Denna årets hittills varmaste dag sitter jag och åser min yngsta dotters framfart på sin djävulsröda lilla cykel. Hon skrattar innerligt och frågar mig om jag inte också ska cykla lite.
Min mentala respons (som jag inte återger till henne i ord) är dock att jag inte sätter mig på en velociped igen förutom i allra yttersta nödfall.
Sist jag gjorde det cyklade jag på en ilsken grävling. Sånt sätter spår förstår ni.
Många arbetskamrater undrar varför jag inte tar cykeln till jobbet. Mitt svar handlar inte om att jag inte orkar eller dylikt. Det handlar om att komma fram helskinnad. Naturen har nämligen något emot mig de gånger jag dristar mig till att äntra sadeln.
Blickar jag tillbaka i mitt cykelminne återfinner jag kollisioner med en gås, parkbänk och, som tidigare nämnt, en grävling.
Parkbänken mötte jag på väg hem en mörk afton från en fest. Det var becksvart ute, men jag kände vägen utan och innan. Dock hade jag inte med i beräkningen att någon med ett svart sinne för humor dragit fram en parkbänk tvärs över cykelvägen. Som tur var befann jag mig vid kollisionstillfället i välsignat tillstånd (det vill säga apfull), vilket dämpade skadorna då jag genomförde en dubbel saltomortal i pik när jag flög över hindret och landade på arslet.
Vad gäller gåsen och grävlingen vill jag inte ens gå in på detaljer eftersom det fortfarande ger mig svåra rysningar bara vid tanken, men jag kan väl säga så mycket som att de hemsöker mig i drömmarna då och då. Jag kan tänka mig att grävlingen fortfarande väntar på mig därute någonstans med sinnet fullt av hämnd.
Jag har dock lyckligtvis en bra bit kvar till min farbrors höjdpunkt vad gäller naturkonflikter.
På en skogsväg mitt i natten, på väg hem från en logdans, cyklade han på en ko.
Farmor sade att han aldrig mer var densamme efter det.
Och det är väl så, vissa av oss genomgår förändringar efter den stora kärleken, efter första barnets nedkomst, efter en religiös uppenbarelse. Andra förändras efter oönskad närkontakt med ett nötkreatur.
Jag tar sålunda hellre bilen än riskerar att utsätta mig för att en ondskefull älg (i smygläge bakom en björk) skall rusa fram och trycka in hornen mellan ekrarna. Ren självbevarelsedrift, inget annat ;)
Dagens limerick:
En galen pirat ifrån Bender
rövade skatter på öar och stränder.
Han blev rik som ett troll
men han kammade noll,
ty han använde huvet som fender.
För övrigt anser jag att grillsäsongen är nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar