torsdag, mars 05, 2009

Möte i hiss

För att komma till mitt kontor på jobbet åker jag hiss 4 våningar. Det händer att jag tar trapporna, men eftersom det endast resulterar i ett suspekt flåsande och en oförmåga att tala tydligt under den följande halvtimmen gör jag det alltmer sällan. I morse klev jag in i hissen och 2 personer till gjorde detsamma innan dörrarna stängdes.

Vi hälsade mumlande till varandra och sen blev vi dödstysta. Jag stirrade upp i taket och de andra 2 i golvet. Ingen av oss hittade något. Ett av dessa konstiga ögonblick uppstod, ni vet där man inte är särskilt intresserad av att starta en konversation, utan istället låtsas som man inte finns. Ibland kan dock trycket bli för stort, och då häver någon alltid ur sig; -Vilket väder vi har, va? eller dylikt, ett påstående som nästan alltid bemöts med mummel (eftersom de andra har fullt upp med att inte finnas). En hisstur blir minst dubbelt så lång (och spänd) på det viset, ändå inträffar det dagligen.

En annan liknande situation där samma fenomen uppträder är om ens hund under promenaden beslutar sig för att göra en spektakulär Nr 2 vid grannens brevlåda och man har glömt ta med sig bajspåsar. Då är det väldigt praktiskt att glida in i ett tillstånd där man förnekar både hundens och ens egen existens. Rena magin!

Vid ett senare tillfälle under dagen skulle jag åter in i byggnaden, vars dörr är försedd med kodlås. Då jag öppnat dörren lade jag märke till en kollega, kanske 15 meter bort, som gick mot samma ingång som jag. Jag höll demonstrativt upp dörren för att hon skulle slippa dra sitt kort och slå in koden. Denna gest fick henne att börja springa som en atlet.
Och visst gör vi likadant allihop? Någon håller upp en dörr på avstånd åt dig, då släpper du all värdighet och lägger iväg som en vinthund. Jag har sett människor med uppenbar ryggvärk eller med obefintliga höftkulor ta sig fram mot en upphållen port med en energi som skulle göra Gunde Svan grön av avund.

Vad lär vi oss av detta?

En vänlig gest sätter fart på oss och tar fram krafter vi inte ens visste vi hade.

Nästa gång någon håller upp en dörr för dig, bildligt eller bokstavligt, släng ifrån dig dina kryckor och spring dit för allt vad du är värd.


För övrigt anser jag att armbandsklockor skall vara analoga.

Inga kommentarer: