Tinnitusvarning och nöjesplask

Igår söndag trotsade vi (Jag, Monique, Matilda, Ella och Emelie) det goda vädret och for iväg till Vattenpalatset i Mönsterås för att plaska runt lite i klorhaltigt vatten under några timmar.

Ella, den lilla polisen, konstaterade så fort vi satt oss i bilen att någon ätit en banan utan hennes vetskap eller godkännande: - DET LUKTAR BANAN!!! HALLÅ, SER NI INTE ATT DET LUKTAR BANAN HÄR??

Hennes decibelnivå i talet har i dessa tider nått precis den gräns som får åskådarnas öron att knottra sig. En nivå som byggts upp under snart ett helt läsår på förskolan. Jag hoppas att ett rejält sommarlov kommer ha en dämpande effekt på den lilla brunhåriga megafonen. En oktav högre och vi kan glömma våra vinglas i kristall. Hennes pratande i kombination med yviga gester och hennes mimik skulle redan idag kunna ge henne ett jobb på TV som nyhetsuppläsare för hörselskadade. Målgruppen skulle få en upplevelse de aldrig glömmer, och några skulle antagligen få sin hörsel tillbaka.

Efter banan-utspelet började hon sjunga med på varenda låt som radion spelade. Det lät som om vi rattat in The Sims FM (Kaotiska Favoriter). Mina öron började nu anta en lätt lila ton av skönsången, men hon hade mer att komma med.

Det var tämligen folktomt i badhuset då vi marscherade in mot första bästa fikabord vid bassängkanten. Vi bestämde oss för att ha racetävling i vattenrutschbanan (tidtagning på varje åk visas på väggen). Emelie (9.45) och Ella (10.50) satt på rumpan och åkte i ganska beskedlig fart, vilket förmodligen gav dem en trevlig upplevelse men inga vinnartider. Matilda satte sig också på rumpan men drog ner bikinitrosan bak och for iväg som en oljad blixt och landade på fina 7.12.

Sedan var det min tur. Jag stretchade lite, svajade på armarna, och slog mig på kinderna. Nån snorunge bakom mig undrade om jag inte skulle åka snart. Jag tog tag med båda händerna i ställningen och tog ett djupt andetag. Sedan slängde jag mig graciöst i banan och gled på hälar och skulderblad hela vägen ner på fantastiska 6.78. Turen renderade mig ett värkande knä och några deciliter klorvatten i lungorna, men det var det värt. Jag tittade triumferande mot mina stackars medtävlare och inväntade Monique. Behövde inte vänta länge innan hon for i vattnet bakom mig i en ruskig fart. Jag tittade på klockan: 6.51....

Jag ville inte leka detta mer. Jag muttrade något åt henne om att man ska låta barnen vinna och sen simmade jag in i en grotta och tjurade.

Efter två timmars stoj och fikande lämnade vi bassängerna, trötta och nöjda.

"Kolla grabbar! Det finns rosa badmössor där i strandkiosken. Pax försten!"

På vägen hem tog så Ella till orda igen, lika högt som vanligt; -VAD ÄR DET FÖR DAG IDAG? ÄR DET ONSDAG?
-Nej, svarade Matilda, det är söndag.
-JAHAAA! skrek hon.
Som kontroll frågade Matilda henne tillbaka vilken dag det var.
-SÖNDAG!
-Jaa, svarade vi allihop.
-VET NI HUR JAG VET DET? FÖR JAG VET ALLT!!!
En sekunds tystnad, sen talade hon igen;
-ÄR DET TORSDAG IDAG?


Dagens limerick:

A young bellydancer of Ealing
danced with such exquisite feeling;
that nothing was heard.
Not a sound, not a word
but the fly-buttons hitting the ceiling.


För övrigt anser jag att kvinnor borde låta männens finnar på ryggen vara ifred.