måndag, november 30, 2009

Arvstwist

Hej igen!

Mycket att göra....dagarna rusar framåt, och jag med dem.

Som ni kanske märkt så har jag samma bakgrundsfärg här på bloggen som tidigare. Arvet täckte på ett ungefär bensinkostnaderna för resan (i alla fall dit), så jag lär väl skriva vidare här på egen hand:)

Däremot var det desto skojigare att träffa släktingarna, skummare samling individer får man leta efter!


Tillåt mig presentera min brylling Kenneth och hans mamma Doris.

Så här såg det ut när kusin Tyko vann omegaklockan som vi inte kunde enas om.



Roligt var det i alla fall! Många av ansiktena hade jag inte sett sedan barnsben, och det var omöjligt att inte förundras över hur de åldrats. Jag blev snart nog själv varse om att tiden inte stått stilla för min egen del heller.....en av farsans kvinnliga kusiner kom framhaltande och spände ögonen i mig;

-Är inte du Görans pojk?

-Jo, visst är jag det! skrek jag (ifall hon var lomhörd...det såg så ut). Hon ryggade tillbaka för min röst och muttrade;

-Du var ju söt en gång i tiden.

Sen gick hon.

Tack, tack...varje möjlighet till ego-boost är välkommen.

Dagen efter var det så åter dags för en omgång loppis i folkets park. Julen var temat för dagen, och vi bullade upp den ena julkrafset efter det andra. Kvällen före innehöll några glas vin, och nu påstod Monique att min näsa var tillräckligt röd för att jag skulle kunna ikläda mig ett par horn och agera Rudolf vid säljbordet.

-Nej förresten, du kommer ge de stackars barnen men för livet. Ställ dig här bredvid mig istället, ta på dig hatten och försök se söt ut.

-Ingen idé, svarade jag sanningsenligt, jag har uppenbarligen inte varit söt sen jag var liten.

Hur söt jag nu var eller inte, så löpte försäljningen på fint. Jag höll hela tiden ett vakande öga på när min svurna loppisfiende och eviga Nemesis, den livsförnekande PermobilTanten, skulle dyka upp. Det gjorde hon aldrig. Hon har inte varit där de senaste 3 gångerna faktiskt. Jag börjar bli orolig.

Tänk om hon vandrat vidare (eller åkt)? Vem ska då skala av mina hälsenor med permobilen? Eller fräsa som en bindgalen katt då jag talar om priset på Kockumsfatet? Eller kvittra förtjust då hon talar med Monique eller barnen, och bara räcka ut en skrynklig tunga åt mig?

Jag behöver min motståndare. Jag behöver lägga ut häftstift i gången och välta klädställningen över permobilen med ett "OJSAN!".

Jag saknar henne....

Ögonlocken fladdrar på mig, jag fortsätter utlägget i inlägget imorgon....

För övrigt är det ganska roligt att se Monique bli en rodnande och fnissande 10-åring varje gång hon ser en regskylt med nederländska könsord.

1 kommentar:

oumberligating sa...

Ett helvete det här med att arbeta, hinner faktiskt inte med ett skit av mina "vardagliga sysslor", såsom att kommentera hos "nära och kära" bloggvänner!
Sitter just nu och väntar på att några betong element till en husgrund ska levereras, hur kul är det på en skala?
Ja, skit samma, underbart inlägg i allafall, njuter av läsning av det!
Vi höres när vi förhoppningsvis är "arbetslösa" igen!
Kram ifrån Peter på Oumberliga!
PS: Tycker personligen att jag tappat bloggstinget, men hoppas få full fart igen, observera inte lusten att blogga utan just det lilla extra saknas hos mig för att vara helt nöjd!