På lördagen for Monique och jag till Kalmar och besökte det gamla legendariska danspalatset Sandra, som för tillfället fyllts med allsköns bråte som länets försäljningstokiga pöbel lyckats skrapa ihop.
Begagnatbranschen är en ful historia, tro mig.
Vi hade inte varit inne i 4 minuter förrän Monique ryckte mig i armen och teatraliskt väste i örat; På bordet bakom mig finns en skål vi har sålt tidigare.....NEEEJ, TITTA INTE!!
Detta är så typiskt. Så fort det är något skvallrigt på gång så får jag reda på var det händer men får samtidigt absolut inte titta. Varför i helskotta berättar hon det då för mig??? Dessutom är Moniques viskningar lika subtila som en amerikansk turists klagan på att toalettpapperet på hotellet inte doftar kanel-jasmin som denne förväntat sig.
Självklart tittar jag, och kan då bittert konstatera att skålen som vi sålt för en spottstyver visar sig vara ett unikum av sin sort, uppenbarligen värt tusentals kronor! Säljaren känner självklart igen oss men ignorerar oss på samma sätt som en blåval ignorerar en majblomma.
Jag lägger ner mycket energi på att i min tur nonchalant ignorera säljaren, och dyker ner i en bokhög på golvet hos säljaren bredvid. Det kunde varit trevligt eftersom jag älskar böcker, men damen som sitter bakom bordet har tagit det något ostrategiska beslutet att lufta sina liktorn-beströdda fötter framför mina ögon.....jag nämner inte detta mer, eftersom minnesbilden tar knäcken på mig!
Vi hittar några saker av intresse till slut och drar därifrån vidare till Rusta, medan jag på alla sätt försöker bli kvitt fotbilden från mina näthinnor. Till min glädje hittade jag istället en skojig skylt som fick min fantasi att glida in åt ett håll som egentligen inte var mycket bättre, men vem fan är perfekt??
Här är bilden:
Redan nästa dag är det dags för oss att pröva lyckan som säljare i ett vackert inrett stall tillhörande en herrgård. Kundtillströmningen denna dag är mycket bra, och försäljningen går som smort.
Vid ett tillfälle kommer 3 amerikanska systrar (gissar jag) fram till bordet. Eftersom jag sett för många spagettivästerns med Clintan börjar jag konversera med dem på bredaste Texas-dialekt (jag måste erkänna att jag är bra på det). Efter en stund undrar en av tjejerna på klingande småländska om jag kan prata svenska istället, det är ingen av dem som förstår vad jag säger.
Jävla otacksamma människor som inte förstår att uppskatta en konstnär....
För övrigt anser jag att Anna Anka är roligare än både Arne och Kalle.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar