Min Monique är en underbar kvinna på alla sätt. Det finns ingen annan som jag kan bolla tankar och idéer med som hon, och jag uppskattar hennes råd i de allra flesta situationer.
Men jag minns ett tillfälle då jag önskar att hon hållit tyst. I somras tog vi hojen till Öland och stannade till vid ett fik i Borgholm. Fiket hade en ljuvlig, lummig bakgård med bord strategiskt utspridda över gräsmattan. Vi slog oss ner och Monique gick till toaletten medan jag tog hand om fikabeställningen. Medan jag satt och njöt som mest i solen kom Hon med stort H.....
Hon kom ut från fiket och gick mot ett av borden på bakgården. Samtliga närvarande representanter av hankön avbröt vad vi höll på med och riktade hela vår uppmärksamhet mot henne.
Hon gick med lediga, stilettklackförsedda steg mot bordet och hela förloppet verkade ske i slow motion (á la Baywatch ©). Hon knyckte till på huvudet så att det axellånga, kastanjebruna håret tycktes utföra en erotisk dans med vinden, hennes yppiga bröst böljade under blusen och gungade efter ett helt eget och mycket provocerande rörelsemönster. Under den kortkorta kjolen retade hennes höfter och rumpa oss till vansinne. Hennes bruna och mandelformade ögon lyckades med bedriften att under bråkdelen av en sekund se oss, bedöma oss och avfärda oss.
Med ett okynnigt skratt som hade fått påven att gläfsa som en byracka utanför slaktarboden, slog hon sig graciöst ned vid det bord där hennes lyckligt lottade och av oss alla andra plötsligt djupt avskydde man satt och väntade på henne.
Jag och alla de andra stackars ratade hanarna suckade djupt och längtansfullt innan vi återgick till vad vi gjort innan ögonblicket uppstod, något som nu kändes banalt och meningslöst.
Efter en liten stund kom Monique ut från fikets toalett och släntrade bort till mig samtidigt som hon tände en cigarett. Hon satte sig, suckade och sa;
-Ursäkta att det tog så lång tid, tjejen som stod före mig i kön tog riktigt lång tid på sig, och när hon kom ut därifrån stank det oerhört efter hennes ansträngningar. Hon måste ätit både kålpudding och ärtsoppa, tror jag. Ingen frisk doft alls, faktiskt.
Monique ryste vid eftertanken och lät blicken svepa över bakgården. –Där är hon! Hon pekade och jag tittade. På något sätt kände jag nästan på mig i förväg vem hon åsyftade. Jodå, det var gudinnan som jag beundrat alldeles nyss. Men vid denna andra anblick var bilden av henne oåterkalleligt förändrad. Tack vare Moniques torra konstaterande hade hon degraderats från drömkvinna till en vanlig människa med spektakulära matsmältningsbekymmer.
Trots denna (för mig okända) talang för drömbildskrossande är jag väldigt glad i Monique fortfarande ;)
För övrigt anser jag att SAAB borde räddas.
