Jag stannade hemma ifrån jobbet idag, och Monique ringde mig på förmiddagen och hotade med ett parti Scrabble (Alfapet) ikväll, för att pigga upp mig. Jag ryste vid tanken..
Jag är tävlingsmänniska, och lägg därtill en sällsynt dålig förlorare. De gånger vi spelat Scrabble tillsammans slutar varje gång med ångest och svår tandagnisslan för min del.
Jag vill alltid i det spelet skapa de mest komplicerade ord, dels för att få mycket poäng, dels för att imponera på motståndarna.
Problemet är att både Monique och Evelien hela tiden satsar på att lägga sina bokstäver i vägen, precis på de platser jag tänkt lägga. Med sjuklig precision lägger de ut ord som "ko" eller "apa" där jag hade tänkt lägga "ecklesiastikminister". Oerhört irriterande! Monique envisas dessutom med att slänga in nederländska ord här och var. När jag tålmodigt upplyser henne om att orden inte existerar i svenska språket, fnyser hon bara åt mig och muttrar om vilket fattigt språk svenskan är. Vad gäller Evelien så har hon svårt att ta till sig att ordet "lol" inte heller finns (trots att hon skriver det 7 gånger i en mening på MSN).
Gösta Bagge, Ecklesiastikminister 1939-1944
När spelet väl är slut har jag kanske kunnat lägga ut 2 eller 3 riktigt bra ord (på platser som inte ger några extra poäng), och kommer alltid sist.
Jag är precis lika oförsonlig när jag spelar spel med barnen. Att "låta" en dotter vinna finns inte i min värld. Lika bra de får lära sig tidigt vad motgång vill säga (något jag kanske borde försöka lära mig själv också). Skulle jag förlora får de ingen mat ;)Men jag tycker mycket om djur. Förutom insekter...och gäddor...och chihuahuor.
Ikväll ska jag glädja min omgivning genom att snagga håret och trimma skägget. Till min hjälp har jag en trimmer av märke BabyLiss. Bara så ni vet så skulle jag aldrig köpt en trimmer med det omanliga namnet om det inte varit för att det på kartongen stod "Magnus Samuelsson Edition". Då går det an. Dessutom är den Ferrari-röd. Manligt så det förslår.
"Nu ska vi se.. jag har smör, jäst, socker och massor med mjöl....var är kanelen? INGEN KANEL??? AAAAAARGH!!!"
Mitt skägg är så raggigt nu att jag kan göra rent spisplattor med det. Monique säger ingenting, men jag anar oråd eftersom hon skrikande springer iväg när jag ska ge henne en kram.
Den enda som vill vara nära mig i det här behåringsstadiet är katten, och det beror i sin tur på att skägget fungerar ypperligt som pälsborste. Efter några minuters gosande med henne har jag helt plötsligt fått en hakprydnad som kan mäta sig med Billy Gibbons i ZZ Top.
Håret blir bara tunnare och gråare....men de hårstrån som försvunnit från huvudet verkar reinkarneras på andra ställen, framför allt i öronen och i näsan. Antar att jag bör glädja mig åt att de inte försvinner helt i alla fall.
Nysnaggat hår är skönt, men man får akta sig för att gå nära saker den första dagen. Huvudet blir som kardborre, det fastnar i handdukar, gardiner och kläder. Katten bör låsas in den dagen, risken är annars uppenbar att hon rätt som det är skulle sitta som limmad mot skalpen och mest likna en Davy Crockett-mössa (det vill säga mycket varm och dekorativ men med klor).
"Var fan är katten? Jag såg den ju nyss!"
Här kommer en kvittrande Monique med Scrabble under armen....jag försöker komma undan, men det är kört. Nu väntar 1,5 timmes språktortyr och ännu en svidande förlust....
För övrigt anser jag att limericken är en underskattad form av poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar