Möte med en protes

Så har det blivit dags att börja rekapitulera förra veckans exotiska besök i det lågt belägna landet där man kan beskåda vilda tulpaner vandra fritt på gatorna (ja, i alla fall om man innan dess besökt en coffeeshop och gnagt på någon av de skojiga kakorna som erbjuds).

Som jag berättat några inlägg tidigare, så mötte oss där en numera enbent men i övrigt synnerligen pigg herre, och där tänkte jag nu fortsätta historien.

Nej, förresten.

Det får vänta, jag tänkte nu ta tillfället i akt att berätta om min gamle farbror Kurt istället. Han är också enbent, och därmed är denna plötsliga övergång fullt legitim även för den mest förhärdade stringens-kramare.

Jag vill minnas att jag nämnt farbror Kurt tidigare. Jo, det var i det trevliga inlägget Cykel-ångest jag berättade om den gången han cyklade på en ko. Ruskigt värre, eller hur?

Nå, förutom denna pinsamma närkontakt drabbades han senare av polio, en sjukdom som tyvärr berövade honom det ena benet och dessutom gjorde honom en smula förvirrad i sinnelaget.

Under min uppväxt så älskade jag de stunder då jag fick vara tillsammans med denne lätt excentriske herre. Vi brukade titta på västernfilmer, hans absoluta favoriter, och varje gång levde han sig in i filmerna med sådan glöd att han emellanåt ramlade ur soffan. Han försökte alltid hjälpa hjälten genom att skrika instruktioner till denne. Det kunde låta så här;

-AKTA DIG FÖR HELVETE, DET STÅR EN SKITIG MEXIKAN BAKOM DÖRREN!! MEN HÖR DU INTE?? SKJUT! SKJUUUUUUT DÅ!!

Och när hjälten i filmen fick sin revansch och började likvidera skurkar till höger och vänster, ja då var farbror Kurt så lycklig att han skrattade högt;

-SER DU?? SER DU?? HAN SKJUTER DEM SOM SMÖÖÖR!! HA HA HA HA!

Det där med smöret har jag fortfarande inte förstått innebörden av, det slängde han ur sig nästan varje gång. Antagligen tyckte han det lät coolt. Det tyckte jag också.

Ständigt dessa skitiga mexikanare!

Men vänta bara, snart vankas det smör(j)!

Han har i alla fall en protes, och ett av mina första minnen av den var en midsommarafton som vi firade hos mina farföräldrar, jag kan ha varit 6-7 år. Mina bröder, enäggstvillingar, 10 år äldre och kvarterets värstingar spelade fotboll, medan de vuxna åt sill och snapsade frejdigt. Efter sin sjätte snaps blev farbror Kurt sugen på att spela boll han också. De andra försökte avråda honom, men det var lönlöst.

Mina bröder passade bollen mot honom där han stod och vaggade mot kryckorna. Han måttade en mäktig spark, missade bollen med en halvmeter men lyckades i gengäld med sällsam kraft skicka iväg protesen i luften. Förvånade åsåg vi benet flyga högt över staketet till intilliggande tomten och hörde den plumsa ner i grannens näckrosdamm. Kurt drattade på ändan och mina bröder höll på att skratta ihjäl sig.

Han är rolig, min farbror Kurt.

När han fyllde 70 år tog jag med Sara, min näst äldsta dotter (då 7 år) till honom.

Hon hade aldrig träffat honom tidigare, och på vägen dit i bilen berättade jag för henne att han hade en protes. Sara reagerade knappt på mina ord, hon verkade sitta i andra tankar. Detta bekräftades några sekunder senare då hon plötsligt frågade mig;

-Pappa, undrar hur det känns att vara en skylt?

En av livets stora frågor förvisso, men jag kände mig inte redo att just då ge mig in i den filosofiska debatten eftersom vi var framme hos farbror Kurt.

Vi ringde på, och hörde någon ropa -Kom in!

Sara öppnade dörren och det första hon ser på golvet innanför är en protes, stående på golvet och iklädd både strumpa och sko. Den gav nästan intrycket av att den kommit fram till dörren för att hälsa på oss.

Sara skrek.

-Aaaargh!

Då jag lugnat ner henne gick vi in till farbror. Han satt i sin rullstol och hade tagit av sig protesen eftersom den kliade för mycket.

Sara stirrade oblygt på det tomma byxbenet i flera minuter och frågade till slut varför det inte rann en massa blod där eftersom benet var borta.

Efter en stunds förklarande kändes det som om hon hade grepp om situationen.

Då vi till slut gick ut och satte oss i bilen igen tog hon till orda igen;

-Pappa, då de tog bort hans ben fick de väl hjälpa honom hem va?

-Va? Ja, jo på sätt och vis, svarade jag.

Åter satt hon tyst en stund, innan hon med ett leende utbrast;

-Vilken tur att de inte tog bort huvet på honom, då hade han ju inte kunnat se något!

Kram på er, och vila i ärtor!

(rest in peas)