Action at auction!

Nu den rafflande upplösningen på söndagens auktionsbesök!

Om ni läst inlägget innan så vet ni nu vilka typer vi hade att strida emot.

Vi lämnade ruskregnet bakom oss och klev in i salen. Det var redan proppat med folk. Allt mellan adel och pöbel uppenbarade sig framför våra värderande blickar. Jag tog ett djupt andetag och lät mina ögon smalna ytterligare ett snäpp (jag var nu stilmässigt förbi Clint Eastwood och närmade mig Lee van Cleef).

"Jaså, du är också intresserad av den tillbringaren? Trevligt! Hur lång är du, förresten? Jag behöver veta för att få rätt mått på likkistan."

Jag scannade av området, och vi kände igen ett tiotal människor; 5 smygare, 3 kaxiga jugendbankare och 2 störare. Jag insåg att en tuff match väntade och gick med bister min vidare in för att titta närmare på sakerna som skulle klubbas.

En av de tuffaste matcherna brukar bli mot en av störarna, som alltid med sjuklig precision börjar ställa dumma frågor till mig samtidigt som jag är mitt i en budgivning. Varför kommer de alltid till mig??? Monique brukar skratta och säga att töntar dras till varandra (som ni förstår så är jag en prövad man).

Min eländiga kvinna och jag undersökte noggrant utbudet och plitade ner i ett skrivblock de objekt som eventuellt skulle kunna komma ifråga, och hur mycket vi var beredda att ge för varje.

Efter en stund hostade utroparen i sin mikrofon så att min hatt höll på att flyga av (jag och en av störarna stod vid högtalaren, jag fick hjärtflimmer och störaren klämde sönder sin korv i chocken, ja sin korv med bröd alltså, inget annat).
”-ÄÄÄÄRGH, host host!! Testing testing!! Mork calling Orson, come in Orson!!”

Mitt hjärtflimmer släppte och istället drabbades jag av svår TV-nostalgi. Mork och Mindy, minns ni det? Jag bestämde mig för att jag gillade utroparen, trots den ofina starten.

"Nanoo, nanoo!"

Äntligen startade auktionen! Vi ropade in några fyndlådor här och var till ganska okej priser. Dock höll en av Gaphalshandlarna på att driva oss (och alla andra) till vansinne genom att skrika ut siffror som redan hade passerats med hundralappar. Budet på en vara låg på 250 kronor, då han skrek:

-Sjuuuuutttiiiooooffeeeeem krrrooooonneeeerrr! (han talar med samma hastighet som Kristina Lugn, fast med Martin Ljungs djup i stämman, vilket ger en mycket surrealistisk lyssningsupplevelse)
-Nej, säger utroparen.
-Vaaaaaaaa?? brölar gaphalsen
-Vi är på 250 kronor.
-Jaaaasåååå! Dååå taaar viii fyyyyraaaahuuundraaa! Raaapppppa påå föööör jaaaaggg haaaar iiinnnttteee heeeellllaaaa daaaaaaaaaaaaaaaaan påååååå meeeeeeejjjjj!

Han vann varje gång han började med dessa dumheter, och nästan unisont slog sig alla andra i salen för pannan i ren frustration.

Jag ger mig själva attan på att karln har detta slösnack som taktik, eller så tappade barnmorskan honom i golvet vid födseln.
Sju gånger.

Jag gjorde allt för att ignorera gubbfan, och koncentrerade mig på podiet istället. Nästa utrop gällde 2 lådor fulla med fula lampskärmar. Detta intresserade mig inte alls. Jag slappnade av en stund medan jag förundrades över hur het budgivningen om dessa gräsliga tingestar blev. Efter att ha passerat anständighetens gräns prismässigt, slog plötsligt utroparen klubban i bordet och pekade på mig.

Först stod jag som ett levande frågetecken (ungefär som halvkändisarna gör inför Hål I Väggen på TV, med den skillnaden att de gör det med kropparna, jag i sinnet), sedan föll insikten ner som en säck potatis i mitt medvetande, och jag vände på huvudet. Monique strålade emot mig, med handen uppsträckt. Hon hade bjudit hela tiden, och nöjd var hon dessutom!

Det visade sig senare att hon i den ena lådan funnit en skärbräda från Nora, designad och signerad av Gustavsbergs Lisa Larson. Bara tur...

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att tillställningen avlöpte väl för vår del, förutom att störaren sabbade min budgivning på 4 fantastiska Rörstrands-pjäser genom att vid precis fel tillfälle fråga mig om min skostorlek (Va?? Förbannade karljävel!).

Vi köpte betydligt mer än vad som egentligen rymdes i bilen, men eftersom Monique är logistiker till yrket lämnade jag med varm hand över packandet till henne. Själv tog jag en korv ihop med störaren och spillde senap på hans jacka (som tack).

Nå, avslutningsvis. Vad kom vi över? En hel del ”oumberliga” ting, skulle jag vilja säga ;)
Jag avslutar med ett axplock av vad vi släpade med oss hem, kära läsare. Se och (förhoppningsvis) njut!

Åh, en liten gullig detalj till: Jag ögnade igenom skrivblocket från auktionen idag och fann en notering av Monique: Snippa, 30 kronor.

Hon menade förstås en snipa för sås eller grädde:)