Livet i ett kollektiv

Barnen har nu flugit ut ur hemmet för denna gång, och enda sättet att kompensera för ljudvolymsförlusten när de är borta är att köra Motörhead i surroundanläggningen i fullt blås. Då närmar man sig barnens nivå, men inte helt;)

Nu sitter jag med laptopen i knät på baksidans gräsmatta. Solen värmer bort de sista vinterfrusna delarna av min lekamen. Min kvinna går lättklädd och hänger tvätt.

Life is good.

Som grädde på moset har en av våra vänliga grannar tagit det synnerligen trevliga initiativet att bjuda in mig på Spotify. Gräsligt roligt! Jag har letat upp den ena gamla suspekta artisten efter den andra, och tiden har runnit iväg likt en yster vårflod.

Monique och jag passade på att slappa på baksidan (kontrasterna mellan veckorna med och utan barn är verkligen stora). Efter en stund dök den första grannen upp för att göra detsamma som oss. Inom en timme var mer eller mindre hela huset samlat i trädgården. Barn lekte och vuxna samtalade över en öl eller två.

Ibland får jag känslan av att vara med i Lukas Moodyssons ”Tillsammans”. Vårt hus blir ett enda stort kollektiv när det drar sig mot varmare tider. Det springs ut och in genom ytterdörren (om jag tog en femma i entré skulle jag kunna starta en mindre bananrepublik inom en månad). På kvällarna när barnen är här får jag kolla en extra gång i sovrummen för att vara säker på att det är mina ungar som ligger där. Saknar jag då någon av dem (oftast Ella) får jag gå husesyn i de andra lägenheterna.

Det är alltid lika spännande en helgafton, eftersom kulturutbytet är stort i min sökan efter rymlingen/rymlingarna. Jag lämnar min lägenhet där antingen Led Zeppelin, Pink Floyd eller Rolling Stones ljuder, och gläntar på dörren till grannen mittemot. Där strömmar AC/DC i högtalarna. Samma procedur i de andra hemmen. Jag hinner på vägen avnjuta Fleetwood Mac, Ted Gärdestad och slutligen Sheryl Crow (sistnämnda hos grannen längst upp, där även Ella kan återfinnas, njutande av något smaskens hon fått av den givmilda grannen).

Grannsämja är ett måste för denna typ av bostadshus, men jag föredrar detta framför ett hem där människor undviker varann till varje pris.

Jag drog ut ett par bastanta högtalare till datorn, och fick agera trädgårds-DJ allteftersom de entusiastiska medmänniskorna skrek ut sina låtbeställningar.

Den umgängesintensiva säsongen är här:)


Dagens limerick:

There was a young lass from Australia
Who painted her ass like a Dahlia
The shape it was fine
And the color divine
But the aroma--well, that was a faihlia


För övrigt anser jag att en taggbuske intill en torkvinda är mindre bra.