Morgonpanik med bull-fördröjning

Jag vaknade i morse. Det är alltid skönt att konstatera. Mindre trevligt var att jag vaknade en halvtimme för sent (kurs på jobbet). Precis då jag slog upp ögonen tittade jag på klockradion och registrerade absolut ingenting de första sekunderna. Jag kunde lika gärna tittat på tavlan ”Singing Fish” av Miró, d.v.s jag såg något men förstod inte vad det var.

En fågel? Ett flygplan? Stålmannen? Nej, en sjungande fisk!

När det så gick upp för mig vad klockan var slagen greps jag av behärskad panik och slängde mig ur sängen. Men istället för att springa vidare in till barnens sovrum, som tanken var, stod jag still i ett tiotal sekunder och ylade för att mitt knä träffat sängbordet. Jag sprang sedan (med svår hälta) vidare och försökte väcka Ella så tyst som möjligt var (de andra hade studiedag).

Cirka 30 minuter senare lämnade jag henne på fritids och körde vidare mot jobbet. På vägen kom jag på att mitt älskade snus var slut. Svor högt och körde in vid en Preem-station. Väl därinne sprang jag fram till snuskylen och skulle öppna dörren för att plocka ut 2 dosor Göteborgs Rapé. Dörren gick inte att rubba, och stressad som jag var slet jag i den tills hela kylen skakade. Expediten, som hittills betraktat mitt snuskylsvåld med milt intresse, harklade sig och bad mig försöka på den sidan gångjärnen inte satt.

Nu kände jag mig både dum och förbannad, men jag öppnade dörren irriterande enkelt och gick raskt till kassan för att kunna komma vidare.

Då slog doften emot mig......nybakade kanelbullar. Jag bad om en bulle. Hon svarade att det skulle ta ytterligare 3 minuter innan de var klara. Min frustration började nu anta rent bibliska proportioner och jag gnisslade tänder (det måste hörts över hela butiken, det lät som en gammal port i en klassisk skräckfilm med Vincent Price). Mitt sargade sinne slets mellan jobblojaliteten och mitt bullbegär. Begäret vann förstås.

Det är en rent djävulsk affärsidé av mackarna att ha nybakta bullar på morgonen, de vet precis vad vi kakmonster vill ha.

Sent kom jag, men kursen gick bra trots min katastrofala start på dagen.

Bullen var god.

När jag hämtade Ella från fritids i eftermiddags berättade de muntra fröknarna hur hon talat om för dem att jag alltid har en ros i munnen när jag dansar med Monique. Jag förstod ingenting (förutom att jag har en dotter med vild romantisk fantasi). Det enda jag kan komma ihåg att jag haft i munnen då vi dansat är snus, men Ellas historia lät ju onekligen bättre så det var bara att hålla med.

Älskling, hittar du en vas snart?? Den sticks i gommen!

Jag är just hemkommen från en After Work-happening med kollegorna. Det hela utspelade sig på Hotell 1. Efter att ha startat med en ljuvlig Chimay i lobbyn snurrade det till i huvudet på denne arme Alfahanne (inte konstigt med tanke på hur dagen startade), och under muntra tillrop satte vi oss till bords.

Jag noterade med viss förvåning att våra samtalsämnen började med arbetet, svängde in på Hasse & Tage, tog en avstickare på Märklintåg, stannade till på spritkök och parkerade på begravningsentreprenörer. Det sistnämnda ämnet föddes av att bordsdekorationen var av det dystra slaget. Svarta dukar med svarta konstväxter i glasvaser bidrog till känslan att vi blivit hembjudna till familjen Addams. Vackert men lite bisarrt.

Vi kom fram till att ordet dödsäsong har en helt annan innebörd för begravningsentreprenörer än oss andra.

När jag så kom hem igen sprang Ella upp i famnen på mig, kramade mig och sa att jag är världens bästa pappa.

Trots monstruöst dåliga starter på morgnarna ibland gör jag kanske något rätt här och var :)

Återigen gott folk, glöm inte att möta upp herrar Aschberg och Fylking på torget imorgon eftermiddag. För att använda en av Robbans egna klassiska TV-citat; Häng me'!

Dagens limerick:

Det berättas idag ifrån Omsk, hur en
urmakare där blev omskuren.
För när fjädern for opp,
for den rätt på hans snopp.
Så hemska och lömska är Omsk-uren!

För övrigt anser jag att "Grillad" är dynga.