Som väntat (trots varningar) har Monique och Evelien försökt använda systemet i min frånvaro, vilket som ni förstår ju aldrig kan sluta väl. När jag anlände till hennes hem igår eftermiddag förväntade jag mig ett himlastormande mottagande (röd matta hade suttit fint, och grannarna kunde spelat på pukor och trumpeter för att fira Alfahannens ankomst). Den som hälsade mig välkommen först var katten som hoppade upp på min rygg och satte klorna i mig. Jag talade om att jag älskade henne också och kämpade mig ur hennes grepp. Därefter pussade jag Monique, klappade henne på rumpan, öppnade en öl och startade upp anläggningen för att avnjuta en konsert-DVD med den gudomlige Robert Plant (annars har helgen liksom inte börjat).
Ljudet som utströmmade ur de överdimensionerade högtalarna lät som det kom ur en trattgrammofon från 20-talet, och mitt ansikte förvreds i ren vämjelse.
Någon hade mixtrat med fjärrkontrollen och ändrat ljudbilden från ”Globen” till ”Stenkaka”. En man måste visa var skåpet ska stå. Monique erkände. Jag vet inte om det berodde på att jag riktade läslampan i ansiktet på henne när hon intet ont anande kopplade av i soffan med ett glas vin, eller om det berodde på att jag var gråtfärdig.
Så nära denna känsla som möjligt brukar det vara....
...och så här kändes det igår.
En man och hans fjärrkontroller är en lika vacker kombination som äppelpaj och vaniljsås.
Jag fick använda mig av 3 fjärrkontroller för att få allt tillbaka till det läge jag lämnat det. Monique frågade mig en gång om jag inte kunde skriva en lathund så att hon kan använda surroundsystemet när jag inte är där. Jag skickade henne ett mail från jobbet med ett förslag till lapp som hon kunde klistra fast på undersidan av en fjärrkontroll. Där skulle det stå:
”Rör för helvete ingenting!! Puss”
Jag tyckte det var säkrast att ge henne förslaget då vi inte befann oss i samma byggnad...
Som en ytterligare försvårande parameter så har Monique kommit in i en gröna-växter-i hela-förbannade-lägenhetenfas. Bl.a har hon placerat en stor blaffig växt ovanpå subwoofern. Det är för all del dekorativt med alla dessa exotiska inslag i vardagsrummet, men man ska väl inte behöva använda machete för att ta sig till TV'n?
"Äntligen Konrad! Jag anar ett soffbord där framme!"
Jag ojar mig för döva öron, Monique tar mitt huvud mellan sina händer och säger att jag är en söt idiot. Ska jag ta det som en komplimang eller ska jag bli indignerad?
Ikväll bär det iväg till Hotell 1 igen. Herregud, vi lever ett dekadent liv!
Dagens limerick:
En glad alpinist ifrån Bayern
var alltför förtjust i Tokajern.
Han linbanan tog
men han störta' och dog,
ty hans andedräkt frätte på vajern.
För övrigt anser jag att det är skit att gå till jobbet i mörker igen den närmaste veckan på grund av sommartiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar