lördag, oktober 31, 2009

Liemannen och Sjörövar-Fabbe

Mina 2 yngsta flickor, Ella och Matilda, går i skrivande stund runt bland grannar och annat löst folk i jakten på ”okristligt” Halloween-godis.

Personligen är jag inte alls förtjust i denna ”handlarhögtid”, men det beror antagligen på att jag åldersmässigt snart kan facka in mig i gammal-stofilkategorin. Barnen tycker dock det är mycket spännande och roligt med detta firande, vem är då jag att neka dem att fröjdas åt det?

Förresten kom barnen igår, och jag har längtat halvt ihjäl mig efter dem sista veckan. Det räckte med fem minuter efter flickinvasionen i mitt hem, så kom även min tinnitus tillbaka (den längtade jag inte lika mycket efter, haha). Vilken ljudmatta de har med sig, herreminje! :)

Så tidigare i afton for 3 av döttrarna och jag iväg för att besöka 3 kyrkogårdar och tända ljus. Ella satt bakom mig i bilen då vi for iväg och frågade (med sedvanlig volym);
-JAHA, PAPPSEN, VART SKA VI NU?
-Först ska vi till kyrkan i Döderhult.
-SKA VI TILL KYRKAN OCH DÖDA HULK??
Jag tittade i backspegeln och såg in i ett par förskräckta ögon. Vi skrattade och lugnade henne, ingen skulle dödas där. Det räcker med de som redan är döda, tänkte jag för mig själv.





Datoranimerad Hulk? Tacka vet jag gamle Lou Ferrigno's gestaltning, det var Oscars-klass rakt igenom ;)

Först besökte vi min mormor och min bror.

Min äldste bror Peter rycktes bort ifrån oss för ett och ett halvt år sedan, i sviterna efter en hjärnblödning. Han blev 51 år.

Det har gått en tid, men fortfarande har jag svårt att helt ta in att han inte kommer tillbaka.

Ella fick tända ljuset på hans grav. Vi stod tysta och var uppfyllda av våra tankar.

Då började Ella vissla på ”Sjörövar-Fabbe”. Kan ju inte påstå att det fångade stämningen, men det ändrade stämningen definitivt.

Mycket effektfullt ;)

På vägen därifrån ville Matilda se det lilla minneskapellet där man tänder ljus för dem som inte har någon gravsten. Ella sprang i förväg och slet upp dörren;

-HALLÅ I STUGAN! URSÄKTA MIN DÅLIGA FRANSKA, MEN ÄR DET HÄR MAN TÄNDER LJUS?

Därmed lyckades hon med bedriften att även skifta stämningen bland de 20-tal människor som befann sig därinne.

Den ungen...jag lyfte upp och kramade henne.

Vidare till stadskyrkogården, där min far, farfar, farmor och farbror ligger. Under det besöket hade Sara fullt upp med att förklara för Ella vad kremering är för något, och Ella blev bara mer och mer upprörd för varje svar hon fick. Klok som jag är, lade jag mig inte i den debatten.

Slutligen stannade vi vid Skogskapellets enorma och vackra kyrkogård, och där besökte vi barnens mormor, morfar och morbror. Morbrodern, en mycket god vän till mig, gick bort vid 32 års ålder på grund av en hjärntumör. Hans aska spreds i havet utanför Ottenby vid Ölands södra udde, och därför tände vi ett ljus vid den vackra minneslunden.

Medan vi stod där och tittade på den oerhört stämningsfulla ljusprakten kom en liten pojke springande framför oss. Han stannade vid en kamrat och väste;

-Fort, kom! Jag har upptäckt 18 begravningar där uppe på kullen!

Min inre bild såg framför sig 18 simultana jordfästningsceremonier i mörkret, där 18 präster med synkade röster (som hade gjort körledarna i Körslaget dallriga av avund); AV JORD ÄR DU KOMMEN.....

Innan tankarna for iväg alldeles för långt på den morbida väg de slagit in på (tänk massbegravningar då den nya influensan muterar och blir en vildsvininfluensa), ryckte matilda mig i armen och sa;

-Pappa, han menade gravar, va?

-Jo, så var det nog.

Slutligen åkte vi hem, och istället skulle det nu kläs om för Bus eller Godis-rutinen. Den ivrige grannpojken, som också skulle följa med, kom inspringande och ville diskutera viktiga monsterfrågor med mig.

-Joo, sa han, jag vet inte om jag ska va Djävulen eller Liemannen. Vad tycker du?

Innan jag hann svara, andades han in och fortsatte;

-Djävulen är ju ganska tuff, sådär, men Liemannen är ju hans chef!

-Tomten då? frågade jag.

-Tomten? Pojken stod som ett frågetecken.

-Jo, tomten är livsfarlig, vet du. Alla som är dumma trasslar han in i sitt skägg, och så får de inte komma loss förrän nästa sommarlov är slut.

Grannpojken stirrade på mig.

-Bra tips! skrek han. Men jag har inget tomteskägg, så lyssna nu, okej? Om man säger till Djävulen att han är snäll och söt, då blir han förbannad. Men om man säger till honom att han är ful och dum, då...då..eeh...blir han också förbannad och slår ihjäl dig, men han kanske blir lite glad efteråt!

-Öhhh, svarade jag. Det lilla grepp jag haft om diskussionen var nu helt borta.

-Därför ska jag vara Liemannen! Han är bara cool! Yiiihaaa!

Min tinnitus tilltog;)

Nu har de kommit tillbaka med ca 2 ton godis var.

Tror jag det.

Vem nekar Liemannen godis?


"Jaså, du har inget godis, säger du?? Du, jag går iväg en stund. När jag kommer tillbaka har jag Tomten med mig. Se till att ha godis då, för din egen skull...."

DN , SVD

Heta vinklar!!

Läser i DN att ett trendbrott kan skönjas vad gäller övernaturliga väsens popularitet i media.
I artikeln nämns änglar som dagens hetaste bok- och filmobjekt. Jag tycker dock att påståendet i artikelns ingress på startsidan (se bild och markering) är mycket intressantare och framför allt roligare.
Ja, det här med vinklar är farliga saker, men att sedan utnämna dem till de nya vampyrerna är kanske en aning överdrivet...
Detta påminner mig om en handskriven uppmaning på ett A4 som hängde på väggen vid en truckgång på jobbet för ett antal år sedan:
"OBS! Det kan finnas döda vinklar i ögonvrån! OBS!"
Varje gång jag såg lappen väcktes min muntration och min undran hur många panikslagna medmänniskor som rusat iväg till läkaren för att få sina döda vinklar bortskrapade ur ögonvrårna.
Minns också en artikel om en kollega i internblaskan. Hela artikeln hade översatts till engelska, och vid läsning fick jag en vag känsla av att någon haft bråttom. Ett underbart uttalande från kollegan; "I see myself as the spindle in the web."
Vafalls? Spolen i nätet? Tja, varför inte? :)

onsdag, oktober 28, 2009

Action at auction!

Nu den rafflande upplösningen på söndagens auktionsbesök!

Om ni läst inlägget innan så vet ni nu vilka typer vi hade att strida emot.

Vi lämnade ruskregnet bakom oss och klev in i salen. Det var redan proppat med folk. Allt mellan adel och pöbel uppenbarade sig framför våra värderande blickar. Jag tog ett djupt andetag och lät mina ögon smalna ytterligare ett snäpp (jag var nu stilmässigt förbi Clint Eastwood och närmade mig Lee van Cleef).

"Jaså, du är också intresserad av den tillbringaren? Trevligt! Hur lång är du, förresten? Jag behöver veta för att få rätt mått på likkistan."



Jag scannade av området, och vi kände igen ett tiotal människor; 5 smygare, 3 kaxiga jugendbankare och 2 störare. Jag insåg att en tuff match väntade och gick med bister min vidare in för att titta närmare på sakerna som skulle klubbas.

En av de tuffaste matcherna brukar bli mot en av störarna, som alltid med sjuklig precision börjar ställa dumma frågor till mig samtidigt som jag är mitt i en budgivning. Varför kommer de alltid till mig??? Monique brukar skratta och säga att töntar dras till varandra (som ni förstår så är jag en prövad man).

Min eländiga kvinna och jag undersökte noggrant utbudet och plitade ner i ett skrivblock de objekt som eventuellt skulle kunna komma ifråga, och hur mycket vi var beredda att ge för varje.

Efter en stund hostade utroparen i sin mikrofon så att min hatt höll på att flyga av (jag och en av störarna stod vid högtalaren, jag fick hjärtflimmer och störaren klämde sönder sin korv i chocken, ja sin korv med bröd alltså, inget annat).
”-ÄÄÄÄRGH, host host!! Testing testing!! Mork calling Orson, come in Orson!!”

Mitt hjärtflimmer släppte och istället drabbades jag av svår TV-nostalgi. Mork och Mindy, minns ni det? Jag bestämde mig för att jag gillade utroparen, trots den ofina starten.

"Nanoo, nanoo!"



Äntligen startade auktionen! Vi ropade in några fyndlådor här och var till ganska okej priser. Dock höll en av Gaphalshandlarna på att driva oss (och alla andra) till vansinne genom att skrika ut siffror som redan hade passerats med hundralappar. Budet på en vara låg på 250 kronor, då han skrek:

-Sjuuuuutttiiiooooffeeeeem krrrooooonneeeerrr! (han talar med samma hastighet som Kristina Lugn, fast med Martin Ljungs djup i stämman, vilket ger en mycket surrealistisk lyssningsupplevelse)
-Nej, säger utroparen.
-Vaaaaaaaa?? brölar gaphalsen
-Vi är på 250 kronor.
-Jaaaasåååå! Dååå taaar viii fyyyyraaaahuuundraaa! Raaapppppa påå föööör jaaaaggg haaaar iiinnnttteee heeeellllaaaa daaaaaaaaaaaaaaaaan påååååå meeeeeeejjjjj!

Han vann varje gång han började med dessa dumheter, och nästan unisont slog sig alla andra i salen för pannan i ren frustration.

Jag ger mig själva attan på att karln har detta slösnack som taktik, eller så tappade barnmorskan honom i golvet vid födseln.
Sju gånger.

Jag gjorde allt för att ignorera gubbfan, och koncentrerade mig på podiet istället. Nästa utrop gällde 2 lådor fulla med fula lampskärmar. Detta intresserade mig inte alls. Jag slappnade av en stund medan jag förundrades över hur het budgivningen om dessa gräsliga tingestar blev. Efter att ha passerat anständighetens gräns prismässigt, slog plötsligt utroparen klubban i bordet och pekade på mig.

Först stod jag som ett levande frågetecken (ungefär som halvkändisarna gör inför Hål I Väggen på TV, med den skillnaden att de gör det med kropparna, jag i sinnet), sedan föll insikten ner som en säck potatis i mitt medvetande, och jag vände på huvudet. Monique strålade emot mig, med handen uppsträckt. Hon hade bjudit hela tiden, och nöjd var hon dessutom!

Det visade sig senare att hon i den ena lådan funnit en skärbräda från Nora, designad och signerad av Gustavsbergs Lisa Larson. Bara tur...

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att tillställningen avlöpte väl för vår del, förutom att störaren sabbade min budgivning på 4 fantastiska Rörstrands-pjäser genom att vid precis fel tillfälle fråga mig om min skostorlek (Va?? Förbannade karljävel!).

Vi köpte betydligt mer än vad som egentligen rymdes i bilen, men eftersom Monique är logistiker till yrket lämnade jag med varm hand över packandet till henne. Själv tog jag en korv ihop med störaren och spillde senap på hans jacka (som tack).

Nå, avslutningsvis. Vad kom vi över? En hel del ”oumberliga” ting, skulle jag vilja säga ;)
Jag avslutar med ett axplock av vad vi släpade med oss hem, kära läsare. Se och (förhoppningsvis) njut!

Åh, en liten gullig detalj till: Jag ögnade igenom skrivblocket från auktionen idag och fann en notering av Monique: Snippa, 30 kronor.

Hon menade förstås en snipa för sås eller grädde:)

tisdag, oktober 27, 2009

Mördande konkurrens!

Jag utlovade en redogörelse för vårt auktionsbesök, och då får det bli så.

Monique och jag har ett passionerat intresse för antikviteter och design, och vi är vid det här laget ganska vana auktionsbesökare.

Igår for vi sålunda till lantauktionen i Moniques lilla Mazda för att eventuellt kunna lägga vantarna på några gamla leksaksbilar i plåt som vi sett bilder på i förväg på nätet. Molnen hängde tunga i skyn, och det dröjde inte länge innan ett ihållande regn satte igång under vår färd mot slutmålet. Vi parkerade vid auktionshuset precis när de öppnade för visning en timme innan själva utropandet skulle starta.

Redan när man kliver ur bilen gäller det att direkt ge omgivningen en vag känsla av att man är en världsvan och mycket kunnig spekulant. Sätta sig i respekt, så att säga, och få psykologiskt övertag redan från början. Kisande och med hatten långt fram på pannan (á la Clint Eastwood i en Sergio Leone-film) slog jag nonchalant igen bildörren och tog min kvinna runt midjan. Vet inte om någon såg det, för man kan ju inte titta runt omkring sig när man ska vara cool.

Då vi klev in i den folkrika salen tog det inte lång stund innan man kunde börja skönja de olika ”auktionsstereotyperna” som ofelbart, gång efter gång, närvarar vid dessa tillfällen:

Den ivrige nybörjaren. Denne/denna är förmodligen där för första gången och är intresserad av en enda sak (oftast en möbel). Personen är nervös flera timmar i förväg och ju närmare utroparen kommer till det tilltänkta objektet, desto mer hoppande och steppande blir den stackaren nybörjaren. Tittar man ut över en stor folksamling på auktion, så sticker nybörjarna ut direkt. Deras huvuden poppar ständigt upp över folkmassan, ser sig oroligt omkring och åker ner igen. De påminner lite om de där sorkarna på tivoli som sticker upp huvudet ur ett hål och som man då ska drämma till med en klubba. När budgivningen så äntligen börjar är de så nedbrutna av nervositet att akut svimningsrisk föreligger. De får nästan alltid objektet de bjuder på, ingen annan har hjärta att rycka det ifrån dem.

"Är det dags för kommoden?? Nej...JO!! Va?? Är det över?? Den ville ju jag ha!!"

Den kaxige uppköparen/handlaren. Baxar in en rejäl lastbil på området och parkerar överallt utom på en parkeringsplats. Går sedan omkring bland objekten medan han skrattar och fnyser om vartannat. Kroppsspråk och övrigt beteende skickar genast signalen till omgivningen ”Det spelar fan ingen roll vad ni bjuder på, vill jag ha det så tar jag det!”. Kan vara förödande för Nybörjaren. När han börjar bjuda gör han det genom att skrika ”HA!” eller genom att slå näven i diverse jugendbord, istället för den mer civiliserade handuppräckningen övriga världen använder sig av.

Börje blev tvärförbannad då han inte vann Lisa Larson-figurinen, och utmanade utroparen på sumobrottning


Den smygande taktikern. Den här typen tar längre tid att få syn på, just därför att denne vill förbli så anonym som möjligt. Det är oftast denna kategori som har bäst koll på objekten. En bra tumregel är, ju bättre objekt, desto mer tycks smygaren ignorera det. Smygaren använder så lite kroppsrörelser som möjligt när budgivning sker. Kliar sig på näsan, viftar med öronen eller tittar upp i taket. Utroparna är dock mycket erfarna och har bra koll på dessa subtila storköpare. När de fått det de eftertraktar försvinner de lika obemärkt som de dök upp…

Störaren. Det finns faktiskt de som enbart verkar gå dit för att äta korv och prata med folk. De är helt ointresserade av att köpa något själva, men vill gärna spilla ketchup på det du köpt. Vidare pratar de ofta och gärna om att de saker DE har hemma minsann är mycket finare än den dynga som auktionerna erbjuder. Mycket skum kategori, detta. Jag har ärligt talat inte riktigt kommit underfund med dem ännu. Vet inte om jag vill det heller...

Tyskarna. Börjar de bjuda är det bara att ge upp, de ger sig aldrig. De köper allt ifrån antikt diskmedel till vinkelslipar.

De ofrivilliga. Så har vi de stackare som inte delar sin partners brinnande intresse, men som prompt skall tas med vid varje tillfälle. Detta är oftast män, och de rör sig med dval-liknande gång runt i lokalen med tom blick. Lite som en from zombie. Hmmm, jag kan faktiskt relatera till dessa tappra människor, jag blir nämligen precis likadan när jag träder in på Gina Tricot eller liknande (läs gärna mitt gamla inlägg ”Damklädesbutiker – Mannens helvete?”).

Det finns naturligtvis fler raser i auktionsfaunan, jag återkommer säkert i ämnet i framtiden.

Hoppsan, det blev ett långt inlägg enbart om vilka underbara typer man kan stöta på.
Ni får smälta intrycken av detta, så ska jag nästa gång berätta om hur det gick.

Åh, ni undrar kanske vilka kategorier Monique och jag fackas in under?

Monique – Helt egen kategori, vi kan kalla den Frisiskan. Hon är högljudd, flörtar skamlöst med utroparen, blänger på de motbjudande (det var roligt) och ser hela tillställningen som en tävling där vinst är enda alternativet…

Jag – Jag försöker vara Smygaren, men är nog mest en blandning av Nybörjaren och Kaxige handlaren. Jag hoppar upp och ner av nervositet, samtidigt som jag försöker intala alla andra att de lika gärna kan ge upp. Vet inte om det är effektivt, men folk ler när de ser mig.

Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål.

Greta blir glad som en lärka efter att ha provbitit i sina nyvunna skärbrädor i teak.

måndag, oktober 26, 2009

Åtminstone en fågel som inte är utrotningshotad!

Man kunde ju nästan anat att Anna Ankas framfart i det svenska folkhemmet inte skulle stanna vid Svenska Hollywoodfruar.

Nu ska vi förmodligen få "njuta" av hennes näbbande i stort sett alla svenska kanaler, bl. a i 4:an och Let's Dance.

Bäva, Sverige! Och bäva, Tony Irving! Ger du henne inte högsta betyg, så lär du drabbas av en ankattack (jag kan redan se ordet i löpsedlarna, kom ihåg var ni läste det först).

Själv hoppas jag att min personliga hollywoodfru-favorit, Maria Montazami (hon som låter som tjuren Ferdinands mamma), skall vara med i Tinas Cookalong...med Marias hastighet lär avsnittet bli 3 dygn långt;)


"Har du något att säga om min Quick Step?? Passa dig!!"

Expressen

Trött, seg och GLAD!

Jahapp, hela dagen har ägnats åt en rejäl auktion på landsbygden. Och det köptes....och köptes....OCH KÖPTES!! Endast med hjälp av fantasifulla svordomar, ett antal starka bönder och en rejäl skopa kycklingfett lyckades vi slutligen pressa in 7 ton bråte i en Mazda 323...men vilka fynd vi gjorde, jag kommer skrattsjunga mig till sömns (till Moniques förfäran)!

Jag berättar mer om denna omvälvande dag i Alfahannehistorien imorgon...

lördag, oktober 24, 2009

I'm singing in the shower, just singing in the shower!

Venezuelas president Chavez vet hur man väcker omvärldens harm och tandagnisslan.

Nu går han, enligt DN, ut hårt mot de Venezuelare som begagnar duschen.

Venezuela har för tillfället vattenbrist, och Chavez menar att det är alldeles för många landsmän som skrålar i duschen, med ytterligare vattenbrist som följd.





"Vad jag sjunger i duschen? Hoppa Hulle med Bert! 2:42 minuter!"

Hur klassas det egentligen, enligt presidenten?

Jag tar det modiga initiativet att gradera presidentens duschskala.

3 minuter (Carola - Främling). Helt okej! Fast du riskerar ändå bli skjuten för att ha härmat Venezuelas nationalfågel, Dyngmåsen, som råkar låta precis som fröken Häggkvist.

5 minuter (Frank Sinatra - My Way). Du riskerar att få en handgranat i badmössan, dock inte av Venezuelanska militären, utan av Anna Anka för att du inte tänker betala STIM-avgift till hennes man så hon i sin tur kan köpa en buske som hon senare kan kasta på sin trädgårdsmästare.

7 minuter (Pink Floyd - Comfortably Numb). Militären tränger in i ditt hem, skjuter din dusch och släpper ut dig naken i öknen.

17 minuter (Iron Butterfly - In A Gadda Da Vida). Militären tar 18 helikoptrar, lyfter och flyger iväg med ditt hus och släpper ner det i Colombia. Colombianska knarkmaffian är allergisk mot proggrock, och dör som flugor. Du flygs hem och hyllas som hjälte resten av ditt liv.

Summering: Sjung inte Carola, det är dödsdömt!

Vad gnolar Alfahannen på i duschen, månntro? Här kommer det! Och den sjungs om och om igen :)








Expressen

fredag, oktober 23, 2009

Dags att ta ner skylten....icke!

Jag bläddrar i DN's nätupplaga. Nu är det inte så lätt att bläddra i en nätupplaga, men eftersom jag är en konservativ tidningspapperskramare intalar jag mig att jag vänder blad varje gång jag klickar med musen. Jag kanske skulle smälla med laptop-locket varje gång för att förstärka effekten.

Hur som helst så förstår jag genom en artikel att man tydligen utser Årets skylt i Stockholm, alltsedan 12 år tillbaka då Stockholm var Europas kulturhuvudstad. 2009 års skylt blev "Cloud Nine" vid Norra Bantorget.






Mycket fin förstås, men här känner jag att en viss orättvisa smyger sig in. Vinnarexemplaret ovan är ju onekligen mycket snitsig, men med största sannolikhet framtagen av högavlönade designproffs som säkerligen skördar diverse krystade priser året runt.

Jag tycker att om man ska ha ett sådant pris, så borde man banne mig lyfta domarblicken ifrån storstädernas trendiga och likriktade miljonkronorsskyltar för att istället uppmärksamma provinsernas frustande vitala kreativitet.

Där frodas de fräscha idéerna! Där ger oslipade diamanter prov på rå talang! Där formas framtidens entreprenörer!

Kära läsare, jag vill slå ett slag för den lilla människans inneboende storhet. Låt er inspireras av följande exempel på osviklig känsla för maximal kundexponering;
















Vad fan har Cloud Nine att komma med jämfört med Stenåsens Kött & Svets??

Jag vilar min väska...(I rest my case, alltså)

Apropå intressanta affärskombinationer. När jag i min ungdom (strax efter Jura-perioden) genomförde min militärtjänstgöring i Eksjö, vill jag minnas att det fanns en affär där man ägnade sig åt den intressanta kombinationen Alfa Romeo och gitarrer. Jag är inte säker om jag minns rätt, men det finns en förklaring till detta också förstås. Med en lön på 30 kronor om dagen var det tämligen svårt att finansiera nikotinbehovet och jag fyllde i desperation min pipa med allsköns jox, allt ifrån björklöv till ostbågar.

Därför är jag inte säker på att jag minns rätt, och jag vänder mig därför till 3 av mina bloggbekanta som jag misstänker huserar i Eksjö; Sandra, Anki och Lindberg.

Finns det, eller har det funnits en Alfa Romeo/Gitarr-affär där?

Eller spelade de smulade ostbågarna i min hjärna ett spratt? Skulle inte förvåna mig ett dugg ;)

Passar på att gratta den fantastiska Stomatol-skylten som fyller 100 bast i år! Om den nu bryr sig...:)

DN

torsdag, oktober 22, 2009

Jag får kramp....

I min jakt efter flera Mondegreens (felhörda låttexter) snubblade jag över följande 2 på Youtube.

Jag skrattade så jag höll på att kräkas på katten!

Måste dela med mig:
Först ut är U2 med Sunday Bloody Sunday. Det är på sin plats att varna de lyssnare som avgudar denna låt, kanske ska ni låta bli att lyssna nu eftersom den aldrig kommer bli sig lik igen!

De irländska pojkarna har lärt sig skånska, hör själva:

Exempel 2 är hämtad ifrån Sveriges största sida för felhörda texter, Saltmannen (mycket väl värd ett besök, jag har lagt upp länken bland favoriterna).

Denna gång handlar det om låten FF av Kent:

Såna här feltolkningar måste vara bland det roligaste som finns. Om ett skratt förlänger livet kommer jag bli dubbelt så gammal som de yogurt-pimplande japanerna.

Om jag inte skrattar ihjäl mig förstås :)

onsdag, oktober 21, 2009

Belgiskt öronvax

Ikväll är jag en JulHanne som onsdagsfirar inne hos Oumberligating. Detta börjar bli en tradition, glöggen bubblar ur näsan och mina levervärden kommer aldrig mer bli de samma...

Men strunt i det!

Mitt under partajandet kom jag plötsligt att tänka på det underbara fenomenet Mondegreens igen. Om ni inte vet vad jag dillar om, kan jag berätta att en Mondegreen helt enkelt är ett vackert namn för en felhörd låttext.

Läs gärna mitt inlägg "Ursäkta mig medan jag kysser den här killen" så får ni en utförligt och tämligen roande (jag vet att jag är kaxig, men jag är go ändå) redogörelse av fenomenet.

Till och med min miniprinsessa Ella skapade ett nytt land då vi tittade på melodifestivalen i våras; Bosnien-Hercegovina lät i hennes öron som Bosse-Här-Så-Går-Vi-In-Va. Se inlägget "Eurovision? Aldrig! Nästan..."

Men nu får det vara slut med gamla referenser. Här ska nya skapas, och det utan skam!

Nu ämnar jag ta Mondegreenen till ännu högre höjder! Vi ska nämligen leta upp de låtar där man helt plötsligt hör svenska fraser i en i övrigt helt utrikisk sång.

Resultatet är knäckande, jag lovar :)

Nå, låt oss sätta igång! Det tveksamma nöjet att vara först ut går till den belgiska honungsbakelsen Kate Ryan (eftersom jag har vallonblod i mina ådror klappar hjärtat extra mycket för belgarna vilket i sin tur retar gallfeber på Monique. Som stolt nederländska har hon med modersmjölken fostrats i att betrakta belgare som kompletta idioter, och det inbegriper mig....men där kan hon ha rätt...) Hur som helst så är min eländiga goding just nu i Tjeckien och inte ens om hon ställer sig på tå kan hon nå mig med stekpannan.




Belgarna är inte alls små till växten, det är hästarna som är så förbannat stora :)




Därav, Kate Ryan! Jag är väldigt modig på avstånd, förstår ni.

Till Mondegreenen!!

Titta och framför allt lyssna på följande klipp. Den svenska frasen inträder 2,06 in i låten.....







Hörde ni?? Inte det, lyssna en gång till!

Nu då?

Jajamen, hon sjunger "Tjena Uffe, nu ska bögarna ta oss!"

Vi belgare är tydligen vackra men hopplösa smyg-homofober hela bunten...vår öl går dock inte av för hackor!

Jag spanar efter mer smygsvenskt och återkommer....

Nu ska jag jul-partaja lite till och limma fast ett par rosa renhorn på katten. När kvinnan är borta dansar Alfahannen på bordet :)


För övrigt anser jag att den tredje säsongen av Californication är efterlängtad.


Finalisterna i belgiska Idol 2009

Hur man stoppar en bärsärkagående granne

Dagens Barometern förtäljer den hårresande historien om en man i Ljungbyholm som fick raseriutbrott och gick bärsärkagång mot grannens bilar och egendomar.

Orsak? Grannen hade klippt ner deras gemensamma häck utan att fråga först.

Gruvlig historia, förstås, men det finns en detalj i berättelsen som är snudd på gullig..

Jag citerar: ”Först sedan 40-åringen uppmanats att gå och lägga sig lugnade han ner sig. I samband med det mumlade han något om att han inte blivit tillfrågad innan grannen, fordonsägaren, klippte ner häcken vid den fastighet där de båda bor.”

Det räcker alltså med att uppmana en buse att gå och lägga sig. Fascinerande!

Kan det ha låtit ungefär så här?;

-Aaargh!! Jag är så förbannad!! Grannjävel!! Häcksatan!! (spark, spark, bank, bank, hugg, hugg) AArgh!!
- Ursäkta mig, nu är klockan ganska mycket, visst är det väl dags att sova?
-VA FAN SÄGER DU!!! Öhh…okej. Mummel, mummel….hmpf, du kunde väl sagt till innan du klippte ner häcken….mummel, mummel….ärter med fläsk….mummel, mummel.

(Det där med ärter och fläsk vet jag inte var det kom ifrån, jag tror jag blev sugen på det medan jag skrev. Skrivandet suger, så att säga)

Tänk om det vore så enkelt att stoppa buset!

För den upprörde grannen väntar nu dryga skadestånd och några månader i fängelse. Vi får hoppas att hans egen häck får vara ifred under denna tid (den var riktigt dålig, förlåt).

"Va! Har grannens barn rakat vår katt?? Aargh!"

tisdag, oktober 20, 2009

Den som inte knäppt fingrarna till denna är antingen döv eller död

Vic Mizzy, skaparen av signaturmelodin till Familjen Addams har gått ur tiden, 93 år gammal. Aldrig någonsin har det mig veterligen funnits någon annan melodi som lika enkelt framtvingar fingerknäppande hos den som hör, vare sig man vill knäppa eller inte.

Lika svårt att låta bli som att inte slicka sig om läpparna när man äter en svårt strösockrad bulle.

En ren reflex, med andra ord.....eller är det jag som är ovanligt lättledd? :)
Skulle inte förvåna mig alls om det bara visar sig att jag är den enda fingerknäppande fåntratten som går igång på denna.

Ähh, ni är lika fåniga som jag, ni också!

Vila i frid, mr Mizzy. Frågan är bara om jag borde vara förbannad på dig för att du nött ut mina fingertoppar...nej, jag ska glatt knäppa igen nästa gång jag hör den!

Tyckte förresten mycket om att se på Familjen Addams när jag var liten parvel, men jag var livrädd för den gigantiske betjänten Lurch...








SVD

måndag, oktober 19, 2009

Dessa kvinnor!

Måste dela med mig av detta mästerverk!

Denna härliga kvinna joggar hem ett triathlon (som märkligt nog verkar innehålla ett dribblingsmoment också....ett quadrupelon??) Hon verkar inte ens bry sig om de annalkande glidtacklingarna.

Här snackar vi simultankapacitet på absolut högsta nivå! Eller bildlayout på absolut lägsta...



Från Avigsidan, den aldrig sinande glädjekällan!

Vad tycker ni om min sida? Börjar det arta sig, eller ska jag bränna upp skiten?

Varning! Webbfumlande Alfahanne på ingång!

Hej och hallå gott folk!

Bli inte förskräckta nu, jag gör bara några djärva försök till uppfräschning på sidan. Bambi på hal is, typ...

Däremot verkar det som om bloggers egna kommentarsfält nu fungerar, och därmed slår ut min Intense Debates-applikation som tidigare skötte kommentarsbiten åt mig. Detta innebär, kära vänner, att alla tidigare kommentarer just nu befinner sig i den binära världsrymden....lyckas jag inte få fatt i dem, så är det bara för er att börja fylla på på nytt! Hmmm...även om jag FÅR fatt i dem får ni också självklart fylla på med kluriga och skamlösa kommentarer!

Alfadesignern

söndag, oktober 18, 2009

Allvaret, humorns byggsten.

Läser en intervju med Gösta Ekman i SVD.

Det som slår mig är att de människor vi anser vara riktigt roliga (Gösta Ekman, Robert Gustafsson, John Cleese m.fl) förefaller mycket, mycket allvarstyngda som privatpersoner.

Självmordsförsök, hypokondri, depressioner och paranoia verkar gå hand i hand med framgången.

Men kanske det är precis som mästaren Gösta uttrycker det; En av humorns byggstenar är att omvandla privata tillkortakommanden till roliga historier.

Så sant!

Ju djupare allvar i botten, desto bättre komik.


Avslutar med klassikern "Mahatma Ekman" ur Gula hund, Gösta Ekman i sitt esse!

Kom ihåg: Man ska vara vän med tingen, annars blir tingen förbannade!

fredag, oktober 16, 2009

Rumsrena 18-åringar...

Jaha, idag så skickades flickskocken vidare till sin mor för 2 veckor. Ella klampade in i sovrummet vid 5-tiden i morse och Talade till oss. För er som haft oturen att råka snubbla in på min sida för första gången kan jag berätta att när min yngsta dotter börjar tala gör hon det som om man befann sig 300 meter bort.

-HRRRM!!! HOST, HOST!! JASÅ ÄR NI VAKNA, VA BRA!! I NATT DRÖMDE JAG EN JÄTTEROLIG MARDRÖM!! DET VAR 18 TJUVAR INNE PÅ MITT RUM OCH LETADE EFTER MINA BARBIES!! DÅ VAKNADE JAG OCH SATTE MIG UPP, OCH SEN BLEV JAG SÅ RÄDD SÅ JAG SOMNADE IGEN!! VAD BLIR DET TILL FRUKOST?? JAG VILL HA KNÄCKEBRÖD MED KAVIAR, OCH FINNS DET INTE DET VILL JAG INTE HA NÅGONTING!! PAPPA, KAN JAG FÅ HA PRINSESSKLÄNNING PÅ MIG TILL SKOLAN IDAG?? FÅR JAG INTE DET VILL JAG HA HÄXKLÄDERNA!! VARFÖR SNARKAR DU SÅ HÖGT??

Hon är lika subtil som en lavin. Vem behöver väckarklocka?

Det är kluvet att lämna dem ifrån sig. En snudd på surrealistisk känsla sprider sig efter att ytterdörren stängts bakom den sista eftersläntrande minibabianen.

Plötsligt är det så tyst att jag kan höra vad jag tänker. Bara sådär. Jag pustar ut. De första timmarna stökar Monique och jag undan saker, och röjer bort alla spår efter barnens framfart. Men saknaden finns där längst inne, och släpper aldrig taget.

Barnen innebär kaos, men det är ett hjärtligt sådant.
Puss på er tjejer, vi ses snart igen!


Ett försök att beskriva vad som väntar den dagen när barnen kommer tillbaka igen.


Evelien, Moniques dotter, har nyligen tagit körkort (grattis!). Likt en kobra snappar hon följaktligen åt sig bilnycklarna fortare än Anna Anka byter städerska.

Under bilfärden till Monique frågar Evelien;
-Hur gör man för att torka där bak?

I mitt stilla sinne undrar jag om hon inte är lite för gammal för att ställa den frågan, men så inser jag att hon talar om torkaren till bilens bakruta. Tur att jag inte hann säga något (men å andra sidan skriver jag ju det här, vilket på sätt och vis är ännu värre än om jag enbart hållit mig till att säga det i bilen).

Idag for jag och Monique till Miljöhuset för att snoka efter fynd. Vi fann 2 fantastiska skinnfåtöljer som visade sig vara designade av Karl-Erik Ekselius på 70-talet. De har ett ungefärligt värde på 6000:-. Prislappen visade 220:-. Vi gjorde allt för att inte röja vår upphetsning när vi skulle betala dem vid kassan.

Det gick väl sådär.

Monique klarade det bra, hon är iskall i dessa situationer. Men jag min fåne hoppade bakom henne som en glad hundvalp, vilket renderade mig en och annan misstänksam blick ifrån kassörskan.

Anförtro aldrig era pengar till mig vid ett pokerbord, det är samma sak som att skänka bort dem..



Detta var ungefär vad kassörskan såg, plus tjusig hatt.





Nu har vi i alla ett par makalösa möbler på plats, och vår onda katt har redan annekterat den ena.

Katt med smak!


Dagens Purre:

Utrikiska;
En gammal flaggskeppare ombord på en av våra ännu äldre örlogsfartyg skulle en gång vid ett besök i en tysk hamn visa fartyget för några lokala höjdare. Ur hans anförande citeras följande;

-Hier haoben vi das trossbotten för die manskap, jo si, ont hier ist die kojer to schlafen om die nacht. - Hier laogen vi das mat för die manskap, ont hier för den onterofficer, jo nå. Very najs mat ibland.


För övrigt anser jag att carmenere-druvan är min favorit för tillfället.

torsdag, oktober 15, 2009

Bättre en King Edward på tallriken än en Bintje i huvudet

3 män åtalas för vapenbrott sedan de skjutit med en hemmagjord potatiskanon. Denna hårresande historia lär ha utspelat sig i utkanterna av Alingsås.

Jag kan ju tänka mig trevligare upplevelser än att under en härlig skogspromenad plötsligt få en rotfrukt i örat.

Du har väl inte haft ett finger med i detta, Västergötskan?

Potatiskanon....vad hittar de på härnäst? En salladsslunga? Ghurkakniv?




Salladsslungan....ett djävulens påfund?



Barometern , Metro , GP

Fågel? Flygplan? Nej, tutsier!

Jag tvingas konstatera att vi är ett bortklemat släkte.

I dagens DN kan man läsa om hur aboriginerna för tusentals år sedan sprang fortare än Usain Bolt, de afrikanska tutsierna hoppade högre än Sotomayor och de neanderthalska kvinnorna hade, om de tränat, sett ut som Arnold Schwarzenegger gjorde i sin glans dagar.




"När jag spänner armen på just detta vis kan ni se konturerna av Österrike på min axel."



Men...å andra sidan kan vi ju ståta med andra färdigheter.

Jag skulle vilja se den neanderthalare som kan zappa med digitalboxens fjärrkontroll snabbare än min dotter Matilda. Sitter vi framför TV'n när hon sätter igång hinner jag knappt uppfatta vad som visas på respektive kanal. Hon hinner både se, bedöma och avfärda inom en nanosekund...

Jag skulle också vilja se den urtida aborigintumme som klarar av att SMS:a med samma precision och hastighet som dagens ungdomars.

Det här är viktiga saker, förstår ni.




"Usain Bolt? Äh, vi brukar kalla honom Snigeln."

AB

onsdag, oktober 14, 2009

Intervjuer och kroppkakor...

Greetings!

Dagarna går, men Alfahannen består...

Under tiden som förflutit sen sist har ett synnerligen störande moment hindrat min bloggframfart. Ett störande moment vid namn Arbete (rysligt, va?). Jag har dessutom blivit intervjuad av företagets interntidning. Intervjun och sedermera reportaget går ut på att redovisa två sidor av den arma fåne som tackar ja till spektaklet. Arbete och fritid.

Eftersom jag är oerhört fåfäng tackade jag mot bättre vetande ja till det hela. Ska man prata om mig, vill jag vara med!

När vi skulle diskutera min roll som IT-koordinator uppstod en del förvirring hos båda parter. Han begrep inte ett skvatt av vad jag pratade om, och jag begrep inte ett skvatt av vad jag pratade om. När jag själv bara har ett vagt begrepp om vad jag sysslar med, hur ska jag då kunna förmedla det till någon annan? Lyckligtvis är inte ordet ”talträngd” något som går att applicera på mig, så orden flödade ur mig likt en vårbäck vid fjället (eller som ur ett avloppsrör, enligt Monique...)

Den privata sidan skulle istället handla om mitt intresse för att komma över gamla ting och om hur jag kränger dem vidare. Vi började tala lite i ämnet, men så bestämde jag mig för att skriva den delen själv (ungefär som ett blogginlägg). Vem fasiken kan skriva om mig bättre än jag själv? Han lät lite skeptisk, men jag tror det blir bra :)

Nu är det gjort, och vi får väl se hur det färdiga reportaget ser ut. Har dessutom varit och låtit mig fotograferas i arbetsstass (overall á la Ghostbusters, som jag använt kanske 3 gånger på 5 år) och fritidsutstyrsel (min älskade hatt, jeansjacka och med en oerhört kitschig italiensk designlampa i näven....ööh, jo byxor också....på mig, inte i näven)

"Hu Ju Gånne Kål? Gåsbastesh!"






Idag har jag gått och tänkt på kroppkakor hela dagen. Förutom att det är knäckande gott, är det dessutom snällmat. Jag tänkte för mitt inre hur mycket mindre våld det skulle finnas om folk ägnade sig åt en diet bestående av antingen kroppkakor eller raggmunk med fläsk. Som dessert ostkaka med grädde och sylt. Efter en sådan dos vill man inte bråka med någon. På sin höjd kan man tänka sig att lite lojt hötta med fingret, innan man vacklar in mot närmaste soffa för en timmes paltkoma framför den ettusentvåhundranittiofjärde reprisen av ”Lilla huset på prärien”. Sanna mina ord; Raggmunk Skola Gören Eder Fromma, Förbaskade Bråkstakar!

Monique hade igår den stora äran att lotsa DNV (Det Norske Veritas, certifieringsföretag) runt på företaget. De dyker upp med jämna mellanrum och inspekterar att företagen jobbar med de kvalitets- eller miljöpunkter man kommit överens om. Har man inte följt uppgörelserna, blir man inte certifierad. Stor skandal.

Så Monique guidade runt (och är det någon som har större svada än jag så är det min eländiga Monique) dessa storpotäter tills de var glada och nöjda. Hon lämnade dem för lunch, och en timme senare släntrade hon in till sin arbetsplats, såg sin chef och hojtade glatt; ”Halloj, nu har jag visat DNV runt och om du bara visste vad jag ljugit för dem, hahahahaha!” Chefen log ansträngt emot henne, och ögonblicket senare upptäckte hon att hela DNV-delegationen stod bredvid....

Blir vi inte certifierade nu så vet ni vems fel det är ;)


Dagens Purre;

Ytterligare några skolöversättningar av engelska meningar:

That idea crossed my brain.
Den tanken krossade min hjärna.

He took his leave without visible emotion.
Han tog livet av honom med en omärklig rörelse.

The single unarmed man had a magic influence.
Den enkle enarmade mannen hade influensa i magen.

She was enchanted by a dragon.
Hon var förtjust i en dragon.


För övrigt anser jag att nästrimmern är en gudagåva.

lördag, oktober 10, 2009

Lantisar on the move...

Idag gott folk, ämnar jag och min eländiga kvinna bege oss till den Kungliga Hufvudstaden. Högrepen lämnar jag hemma (den får inte plats i den lilla japanska leksaksbilen vi ska vingla fram i).

Huvudsyftet är att med bil irra runt i innerstaden (GPS är omanligt). Med hjälp av irrationella och spektakulära filbyten garanterar vi underhållning för alla mottrafikanter. Som en bonus kanske vi till och med når vårt slutmål: Globen.

Där väntar en konsert med husgudarna Fleetwood Mac. Ett band som måste hyllas för sin envishet att överleva 16 medlemsbyten genom åren. Inte illa alls.

Konsertbiljetten är en present från Monique till mig, så jag kanske ska vänta några dagar innan jag kallar henne eländig igen ;)

Jag säger då det, Fleetwood Mac...... Ta en titt på detta klipp, det är lätt att glömma att Lindsey Buckingham är en gudabenådad gitarrist...




Det ska bli riktigt jäkla roligt!

Reserapport från bonnlurkar på vift kommer, var så säkra!

torsdag, oktober 08, 2009

Minns ni Lesbos? Glöm det, nu är det norrländska Shakebao som gäller!

Nyhetsbyrån Nya Kina publicerar nu scoopet som nog får klassas som årets nyhet.

Den lilla norrländska staden Shakebao är tydligen befolkat med 25000 svärande, skogshuggande, storsnusande och svårt lesbiska amazoner. Män tillträder denna östrogenstinna zon med risk för att bli utsatta för kalsongryck, bli halvt ihjälslagna och rullade i tjära och fjädrar.

Har de riktig otur drabbas de av diskstraff i ett år.

Shakebao's kommunfullmäktige



Det känns tryggt att ett oberoende kinesiskt nyhetsmedie har modet att ge oss sanningen, hur ont det än gör att få reda på det. Våra egna IDOL-styrda medier har valt att tiga ner denna nyhetssensation i decennier!

Tack för detta, Kina!!

Hmm, undrar vilken den manliga motsvarigheten till Shakebao är??

Kan det vara Pajala?

Expressen , AB , SVT

onsdag, oktober 07, 2009

Onsdagsröj hos den Oumberlige Peter!

Ska man bli sjösjuk någon gång ska man bli det med denne man.

På med partyhattarna gott folk!

Min nyfunne compadre, den utomordentlige hedersknyffeln Oumberligating har sparkat igång ett riktigt "lillördagspartaj" på hans bloggsida.

Seasick Steve står för den musikaliska underhållningen och den skotska maltwhiskeyn skola flöda likt en syndaflod genom förorterna....Har vi riktig tur dyker det upp lite scandal beauties också, för ni kommer väl ihåg Lars Leijonborgs gamla visdomsord; "Dåliga flickor är inte de sämsta."

Väl mött!

Ständigt denna handsprit!

Så var det dags för nästa episod i den tragikomiska sagan om den elaka handspriten.

På kriminalvårdsanstalten i Ystad fattade två kvinnliga interner det käcka beslutet att slå klackarna i taket och häva i sig alkogel. Tydligen finns gelen tillgänglig för de fångar som lagar sin egen mat, och de båda handspritspimplande damerna blev så glada i hatten att de fick forslas till lasarettet över natten. De lär ha sjungit sig till sömns och sjunger kanske fortfarande, vem vet?


"-Vad dricker damerna? Likör? Konjak?"

"Nej kära du! Sterisol!"

Jag förstår internerna. Själv tycker jag mycket om att ta ett glas vin i samband med matlagning. Dels är det trivsamt, dels släpper kockhämningarna och jag blir djärvare i kryddningen vilket alltid borgar för överraskande kulinariska upplevelser!

Eftersom vin väl får anses vara en bristvara på fängelser så nyttjar den sanna opportunisten istället de tillfällen som bjuds. Blir handspriten efter detta populär som rusmedel borde kanske Systembolaget införa den i sortimentet, varför inte i Bag-in-box.

Ja, jisses…




Barometern , Expressen

tisdag, oktober 06, 2009

Max sopar banan(en) med Dole

Bananskalet är kastat!

Hamburgerkedjan Max har beslutat ta bort Dole's fruktsallad ur sin meny efter att Dole stämt filmaren Fredrik Gertten.

Hur bananjätten Dole reagerat på detta är inte klarlagt, ej heller hur dess systerbolag Ole och Doff förhåller sig till saken.

Den modige filmaren lär få stöd från alla möjliga håll i denna absurda situation. Jag tänker dra mitt strå till stacken genom att smaska i mig en hederlig (?) Fyffes och dessutom högaktningsfullt Chi(qui)ta i Dole's produkter.








SVD , DN , Barometern

måndag, oktober 05, 2009

Kamelbultens dag!

Igår var det kanelbullens dag (eller Kamelbulten, som Ella trodde....jag vill inte veta vad en sån är...). Detta firade vår otämjda skock genom att arrangera en svampplockartävling.

Reglerna var tydliga:
Den som plockat mest skulle vinna.
Inga röda, gröna, vita eller helt bruna svampar skulle plockas.
Röksvampar skulle sparkas så spektakulärt som möjligt.

Monique, jag, Sara, Matilda och Ella tävlade. Vi lämnade bilen i skogsbrynet och begav oss iväg in i den mossrika småländska skogen. Efter 5 minuters marsch beordrade vi alla att sprida sig för att utöka chansen att hitta något.

Monique fann snabbt ett antal Svarta Trumpetsvampar, och barnen förundrades över att något som såg så jävligt ut kunde vara ätbart (utan att använda just de orden).

Ella hoppade på röksvampar i en kvart, resten av tiden lekte hon med en larv som hon döpte till Jesper.

Jesper, inte så livlig kanske men en fena på att spela död.



Så värst mycket svampar kunde vi inte hitta idag, men däremot fann vi ett omkullfallet och söndertuggat träd. Vi undrade vad som orsakat tuggmärkena. Sara och Matilda gissade på bävrar, jag på en älg, Monique på en uttråkad tonåring och Ella på ett spöke.




Är det alltså så här det blir när en fullblodstonåring med starka käkar upptäcker att telefonen inte har täckning?




Så med det skrala resultatet i ryggen drog vi hem och satte igång med ett gigantiskt bullbakprojekt istället. Jag skaffade fram ingredienserna, och sedan blev jag ovänligt men bestämt ombedd att hålla mig borta från köksregionerna. -Sitt där i ett hörn och försök se söt ut, sade min eländiga kvinna till mig med ett leende. Jag försökte se arg ut istället men då fick Ella ett skrattanfall, så den effekten uteblev på ett mycket snöpligt sätt.

Några timmar senare hade de (trots att de blev aktivt ignorerade av en förvisad Alfahanne) krystat fram 100 bullar!

Maken till bullfrossa har jag knappast upplevt tidigare.....jo förresten, när jag var 10 så åt jag upp alla 25 bullar min farmor bakat till ett kafferep hon skulle arrangera. Detta drastiska dåd renderade mig en röd stjärt, rumsarrest och kanelfyllda mardrömmar hela natten. Hmm, vi släpper det traumat och går tillbaka till gårdagen.

Alla gjorde sitt bästa för att få slut på bullarna, och vi var på god väg ska gudarna veta! Men plötsligt, som på en given signal, tog det tvärstopp för alla i princip samtidigt. Vi raglade ifrån bordet och gjorde under tystnad oss i ordning för svår bulldvala.

Monique och jag smög in till Ella senare för att kolla till henne. Hon snarkade som en kanadensisk skogshuggare, fullkomligt utslagen. Jag gick fram till hennes säng och lyfte på täcket för att rätta till det en aning. Då fes hon. Den enda doft som spreds i rummet var nygräddad kanelbulle....

Det kallar jag att fira kanelbullens dag!


Dagens Purre:

När texterna till två tidningsartiklar blandas ihop av TryckfelsNisse kan de mest häpnadsväckande historier växa fram.

Korsning mellan en dödsruna och en artikel om igelkottar;
”Hans erfarenhet i kommunala värv var stor, förutsatt att han ej bliver retad, i vilket fall han reser upp taggarna och ger ett väsande ljud ifrån sig.”

En notis om en minnesfest och ett reportage om hur islossningen startat i älvarna;
”Festen pågick långt inpå småtimmarna. Landshövdingen greve Snoilsky och borgmästaren Svanberg deltogo i densamma och anträffades på morgonen flytande i älven neråt Hisingsbron.”

Några andra exempel:

”En våldsam explosion inträffade på lördagsmorgonen, varvid ladugårdskarlen en 100-årig mal, vägande 22 kg, infångades i en storryssja i sjön Båren vid Edeby.”

”Det tagna blodprovet hade visat 1,57 promille alkoholhalt, en vinkelhake, en bågfil och en fogsvans.”

Slutligen, en annons;
”Schäferhund, kunnig i förtenning och diverse småarbeten, erhåller stadigvarande arbete.”



För övrigt anser jag att Halloween borde kastas tillbaka över pölen.


Barometern

fredag, oktober 02, 2009

Sexåring med fjunig överläpp?

Den förbannade bilmotorn har tagit på sig halmhatten och dansat iväg på semester, vem vet för hur lång tid??

Eftersom jag vet lika mycket om bilar som en pingvin om apelsiner, så gläder det mig oerhört att en rekorderlig, händig och trygg norrlänning nu tagit sig an eländet.

Tack Stefan!!



Apelsin?? Är det en sorts sjöelefant?



Barnen har nu åter invaderat våra liv, och Ella invigde aftonen med att köra en ”Seasick Steve” för oss, dvs spela på en 3-strängad gitarr och yla till det. En makalös upplevelse.





Efter det krävande uppträdandet sade hon;
-JAHA, NU HAR JAG SJUNGIT SÅ JAG BLIR ALLDELES SLUT, NU VILL JAG HA MUSTASCH!

-Öhh, förlåt, vad sa du att du ville ha, sa du? frågade vi undrande.

-JAG VILL HA MUSTAAAAASCH!!

När hon såg att vi arma nötter fortfarande inte förstod, suckade hon djupt, drog upp tröjan och slängde sig på magen i soffan. -MUSTAAAAASCH, TACK!!

-Oh, massage! utbrast Monique och satte igång.

Japp, barnen är här igen.... :)

Jag bläddrar lite i Purre Lindholms underbart roliga bok ”Stilblommor och grodor” , en bortglömd 30-talspärla som förtjänar att lyftas fram i ljuset åter. Tidningsredaktör Purre samlade under hela sitt yrkesliv in diverse felöversättningar, syftningsfel, tidningsankor ifrån skolan, politiken, militären, massmedia m.m.

Jag ämnar återge en del av de mycket underhållande alstren i bloggen här, under benämningen Dagens Purre.
Då kör vi.

Dagens Purre:

Engelskaöversättningar insamlade från svenska skolor:

Never insult the humble!
Insylta aldrig humlan!

The war broke out.
Det var bråk ute.

The farmer resolved to kill his fat pig.
Bonden beslöt att kela med sin feta piga.

He sat at the window and looked at the star.
Han satt på vinden och lockade på staren.

Slutligen min personliga favorit:
I like to skate.
Jag liknar två skator.



För övrigt anser jag att svampplockning under älgjakten är tufft.

torsdag, oktober 01, 2009

Knorrhostan slår till igen!

DN rapporterar om handspritens fortsatta hejdlösa drift med samhället.

Inte nog med att vi kan börja brinna av skiten, nu ser den till att bussarna inte startar heller (och antagligen får de stackars chaufförerna skickas på drogavvänjning av bara farten).

Det börjar kännas som handspriten blivit ett större problem än den knorrhosta den var tänkt att begränsa.

Vad händer härnäst? Kommer handspriten fräta bort magnetremsan på kontokortet?





"Hallå! Är det någon av er som INTE tvättat er med handsprit, så vi kan starta den här jävla rishögen?"

SVD , AB , Barometern