Lidl-frenzy!!

Att veckohandla är smart.
Att veckohandla utan inköpslista är inte fullt lika smart.....men manligt och betydligt mer spännande.
Att dessutom veckohandla på Lidl är ett äventyr som kräver viss mental förberedelse.

Jag utövar de sistnämnda, och därför begav jag mig i eftermiddags svärande iväg till Lidl för att för femte gången denna vecka kompletteringshandla det jag glömde i fredags.
Att jag aldrig lär mig.

Jag har barnen varannan vecka, med början fredagar, och på fredagseftermiddagen efter jobbet ger jag mig sålunda iväg till affärerna med en glasklar vision i huvudet; Se till att familjen överlever 7 dagar framåt.

Oftast har jag en vag idé om hur matsedeln för veckan ska se ut, men varorna jag åker därifrån med har förbluffande sällan något med den idén att göra. Detta beror på flera saker.

Problemen börjar oftast vid pantautomaterna vid ingången.
Jag bär vanligtvis med mig 2-3 kassar med pet-flaskor och burkar, och det slår aldrig fel att automaterna antingen är ur funktion eller att jag före mig i kön har en ambitiös person som tagit med sig resultatet av 7 års pantsamlande. Och inte nog med att den idioten har många flaskor, han/hon står alltid och tittar noga på varje flaska innan den försiktigt stoppas i hålet. Man skulle kunna tro att galningen minns hur varje burk kommit i hans ägo; "Åh, men ser man på, dig hittade jag bakom ett tält på Hamnfestivalen -02, adjö lille vän! Och du där, dig fann jag under ett fyllo på La Scala -07, bon voyage!"

Vid det här laget förstår ni kanske att jag i frustrationen redan glömt 3-4 av veckans rätter.

En halv evighet senare stegar jag då äntligen in i affären beväpnad med en kundvagn, halvraderat minne och ett pantkvitto på 3 kronor (fick slänga 85% av flaskorna eftersom ungarna pillat bort etiketterna).
Väl därinne tar jag ett djupt andetag och försöker locka fram de alltmer diffusa planerna ur mitt simultanbefriade huvud......och när jag nästan lyckats få fram dem igen ringer mobilen. Det är oftast dottern Emelie (18) som frågar om jag inte kommer hem snart och att jag inte får glömma att köpa chips. Därmed försvann resten av idéerna....

Planlöst irrar jag nu runt i affären som en stelopererad passgångare, och efter ca en halvtimme styr jag vagnen (fylld med massor av intressanta varor) mot kassan.

Givetvis bara en kassa öppen, men jag står beredd att kasta mig fram så fort de öppnar en till.

-Det går bra här också!, hör jag någonstans och sätter målmedvetet fart på ekipaget mot den nyöppnade kassan, men nästan alltid hinner en pensionär med rullator före. Sen följer en seg procedur som innefattar lomhördhet, trilskande rullatorhjul och betalning med 50-öringar innan jag äntligen kan börja tömma ur vagnen.

Jag tar mig till slut förbi Lidl's kassasystem (som jag inte skriver om idag, det är värt en helt egen blogg i sig), och raglar ut till parkeringen, lastar bilen och kör hem.

Väl hemma packar vi då upp resultatet av helvetesbesöket; Massor av pålägg men inget bröd. Flingor men ingen mjölk. Hårbalsam men inget schampoo. Snus men inget toapapper. Barnen förstår ingenting och inte jag heller.

Därav mitt svärande i eftermiddags. Kanske borde låta manligheten få sig en välbehövlig knäpp på näsan och börja skriva inköpslistor istället.

Men jag gör säkert likadant nästa fredag igen...

För övrigt anser jag att Rappakalja är vanvettigt roligt.