tisdag, november 03, 2009

Landsortens förbannelse?

Idag har jag funderat en smula.
Djupa tankar om stora frågor.
Frågor som söker svar.
Jag kan inte längre hålla det inom mig, det bubblar upp precis så som sockerdricka har en tendens att göra i näsan.

Nåväl, här kommer det;

Tänk er att vi alla samtidigt läser en roman, låt oss ta exemplet Sagan om ringen av JRR Tolkien. Är det bara jag som ser Per Oscarsson framför mig som Gandalf? Ernst Günther som dvärgen Gimli? Dan Ekborg som Aragorn?

Ingen går upp mot gamle Ernst. Vila i frid. För mig är du en finfin Gimli.

Och när jag för min inre syn försöker måla upp den enorma Pelennor-slätten, där hundratusentals orcher, alver, människor och andra kräk möttes i en episk batalj, lyckas jag bara frammana den gamla fotbollsplanen på Länsmansängen utanför min gamla skola.
Någon som känner igen sig? Jag kallar det lokalfantasisyndromet. Hur mycket jag än försöker kan jag i tanken geografiskt aldrig ta mig ifrån min hembygd, och alla karaktärer i böckerna blir misstänkt lika de svenska ansikten jag vuxit upp med på TV och vita duken.
Den förbannade fotbollsplanen dyker upp så fort något stort och öppet beskrivs i bladen: Prärier, isvidder, savanner eller öknar ryms allihop i denna lilla gröna rektangel. När Lawrence av Arabien (Lennart Jähkel) ger sig iväg för att korsa Sahara-öknen, börjar han resan vid ena hörnflaggan, 3 dygn senare har han kanske nått mittlinjen.
Förstår ni vilket torftigt bokliv jag lever!!
Jag älskar böcker, och min fantasi är det sannerligen inget större fel på i alla andra sammanhang. Vadan detta geografiska handikapp?
Sätt vilken jäkla bok ni vill i famnen på mig, resultatet är alltid detsamma. Jag försökte ge mig på Dan Browns Änglar och demoner.
Jaha.
Robert Langdon följer statyspår runt hela Rom.
Nähä.
Istället skuttar Kjell Bergkvist runt lilla torget (närmare bestämt från Cecil kinarestaurangen via Melchiors bokhandel till Dressman, och sedan tillbaka igen).

Oskarshamn (lilla torget)


Rom

Döm om min glädje då jag fick höra talas om Karin Wahlbergs böcker, som åtminstone i ett fall utspelar sig i min hemstad Oskarshamn. Jag slängde mig över titeln ”Tröstaren” likt en dokusåpakändis över en gratisdrink.....
I första kapitlet blir någon (Lennart Hyland) mördad i skogskapellets kyrkogård. Jag vet precis hur det ser ut där, men tror ni jag ser det när jag läser? Nej, jag ser min egen bakgård med grillen jag glömt ta in för vintern.
Va?? Inte ens det klarar jag! Likt slemmiga torskar glider platserna utom mentalt räckhåll och ersätts med allsköns platser som inte har någon som helst koppling till det jag läser.
Har jag en Roald Dahl-skruvad förbannelse uttalad över mig?
Jag har aldrig pratat med någon om detta fenomen. Borde jag göra det?
Jag tror jag börjar med min ömma moder. Jag ska fråga henne om hon åt några roliga svampar under graviditeten med mig.
Eländiga kvinna;)

David Batra, tänker ni.......Lisbeth Salander, tänker jag.

7 kommentarer:

Västgötskan sa...

Ha ha! Tja, det är inget fenomen jag själv råkat ut för. Men sen om det innebär att jag är den "normala", det vete fan... ;-)

Zumgaligali sa...

Jag har ett liknande med omvänt problem. Tar vi Tolkien-exemplet så kan jag efter några 1000 sidor, dvs i kapitel tre, ta med mig vem som helst på en expedition till Mordor, vet exakt vad jag ska undvika, vilka genvägar som finns osv. Samtidigt har jag ingen aning om vad som är Fallebovägen och vad som är Humlekärrshultsvägen, hittar inte i kvarteren på andra sidan kyrkan mm. Vet hur alla alver är släkt men känner inte till mina sysslingar här i staden...

oumberligating sa...

Stort och svårt ämne det här, förstår det till viss del.
Om din Mamma käkade svamp under graviditeten så kan man verkligen undra vad min Mamma gjorde!
Satt nyligen med läxorna med min yngsta Dotter och när Hannibal tågade med sina elefanter över Alperna in i Italien då var det jag som satt främst på den strösta elefanten och ledde hela fälttåget. När jag läser Röde Orm, likaså så finns jag där, fullt kämpande så armar och ben och även huvuden far runt som limpskivor under svärdshuggen. Tittar jag närmare på mig själv så har jag glasögon på mig dessutom i alla "historiska" bilder, mycket konstigt måste jag säga. Ibland kämpar jag även i kostym...hmmm.
Vet du vad du och jag just nu Käre Vän , vi avslöjar saker som det kanske inte är så bra att tala om.
Vi är säkerligen en psykologs riktigt "våta dröm"!
Kul du nämner Karin Wahlberg för när jag läste hennes första bok eller om det var den andra, skitsamma Sista Jouren tror jag den hette, då var det inte i sjukhusmiljö hon befann sig i utan hon kutade runt inne på kärnkraftverket som jag varit på besök i några gånger!
Ja, livet är underligt!
Onsdag idag, har inte bestämt mig än för om det blir någon "cyberfest" idag! Fullt upp med min dotters 16-års fest i morgon!
Ha en fin fortsatt vecka och kram ifrån Peter!

Ailas sa...

Ja, du... Vad ska jag säga! Ska jag vara avundsjuk för att du på ett så rörande tryggt sätt fortfarande befinner dig kvar i din barndoms sköna värld

eller

ska jag tycka synd om dig, för att du inte lyckats lämna mammas kjol och den där fotbollsplanen?

Själv har jag funnit ett billigt sätt att resa och det är just genom böcker. Jag har så otroligt lätt att bosätta mig i bokens miljöer och t o m känna dofterna, höra ljuden. Ofta blir jag ledsen när boken tar slut...

Detta har den konsekvensen att jag inte vill se filmatiseringar av böcker som jag läst. Då blir jag bara besviken och irriterad. :)

* * *

Tack för din kommentar på min blogg ang min kommentar gällande din kommentar hos O! - Jag ville helt enkelt ge dig chansen att visa vilken duktig tänkare du faktiskt, egentligen, är... vilket du alltså bevisade. Vi är rörande överens. :)

Alfahannen sa...

Västergötskan:

Jo, att döma av kommentarerna är du helt normal, hur svårt det än är att tro...;)

Zumgaligali:

Intressant fenomen! Detta tillstånd du beskriver borde följaktligen kallas globalfantasisyndromet. Kul!

Zumgaligali, förresten....om jag inte minns fel är det namnet även titeln på en kampsång för slavar eller dylikt. Tror vi fick gnola på den glada trudelutten på 70-talets diskbänksrealismkramande(!)musiklektioner....zumgaligaligali, zumgaligali. Nu blir jag tårögd av gamla minnen! Tack för din trevliga kommentar:)

Oumberligating:

Psykiatrin skulle i sin handbok få skriva 2 nya kapitel om de tog sig an dig och mig, min vän!

Jag kan tydligt se dig i Oscar Jacobson-uniform på en stor röd Per Åhlin-elefant över Alperna (nej förresten det kan jag inte, jag har ju lokalsyndromet. Jag ser Mikael Persbrandt på en röd cykel komma nerför Kråkerumsbacken i stan).

Hälsa dottern!
Kram!


Ailas:

Tyck för all del inte synd om mig, jag får ju uppleva så många spännande historier i min egen hemby och fotbollsplan att det räcker och blir över.

När jag sedan ser filmer som baseras på böcker jag läst så blir jag också besviken att exempelvis Times Square i New York inte alls liknar lilla pittoreska Fnyket jag såg framför mig.

Eller att Nicholas Cage inte på minsta sätt påminner om Johan Ulveson..

Tur att jag anses tänkande i vissa sammanhang i alla fall ;)

Kram på dig!

B i t t e sa...

Åh, det där är ingen förbannelse det är en tillgång. Och nu kan jag höra dig när du skriver, hoppas verkligen du låter som den Oskarshamnspys jag känner :-)

Västgötskan sa...

Alfahannen:
Thanx... (Tror jag) Ha ha!