Hon är stor nu, och det tar ett tag för detta faktum att sjunka in i medvetandet. Tror inte jag riktigt förstått det helt ännu, om jag ska vara ärlig.
Det känns som igår då Emelie och jag ofta promenerade tillsammans i skogen. Jag brukade utrusta henne med en rejäl pinne som hon skulle slå på varenda större sten vi såg på vår väg. Jag intalade henne att varje sten i själva verket var riktigt gamla troll, och om man inte slog dem i huvudet rejält då och då fanns risken att de skulle vakna upp ur sin stendvala och ställa till med sattyg. Som att t.ex välta våra cyklar på nätterna eller byta kläder på Barbie och Ken när hon inte ser på. Det sistnämnda överhängande hotet fick henne alltid att slå på stenarna med extra mycket energi.
Eller att jag högläste Harry Potter för henne varje kväll. För att lättare separera karaktärerna för henne läste jag Harrys repliker med stockholmsdialekt, Ron fick bli göteborgare (lätt hes), professor Dumbledore värmlänning och Hagrid kom överraskande nog ifrån Kirunatrakten.
Det funkade väldigt bra, med undantag av den elake läraren Snape, som jag av någon anledning omskolade till gotlänning. En professor Snape som låter likt Johnny i Roomservice. Tänk efter, hur många ondsinta karaktärer förknippar vi med Gotland? Knappt någon. Hur som helst, Emelie älskade dessa lässtunder och det var lönlöst för någon annan att läsa för henne, om det inte var jag så släckte hon bara lampan och somnade i ren protest (vilket ju i och för sig var en finfin nattningsmetod).
Minns också hur jag skjutsade och hämtade ifrån de första knattediscona på fritidsgården. Allt var väldigt seriöst när man kom dit, där fanns elever som agerade dörrvakter och med korsade armar och barsk blick skärskådade varje miniperson som ville komma in. Några timmar senare då man skulle hämta fanns inga dörrvakter inom synhåll. De återfanns oftast nersjunkna i en soffa, och istället för barska blickar var deras ögon slöa av överkonsumtionen av godis och läsk (vilket förmodligen var deras lön).
Minnena är många, och summa summarum talar de om för mig att den vackra kvinnan jag sett framför mig i fantastisk klänning för några timmar sedan omöjligt kan vara samma individ som inte för så länge sedan satt i mitt knä och krävde att jag sjöng SjörövarFabbe för 23:e gången i rad.
Min nostalgitripp håller dock inte i sig så länge, här kommer nämligen Ella som lyckats massera in ett tuggummi i håret, samtidigt som hon berättar att hon tappat sina skor i brännässlorna på baksidan. Jag påminns om att jag har några flickor till, och att jag därmed inte behöver känna mig så gammal än på ett tag.
Leende hämtar jag saxen medan Ella skrikande springer och gömmer sig;)
Dagens läkarjournal:
”Haft värk i natt i höger öra som nu försvunnit.”
För övrigt anser jag att Melodifestivalen bör vinnas av Albanien (hon har kortast kjol).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar