Stjärnglansen var inte mindre då

Twilight-sagan är tydligen hett stoff dessa dagar, och SF's biosajt kraschade visst då biljetterna släpptes till den andra filmen i serien.

Jag har förvisso inte sett den första filmen, men man måste antagligen vara blind, döv och död (fråga mig inte hur detta hänger ihop, ibland är min logik lika utvecklad som litteraturkunskaperna hos en valross) för att undgå bombmattan av information och skvaller som media utan urskiljning slänger ur sig. Alla som är med i filmen är tydligen sexsymboler.

Otaliga är de bilder som kablats ut på vampyrpojken Edward Cullen. Han är sexig, sägs det. Jag tycker mest han ser svimfärdig ut.
Men så är det ju också gubbvarning utfärdad på mig sedan länge. Mina äldsta döttrar har börjat le överseende åt mig. Överseende!

Inte bra, jag får ålderdomshem-vibbar direkt.

Nå, tillbaka till sexsymbolerna!

Eftersom jag har ett medfött fel i huvudet som gör att jag kan minnas varenda stolpskott som varit med i en hollywoodfilm sedan ljudfilmen gjorde bejublad entré, men samtidigt inte kan minnas vad min chef sagt till mig 30 sekunder tidigare, så ska jag nu försöka vidga era vyer något vad gäller sexsymboler.
Det är nämligen så att forna tiders stjärnor inte gick av för hackor de heller!

Tag plats, det guidade minneståget börjar sin resa....


Douglas Fairbanks Sr och Mary Pickford:

20-talets Brangelina. Han, den store filmhjälten på den tiden då de producerade filmer i en sådan hastighet att Bollywood skamset skulle ha packat ihop sina pinaler och börjat kränga curry istället. När skaparna av Stålmannen började skissa på sin seriefigur hade de Douglas som förebild. Hon, den lika firade filmprimadonnan, som kallades ”Hela världens lilla fästmö”. Hon var den första stjärnan i världen som erbjöds procentandel i vinsten från de filmer hon medverkade i.

Hetare par fick man leta efter! När de gifte sig och for på smekmånad till Europa, möttes de av upp mot en halv miljon människor i både London och Paris. En halv miljon människor som står och skriker, det är inte lätt att föreställa sig eller hur? Fairbanks och Pickford var dessutom de första som tryckte ner sina händer i den våta cementen i Walk of fame.

Douglas Fairbanks dog hastigt av en hjärtinfarkt 1939. Hans sista ord lär ha varit; "-Jag har aldrig mått bättre än nu."

Clark Gable:

Storkonsument av cigaretter, whisky och kvinnor, dessutom den absolut största stjärnan under 30-talet. Hans enda seriösa konkurrent om herraväldet var den propre Gary Cooper, en man med något hälsosammare livsstil, men Gables råbarkade charm gav honom alltid en fördel i den kampen. Clark kallades King of Hollywood, en titel han avskydde. Hans slutreplik ”Frankly my dear, I don't give a damn!” i filmen Borta med vinden (mest sedda film i världen) är en av tidernas mest citerade. Ironiskt nog tog han ganska tidigt avstånd ifrån nämnda braksuccé, eftersom han tyckte slutresultatet blev alldeles för tjejigt.

Hans hårda leverne krävde till slut sitt pris, och han gick bort i sviterna av en hjärtinfarkt någon gång på 60-talet (tror jag). Rejäl star quality!

Cary Grant:

Ingen bar upp en kostym lika elegant och ledigt som denne brittiske supercharmör, som kom att bli synonym med genren romantisk komedi. Hans sätt att blanda den världsvane playboyen med den förvirrade tokstollen gjorde att han tillhörde den absoluta hollywoodtoppen i över 20 år (han blev dessutom bara stiligare med åren). Ian Fleming hade Cary som förebild då han skapade sin litterära figur James Bond.

Cary Grant, kollegan Charlton Heston (Apornas planet bl.a) och deras fruar blev vid ett tillfälle bjudna på middag på 10 Downing Street hos den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher. Charlton Heston beundrade Järnjungfrun väldigt mycket och utbrast efteråt till sin hustru: ”-Tänk att jag suttit bredvid Margaret Thatcher!” ”Och??” svarade hans hustru, ”Tänk att jag suttit bredvid Cary Grant!”

Errol Flynn:

Filmmässigt arvtagaren till Douglas Fairbanks matinéfilmhjälte, i privatlivet arvtagaren till Clark Gables självförbrännande livsstil. Errol levde efter sitt eget motto: ”Jag tänker leva första halvan av mitt liv. Resten skiter jag i.” En annan; ”Jag vill ha min whisky gammal och mina kvinnor unga.”

Han hade fler kvinnor än skvallerpressen kunde hålla räkningen på, och han drack konstant. När han vid en filminspelning av regissören blev förbjuden att dricka, injicerade han vodka i apelsiner och åt dem så fort tillfälle gavs.

Errol Flynn gav upp andan 1959, då hans kropp sakta men säkert brutits ner efter alla år av excesser.

Hans sista ord lär ha varit; ”Jag har haft förbannat roligt och njutit av varje sekund."

Marlon Brando:

Visst, de allra flesta minns honom som den gamle Capo de tutti capo (hmm, inte helt säker på att det blev rätt där) Don Corleone i Gudfadern.

Det var dock redan under 50-talet som Marlon Brando slog igenom på allvar, och han anses av många fortfarande vara den störste skådespelare som funnits. Full av integritet och egensinnig som få klarade han med bravur vilka roller som än lades på honom. Att han dessutom såg ut som en grekisk gud låg honom inte direkt i fatet heller.

Här finns ju förstås plats för många mer hannar, vore roligt att se vilka ni håller som favoriter till den högsta stjärnstatusen.

För jämlikhetens skull återkommer jag givetvis med ett inlägg gällande de kvinnliga motsvarigheterna.

Jo, undrar ni då, har vi inte haft några svenska macho-män?

Jag kommer just nu bara på en: Edvin Adolphson.

Hans vansinnesutbrott i ”Änglar finns dom” skrattar jag fortfarande gott åt. ”Men va i...NEJ NU JÄVLAR!! SAAATANS KANONRUNKARE!!”

Kanske inte en självklar sexsymbol, men ingen satte sig på Edvin:)

Expressen , AB , DN