Ytterligare ett ålderstecken kanske, men att Svampbob Fyrkants hysteriska framfart i TV-rutan fascinerar mina två yngsta döttrar på ett sådant sätt att de ej är kontaktbara under tiden har jag svårt att förstå.
Dialogerna i dagens barnserier skriks fram som om skådespelarna bakom figurerna ständigt får tyngder tappade på tårna. Inte ens Ella kommer upp i den nivån. Jo förresten, det gör hon visst;)
Själv är jag uppvuxen med 70-talets barnprogram, som förutom att de oftast skulle innehålla rejäla skopor socialrealism, moral och undervisningsvärde (Kapten Zoom, Mumlan, Andersson i Nedan, Bulleribock, Ville Valle och Viktor) dessutom var förpassade till en liten tidsglugg (halv fem) i sändningsutrymmet. Med endast 2 kanaler var jag så svältfödd på barnprogram att man utan vidare svalde tjeckiska skuggteatrar varvat med Clownen Manne.
Mumlan. En studie i velour.
Disney var en lyx som endast kunde konsumeras under en timme på julafton. Minst lika efterlängtat som julklapparna, det lovar jag (såvida inte julklappen bestod av en bilbana av märke Scalextric, det var snäppet bättre). De enda andra tillfällen en disneyfilm kunde avnjutas var via en rasslig filmprojektor. Jag minns att jag en gång fick gå på en julfest på det anrika företaget LM Ericsson (min mor bildåren jobbade där en gång i tiden). Där fick vi barn en stor godispåse, innehållande en dumleklubba, en ask Pim-Pim, 3 Jenka och 2 äpplen. Äpplen?? Snacka om blåst på konfekten....
Nåväl, när vi fått vår påse vankades det film på projektorn. Disney!! Jag och alla de andra barnen var i himlen. Det var en film med den lille indianen Hiawatha, och det var hur häftigt som helst. När filmen var slut rullade de tillbaka bandet så vi fick se den baklänges också. Det var ju ännu roligare. Pojken som satt bredvid mig skrattade så mycket att han lyckades kräkas i min godispåse. Jag hade inte hunnit äta nånting ur den, och med darrande underläpp tittade jag bort mot tomten, som lyckligtvis hade en till i beredskap. Han kanske hade erfarenhet av Hiawathas kräkframkallande egenskaper sedan tidigare julfester...
Att jag ska ha så svårt att hålla mig till ämnet!
Det mest spännande TV-tablåerna hade att erbjuda oss var nog ändå Utbildningsradions sändningar på vardagsförmiddagarna. De programmen kunde man endast se om man var sjuk och inte gick till skolan. Själva programutbudet var egentligen inte mycket att skrika sig hes av glädje över, men just känslan att ligga i soffan och titta på TV medan de andra var i skolan var svårslagen.
Man fick lära sig engelska i det för övrigt alldeles utmärkta programmet Switch On”, som idag antagligen är behäftad med svår töntvarning. Detta varvades med inblickar i den Östtyska bilindustrin, Spöket Laban och Språka på serbokroatiska.
Låt oss till sist inte glömma Staffan Westerberg. En man som blivit beskylld för att ha sabbat en hel generation med sina psykedeliska konstverk till barnprogram. Själv tycker jag karln har en makalös fantasi. Hur värkte han fram idén till Vilse i pannkakan? ”Vad ska jag hitta på nu? Hmmm...raggmunk, plättar, sylt....PANNKAKA! En stor jävla pannkaka som vänds upponer när föräldrarna inte är hemma och på undersidan finns ett helt landskap, med en Storpotät som vill stoppa alla i sin ficka och en trashank som försöker fylla en uttorkad sjö med spott så han kan segla till horisonten och en dagisfröken som är ett skelett med nattlinne och.....”
Det var annat än Svampbob Fyrkant, det;)
För övrigt anser jag att Detroit Red Wings nog lyfter bucklan i år igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar