söndag, mars 15, 2009

Taxi, var god dra åt helvete

Inatt kl. 03.15 väcktes vi av att telefonen ringde. Vem som helst skulle bli orolig av en sådan sak, dock inte Monique och jag. Inte nu längre.

Det råkar vara så att Monique's telefonnummer är ganska snarlikt Oskarshamns Taxi.
Påringningarna sker nästan uteslutande fredags- och lördagsnätter, och nuförtiden när vi väcks av ringsignalen är inte längre den första tanken;
Någon har dött!
utan;
Någon dum jävel är full!
Vi har på grund av detta gissel haft följande mentala utveckling; oro, irritation, resignation och hämndlystnad. Vi befinner oss just nu i det sistnämnda.

Monique svarade med ett glatt Hallå och i andra änden sluddrade en man;
-Schkulle du kunna (hick) schi...i..i..hicka en takschi till Fyllegatan scheksch? (åtföljt av en ölstinn rap)
-Javisst, svarade hon, vart ska den?
-Tiiiiillll Bakschmällegränd schuttischuuu (hick).
-Självklart, du har en bil där om 10 minuter, svarade Monique ärtigt. Utan att invänta svar lade hon på och drog ur jacket.
Hoppas han fick gå hem, och att han frös häcken av sig på vägen.

Min förkylning har ännu inte gett med sig, Monique går förbi mig emellanåt och klappar mig på huvudet eller ställer frågor som; Vilken sång vill du ha på din begravning? Jag svarar förolämpat;
-Vad sägs om Hit The Road Jack? Ooh woman, ooh woman don't you treat me so mean, you're the meanest thing that I've ever seen!
Hon skrattar bara sitt klingande skratt, och säger:
-Nää du, vad sägs om Upp och pröva dina viiiingaaar!
Jag hade lust att brista ut i "No Woman, No Cry", men min självbevarelsedrift hindrade mig.


"Du och jag, Ray!"

"Tror jag det, du och jag Joacim!"


Det är inte lätt att vara sjuk i hennes sällskap.

Trots min hemska sjukdomsstatus ägnade vi idag en stund åt att plocka undan lite i lägenheten. I en tidningskorg på balkongen hittade jag två oöppnade kartonger jag inte kände igen. Jag frågade henne vad det var för något.
-Det är myggnät som VI köpte i somras och som DU skulle sätta upp på balkongen.
-Åååh är det dem, utropar jag igenkännande, utan att minnas ett skvatt. Monique bara suckade.

Jag råkar vara sanslöst disträ, något jag varit välsignad med sen födseln.
Mitt minne fungerar exceptionellt bra vad gäller sångtexter eller huvudstäder (Georgien? Tbilisi. Mongoliet? Ulan Bator. Burkina Faso? Ouagadougou.). Jag kan namnen på nästintill varenda sketen Hollywoodskådis som varit med på vita duken sedan talfilmen infördes. Jag vet vilken skostorlek Göran Persson hade vid 15 års ålder (35).

Men jag är inte attan till att minnas den simplaste instruktion jag fått 30 sekunder tidigare.
Mitt huvud är ju redan fullt av all denna underbara kunskap! Om jag skulle anstränga mig att komma ihåg att köpa med mig 2 liter mjölk när jag åker hem från jobbet, så innebär ju det en risk för att något långt viktigare sopas undan för gott. T.ex faktumet att kängorna som Charlie Chaplin tvingas äta i den underbara Guldfeber (då han varit insnöad i sin stuga utan förnödenheter i en månad) egentligen är gjorda av lakrits. Vilket är viktigast? Va?




Jag går i tankar hela tiden. För många år sedan under en vinter fick vi montörer tillfälligtvis våra omklädningsrum flyttade till en barack. En morgon kom jag till baracken och började byta om. När jag sedan kom ut på gårdsplanen och hunnit halvvägs mellan barack och fabrik tyckte jag att det kändes konstigt. Det drog så kallt om benen. Jag tittade ner och upptäckte att jag gått ut med endast t-shirt, kalsonger och stålhätteskor på mig. Snabbt som vinden (men med värdighet) susade jag förbi mina skrattande kamrater tillbaka till baracken och tog på overallen.

När det några timmar senare var dags för frukost gick jag och hämtade min Ica-kasse med smörgåsar och frukt. Trodde jag. Istället bullade jag på pausbordet upp den ena damskon efter den andra. Jag insåg att jag på morgonen hade förväxlat kassar och lämnat lunchlåda, leverpastejmackor och bananer till klädinsamlingen.

Jag kunde tyvärr inte göra som Chaplin. Jag fick finna mig i att vara hungrig, ackompanjerad av mina onda medarbetares skratt.

För en stund sedan tog jag myggnäten och lade dem på en bra plats, samtidigt som jag gjorde en mental notering om att ta fram och montera dem till sommaren.

Problemet är bara att jag redan glömt var jag lagt dem.


För övrigt anser jag att det barmhärtigaste vore att ge Melodifestivalen ett nackskott och låta skiten falla i glömska.

Inga kommentarer: