Letade igenom 3 affärer innan jag fann några briketter. Har de inte insett på ICA och Konsum att det rycker i grilltarmen på svenska folket? På Netto hade dock vårvärmen sjunkit in i medvetandet hos personalen, gudskelov! En burk potatissallad och 2 kg nötfärs senare var jag äntligen på språng hemåt igen.
I trädgården möttes jag av allehanda soltörstande grannar och andra intressenter som med värmedåsiga ögon följde mitt varukånkande från bil till hus. Jag såg till att brikettsäcken syntes för dem extra tydligt, lite sund grann-avundsjuka mår jag så bra av. Nog såg de säcken, men i gengäld tappade jag 2 liter mjölk ur den andra handen istället, vilket förtog en hel del av den effekt jag ville uppnå.
Förbannade simultanförmåga. Varför står vi män, vad gäller att hantera 2 saker samtidigt, fortfarande kvar på neandertal-stadiet? Jag kunde inte ens flasha briketter med ena handen utan att tappa det jag hade i den andra. Patetiskt.
Jag lade fadäsen bakom mig, kramade om alla flickorna som kommit tillbaka och satte igång med grillbestyren.
Succéburgare stod på menyn:
1 kg nötfärs
0,5 dl vatten
1 msk soja
2 tsk salt
2-3 msk sirap eller flytande honung.
Av denna blandning formar man 10 burgare, och i normala fall brukar jag göra egna klyftpotatis till (oskalade potatisklyftor som penslas med olja och sedan beströs med sesamfrön, in i ugnen på 225 grader i en halvtimme), men eftersom dagsljuset redan var långt gånget nöjde jag mig med potatissallad denna gång.
Det hela är (för att använda Monique's egna ord) bedrövligt gott.
Arbetsfördelningen vid ett grilltillfälle är mycket enkelt: Jag sköter grillen, alla andra sköter allt annat. Fint va?
Jag gick ut i trädgården igen (nu klädd i shorts och flipflops), och höll på att frysa häcken av mig direkt. Solen hade under tiden illvilligt nog passerat över hustaket. Jag ignorerade den isande vinden så gott det gick, och placerade grillen på ett sådant sätt att alla grannar skulle drabbas av de ljuvliga aromer som stundade.
Under grillningen höll en av grannarna mig sällskap över en öl eller två. Att stå med grilltång i hand tar fram filosofen i mig, och jag och grannen löste ett antal svåra världsproblem under den halvtimme jag stod där. Tyvärr minns jag inte längre vad vi kom fram till, men klokt var det. Grillprojektet avlöpte mycket bra (förutom att jag kanske måste amputera samtliga tår då kylan fick mig att tappa känseln i dem), och säsongsdebuten är härmed avklarad.
Emelie kom skrattande ut vid ett tillfälle och berättade att hon stått inne på toaletten och gjort sig i ordning i håret. Medan hon gjorde detta sjöng hon Stevie Wonder's gamla slagdänga Signed, Sealed, Delivered framför spegeln. Det sjungs mycket i vårt hem, och lägg därtill att det är sanslöst lyhört mellan lägenheterna, så förstår ni att både vi och de andra får ha ett visst mått av tålamod med alla ljud som uppstår.
Just väggen mellan vår och grannens toalett är särskilt tunn (tänk rispapper). Om jag fick för mig att nysa mot den väggen skulle jag smitta personen på andra sidan. Där stod alltså Emelie och sjöng för fullt; -HERE I AM BAAAAABYY, OOOH...SIGNED, SEALED, DELIVERED...
-I'M YOURS!! skrålade en röst på andra sidan väggen. Emelie blev alldeles paff, men fann sig snabbt och sedan uppstod en toalett-duett då de sjöng vidare.
"Var är micken?"
Det är sällan långtråkigt i detta hus.
Dagens limerick nr 1:
En viktväktare ifrån Bräcke,
började leva på vatten och knäcke.
Han blev då så smal,
ja rent minimal
att slipsen hans räckte till täcke.
För övrigt anser jag Gotlandsfärjans tutande utanför mitt fönster kan väcka de döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar