Det såg onekligen prydligt ut, inte en enda pinal på golvet (vilket får anses vara en prestation eftersom rummet en stund tidigare mest påmint om den skövlade platsen efter ett krig mellan Kappahl och Toys r' Us). Jag betraktade rummet med både skepsis och förundran. Jag gick fram till en av garderoberna (Ella drog efter andan) och öppnade dörren. Jag befann mig plötsligt stående upp till knäna i kläder och leksaker. Ella sprang och gömde sig i köket. Jag suckade, tog ett steg bakåt och klev på en liten sko tillhörande en Barbiedocka.
Mitt vrål hördes förmodligen i hela huset. Svärande och hoppande på ett ben (hur i helvete kan en liten plastsko-jävel göra så satans ont?!) hejdade jag mig då jag på golvet fick syn på en kasse med gamla videoband som jag fullkomligt glömt bort att jag hade.
Smärtan var med ens som bortblåst, nyfikenheten tog överhanden. Jag satte mig på golvet och gick igenom kassen med ett allt bredare leende på läpparna.
Videofilmer...80-talets absolut fräckaste grej (näst efter Text-TV).
Idag är det ju pinsamt enkelt att via nätet få tag i vilken film som helst. Då var det status att visa upp hyllan med hundratals köpfilmer, och mellan oss tonåriga slynglar var det ännu mer status att tävla om vem som hade den största kassen med vuxenfilmer (en kasse som hemma levde ett mycket hemligt och välvaktat liv i min garderob). I kassen hittade man titlar som; Utan Trosor i Tyrolen, Fäbojäntan och de danska Teckenfilmerna. Odödliga mästerverk! Skådespelarinsatser i absolut Oscars-klass (hmm, kanske inte förresten).
De gånger då min mor rotade i min garderob var det jag som drog efter andan och hoppades på det bästa;)
Jag minns en episod från den tid då jag började min karriär på Scania som montör.
En arbetskamrat hade blivit tillsammans med en norsk tjej, och vid det här tillfället var hon på besök hemma hos honom. Han tog varje chans att springa till avdelningens telefonkiosk för att ringa till henne och gulla lite. Chefen fick varje gång gå och slita tillbaka den nykäre kraken till sin plats, men bara efter några minuter fick kamraten åter något drömskt i blicken och vandrade som radiostyrd bort till telefonen igen.
Så här höll det på några dagar, tills en förmiddag då han plötsligt kom springande som en dopad gnu efter bara någon minut vid telefonen.
-Stämpla ut mig för helvete, jag måste hem! skrek han (jag nämnde Bart Simpsons röstfrände i gårdagens inlägg, den här killen låter mer som Homer).
Han försvann ut i en rasande fart, och vi andra förstod absolut ingenting.
Dagen efter var han tillbaka igen, surmulen och vresig. Efter lite påtryckningar berättade han vad som hänt:
Han hade som vanligt ringt henne för att de skulle säga "puss" så många gånger som möjligt till varandra innan chefen drog bort honom, men istället sa hon så här (bara så ni vet, jag ämnar här härma norska men gör inga anspråk på att göra det bra);
-Jeg sitter her med hammern...
-Öööh, jaha? svarade Homer.
-Jeg har lettet igenom garderoben din, och jeg har funnet filmer som er förnedrende mot kvinnerne!! skrek hon
Sen blev det tyst några sekunder innan ett ljudligt BANG hördes genom luren.
Han slängde på luren och sprang iväg.
Han sprang dock inte hem för att samsas med henne, han sprang för att rädda filmerna....
Jag lade tillbaka kassen, letade upp Ella och kramade om henne. Hon förstod ingenting :)
För övrigt anser jag att jag är vintage, inte gammal.
Dopad gnu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar