onsdag, mars 04, 2009

Fredagsmail och Hemglass

Min mailbox på jobbet fylls dagligen på med mötesförfrågningar, rapporter, frågor (och frågor om varför jag inte svarat på tidigare frågor) och uppdrag. Mail ifrån chefen har dessutom en medföljande ljudeffekt i form av trumpetstöten Kavalleriet går till anfall.

Men emellanåt dimper så dessa icke arbetsrelaterade "fredagsmail" ner, och inte nödvändigtvis på fredagar. De flesta är roliga, gulliga (visst ja, jag är ju en mansgris, jag menar töntiga), en del är tankeväckande och en del är gräsliga.

Och så finns det den sorten som jag är svårt allergisk emot, nämligen kedjebreven...det kryper i kroppen på mig närhelst jag ser en till en början oskyldig historia som avslutas med uppmaningen att skicka mailet vidare till mina 200 närmaste vänner, annars kommer jag drabbas av evig fotsvamp.

Dessa styggelser till e-post dör alltid hos mig, och därför har jag genom åren samlat på mig följande hemska öden (som antagligen ligger latenta och bara väntar på att slå till med rungande kraft);

Lemlästning (jo, jag hyvlade bort en del hud med osthyveln förra månaden)
Zombiestrypning (jag blev kramad av svärmor en gång, räknas det?)
Slumpmässiga kaskadkräkningar livet ut (låter ju spännande i alla fall)
Uteblivna löneförhöjningar (stämmer)
Tourettes syndrom (finns det de som anser att jag redan har)
Mjäll (den är riktigt rolig, till och med hårlössen halkar av mitt kala huvud!)

Jag tackar alla som skickat dessa till mig, livet har fått en ny innebörd sedan dess. Ni finns i mina tankar.....

När vi kom hem från jobbet idag stod Glassbilen parkerad utanför trappuppgången, och försäljaren stod håglöst och sparkade på en snöhög. Några kunder fanns inte i sikte, och själv började jag huttra av bara åsynen. Att sälja glass utomhus under vintersäsongen tycks mig vara en lika lysande affärsidé som att stå mitt i Gobi-öknen och sälja Salta pinnar.

Han lyste upp när han fick syn på oss (kund! kund! kund!), men glädjen avtog snabbt när han såg våra anti-glassminer. Fråga mig inte hur en anti-glassmin ser ut, men den hade vi uppenbarligen eftersom han muttrande satte sig i bilen igen. Jag tyckte synd om honom, och ville ropa -Kanske nästa gång, okej??? men han hade redan satt igång glasstrudelutten i högtalarna och hade inte hört mig ändå.

Vi gick in och hällde upp ett varmt bad istället. Inte illa alls..


För övrigt anser jag att en hund som är mindre än en katt inte är en hund.

Inga kommentarer: