Landsortens förbannelse?

Idag har jag funderat en smula.
Djupa tankar om stora frågor.
Frågor som söker svar.
Jag kan inte längre hålla det inom mig, det bubblar upp precis så som sockerdricka har en tendens att göra i näsan.

Nåväl, här kommer det;

Tänk er att vi alla samtidigt läser en roman, låt oss ta exemplet Sagan om ringen av JRR Tolkien. Är det bara jag som ser Per Oscarsson framför mig som Gandalf? Ernst Günther som dvärgen Gimli? Dan Ekborg som Aragorn?

Ingen går upp mot gamle Ernst. Vila i frid. För mig är du en finfin Gimli.

Och när jag för min inre syn försöker måla upp den enorma Pelennor-slätten, där hundratusentals orcher, alver, människor och andra kräk möttes i en episk batalj, lyckas jag bara frammana den gamla fotbollsplanen på Länsmansängen utanför min gamla skola.

Någon som känner igen sig? Jag kallar det lokalfantasisyndromet. Hur mycket jag än försöker kan jag i tanken geografiskt aldrig ta mig ifrån min hembygd, och alla karaktärer i böckerna blir misstänkt lika de svenska ansikten jag vuxit upp med på TV och vita duken.

Den förbannade fotbollsplanen dyker upp så fort något stort och öppet beskrivs i bladen: Prärier, isvidder, savanner eller öknar ryms allihop i denna lilla gröna rektangel. När Lawrence av Arabien (Lennart Jähkel) ger sig iväg för att korsa Sahara-öknen, börjar han resan vid ena hörnflaggan, 3 dygn senare har han kanske nått mittlinjen.

Förstår ni vilket torftigt bokliv jag lever!!

Jag älskar böcker, och min fantasi är det sannerligen inget större fel på i alla andra sammanhang. Vadan detta geografiska handikapp?

Sätt vilken jäkla bok ni vill i famnen på mig, resultatet är alltid detsamma. Jag försökte ge mig på Dan Browns Änglar och demoner.

Jaha.

Robert Langdon följer statyspår runt hela Rom.

Nähä.

Istället skuttar Kjell Bergkvist runt lilla torget (närmare bestämt från Cecil kinarestaurangen via Melchiors bokhandel till Dressman, och sedan tillbaka igen).

Oskarshamn (lilla torget)

Rom

Döm om min glädje då jag fick höra talas om Karin Wahlbergs böcker, som åtminstone i ett fall utspelar sig i min hemstad Oskarshamn. Jag slängde mig över titeln ”Tröstaren” likt en dokusåpakändis över en gratisdrink.....

I första kapitlet blir någon (Lennart Hyland) mördad i skogskapellets kyrkogård. Jag vet precis hur det ser ut där, men tror ni jag ser det när jag läser? Nej, jag ser min egen bakgård med grillen jag glömt ta in för vintern.

Va?? Inte ens det klarar jag! Likt slemmiga torskar glider platserna utom mentalt räckhåll och ersätts med allsköns platser som inte har någon som helst koppling till det jag läser.

Har jag en Roald Dahl-skruvad förbannelse uttalad över mig?

Jag har aldrig pratat med någon om detta fenomen. Borde jag göra det?

Jag tror jag börjar med min ömma moder. Jag ska fråga henne om hon åt några roliga svampar under graviditeten med mig.

Eländiga kvinna;)

David Batra, tänker ni.......Lisbeth Salander, tänker jag.