Dimman var så tät att Gustaf II Adolf kom ifrån sina egna trupper av misstag och befann sig helt plötsligt omringad av Albrecht von Wallensteins knektar, och mötte där sitt öde...
Oskarshamn, den 12:e april 2009.
Dimman var så tät att när jag på morgonen sprang ut med soporna kunde jag inte se mitt hus då jag vände tillbaka, och plötsligt befann jag mig omringad av 3 katter. Jag slapp emellertid möta mitt öde denna gång, jag såg bara till att soptunnelocket var ordentligt stängt så att de 3 intressenterna inte skulle ge sig på en räd i matresterna.
Jag kan inte riktigt minnas senast vi hade en sådan infernalisk dimma. Vid ett tillfälle på förmiddagen stod jag med näsan tryckt mot fönstret och kikade ut för att kunna avgöra om det börjat lätta eller inte. Plötsligt uppenbarade sig från ingenstans grannpojkens ansikte någon centimeter från mitt, och han stirrade på mig utifrån med vild blick. Både han och jag skrek till. Äkta skräckfilmskänsla minsann (och jag som inte klarar av sånt).
På eftermiddagen stod Monique och jag inte ut längre, vi bestämde att ta en tur i bilen.
Vi körde kanske 500 meter så började dimsjoket lätta betydligt. Solen kom i dagern, och livet började så sakteliga åter kännas som en glad operett.
Glada Änkan (eller var det Ankan, jag minns inte...)
Vi åkte runt lite och valde medvetet att passera öppna landskap (som en slags kompensation i efterhand för vår påtvingade närsynthet i dimman).
En halvtimme senare vände vi så hemåt, och där väntade oss en bedrövlig syn. Eller rättare sagt, en bedrövlig icke-syn.
Dimhelvetet låg fortfarande kvar, enbart i vårt kvarter och ta mig fan ingen annanstans! Hur trist och skumt som helst. Jag sade till Monique att det kändes som vårt hem var skådeplats för en episod av "Lost". Hon tyckte det passade mig bra. Vad hon nu menade med det?
Vi gick missmodiga in och började håglöst laga mat.
Märkvärdigt hur vädret påverkar ens sinne, eller hur?
Dagens limerick:
Archimedes, the well known truth-seeker,
jumping out of his bath, cried "Eureka!"
He ran half a mile,
wearing only a smile,
and became the very first streaker.
För övrigt anser jag att en Cohiba Esplendido i sällskap med en Grönstedts XO och en brasa är en svårslagen njutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar