Eftersom vi män är starkt begränsade jämfört med kvinnor angående kroppsliga utsmyckningar, har jag gått in ganska hårt för de få ting vi faktiskt kan använda (och då räknar jag inte in tatueringar och piercingar, som jag anser är till för en generation under min). Klockor, halsband, armband, ringar och T-shirts.
Klockmanin startade kort efter att jag träffat Monique (jag vill minnas att hon hintade mig om att mitt dåvarande armbandsur hörde hemma i soptunnans nedre regioner, klassificerad strax under möglig pasta....hon är väldigt subtil, min Monique).
Så vid vår första gemensamma resa till Nederländerna väckte hon mitt intresse genom att slussa mig runt bland de otaliga klockaffärerna i hennes hemstad Leeuwarden. Vi gick slutligen in i en fashionabel affär där föreståndaren genast tog sig an mig (på ett misstänkt närgående sätt) och prövade det ena fantasieggande exemplaret efter det andra på mig. Till sist fastnade jag för en gräsligt dyr klocka, och affärsinnehavaren kråmade sig mer än jag då tingesten beundrades i spegeln. Jag betalade och Monique drog mig svartsjukt ur butiken innan mannen hann ge mig sitt telefonnummer. Märklig upplevelse, men jag bestämde mig för att bli smickrad trots allt ;)
Nu är jag hopplöst fast i klockträsket, och kan inte ha en klocka längre än 3 månader innan abstinensen sedan ett nyinköp sätter in med frossa, tandagnissel och svordomar. Därför är de årliga besöken i Nederländerna mycket välkomna, eftersom de resulterar i några nya köp varje gång.
I somras firade vi semester på Vlieland, en liten ö utanför den nederländska kusten i Nordsjön. Lagom till resan hade vi införskaffat ny garderob, vilket i mitt fall innebar 5 nya t-shirts. En av kvällarna gick vi till den populäraste puben för att roa oss, och där ståtade de med inte mindre än 30 sorters belgiskt öl (världens bästa ölmakarland). Nu hör det till saken att jag har en hel del vallon-blod i mig (alltså belgare), ett faktum som renderat mig en hel del putslustiga kommentarer från Monique och hennes släktingar. Belgare är nämligen för nederländare vad norrmän är för oss svenskar. Det skämtas alltid vilt om mitt i deras ögon svaga genetiska arv.
Vy från strandpuben på Vlieland under vår första kväll där. Härligt, inte sant?
Nåväl, på puben fick jag mitt lystmäte gällande förfäderneslandets gyllene maltbrygder (Chimay, Leffe och Kwak), och med min nya tröja med The Who på mådde jag som en belgisk prins (eller som en svensk fyllapa, välj själva).
I rummet intill fanns ett biljardbord och cigarettröken låg som en Londondimma runt spelarna, ett gäng råbarkade grabbar som antagligen fötts upp på mäsk och taggtråd. Det fanns många andra som kantade bordet och som gärna ville spela, men råskinnen släppte inte in någon utöver deras egen interna dummerjönsklubb. Jag sade till Monique att det skulle vara kul att spela lite. Hon tittade bort mot dem, funderade och reste sig.
Jag såg henne släntra bort till busen som verkade vara ledaren och viska något i örat på honom. Han vände sitt ärrade ansikte mot mig......och log ett elakt grin som kunde fått Jean-Claude Van Damme att suga på tummen. Själv var jag för upptagen med att prova nästa öl för att reflektera över det hela.
Monique kom tillbaka och berättade att vi skulle spela mot dem genast. Jag undrade hur hon lyckats med det, när ingen annan tilläts komma nära vargflocken.
-Jag sa att du är belgare, viskade hon och blinkade.
I min ölkontaminerade hjärna svällde jag av stolthet (knappast av intelligens) och pussade henne. -Klok flicka! hojtade jag och blinkade tillbaka med båda ögonen..
Vi gick fram till bordet, och ledaren erbjöd oss att börja. Jag tog en kö, medan gänget började skoja med mig om belgarnas alla möjliga tillkortakommanden. Eftersom jag var stärkt av några 10%-iga Chimay sedan tidigare gick jag fram till ledaren (som var 2 huvuden högre än mig och enbart verkade bestå av biceps), visade min The Who-tröja och sjöng högt ledmotivet ur CSI.
-Whooooo are you, who who, who who!
Några fina pojkar att luta sig emot när man är stärkt under västen....
Han tittade på mig som om jag vore en sork som visade rumpan för en berguv.
Jag gick fram till bordet och slog till. 5 bollar gick i.
Sen bara fortsatte det. Monique och jag spelade fullkomligt ut dem. Efter en stund gick jag till baren för att fylla på med en Kwak medan spelet fortgick. Det tog en stund, och när jag kom tillbaka viskade Monique att några vänner till de spelande plockat upp några bollar som hon och jag slagit i. Allt för att hjälpa de andra. Jag sa att det gör inget och spelade ner alla de återstående bollarna.
Jag är inte dålig på biljard, men så här har jag aldrig lyckats tidigare. Rena uppvisningen.
Busgänget var inte glada alls, och det var antagligen tur för oss att Moniques brorson (2 meter lång och jobbar som utkastare) dök upp för att ledsaga oss tillbaka till semesterstugan.
Dagen efter fick jag stora skälvan av min kaxighet.....
Dock hade jag imponerat på min kvinna, och det är ju inte så illa, eller hur?
Dagens Mondegreen:
Artist: Creedence Clearwater Revival
Ursprunglig text: ”There's a bad moon on the rise”
Mondegreen: ”There's a bathroom on the right”
CCR sjunger om kommande dåliga tider, men har nu plötsligt kommit på lösningen genom att ledsaga mig till badrummet. Är det så att sången handlar om dålig mage?
För övrigt anser jag att en nästrimmer bara gör buskaget tätare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar