fredag, maj 21, 2010

En osviklig känsla för feeling

Jag är inte bara Alfahanne, jag är känslig också.
En känslighet som bara ökat med åren, dessutom. Denna egenskap yttrar sig särskilt vid tillfällen då jag ser på TV eller film. Jag torde vara varje filmmakares våta dröm när det gäller respons på deras skapelser.


Mitt tidigaste minne av detta är när jag för första gången såg den gamla filmen ”Lassie”. Jag kan väl ha varit 6-7 år, och den arma hundens öden höll mig trollbunden vid vår gamla Blaupunkt (som bara kunde fås igång genom att farsan dängde en träsko i sidan på den, sen kunde den gå i några timmar innan proceduren måste upprepas....han nötte träskor duktigt, gamle farsan, särskilt under hockey-VM).


Nu glider jag iväg känner jag, rättning i ledet!
Jag följde Lassies äventyr som sagt, och hela filmen går ut på att få åskådaren att gråta, till varje pris. Jag höll mig tappert ifrån gråten i nästan en hel timme, men när hundkräket slutligen hoppade ut från ett fönster på andra våningen och bröt benet, ja då grät jag så jag skrek. Jag var så upprörd att jag missade slutet på filmen (den enda lyckliga scenen i hela förbannade rullen).


Sen har det bara fortsatt. Och utvecklats.


Skräckfilmer ska vi bara inte tala om. Jo, det kan vi göra förresten. Jag tror att jag i ett tidigare inlägg berättat om då jag i tonåren tog med en tjej på bio för att få en chans att vänslas lite. Jag tog med henne på ”Fredagen den 13:e”, i tron att hon skulle vara i behov av trygga kramar. Istället var det jag som skrek högt redan under förtexterna. Min plan tillintetgjordes, men de andra i publiken hade roligt åt mig, kan jag tro.


Hur är det då idag?
Jo, det spelar knappast någon roll vad jag tittar på; nyheter, dokumentärer, Fråga doktorn, Gordon Ramsey, Biggest Loser eller Pingu, alla får de mig att sträcka mig efter näsduken.
Spännande filmer får mig att hoppa i soffan av nervositet, jag minns att jag och Monique tittade på Mel Gibson's makalöst spännande ”Apocalypto” härom året, och vi var tvungna att pausa filmen ett antal gånger för att jag höll på att få hjärtinfarkt på kuppen.


Gråt inte Alfahannen!




För några dagar sedan stod jag och packade porslin som skulle skickas till Finland, och när jag håller på med sådant tycker jag om att ha TV'n på i bakgrunden (övriga tider på dygnet dånar Zeppelin, Sabbath, Rainbow, Deep Purple och dylikt i högtalarna, men det kan jag inte ha när jag packar ömtåliga saker, då skulle jag ha sönder dem mitt i en headbang). Medan jag brottades med bubbelplast påannonserades en eftermiddagsmatiné på SVT, en svensk 60-talsfilm som hette ”Badarna”. -Kul, tänkte jag eftersom jag älskar gamla matinéer. Titeln fick mig dessutom att tänka på Lars Molins mästerverk ”Badjävlar” och Louis de Funes' ”Den lille badaren” (för övrigt en av världens roligaste filmer, jag ska nog återkomma till denne koleriske komiker i ett framtida inlägg), så jag hade sköna vibbar inför denna visning.


Det visade sig vara den mest deprimerande film jag sett.


Filmen utspelade sig i en liten norrländsk by, som dominerades av ett sågverk och en anstalt för mentalsjuka. Filmens huvudperson, en 15-årig tös, sprang mellan dessa 2 platser filmen igenom, endast klädd  nattsärk. Sågverksarbetarna och mentalpatienterna gjorde allt för att få henne i säng, hennes mamma var svårt alkoholiserad, mammans nye man var en idiot och hennes riktiga pappa gick omkring med en skottkärra och klagade över bröstsmärtor. Samtliga inblandade (utom flickan) var klockrena skitstövlar, och för att ytterligare peppa upp stämningen var filmen i svartvitt och allt ackompanjerades av begravningspsalmer. I filmens slutskede flyr flickan till sin pappa på sågverket (efter att precis undkommit en gruppvåldtäkt av ett gäng mentalpatienter). Hon finner honom död i sågspånet, bredvid sin älskade skottkärra. I panik hämtar hon sin idiot till styvpappa, som följer med för att hjälpa till. Väl framme våldtar han henne bredvid den döda pappan. Filmen slutar med att han gråtande går därifrån, medan flickan följer efter och säger; - Det gör inget!
Slut.


Matiné?


Ja, jag fick i alla fall lust att gå runt knuten och skjuta mig. Bubbelplasten jag höll i var numera värdelös, jag hade poppat den i ren ångest under filmens lopp.


Nu när jag delat med mig av denna traumatiska upplevelse kanske jag kan sova ordentligt igen.


Det är inte lätt att vara känslig.

2 kommentarer:

Västgötskan sa...

Vad är det för gamla filmer du lyckas se..? :-O
Vem hade INTE blivit berörd av en sån psykopatfilm!? (Förutom psykopaterna själva).

En man som gråter är en riktigt man, vet du väl. :-)

Alfahannen sa...

Västgötskan:
Du har rätt, ingen i sina sinnens fulla bruk går oberörd vidare efter sån psykmangling...det konstiga var ju bara att den sändes på eftermiddagen och dessutom kallades matiné. Min uppfattning gällande matinéer är något helt annat än denna deprimerande soppa :)

Om det stämmer som du säger, då är jag väl en riktig karlakarl ;)