Jag hade rätt. Sara och Matilda kom ut i köket med håret på ända och undrade vem som höll på att plåga ihjäl en säl. Jag lät kommentaren passera (men jag lade den på minnet för användning i framtida hämndaktioner). Undrar om jag inte väckte några grannar också....nåja, lite klassisk Las Vegas-kultur gör gott för själen!
Jaa du, ol' blue eyes...hade du sjungit som jag så kanske du blivit upptäckt en dag.
En stund senare lämnade de båda mellansyskonen hemmet skrattande (nja kanske inte, men tänk på att en sur min inte är något annat än ett upp- och nervänt leende), och jag plockade fram dammsugaren.
Jag hann dammsuga halva köket då plötsligt dammsugarslangen gick i tre delar. TRE! Jag stirrade misstroget på fanskapet. Nämnda dammsugare hade jag som den snåljåp jag är införskaffat på Netto 2 år tidigare. Den kostade lika mycket som en stock snus (vilket förresten är det mått jag jämför alla mina inköp med), och ska jag sammanfatta mina intryck jag fått under dess livstid i en mening blir det följande: DEN SUGER! Ööhh, jag tror ni förstår vad jag menar ;)
I min ilska gav jag den en spark (vilket frustrerande nog bara medförde en ömmande tå), och sprang ner i tvättstugan för att låna den gemensamma dammsugaren där. Jag slutförde jobbet med den istället och därefter golvtorkning, toalett- och köksrengöring som planerat.
Efter väl förrättat värv (och ytterligare två arga utfall mot den förbannade dammsugaren), gjorde Ella och jag i ordning oss och åkte till McDonalds för en lyxlunch (åtminstone vad gäller priset).
Vi kom fram till kassan, och jag sade till Ella att berätta för tanten (ca 19 år) vad hon ville ha.
-En Happy Meal! skrek Ella så kraftigt att båda jag och kassörskan ryggade bakåt. Jag vill minnas att jag någon gång sagt åt henne att man ska tala högt och tydligt när man ska handla något, jag får nog försöka förklara för henne vad ordet ”måttligt” betyder.
-Jaha, sade tjejen skrattande vad ska det vara för Happy Meal?
-En hamburgare! (lika högt)
-Vill du ha lök, ketchup och gurka på den?
-Jag älskar inte lök, jag älskar inte gurka, jag älskar inte ketchup!
-Nähä, sade kassörskan tålmodigt, medan jag höll mig sadistiskt passiv (jag ville se vart detta tog vägen). Hon försökte med en ny approach (all heder åt hennes pedagogiska försök).
-Vad älskar du då?
-Pappa, mamma, hundar och Barbie!
Nu grep jag in, för jag insåg att detta kunde ta tid och kön bakom växte. Muntert beställde jag vad vi skulle ha (kassörskan såg både tacksam och irriterad ut på samma gång, testa den kombinationen om ni kan), och så småningom satt vi oss och åt vår måltid medan vi glatt pratade om allt från rutschkanor till Alcazar. En fin stund mellan far och dotter.
Senare på eftermiddagen ringde Emelie och ville bli hämtad hos sin pojkvän.
Och övningsköra hem.
Jag svalde hårt, och gick motvilligt med på det.
När man idag utbildas på bilskolan för att bli handledare åt sitt barn, borde förutom övningskörningsskylt dessutom 7 askar Valium vara standard som examenspresent.
Jag hämtade henne, och hon tog plats bakom ratten. Efter 15 minuters justerande av backspegeln (vilket jag misstänker helt och hållet handlar om justering av frisyr) fick jag nog och beordrade henne att köra hemåt. Efter 5 tjuvstopp (och lika många glada ”Hoppsan!” från min älskade dotter) rörde sig äntligen bilen framåt. 30 minuter senare var vi hemma, och resan kan väl närmast jämföras med Lisebergs ”Höjdskräcken” (på repeat i en halvtimme). Vi klev ur bilen, Emelie upprymd och stolt, jag några år äldre.
Därav mitt Valium-önskemål.
Dagens limerick:
En ormmänniska ifrån Sumpan
vred ihop sig själv till en klump, han
vred och han bände
men ingenting hände.
Han hade fastnat med näsan i rumpan.
För övrigt anser jag att Tigerbalsam borde finnas i var mans hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar