Eurovision? Aldrig! Nästan...

Jaha, trots att jag vitt och brett påtalat för alla som vill höra på (väldigt få) att jag hellre äter en näve grus än ser melodifestival-tjafset, fann jag mig själv sittande framför TV'n lik förbannat igår kväll.

Jag tappade tilltron till denna ljusskygga ursäkt till tävling redan 1977 (!), då velourgänget Forbes vann den svenska uttagningen med låten ”Beatles”, en synnerligen gräslig hyllning till det fantastiska Liverpool-bandet. Självklart kom de sist i Europafinalen. Jag var alltså 10 år gammal och redan desillusionerad.

Sedan dess har jag haft en något sval inställning till arrangemanget och konsekvent undvikit att se det. Nja förresten, konsekvent och konsekvent....jag har väl tittat några gånger under de följande åren, men enbart med anledning av att jag vid de tillfällena haft samröre med en representant från det (o)täcka könet. Att man ser eländet för att få chansen att pussa flickor är väl helt legitimt? Eller?

I mitt kall som puss-opportunist upptäckte jag nämligen att Melodifestivalen funkade bättre med tjejer än att se Fredagen den 13:e på bio. Skillnaden var att även om musiktävlingen fick mitt sinne att skrumpna ihop likt en mums-mums som utsätts för vacuum, så skrämde den i alla fall inte skiten ur mig.

Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag löjligt lätt lever mig in i filmerna jag ser. Pratar vi då om en skräckfilm blir effekten direkt patetisk. Jag tog med en tjej på ovan nämnda film, och jag tyckte jag var oerhört slug med filmvalet. När jag betalat biljetterna såg jag framför mig 2 timmars närkontakt med inslag av pussljud.

Så blev det inte. Jag skrek redan under förtexterna, och efter det blev allt bara värre och värre. Jag satt stel som en fura i stolen, med undantag av mina skrikanfall kombinerat med ett armviftande som resulterade i att de inköpta popcornen försvann all världens väg innan vi ens hunnit smaka. Jag gjorde inga som helst försök att närma mig mitt hjärtas dam bredvid, jag hade fullt upp med att överleva traumat.

Vid några tillfällen tog hon det sympatiska beslutet att lägga armen om mig (hon tröttnade antagligen på att jag aldrig kom till skott), men så fort hon rörde mig skrek jag som en galning. Efter filmen följde jag henne till dörren, hon sa hej då och sen sågs vi inte mer. Mycket lyckat. Inte nog med att jag inte uppnådde målet, jag skaffade mig svåra sömnstörningar i flera veckor efteråt (jag såg blodiga hockeymålvaktsmasker överallt).

Jason Hångelhjälparen? Inte för mig...

Nej, i detta avseende fungerade Melodifestivalen bättre;)

Nå, nu har jag ju ett gäng schlagerfrälsta döttrar, och som den gode familjefar jag försöker vara bänkade jag mig alltså tillsammans med flickorna och blev vittne till ett antal timmars ljudplågeri. Jag höll på att krevera och funderade på att sätta mp3-lurarna i öronen och spela Led Zeppelin genom hela programmet. Jag avstod eftersom jag var rädd att åsynen av Moldaviens hopplösa bidrag blandat med tonerna av ”Whole Lotta Love” skulle skada mig mentalt för lång tid framöver.

De korta kjolarna gjorde att jag klarade tiden ut.

Då röstningsresultaten började visas gick jag ifrån en stund. Då jag kom tillbaka frågade jag Ella vem som fick senaste 12:an.

-BOSSE, HÄR SÅ GÅR VI IN,VA! svarade hon, subtil som alltid.

-Va? undrade jag.

-HÖRDE DU INTE! BOSSE, HÄR SÅ GÅR VI IN,VA!!!

Jag begrep ingenting, och tittade hjälplöst på Matilda, som hade svårt att hålla sig för skratt.

Hon förbarmade sig över mig; -Hon menar Bosnien-Hercegovina!

-JA, DET VAR JU DET JAG SA!

Det tog en stund för mig att hämta mig ifrån min krampande mage;)

Min lilla dotter har åstadkommit sin alldeles egen Mondegreen (och den får följaktligen bli dagens)!

Grattis Norge!

För övrigt anser jag att Prada herrparfym är i en klass för sig.