon sig och säger till personen i den andra änden:
-I'm sorry about that, I had a cock in my throat.

Man får hoppas att det inte var hennes pojkvän i luren ;)

Eller varför inte nämna Electrolux storslagna reklamsatsning för dammsugare i USA (jag tror det var på 40-talet). I de stora tidningarna kunde man läsa följande slagkraftiga slogan:
”Nothing sucks like Electrolux!”
Roligt? Ja!
Säljande? Njaaa....

Men idag är det så roligt att de använder det igen!



Jag kommer på hur många exempel som helst, men kan inte ta dem alla nu. Fortsättning följer.....

Språk är i vilket fall som helst inte bara en källa till kunskap, det är också en källa till skratt:)


Dagens Mondegreen:

Artist: Bob Dylan (Blowin' In The Wind)

Ursprunglig text: ”The answer my friend, is blowin' in the wind”

Mondegreen: ”The ants are my friends, they're blowin' in the wind”

Jag tror gamle Bob gör bäst att skaffa andra vänner, för precis när han lärt känna myrorna blåser de iväg....


För övrigt anser jag att Douglas Adams var en hiskligt rolig författare.

tisdag, april 14, 2009

BMW och märkeskalsonger = hög status?

Idag satt jag och Monique under eftermiddagen på hennes balkong och njöt av solen och en kopp te, då en BMW kom farande och parkerade några meter ifrån oss. Föraren (en yngling) sprang ur bilen och förbi oss mot en annan trappuppgång, förmodligen till sina föräldrar.

Kvar i bilen satt ytterligare 3 ungdomar, 2 pojkar och en tjej. Efter en stunds väntande gick tjejen ur bilen, ställde sig lutande mot den och pillade med en mobiltelefon. Ytterligare en stund senare klev en kraftig pojke ur bilen och böjde sig fram mot flickan. Jag trodde i min enfald att han tänkte starta ett hederligt, gammaldags hångel men istället puttade han henne åt sidan och synade lacken vid ena dörren.

I denna ställning blottade han inte bara sina nerhasade byxor och sina märkeskalsonger, utan också en springa, stor nog att facka in en LP-skiva i (en skiva jag gärna skulle förpassa till en sådan förvaring är farsans Greatest Hawaii Hits med Yngve Stoor).

Något av det jävligaste som kommit ur en skivpress

Med risk för att låta som en gammal stöt igen, var i helvete kommer detta jävla mode att hasa ner brallorna till knävecket ifrån? Det spelar ingen roll om det står Björn Borg, Calvin Klein eller Mammas Lilla Gosegris på kallingarna, det är lik förbannat helvetiskt fult och dessutom löjeväckande!

Den kalsongexponerande pojken bannade nu tjejen för att hon haft fräckheten att luta sig mot Bilen. Hon himlade med ögonen och åsåg killens frenetiska försök att återskapa den gudomliga lacken på den fläck hon besudlat. Han gnodde med sån frenesi att byxorna (ihop med kalsongerna) höll på att halka ner till anklarna (om det hade skett hade jag kunnat kasta in hela skivsamlingen). Dock slutade han gnugga i rättan tid, och tog ett steg tillbaka för att betrakta sitt verk. Han verkade synbart nöjd tills han såg att flickan nu lutade sig på en annan del av Bilen istället.

Han råmade till och puttade henne återigen både till höger och vänster för att se vilken skada hon åstadkommit. Hon märkte knappt hans omilda behandling, eftersom mobilen upptog all hennes uppmärksamhet, och ställde sig lugnt mot samma del av Bilen som hon gjort först.

Nu var måttet rågat för den prövade underklädesmodellen, som med upprepade knuffar och grymtningar beordrade den vanvördiga flickan att sätta sig i Bilen, för nu skulle han starta den.

Föraren hade fortfarande inte kommit tillbaka (han blev antagligen tvungen att göra sina läxor), och pojken med hänget startade bilen. Han varvade motorn.....och varvade......och varvade. Sedan stängde han av.

Inget hände på flera minuter, men sedan kom kalsongpojken (låter som en gammal superhjälte från 70-talet) ut igen och gick 7 varv runt Bilen. Jag undrade i mitt stilla sinne om han lekte centrifug, medan flickan och den andra pojken (som inte satt sin fot utanför Bilen) vred sina huvuden på ett sätt som annars bara ugglor förmår för att följa hans ringdans. Så stannade han, satte sig i bilen och gestikulerade vilt till de andra två.

2 minuter senare klev tjejen ut med en kökshandduk i handen. Hon började uttråkat torka runtom hela Bilen, medan pojkarna såg ut som de somnat.

När hon precis var färdig kom plötsligt den ursprunglige föraren tillbaka och sprang även han ett antal varv runt fordonet (man skulle kunna tro att lacken blev matt av vinddraget). Hans häng var ännu större, konstaterade jag sorgset för mig själv.

Ännu en gång fick den stackars flickan en avskrapning gällande hur dåligt hon putsat (dessutom spottade han mellan var tredje ord, vilket för Monique antydde att han förmodligen härstammade från en lama). Tjejen torkade oengagerat på de platser han salivskvättande pekade mot, och plötsligt fick han nog varvid båda satte sig i Bilen. Han startade, och varvade......och varvade....och varvade.

Slutligen vevade han ner rutan, skickade ut sin armbåge, satte igång stereon (Smurfhits 7, tror jag det var) och gasade iväg.

Där satt Monique och jag kvar i våra tankar.....vi kände oss gamla, förlegna.....och väldigt nöjda med det!

Nu så, gott folk, tar jag det enväldiga beslutet att byta ut dagens limerick mot dagens Mondegreen, precis som jag hotade med igår.
Varsågoda!

Dagens Mondegreen:

Artist: Okänd (återigen en gammal hymn)

Ursprunglig text: ”Gladly the cross I'd bear”

Mondegreen: ”Gladly, the cross eyed bear”

Sången ska ju egentligen handla om viljan att uppoffra sig, att man gladeligen bär korset för Herren. Men något hände på vägen, och istället sjunger man en glad trudelutt om en vindögd björn vid namn Gladly!

För övrigt anser jag att i skolan ska lärarna bestämma, inte eleverna.

måndag, april 13, 2009

Ursäkta mig medan jag kysser den här killen....

Igår såg vi för första gången programmet Singing Bee på 3:an. Kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad, eller underhållen heller för den delen. Verkade mer som en kul partygrej än något att visa upp för svenska folket.

Men när eftertexterna rullat färdigt visade de ett klipp med programledaren (kommer inte ihåg hennes namn), där hon hos sminkösen satt med lurar i öronen och sjöng med till Creedence Clearwater Revivals underbara låt ”Have You Ever Seen The Rain”. När hon kom till titeln sjöng hon istället; Have You Ever Seen Lorraine”, varvid sminkösen rättade henne.

Fenomenet med felhörda låttexter har ett namn: Mondegreens.

Mondegreens är något av det roligaste jag vet. Jag har skrattat mig magsjuk många gånger när jag läst felhörda texter på nätet. Vi har alla sjungit fel strof en eller flera gånger i våra liv, och det roliga är hur fel det kan bli jämfört med hur textförfattaren menade.

Själva begreppet Mondegreen myntades av författaren Sylvia Wright, som själv hört och tolkat en sångtext fel ända sedan hon var liten, och först i vuxen ålder fick hon insikt. Sången i fråga var den gamla skotska balladen ”The Bonny Earl Of Murray” och den riktiga textstrofen gick så här;

Ye Highlands and Ye Lowlands
Oh where have You been?
They slain the Earl of Murray,
and laid him on the green.

Sylvia hade i alla tider trott att man sjöng så här;

Ye Highlands and Ye Lowlands
Oh where have You been?
They slain the Earl of Murray,
and Lady Mondegreen.

I flera år hade hon alltså tyckt synd om den stackars ladyn som mördades tillsammans med Earlen, när de egentligen nöjde sig med att hacka ihjäl Earlen och lägga honom i gräset.

Därav namnet Mondegreen. Googla det gärna, det finns massor med sajter som samlar in folks ibland helt hysteriskt roliga ”tolkningar” av texterna.
Singing Bee-exemplet ovan är mycket känt i dessa sammanhang. Här kommer några av mina egna favoriter.

Artist: Bachman Turner Overdrive

Ursprunglig text: ”Takin' care of business”

Mondegreen: ”Baking carrot biscuits”

De sjunger om att ha ett bra liv, att inte behöva arbeta med Svensson-jobb och att slappa hela dagarna. Feltolkningen ställer allt detta på ända: Nu jobbar de plötsligt hårt med att baka morotskex hela dagarna!


Artist: Paul Young

Ursprunglig text: ”Everytime You go away, You take a piece of me with You”

Mondegreen: ”Everytime You go away, You take a piece of meat with You”

Stackars Paul Young! Istället för att sjunga om hjärtslitande avsked från sin älskade, konstaterar han nu istället irriterat att någon eländig kvinna stjäl ur hans frysbox...


Artist: The Beatles

Ursprunglig text: ”She's got a ticket to ride”

Mondegreen: ”She's got a tic in her eye”

Jag som alltid trott att hon hade en biljett, klar att åka iväg. Nu framgår det istället att hon har ryckningar i ena ögat......”and she don't care” ;)


Artist: Jimi Hendrix (Purple Haze)

Ursprunglig text: ”'Scuse me while I kiss the sky”

Mondegreen: ”'Scuse me while I kiss this guy”

När Jimi själv fick höra hur många som tolkade texten på detta sätt, tyckte han det var så roligt att han själv sjöng Mondegreenen på sina konserter.




Artist: Okänd (gammal engelsk hymn)

Ursprunglig text: ”Lead on, Oh King Eternal”

Mondegreen: ”Lead on, Oh Kinky Turtle”

Här kan man ana en ny sekt. Tidigare var man beredd att följa Herren själv, men uppenbarligen har man ändrat sig och nu satt sin tilltro till en pervers reptil....

Det här med Mondegreens har jag så roligt åt att jag knappt kan skriva längre....
Jag kanske skulle byta ut dagens limerick mot Dagens Mondegreen istället. Vad tycker ni?

Har ni några alldeles egna Mondegreens? Skriv gärna i kommentaren, jag älskar sådana!

Dagens limerick:

There once was an old man of Esser,
Whose knowledge grew lesser and lesser,
It at last grew so small
He knew nothing at all
And now he's a college professor.


För övrigt anser jag att påsken passerat bedrövligt fort.

söndag, april 12, 2009

Fångar i dimman!

Lützen, den 6:e november 1632.

Dimman var så tät att Gustaf II Adolf kom ifrån sina egna trupper av misstag och befann sig helt plötsligt omringad av Albrecht von Wallensteins knektar, och mötte där sitt öde...

Oskarshamn, den 12:e april 2009.

Dimman var så tät att när jag på morgonen sprang ut med soporna kunde jag inte se mitt hus då jag vände tillbaka, och plötsligt befann jag mig omringad av 3 katter. Jag slapp emellertid möta mitt öde denna gång, jag såg bara till att soptunnelocket var ordentligt stängt så att de 3 intressenterna inte skulle ge sig på en räd i matresterna.

Jag kan inte riktigt minnas senast vi hade en sådan infernalisk dimma. Vid ett tillfälle på förmiddagen stod jag med näsan tryckt mot fönstret och kikade ut för att kunna avgöra om det börjat lätta eller inte. Plötsligt uppenbarade sig från ingenstans grannpojkens ansikte någon centimeter från mitt, och han stirrade på mig utifrån med vild blick. Både han och jag skrek till. Äkta skräckfilmskänsla minsann (och jag som inte klarar av sånt).








På eftermiddagen stod Monique och jag inte ut längre, vi bestämde att ta en tur i bilen.

Vi körde kanske 500 meter så började dimsjoket lätta betydligt. Solen kom i dagern, och livet började så sakteliga åter kännas som en glad operett.

Glada Änkan (eller var det Ankan, jag minns inte...)




Vi åkte runt lite och valde medvetet att passera öppna landskap (som en slags kompensation i efterhand för vår påtvingade närsynthet i dimman).

En halvtimme senare vände vi så hemåt, och där väntade oss en bedrövlig syn. Eller rättare sagt, en bedrövlig icke-syn.

Dimhelvetet låg fortfarande kvar, enbart i vårt kvarter och ta mig fan ingen annanstans! Hur trist och skumt som helst. Jag sade till Monique att det kändes som vårt hem var skådeplats för en episod av "Lost". Hon tyckte det passade mig bra. Vad hon nu menade med det?

Vi gick missmodiga in och började håglöst laga mat.

Märkvärdigt hur vädret påverkar ens sinne, eller hur?


Dagens limerick:

Archimedes, the well known truth-seeker,
j
umping out of his bath, cried "Eureka!"
He ran half a mile,
w
earing only a smile,
a
nd became the very first streaker.


För övrigt anser jag att en Cohiba Esplendido i sällskap med en Grönstedts XO och en brasa är en svårslagen njutning.

lördag, april 11, 2009

Problemet med röda nyanser på hud och plåt

Det härliga vädret bara fortsätter. Monique har skaffat sig en snygg solbränna. Det hade jag också en stund, men jag stannade förstås för länge i brassestolen och min kulör på huvudet ligger på färgskalan någonstans mellan kokt kräfta och chockrosa. En extra finess i sammanhanget är att jag är tämligen orakad, och tar jag nu bort skägg och mustasch är den delen porslinsvit. Monique föreslog att jag skulle åka till Gränna och erbjuda mina tjänster som vandrande reklam för polkagrisar.

Hon är så skojig, min Monique! Om solen är framme även imorgon ska jag smörja in henne med frityrolja istället för solkräm.


Frityrolja. Solskyddsfaktor: -33



Idag fick vi en uppenbarelse på parkeringen. Vi kunde inte längre avgöra vilka färger våra bilar hade. Jag hade bestämt för mig att min var grön och Moniques röd, men det var banne mig inte lätt att avgöra. Nu var de i vilket fall som helst beigegråa utan minsta tillstymmelse till glans.
Vi tog beslutet att besöka Statoils biltvätt, efter att en av grannarna talat sig varm om dess glamourösaste tvättprogram. Sagt och gjort.

En stund senare stod vi vid kassan och begärde ”diamanttvätt”, precis det program grannen rekommenderat. Kassörskan talade om att programmet kostade 300 kronor. 300!! Jag frågade henne om det ingick en liten diamant och en takbox i det priset också, men det skulle jag inte gjort eftersom det satte igång ett engagerat och invecklat utlägg från hennes sida rörande diamanttvättens förträfflighet och varför den var värd just den kostnaden. Vi lyssnade pliktskyldigast och gick sedan ut därifrån med varsin tvättkod i näven, inte ett dugg klokare.

Monique skulle in först, och medan hon sprutade avfettning på sin bil frågade jag henne om hon tagit med en flaska YES som hon kunde spruta över bilen för säkerhets skull. Som svar fick jag en pust avfettning på min tröja :)

Tvätten gick bara bra, förutom att mitt plastlock till dragkroken for iväg som en projektil när borstarna kom till baksidan. Monique gav den tillbaka till mig efteråt med ett leende och undrade varför vi män aldrig läser instruktioner innan vi ger oss på något (det stod något om att ta av locket innan tvätt, men det hade jag glömt redan efter att läst det).

Min bil såg som ny ut efter tvätten, medan Moniques verkade ha drabbats av svår psoriasis. Det blir att plocka fram polermedel och trasor imorgon....om jag inte åker till Gränna, förstås.








Dagens limerick:

A young schizophrenic named Struther,
Who learned of the death of his Brother,
Said, "I know that its bad,
But I don't feel too sad.
After all, I still have each other."


För övrigt anser jag att Spotify är lite för roligt för små Alfahannar.

fredag, april 10, 2009

Livet i ett kollektiv

Barnen har nu flugit ut ur hemmet för denna gång, och enda sättet att kompensera för ljudvolymsförlusten när de är borta är att köra Motörhead i surroundanläggningen i fullt blås. Då närmar man sig barnens nivå, men inte helt;)

Nu sitter jag med laptopen i knät på baksidans gräsmatta. Solen värmer bort de sista vinterfrusna delarna av min lekamen. Min kvinna går lättklädd och hänger tvätt.

Life is good.

Som grädde på moset har en av våra vänliga grannar tagit det synnerligen trevliga initiativet att bjuda in mig på Spotify. Gräsligt roligt! Jag har letat upp den ena gamla suspekta artisten efter den andra, och tiden har runnit iväg likt en yster vårflod.

Monique och jag passade på att slappa på baksidan (kontrasterna mellan veckorna med och utan barn är verkligen stora). Efter en stund dök den första grannen upp för att göra detsamma som oss. Inom en timme var mer eller mindre hela huset samlat i trädgården. Barn lekte och vuxna samtalade över en öl eller två.

Ibland får jag känslan av att vara med i Lukas Moodyssons ”Tillsammans”. Vårt hus blir ett enda stort kollektiv när det drar sig mot varmare tider. Det springs ut och in genom ytterdörren (om jag tog en femma i entré skulle jag kunna starta en mindre bananrepublik inom en månad). På kvällarna när barnen är här får jag kolla en extra gång i sovrummen för att vara säker på att det är mina ungar som ligger där. Saknar jag då någon av dem (oftast Ella) får jag gå husesyn i de andra lägenheterna.



Det är alltid lika spännande en helgafton, eftersom kulturutbytet är stort i min sökan efter rymlingen/rymlingarna. Jag lämnar min lägenhet där antingen Led Zeppelin, Pink Floyd eller Rolling Stones ljuder, och gläntar på dörren till grannen mittemot. Där strömmar AC/DC i högtalarna. Samma procedur i de andra hemmen. Jag hinner på vägen avnjuta Fleetwood Mac, Ted Gärdestad och slutligen Sheryl Crow (sistnämnda hos grannen längst upp, där även Ella kan återfinnas, njutande av något smaskens hon fått av den givmilda grannen).

Grannsämja är ett måste för denna typ av bostadshus, men jag föredrar detta framför ett hem där människor undviker varann till varje pris.

Jag drog ut ett par bastanta högtalare till datorn, och fick agera trädgårds-DJ allteftersom de entusiastiska medmänniskorna skrek ut sina låtbeställningar.

Den umgängesintensiva säsongen är här:)


Dagens limerick:

There was a young lass from Australia
Who painted her ass like a Dahlia
The shape it was fine
And the color divine
But the aroma--well, that was a faihlia


För övrigt anser jag att en taggbuske intill en torkvinda är mindre bra.

torsdag, april 09, 2009

Blåkulla nästa för mig och Ella!

Skärtorsdag (dock inte Finlands nationaldag som en del fått för sig)! Skinen soler utanför och antalet kärringar i omlopp har dramatiskt ökat under eftermiddagen.

Ella ville givetvis bli en också, och så fick det bli. Matilda som är mer av en godisstrateg och mycket beräknande ringde mig och talade om att hon ämnade gå som påskkärring i 4 stadsdelar för att uppnå optimalt godisflöde. Hennes kompis mamma skulle köra dem i bil på denna ärofyllda kampanj.

-Minikapitalist, sade jag kärleksfullt till henne och lade på luren.

Monique klädde och sminkade Ella till önskad kärring-nivå, och sedan ville hon ge sig iväg. Jag sade till Monique att det var bäst hon följde med henne, men hon kontrade omedelbart med att det var jag som borde göra det, ”Eftersom då är ni ju 2 kärringar i alla fall”.

Jag undrar om man kan få en Nederländska utvisad för insinuanta förolämpningar? Ska kolla med UD.

Men för tillfället nöjde jag mig med att nypa henne hårt i rumpan så hon skrek, och sen följde jag med Ella.

Ellas godisstrategi visade sig vara något udda. Hon ringde på en dörr (medan jag försökte göra mig osynlig mot bakgrunden, vilket var ungefär lika framgångsrikt som om en påfågel hade gömt sig bland ett gäng gråsparvar), och en kille i 20-årsåldern öppnade. Ella stängde på sin obligatoriska inre megafon och skrek; -BUS ELLER GODIS?

Killen stirrade oförstående på henne först, och sa; -Öh är inte det som man ska säga på Halloween?
-OH SHIT MY GOD, skrek Ella med upprörd stämma, JAG MENAR GLAD PÅSK, DIN KNÄPPIS!

Vid det här laget visste jag inte var jag skulle ta vägen, jag skrattade så att jag höll på att ramla i backen. Den unge mannen i dörröppningen tog lyckligtvis hennes något uppkäftiga approach på rätt sätt, och hämtade skrattande lite pengar (hade inte godis).

På det här sättet fortlöpte kärring-trippen (om någon inte hade något att ge stängde hon själv dörren åt dem med ett eftertryckligt HEJ DÅ!), och vi kom hem med en försvarlig mängd godis samt en icke oansenlig summa pengar. Jag frågade Ella vad hon skulle göra med alla pengar, och självklart skulle hon köpa mer godis....

En näpen liten kärring med oanade röstresurser....



Matilda har jag ännu inte sett röken av, men jag misstänker att jag får hämta henne och hennes last med släpkärra ;)

Dagens limerick:

A macho young swimmer named Dwyer,
Really liked playing with fire.
One night in the dark
He swam with a shark,
And his voice is now two octaves higher.

För övrigt anser jag att alla har rätt att vara spyfärdiga av påskgodiset innan måndag.

onsdag, april 08, 2009

Pimp it back!!

Idag ska jag oja mig över dagens förfall (ett säkert ålderstecken).

Läser i DN idag att finanskrisen tvingar Hollywood att idissla.
Tanken är tydligen att damma av ett antal 80-talsklassiker och göra nyinspelningar av dem. Generellt har jag inget emot remakes, men tidigare har det oftast handlat om äldre filmer än så. Nu ska man ge sig på ”klassiska” verk som Robocop, Karate Kid, Ghostbusters, Fame, Footloose och Terror på Elm Street, för att nämna några....jag vet inte, jag.

Ska man stå ut med att t.ex. Jonas Brothers gör sina tolkningar av Venkman, Stantz och Spengler i Ghostbusters? Miley Cyrus (Hannah Montana) i Fame? Zac Efron (High School Musical) i Dirty Dancing? Vin Diesel i Robocop? Eller (bevare mig väl) Orlando Bloom i Karate Kid? Dessa exempel ger mig svår frossa och en förnimmelse av att mina ungdomsminnen just blivit kränkta å det grövsta.



"Nobody puts Baby in a corner"


Låt tiden få springa iväg lite till, snälla filmbolagen, innan dessa alster lobotomeras (utan bedövning).

Monique och jag satt i köket ikväll medan Matilda och Ella tittade på Disney Channel i vardagsrummet. Ljudet från TV'n nådde ut till oss och jag slogs av en sak; För att vara Disney är det väldigt lite Disney. Inte en tecknad film knappt. Just då sändes någon komediserie, behäftad med dessa evinnerliga och återanvändbara publikskratt som talar om för oss när något är roligt. Det fanns 3 publikljud; fniss, skratt och gapskratt. De repetitiva ljuden höll på att driva Monique och mig till vansinne. Det är stor skillnad på att titta på en komedi med inspelade skratt jämfört med att lyssna på den från ett annat rum. Prova själva.

Slutligen mitt sista ojande för denna gång;

Kanalen som jag älskade över allt annat för ett antal år sedan. Kanalen som alla skulle ha tillgång till, annars var man lika ute som gabardinbyxor.

MTV

Vilket jävla förfall!

Då spelades musikvideor dygnet runt, med undantag av något enstaka talkshow-liknande program med den underbare Ray Cokes.



Det här är en remake jag kan tänka mig: Ray Cokes på MTV.


Nu spelas det upp de mest pinsamt gräsliga program (vilket i och för sig gäller alla andra kanaler också, ska jag hugga med lien ska jag göra det ordentligt). Pimp My Micro Wave Oven, A Shot In The Neck With Tia osv, osv.......vad fan är detta? En död gris hade kunnat regissera bättre tillställningar än det vi serveras dagligen från denna (en gång i tiden praktfulla) kanal.

Är ålderstecknen väldigt tydliga hos mig? Då kan jag berätta att jag dessutom börjat tycka om mörk choklad och även fastnat för radions P1. Rullatorn väntar runt hörnet....


Dagens limerick:

En mossig major ifrån Boden
skrek till sina mannar; -Metoden
när isen är tunn
och ni bottnar till mun,
är att tugga er fram genom floden!


För övrigt anser jag att Annelie skulle fått en hälsning här men det fanns inte plats ;)

tisdag, april 07, 2009

Sexig städning är helt okej!

”Jag” hade tydligen glömt att köpa maskindisktabletter, och med alla dessa fruntimmer (som vägrar dricka vatten ur ett glas med minsta tumavtryck på) så behöver maskinen gå minst en gång per dygn. Vi hamnade i ett läge igår sent på kvällen då vi verkligen behövde köra igång disken (tomma skåp och en diskbänk som tycktes uppfylld av disk sedan andra världskriget, städtanterna från TV hade dreglat ner sig vid åsynen, ojat sig och tagit diverse prover).

Monique fick nog (och när hon fått nog, är det dags att gå ner i en bunker och invänta att attacken gått över), och medan hon rasade i lägenheten passade jag lägligt på att laga en punktering på Saras cykel (jag var tvungen att sticka hål först). I sin frustration kom Monique på den strålande idén att hälla i en duktig mängd koncentrat av YES i tablettfacket.

Ca en kvart senare kom jag in i lägenheten och fick se min kvinna (vilt svärande) på alla fyra och till hälften innesluten i lödder (hela situationen var en aning bisarr, sexig och hade dessutom en lätt anstrykning av angenäm citrusdoft). Det var lödder över halva köksgolvet.




"Älskling, saknar du programmet Lödder?"


-Nämen, vad bra! utropade jag käckt, Då behöver vi inte torka det här golvet imorgon i alla fall! Dessutom tycker jag om dig så där!

Sexig städning tilltalar oss grabbar, och ger (ofta grundlösa) förhoppningar om ett lyckligt slut på dagen.


KC and the Sunshine Band sings

"That's the way aha aha I like it, aha aha!"



Hon vände huvudet sakta mot mig, och bad mig ödmjukt att stoppa upp YES-flaskan där ryggen byter namn. Men sedan reste hon sig, kom mot mig och böjde lätt på huvudet och sa tyst; -Det här kanske inte var så smart....

Hon bad om ursäkt!!! Undrens tid är inte förbi!

Jag höll med henne, och det skulle jag givetvis inte gjort....att jag aldrig lär mig.

Ett nytt flyganfall inleddes, och nu fick plötsligt även Matildas cykel punktering (tänka sig!)

Mina bästa lektioner i Nederländska får jag när Monique är upprörd. Helt andra nyanser i språket kommer fram. Vackert men fullkomligt oanvändbart i sociala sammanhang!

Nåja, köket luktar mycket fräscht idag :)


Dagens limerick:

Det var en ung kille från Götet
som var så enormt bakom flötet,
att när tjejen hans sa:
-Byta ringar vi ska,
då skifta han däcken, det nötet.


För övrigt anser jag att sovmorgnar inte existerar eftersom huvudets väckarklocka inte går att stänga av.

måndag, april 06, 2009

Tinnitusvarning och nöjesplask

Igår söndag trotsade vi (Jag, Monique, Matilda, Ella och Emelie) det goda vädret och for iväg till Vattenpalatset i Mönsterås för att plaska runt lite i klorhaltigt vatten under några timmar.

Ella, den lilla polisen, konstaterade så fort vi satt oss i bilen att någon ätit en banan utan hennes vetskap eller godkännande: - DET LUKTAR BANAN!!! HALLÅ, SER NI INTE ATT DET LUKTAR BANAN HÄR??

Hennes decibelnivå i talet har i dessa tider nått precis den gräns som får åskådarnas öron att knottra sig. En nivå som byggts upp under snart ett helt läsår på förskolan. Jag hoppas att ett rejält sommarlov kommer ha en dämpande effekt på den lilla brunhåriga megafonen. En oktav högre och vi kan glömma våra vinglas i kristall. Hennes pratande i kombination med yviga gester och hennes mimik skulle redan idag kunna ge henne ett jobb på TV som nyhetsuppläsare för hörselskadade. Målgruppen skulle få en upplevelse de aldrig glömmer, och några skulle antagligen få sin hörsel tillbaka.

Efter banan-utspelet började hon sjunga med på varenda låt som radion spelade. Det lät som om vi rattat in The Sims FM (Kaotiska Favoriter). Mina öron började nu anta en lätt lila ton av skönsången, men hon hade mer att komma med.







Det var tämligen folktomt i badhuset då vi marscherade in mot första bästa fikabord vid bassängkanten. Vi bestämde oss för att ha racetävling i vattenrutschbanan (tidtagning på varje åk visas på väggen). Emelie (9.45) och Ella (10.50) satt på rumpan och åkte i ganska beskedlig fart, vilket förmodligen gav dem en trevlig upplevelse men inga vinnartider. Matilda satte sig också på rumpan men drog ner bikinitrosan bak och for iväg som en oljad blixt och landade på fina 7.12.

Sedan var det min tur. Jag stretchade lite, svajade på armarna, och slog mig på kinderna. Nån snorunge bakom mig undrade om jag inte skulle åka snart. Jag tog tag med båda händerna i ställningen och tog ett djupt andetag. Sedan slängde jag mig graciöst i banan och gled på hälar och skulderblad hela vägen ner på fantastiska 6.78. Turen renderade mig ett värkande knä och några deciliter klorvatten i lungorna, men det var det värt. Jag tittade triumferande mot mina stackars medtävlare och inväntade Monique. Behövde inte vänta länge innan hon for i vattnet bakom mig i en ruskig fart. Jag tittade på klockan: 6.51....

Jag ville inte leka detta mer. Jag muttrade något åt henne om att man ska låta barnen vinna och sen simmade jag in i en grotta och tjurade.

Efter två timmars stoj och fikande lämnade vi bassängerna, trötta och nöjda.



"Kolla grabbar! Det finns rosa badmössor där i strandkiosken. Pax försten!"



På vägen hem tog så Ella till orda igen, lika högt som vanligt; -VAD ÄR DET FÖR DAG IDAG? ÄR DET ONSDAG?
-Nej, svarade Matilda, det är söndag.
-JAHAAA! skrek hon.
Som kontroll frågade Matilda henne tillbaka vilken dag det var.
-SÖNDAG!
-Jaa, svarade vi allihop.
-VET NI HUR JAG VET DET? FÖR JAG VET ALLT!!!
En sekunds tystnad, sen talade hon igen;
-ÄR DET TORSDAG IDAG?


Dagens limerick:

A young bellydancer of Ealing
danced with such exquisite feeling;
that nothing was heard.
Not a sound, not a word
but the fly-buttons hitting the ceiling.


För övrigt anser jag att kvinnor borde låta männens finnar på ryggen vara ifred.

söndag, april 05, 2009

Grill del 2.

Helgens väder har varit så vackert att det nästan varit dekadent. I fredags beslutade jag mig så enväldigt för att grillsäsongen skulle inledas.

Letade igenom 3 affärer innan jag fann några briketter. Har de inte insett på ICA och Konsum att det rycker i grilltarmen på svenska folket? På Netto hade dock vårvärmen sjunkit in i medvetandet hos personalen, gudskelov! En burk potatissallad och 2 kg nötfärs senare var jag äntligen på språng hemåt igen.

I trädgården möttes jag av allehanda soltörstande grannar och andra intressenter som med värmedåsiga ögon följde mitt varukånkande från bil till hus. Jag såg till att brikettsäcken syntes för dem extra tydligt, lite sund grann-avundsjuka mår jag så bra av. Nog såg de säcken, men i gengäld tappade jag 2 liter mjölk ur den andra handen istället, vilket förtog en hel del av den effekt jag ville uppnå.

Förbannade simultanförmåga. Varför står vi män, vad gäller att hantera 2 saker samtidigt, fortfarande kvar på neandertal-stadiet? Jag kunde inte ens flasha briketter med ena handen utan att tappa det jag hade i den andra. Patetiskt.

Jag lade fadäsen bakom mig, kramade om alla flickorna som kommit tillbaka och satte igång med grillbestyren.

Succéburgare stod på menyn:
1 kg nötfärs
0,5 dl vatten
1 msk soja
2 tsk salt
2-3 msk sirap eller flytande honung.
Av denna blandning formar man 10 burgare, och i normala fall brukar jag göra egna klyftpotatis till (oskalade potatisklyftor som penslas med olja och sedan beströs med sesamfrön, in i ugnen på 225 grader i en halvtimme), men eftersom dagsljuset redan var långt gånget nöjde jag mig med potatissallad denna gång.

Det hela är (för att använda Monique's egna ord) bedrövligt gott.

Arbetsfördelningen vid ett grilltillfälle är mycket enkelt: Jag sköter grillen, alla andra sköter allt annat. Fint va?

Jag gick ut i trädgården igen (nu klädd i shorts och flipflops), och höll på att frysa häcken av mig direkt. Solen hade under tiden illvilligt nog passerat över hustaket. Jag ignorerade den isande vinden så gott det gick, och placerade grillen på ett sådant sätt att alla grannar skulle drabbas av de ljuvliga aromer som stundade.

Under grillningen höll en av grannarna mig sällskap över en öl eller två. Att stå med grilltång i hand tar fram filosofen i mig, och jag och grannen löste ett antal svåra världsproblem under den halvtimme jag stod där. Tyvärr minns jag inte längre vad vi kom fram till, men klokt var det. Grillprojektet avlöpte mycket bra (förutom att jag kanske måste amputera samtliga tår då kylan fick mig att tappa känseln i dem), och säsongsdebuten är härmed avklarad.

Emelie kom skrattande ut vid ett tillfälle och berättade att hon stått inne på toaletten och gjort sig i ordning i håret. Medan hon gjorde detta sjöng hon Stevie Wonder's gamla slagdänga Signed, Sealed, Delivered framför spegeln. Det sjungs mycket i vårt hem, och lägg därtill att det är sanslöst lyhört mellan lägenheterna, så förstår ni att både vi och de andra får ha ett visst mått av tålamod med alla ljud som uppstår.

Just väggen mellan vår och grannens toalett är särskilt tunn (tänk rispapper). Om jag fick för mig att nysa mot den väggen skulle jag smitta personen på andra sidan. Där stod alltså Emelie och sjöng för fullt; -HERE I AM BAAAAABYY, OOOH...SIGNED, SEALED, DELIVERED...

-I'M YOURS!! skrålade en röst på andra sidan väggen. Emelie blev alldeles paff, men fann sig snabbt och sedan uppstod en toalett-duett då de sjöng vidare.

"Var är micken?"


Det är sällan långtråkigt i detta hus.


Dagens limerick nr 1:

En viktväktare ifrån Bräcke,
började leva på vatten och knäcke.
Han blev då så smal,
ja rent minimal
att slipsen hans räckte till täcke.


För övrigt anser jag Gotlandsfärjans tutande utanför mitt fönster kan väcka de döda.