måndag, juni 07, 2010

Blottare på europavägen, en lisa för själen.

Väl mött igen, kära vänner!

Jag vet inte vad det är med mig, men denna tid på året ställer alltid till det för min musa, min gudomliga skrivinspiration. Istället för att lägga min energi på att krysta fram finurliga små inlägg, så går jag mest omkring och försöker se så cool ut som möjligt (vilket inte är så lätt som det kanske låter om man betänker min klädkombination innehållande krokodiljägarhatt och mintgröna flip-flops). Min grottmansidentitet (där ordet "blogg" inte finns nedristat på ordboksstenen) gör sig alltmer påmind, vilket resulterar i att mina mest spirituella uttalanden till omgivningen består av gutturala läten och missnöjda grymtningar. Den enda som uppskattar detta verkar vara katten, som i samma veva upphört att använda min bakdel som klösbräda och hatten som sexobjekt.

Som sagt, inspirationen har lyst med sin frånvaro och tillvaron har tyckts mig lika upplyftande glättig som en Kafka-roman.

En slags depression, helt enkelt.

Men även en depression måste slutligen besegras, och inte sällan sker detta i samband med en ovanlig händelse. Så ock denna gång.

För någon vecka sedan åkte jag till Västerviks sjukhus för att skjutsa hem min nyligen tarmopererade mor. Hon förklarade för mig att de tagit ut tarmen helt och hållet, knipsat, sytt och kastat tillbaka den igen (när hon berättade denna hårresande historia såg jag för min inre syn en stor tysk slaktare som trasslat in sig i ett gäng trilskande prinskorvar). Med tanke på hur mycket min kära moder magrat under sjukhusvistelsen, så misstänker jag att kirurgerna avlägsnat betydligt mer än en bit av en defekt tjocktarm. Halva skelettet exempelvis.

Denna syn gjorde mig inte gladare till mods när jag ledsagade den sargade kvinnan ut till bilen. Hon sade till mig att hon absolut inte fick lockas till att skratta, för det skulle förorsaka svåra smärtor och en rejäl portion ångest. Jag tänkte på mitt eget tungsinne som låg som en våt filt över min själ, och försäkrade henne att här skulle fan i mig inte skrattas.

Den föresatsen höll i ungefär 20 minuter.

Där satt vi i bilen, min mor och jag. Varje ojämnhet i vägen fick henne att pipa likt en svansklämd iller, och själv var jag uppfylld av idel dystra tankar. Då hände det.

100 meter framför oss såg vi en bil som stod parkerad på vägkanten, och bredvid den stod en egendomlig gestalt. Gestalten verkade en aning oproportionerlig i dimensionerna. Tänk er en michelingubbe som råkar ha 2 sugrör istället för ben, så kanske ni får en bild av vad jag såg. Min mor såg snart samma sak som jag, och hennes jämmer ersattes av nyfikenhet. Då vi närmade oss den märkliga figuren uppenbarade det sig snart vad det var frågan om:

Där stod en äldre herre och kliade sig fundersamt i nacken. Han var iklädd en enorm täckväst, stora kängor och inget mer. Hans åldersstigna familjejuveler dinglade stillsamt i vinden.

Den allra första frågan som dök upp i mitt huvud var: Varför?
Hade vi att göra med en glad urinist som likt små barn slänger av sig alla hindrande kläder då nöden gör sig gällande?
Hade han drabbats av ett lavemang och inte hunnit hem?
Var det frågan om en blivande naturist som inte riktigt tagit steget fullt ut? Det skulle ju kunna förklara den tjusiga täckvästen.
Hade han blivit ordinerad av sin doktor att regelbundet lufta underredet längs E22:an?
Var det en blottare som gick igång på att visa sig för älgar?

Frågorna kommer troligtvis aldrig besvaras, men jag hann i alla fall vinka till den märklige mannen och hans lille nyluftade kompis. Sen skrattade jag. Jag skrattade så jag grät. Jag sneglade på min stackars mor bredvid mig, och hon tittade anklagande på mig under ett ögonblick (du lovade ju!), och så brast även hon ut i skratt. -Hahaha! Ajajaaaaj! Hohoho! AAouuu! Hennes skrattblandade smärtkramp fick mig att kippa efter andan av munterhet. -Ajajaahahhhaaahhoojj! Jag tror min tjocktarm har flyttat på sig! Den är på väg ut genom örat, eller nåt, hahahaaajjj!

När jag äntligen kommit hem kunde jag till min lättnad konstatera att min moder fortfarande tillhörde de levandes skara, och jag hjälpte henne in till sig. En stund senare, då jag åter satt i bilen, upptäckte jag att mitt tungsinne och min melankoli var som bortblåsta. Jag satt med ett fånigt flin hela vägen hem. Till och med den gudomliga inspirationen smög upp bakom mig, knackade mig lätt på axeln och undrade försynt när i helvete jag tänkte få fingrarna ur och börja skriva igen.

Så här är jag igen, gott folk, och det tack vare den märklige mannen på E22:an.

Jag sänder honom och hans håriga bakdel en tacksam tanke ;)

För att illustrera min vederkvickande upplevelse ger jag er en scen ur Gösta Ekmans Papphammar-epos, närmare bestämt "Att ta säden dit man kommer"

Kram på er!

12 kommentarer:

Y sa...

Jo att ni skrattade är mer än begripligt - underbart!!!
Tjocktarmen på väg ut genom örat - det där med humor&uttryck går visst i arv, sådan mor, sådan son ;).
Sommarlov från skrivandet får man ta, bloggtorka får man ha, tungsinne får man dra. Skönt bara när det inte varar i evigheters evighet. Och nu har du ju bevisat att ett gott skratt inte bara förlänger livet utan skyndar på skrivandet! :) Kram!!
(Jisses, detta lät som värsta ordspråksboken *suck*, var INTE tanken.)

Västgötskan sa...

Ha ha! Det var det sjukaste jag har hört. Ni borde stannat och frågat vad han höll på med. :-D

Tur att hon överlevde skrattanfallet. Farligt att utsätta sina nära och kära för faran av "asgarv".

Ailas sa...

Den där händelsen var en av de bättre sätten att häva en depression, kan jag tycka. Möjligen var mannen vid vägkanten en själsläkare av alternativt snitt?
Han har säkert noterat bilnumret och räkningen kommer via post. Men, betala inget!

Bitte sa...

Jag skänker också en tacksamhetens tanke till denna gubbe, både för att han fick dig på bättre humör och för att han inte stod dä'r i helgen när jag redan var allmänt vilse i din stad :-)

Alfahannen sa...

Regnnatt:
Det gick liksom inte låta bli, hela situationen var ju minst sagt bisarr :) Du får mer än gärna dela med dig av dina kloka ordspråk, de gör inte dina kommentarer sämre, kram på dig!

Västgötskan:
Jag är inte säker på att jag vill veta...och min mor är segare än ett gammalt vingummi, hon fixar ett asgarv då och då :)

Ailas:
Det gläder mig att åter se dig i kommentarsvärlden igen, skönt att de tekniska dumheterna löste sig!
Om din teori håller så noterade även jag hans bilnummer, vi får se vem som får betala vem ;)

Bitte:
Jo, gubben gjorde onekligen en god gärning, men säg mig; är det verkligen möjligt att hamna vilse i min lilla stad? Du skulle sökt upp mig, jag är en av 2 med hatt (den andre är inte riktigt tillräknelig, men det är kanske å andra sidan inte jag heller), så hade jag ordnat en stadsvandring. Det tar ca 3 minuter, om vi sölar:)

Sandra af Munkakvarn sa...

Fantastiskt välskrivet och helt hysteriskt. Nu är det jag som har ont i magen av skratt.

Alfahannen sa...

Sandra:
Tackar ödmjukast för dina vänliga ord, men var försiktig! Om ditt magont blir värre får vi ta stora höskrindan och frakta dig till doktorn i Mariannelund. Han tar 5 kronor för att ta ut huvuden ur soppskålar och 6 kronor för att rätta till skrattkramper :)

RoSt sa...

Kände stark sympati med er båda - och gör det än... men, detta tillstånd blev kraftigt distraherat av den fortsatta texten. =)

Glad att ha dig på banan igen! Och om det är till nå´n tröst: sjunker själv in i dunkla dimensioner emellanåt. Har dock slutat bekymra mig för det, eftersom jag börjat betrakta detta som ett sätt att "ladda om batterierna" (såvida inte orsaken är något i stil med din mors - oro för släkt och nära vänner är en annan historia)!

Allt gott, broder!

Alfahannen sa...

RoSt:
Tack för omtanken, broder.
Jag tror du är inne på rätt spår med din teori, efter en dylik dipp är jag onekligen uppladdad igen! Mor min blir bara starkare för varje dag som går, jag får nog dras med henne ett bra tag till ska du se ;)

Jag passar även på att tacka dig för din push-hjälp för bloggen, det uppskattas ska du veta!

RoSt sa...

Ett nöje!! =)

foxy sa...

Din historia fick mej oxå att dra på munnen halv två på natten när tröttheten gör sig påmind. Skönt att du är tillbaka. Jag har ju just hittat dej o undrade faktiskt om det redan var slut på den glädjen.

Alfahannen sa...

foxy:
Hur är det nu, det gamla ordspråket....Ont krut förgås inte så lätt! Skämt åsido, förra året vid den här tiden blev det ett uppehåll på 3 månader. Men jag kom tillbaka. Det gör jag alltid. Det här med bloggandet är alldeles för roligt för att låta bli, förstår du :)

Jag är glad att du hittat mig också, som den malliga Alfagubbe jag är :)