I eftermiddags öppnade jag badrumsskåpet för att leta efter mitt snus (fråga inte varför, jag la ifrån mig dosan nånstans då jag skulle duscha), och konstaterade att flickorna är hos mig igen. För 2 dagar sedan fanns i skåpet en rakhyvel, herrparfym, deodorant och tandkräm. I helgen har dessa fått sällskap av ett imponerande stort antal produkter vars användningsområden jag inte ens vågar gissa, men om jag hällde ut alltihop i vasken skulle jag antagligen bli beskylld för kemisk krigföring och skjuten i gryningen.
Hemma hos Monique fick jag syn på en tub vars etikett tydligt förklarade att innehållet kunde skrubba bort allt mellan himmel och jord. Triumferande tog jag med den ut i köket och frågade henne varför tuben stod i badrumsskåpet och inte med WC-ankan och skurpulvret, där den hörde hemma. Med viss hotfullhet i rösten förklarade hon att det var fråga om en svindyr peeling som jag för min egen säkerhet gjorde bäst i att ställa tillbaka. Jag gjorde som hon ville, och vågade inte fråga om skokrämen jag hittat (Boots Nr.7 hette den visst).
Som det inte vore nog med att allehanda skönhetsprodukter breder ut sig i mitt skåp, så kräver flickorna också att jag varje vecka kompletterar samlingen med bl.a följande: aceton, bomullspads, Topz, tamponger, olika sorters schampo och drösvis med balsam. Jag begriper inte var de gör av med allt balsam! En flaska schampo och balsam borde i min värld räcka ungefär lika länge, men hos mig går det 3 balsamflaskor på en schampoflaska. Jag misstänker starkt att de dricker den, det är den enda rimliga förklaringen till att de är så lena i truten emellanåt.
Den enda skönhetsprodukten jag tycker mig känna igen i skåpet är mascara, och det hänger i sin tur ihop med att det är den enda jag själv använt.
Vid 15 års ålder upptäckte jag och mina kamrater spänningen med alkohol. Den tråkiga delen av det hela var att vi inte kände någon som kunde köpa ut. Vid ett tillfälle blev vi så desperata att vi beslöt oss för att själva försöka köpa ut folköl på Minilivs. Eftersom jag hade en fjunig mustasch, föll lotten på mig att genomföra dådet. Jag förberedde mig en halv dag inför elddopet genom att måla mascara på den ynkliga överläppsbehåring jag förfogade över (Groucho Marx's påmålade snorbroms var förmodligen mer övertygande än min), jag ”lånade” en gammal svart slokhatt av farsan och klädde på mig en gräslig beige täckjacka som min farfar brukade ha på sig då han plockade blåbär. Jag tittade mig i spegeln och var nöjd med resultatet (jag var dum redan i späd ålder, som ni förstår).
Julius "Groucho" Marx
Väl inne i butiken hostade jag högljutt med jämna mellanrum (en djup, manlig hosta som jag tränat på länge efter att ha lyssnat på farsans). Jag fick snilleblixten att köpa några andra saker också, för att liksom få kassörskan att tänka på annat än ölen.
På kassabandet radade jag (vilt hostande) upp en Expressen, 4 tomater och 25 öl.
Jag fick (till min förvåning) med mig alla varor ut ur affären. Troligtvis tyckte kassörskan synd om mig, eller så belönade hon mig för det mastodontarbete jag lagt ner för dessa usla ölburkar. Jag kan inte för ett ögonblick tro att hon gick på det.
Så fort jag kommit utanför dörren till affären slängde jag tidningen och tomaterna över axeln och sprang med mina glädjerusiga kamrater till ett annat buskage, där vi njöt av Pripps Blå i några timmar (med regelbundna kisspauser).
Jag gick från skåpet och tittade i duschen.
Jag suckade.
Imorgon måste jag köpa mer balsam.
Dagens limerick:
A daring young monk of St. Editon,
took paté fois de gras and spread it on
a chocolate biscuit.
And then said; -I'll risk it!
His tomb bears the day that he said it on.
För övrigt anser jag att Blå Jungfrun bör ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar