Mördande konkurrens!

Jag utlovade en redogörelse för vårt auktionsbesök, och då får det bli så.

Monique och jag har ett passionerat intresse för antikviteter och design, och vi är vid det här laget ganska vana auktionsbesökare.

Igår for vi sålunda till lantauktionen i Moniques lilla Mazda för att eventuellt kunna lägga vantarna på några gamla leksaksbilar i plåt som vi sett bilder på i förväg på nätet. Molnen hängde tunga i skyn, och det dröjde inte länge innan ett ihållande regn satte igång under vår färd mot slutmålet. Vi parkerade vid auktionshuset precis när de öppnade för visning en timme innan själva utropandet skulle starta.

Redan när man kliver ur bilen gäller det att direkt ge omgivningen en vag känsla av att man är en världsvan och mycket kunnig spekulant. Sätta sig i respekt, så att säga, och få psykologiskt övertag redan från början. Kisande och med hatten långt fram på pannan (á la Clint Eastwood i en Sergio Leone-film) slog jag nonchalant igen bildörren och tog min kvinna runt midjan. Vet inte om någon såg det, för man kan ju inte titta runt omkring sig när man ska vara cool.

Då vi klev in i den folkrika salen tog det inte lång stund innan man kunde börja skönja de olika ”auktionsstereotyperna” som ofelbart, gång efter gång, närvarar vid dessa tillfällen:

Den ivrige nybörjaren. Denne/denna är förmodligen där för första gången och är intresserad av en enda sak (oftast en möbel). Personen är nervös flera timmar i förväg och ju närmare utroparen kommer till det tilltänkta objektet, desto mer hoppande och steppande blir den stackaren nybörjaren. Tittar man ut över en stor folksamling på auktion, så sticker nybörjarna ut direkt. Deras huvuden poppar ständigt upp över folkmassan, ser sig oroligt omkring och åker ner igen. De påminner lite om de där sorkarna på tivoli som sticker upp huvudet ur ett hål och som man då ska drämma till med en klubba. När budgivningen så äntligen börjar är de så nedbrutna av nervositet att akut svimningsrisk föreligger. De får nästan alltid objektet de bjuder på, ingen annan har hjärta att rycka det ifrån dem.

"Är det dags för kommoden?? Nej...JO!! Va?? Är det över?? Den ville ju jag ha!!"

Den kaxige uppköparen/handlaren. Baxar in en rejäl lastbil på området och parkerar överallt utom på en parkeringsplats. Går sedan omkring bland objekten medan han skrattar och fnyser om vartannat. Kroppsspråk och övrigt beteende skickar genast signalen till omgivningen ”Det spelar fan ingen roll vad ni bjuder på, vill jag ha det så tar jag det!”. Kan vara förödande för Nybörjaren. När han börjar bjuda gör han det genom att skrika ”HA!” eller genom att slå näven i diverse jugendbord, istället för den mer civiliserade handuppräckningen övriga världen använder sig av.

Börje blev tvärförbannad då han inte vann Lisa Larson-figurinen, och utmanade utroparen på sumobrottning

Den smygande taktikern. Den här typen tar längre tid att få syn på, just därför att denne vill förbli så anonym som möjligt. Det är oftast denna kategori som har bäst koll på objekten. En bra tumregel är, ju bättre objekt, desto mer tycks smygaren ignorera det. Smygaren använder så lite kroppsrörelser som möjligt när budgivning sker. Kliar sig på näsan, viftar med öronen eller tittar upp i taket. Utroparna är dock mycket erfarna och har bra koll på dessa subtila storköpare. När de fått det de eftertraktar försvinner de lika obemärkt som de dök upp…

Störaren. Det finns faktiskt de som enbart verkar gå dit för att äta korv och prata med folk. De är helt ointresserade av att köpa något själva, men vill gärna spilla ketchup på det du köpt. Vidare pratar de ofta och gärna om att de saker DE har hemma minsann är mycket finare än den dynga som auktionerna erbjuder. Mycket skum kategori, detta. Jag har ärligt talat inte riktigt kommit underfund med dem ännu. Vet inte om jag vill det heller...

Tyskarna. Börjar de bjuda är det bara att ge upp, de ger sig aldrig. De köper allt ifrån antikt diskmedel till vinkelslipar.

De ofrivilliga. Så har vi de stackare som inte delar sin partners brinnande intresse, men som prompt skall tas med vid varje tillfälle. Detta är oftast män, och de rör sig med dval-liknande gång runt i lokalen med tom blick. Lite som en from zombie. Hmmm, jag kan faktiskt relatera till dessa tappra människor, jag blir nämligen precis likadan när jag träder in på Gina Tricot eller liknande (läs gärna mitt gamla inlägg ”Damklädesbutiker – Mannens helvete?”).

Det finns naturligtvis fler raser i auktionsfaunan, jag återkommer säkert i ämnet i framtiden.

Hoppsan, det blev ett långt inlägg enbart om vilka underbara typer man kan stöta på.
Ni får smälta intrycken av detta, så ska jag nästa gång berätta om hur det gick.

Åh, ni undrar kanske vilka kategorier Monique och jag fackas in under?

Monique – Helt egen kategori, vi kan kalla den Frisiskan. Hon är högljudd, flörtar skamlöst med utroparen, blänger på de motbjudande (det var roligt) och ser hela tillställningen som en tävling där vinst är enda alternativet…

Jag – Jag försöker vara Smygaren, men är nog mest en blandning av Nybörjaren och Kaxige handlaren. Jag hoppar upp och ner av nervositet, samtidigt som jag försöker intala alla andra att de lika gärna kan ge upp. Vet inte om det är effektivt, men folk ler när de ser mig.

Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål.

Greta blir glad som en lärka efter att ha provbitit i sina nyvunna skärbrädor i teak.