Skomakare, bliv vid din läst!

Idag tänkte jag gotta mig i alternativa karriäräventyr. Eller rättare sagt, karriäräventyr man borde låtit bli...

Popstjärnedrömmen verkar finnas med oss redan från födseln, och det har ingen betydelse om man råkar vara sotare, brandman, husockupant eller politiker. Drömmar är bra, men för en del bör det bara stanna där. Det spännande är när någon, inom en annan bransch redan upphöjd person, drabbas av stora popfebern.

Då, mina vänner, skrivs kalkonhistoria:)

Låt oss börja i sportbranschen:

Den förnämlige Carl Lewis kan väl tveklöst benämnas 80-talets störste idrottsman. Med 9 OS-guld och 8 VM-guld i bagaget kan man tycka att det finns stjärnstatus så det räcker och blir över.


Men icke då!
Han var prompt tvungen att pröva sina musikaliska vingar också, den stollen! Hans kulturella utflykt resulterade i en sörja som inte ens hans mor kunde förlåta honom. Se själva! Lägg särskilt märke till hans djärvt skurna baddräkt....

Så långt ifrån guldmedalj man kan komma...men han fick i alla fall vänslas med en tant i bastun på slutet:)

(följande 2 rader skall sjungas á la Owe Thörnqvist)

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?

Jo, en Dallas-karaktär!

Svärmorsdrömmen Patrick Duffy (Bobby Ewing i Dallas) såg sig kallad att även välsigna världen med sin sång. Världen var inte redo. Världen är fortfarande inte redo... Stackars sångfågeln Mirelle Mathieu måste blivit erbjuden ett okänt antal tryffelsvampar för att sätta sin egen karriär på spel på detta vis. För säkerhets skull sjöng de i Europa. Hade de gjort det i Texas hade de blivit skjutna bakom en lada.

Utan att hämta andan klafsar vi vidare i detta smaklöshetens träsk....och vem träffar vi på nu då, om inte självaste Mr Spock himself, Leonard Nimoy! Att vara den mest kultförklarade rollfiguren i den mest kultförklarade serie dög inte åt denne långörade Vulcan-bo, som alltså inte heller han kunde hålla sig borta från skivstudion.

Man kan lätt föreställa sig att regissören till denna skapelse kommer ifrån en mycket roligare planet än vår. Den gode Nimoy skrålar en text om Bilbo Baggins (Tolkien, ni vet), medan 5 uppenbarligen påtända kvinnor med Spocköron kastar byxor på varandra!! Makalöst! Se själva:

Man får hoppas att någon förbarmade sig över mänskligheten och ströp producenten...

Vidare skall vi nu njuta (?) av hur den muskulöse Mr T (A-team, Rocky3) helt på egen hand lyckas med konststycket att på mindre än 30 sekunder göra en personlighetsvandring från hårding till fåntratt.

Lägg gärna märke till de 3 bakgrundssångerskorna, de är så samspelta! Man kan ana att de övat i minst 30 sekunder på sina moves....

Mr T's jobberbjudanden efter detta framträdande begränsades till antingen kakförsäljare eller slamsugare.

Huvaligen!

Nej, gott folk!

Det finns bara en Alfahanne som har talangen som krävs för att greppa mikrofonen emellanåt. Min egen favorit Bruce Willis.
Alltid cool. Alltid rätt.

En sista sak, som inte alls har med ovanstående att göra:

Jag fick berättat för mig att minstingen Ella (som nu är med sina systrar hos sin moder i 2 veckor) en kväll suttit med de andra vid TV'n, djupt försjunken i tankar. Plötsligt harklar hon sig och frågar (självklart i sedvanlig volym) moderns sambo;

-VAD HAR NOSHÖRNINGAR FÖR FAVORITFÄRG?

Fundera på den, kära läsare.

Hon tänker lika förvirrat och abstrakt som sin gamle Alfapappa, hon kommer klara sig bra:)

"Favoritfärg, undrar du? Jaa, jag vet inte.....men min mamma säger att jag alltid ser rött!"