Jag ber ödmjukast om ursäkt för att gårdagens inlägg uteblev, men bara så att ni vet så ska jag kompensera alla kära läsare (2 st? Jag och katten?) genom att skriva 2 inlägg idag. Huka er i bänkarna!
Igår for Monique och jag till Kalmar för att köpa en ny DVD med inbyggd förstärkare på Netonnet. Men innan vi styrde kosan dit stannade vi till vid köpcentret Baronen för ett besök på bl. a Gina Tricot.
Det är något som händer med mig så fort jag kommer in i den affären. Allt kvinnfolk jag känner kvittrar och blir stojiga så fort de kommit innanför stöldskyddsstolparna. Själv drabbas jag lika plötsligt av svår apati och hemlängtan, ställer mig i ett hörn och ser mig omkring.
Där ser jag en stackars man som satt sig bredvid en skyltdocka medan hustrun och döttrarna attackerar jeanshörnan likt fiskmåsar som just fått syn på en död ål. Den plågade mannen sitter bara där med glasartad blick och jag kan se en antydan av spindelnät växa fram mellan nästipp och knäskål.
I en annan ände har en medbroder tagit det modiga initiativet att försöka få en tupplur medan han lutar sig mot en snurrställning, men särskilt framgångsrik är han inte. Hans kvinna levererar nämligen frågor med osviklig timing precis innan han skall gå in i djupsömnen; "Gunnar, matchar den här turkosa BH'n min leopardväska? GUNNAR!!" Den arme saten blinkar förvånat och hinner inte svara förrän hon fått syn på något plagg i andra änden av butiken och springer iväg som en dopad Ben Johnson.
Hans blick möter min och ett vackert ögonblick av djup, manligt samförstånd uppstår.
Jag hinner dock inte vara i det tillståndet särskilt länge förrän jag slussas mot provhyttskön och blir nu tilldelad rollen som klädhängare och smakråd. 18 provningar senare betalar vi för 1 blus i kassan.
Resultatet av 18 utprovningar
När vi så slutligen närmar oss den av mig hett efterlängtade utgången byts min melankoli ut mot frihetsglädje och jag börjar likt en yster hundvalp ta små skutt i stegen......Då stannar Monique plötsligt och får syn på nåt hon missat på vägen. Den sista metern till utgången är plötsligt Grand Canyon-stor. Jag var ju så nära, så nära!! Åh, hon ångrar sig och vi är plötsligt ute!! Den friska luften sköljer över mig och jag lyckas precis hindra ett infall att falla på knä och kyssa marken.
Jag ger min Monique en puss istället och nu bär resan iväg till Netonnet, mannens domäner!!
Mer om detta senare....
För övrigt anser jag att Seasick Steve är en frisk fläkt i vår stereotypa musikvärld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar