I morse väckte hon mig vid halv sex (spelar ingen roll om det är vinter- eller sommartid) genom att ställa sig på min bröstkorg och spinna. När hon spinner ställer hon in volymen på önskad nivå. Vaknar jag inte av trycket på bröstkorgen eller ibland blåsan, så ökar hon spinnandet till oanade höjder. Ljudet hon då frammanar påminner en del om en osmord utombordare (närmare bestämt en 5-hästars Evinrude av -68 års modell), med skillnaden att denna är klädd i päls,morrhår och en halv meter svans. Har hon väl fångat min uppmärksamhet, så ska det kelas. Kelar jag inte tillräckligt engagerat eller försöker somna om anfaller hon mina fötter. Vad fan ska man göra, det är bara att gå upp.
Vad skulle vi med en dyr Wake-up light till när vi redan har en ännu dyrare Wake-up cat?
Skenet bedrar.....
Man kan inte annat än glädjas åt att vårvärmen så sakteliga börjar infinna sig, men ett bekymmer som kvarstår innan Vägverket gjort sitt är all sand på vägar, gångstråk och parkeringsplatser. Torrt väder i kombination med blåst skapar små lokala sandstormar, som dessutom med patetisk säkerhet uppstår varhelst jag går fram.
Idag skulle jag ta mig till ett möte i en byggnad på vårt stora Scaniaområde, och istället för att gå den närmaste vägen igenom en annan byggnad, beslutade jag mig för att gå utevägen och njuta lite av solen. Ca 5 meter framför mig gick 2 tjejer åt samma håll, och ungefär lika långt framför dem uppstod en av dessa miniatyr-Saharavirvlar. Den blåste först rakt mot tjejerna, vek av snyggt bredvid dem, ångrade sig och blåste sedan rakt i ansiktet på mig.
Jag fick ägna de följande 5 minuterna åt att gnida rinnande ögon och hosta upp sand ur lungorna.
Tungan var så sandbelagd att jag kunnat slipa brädor med den. Jag kom försenad till mötet och varje gång jag tog till orda lät jag som en lungsjuk Rod Stewart. Kollegorna tyckte antagligen det var vansinnigt roligt, eftersom jag ombads prata mest av allihop.
Denna vecka är det GI-mat som gäller (enligt Monique) och sålunda släpps jag inte in i köket. Detta beror i sin tur på att jag vägrar laga mat utan en halv bytta smör inblandat. Men visst, hon får hållas, det är lugnast så. Jag är inte kinkig med mat, men det finns något som jag aldrig lärt mig tycka om: bruna bönor. Jag får frossbrytningar bara av att tänka på det.
Igår dukades det fram någon form av stuvning, och jag tittade misstänksamt på den. Den innehöll alla möjliga sorters bönor, varav några som såg bruna ut. Monique försäkrade mig att det rörde sig om kidneybönor, och jag nöjde mig med det svaret och åt av hjärtans lust.
När vi ätit klart berömde jag henne genom att tala om hur gott det var. Hon log mot mig; -Där ser du att du kan äta bruna bönor!
Den svekfulla kvinnan! Hon berättade dessutom skadeglatt att detta var tredje gången på kort tid hon fått mig att äta det som jag avskyr mest.
En Alfahanne lever ett utsatt liv. Att bönjävlarna råkade smaka gott hör inte hit. Hädanefter ska jag personligen övervaka alla livsmedelinköp som görs ;)
Dagens limerick:
A wonderful bird is the pelican.
His beak holds more food than his belican.
He stuffs in his beak
enough food for a week,
and nobody knows how the helican.
För övrigt anser jag att konsten att parkera är något som borde vara licensbelagt för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar