Följaktligen tycker jag det är hur trist som helst att laga mat till mig själv. Då blir det kokt korv med bröd och räksallad 3 gånger per dygn (efter några dagar på en sådan diet blir man dessutom smått aggressiv och fräser på omgivningen, särskilt om omgivningen börjar prata korv)
Jag var för bara några år sedan fullkomligt ointresserad av matlagning, och såg det mest som ett nödvändigt ont för att bli mätt. Idag blomstrar intresset desto mer och kryddskåpet har, från att tidigare enbart innehållit salt och peppar, nu utökats med de mest obskyra och fantasieggande skapelser man kan tänka sig.
När jag började åttonde klass i högstadiet hade jag däremot inte minsta aning om hur man lagade mat. Jag minns att vid ett tillfälle skulle vi elever (2 och 2) laga till en rätt bestående av köttfärslimpa med kokt potatis. Jag fick i uppgift av den lätt snorkiga läraren att koka potatis, och gapade som en fågelholk inför det oöverstigliga kraftprov detta innebar.
Jag måste medge att jag inte hängt med på lektionerna….alls. Jag hade mycket viktigare saker för mig under tiden, som att flörta med flickorna eller kasta rädisor på pojkarna. Även sådant kräver inlevelse, och detta prioriterades som nummer ett av denna arme Alfapojke.
Nå, jag skulle koka potatis och hade som sagt inte en susning om hur det skulle gå till. Jag nedlät mig inte till att fråga varken läraren eller matlagningskamraten om tillvägagångssättet, det hade ju varit precis hur töntigt som helst.
Jag fick improvisera. Jag antog att man skulle ha en kastrull, och att en spisplatta skulle värmas. Så långt sträckte sig mitt mycket diffusa minne av hur min kära mor brukade göra. Därefter fick jag lita till min fantasi (som förvisso var livfull men kanske inte så verklighetsförankrad alla gånger) . Jag svepte aluminiumfolie runt potatisarna, en och en, och slängde i dem i kastrullen. Inget vatten. Min klasskamrat, som jobbade med färsen, glodde på mig och undrade vad jag höll på med. Jag sa självsäkert åt honom att hålla käften och inte störa mig i min skapande process, och han lydde.
Jag var mycket nöjd och dessutom fullt övertygad om att det var så här det skulle göras, så jag ägnade min dyrbara tid med att hänga hos tjejerna istället. Efter ca 15 minuter hörde jag mitt namn vrålas ifrån vår köksvrå. Jag sprang dit och möttes av en högröd fröken och en livrädd klasskamrat. Det osade bränt (både bildligt och bokstavligt). Läraren frågade mig behärskat vad i helvete jag höll på med för djävulskap. –Kokar potatis ser du väl, svarade jag sanningsenligt. Lärarens ansikte skiftade nu över ifrån vackert rosa till livsfarligt lila, och innan hon hann säga någonting mer gick jag fram och tänkte ta av kastrullen.
Den satt fast. Ordentligt. Jag tog i för kung och fosterland och lyfte hela spisen genom att hålla i kastrullhandtaget. Lärarens ansikte blev om möjligt ännu mörkare. Plötsligt lossnade kastrullen, och åtta folieklädda potatisar flög i en vacker båge tvärs över rummet.
Läraren tackade mig för min insats genom att kasta ut mig och ge mig en etta i slutbetyg.
"Älskling, nu har jag kokat potatisen. Tar du hand om disken?"
Idag går det bättre.
Jag gillar att surfa på ICAs receptsida för nya idéer. Där betygsätts maträtterna av andra som lagat dem, och hittar jag en rätt som fått 5 kockhattar i snittbetyg av 23 människor så måste det ju banne mig vara gott.
Som till exempel ”Flämtande uttern”. Fullkomligt obegripligt namn på en makalöst god rätt. Receptet finner ni här. Garanterad succé!
Dagens läkarjournal:
"Frånskild. Vuxna barn. Har nu en skallad särbo."
För övrigt anser jag att dansbandsmusik är något av det jävligaste jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar