Ikväll har jag en hejdundrande huvudvärk (min chef skulle dock påstå att det är fantomsmärtor), och vill därför redan i förväg varna känsliga läsare för att jag inte tar ansvar för vad dagens inlägg innehåller, eftersom jag just nu skriver med en intellektuell dimridå innanför pannbenet.
Igår samlade jag på mig några viktiga pappapoäng genom att skjutsa Sara och Matilda (döttrar nr 2 o 3) till nybörjarkurs i karate. Det skreks HAYYYAA!! och dödliga slag utdelades i luften under hela bilfärden, ända tills flickorna bad mig vara tyst.
Denna min entusiasm kan enklast förklaras med att jag under en stor del av uppväxten låtit mig imponeras av tämligen mediokra filmer med Chuck Norris och Cho Kosugi. Mången yuccapalm har besegrats i mitt pojkrum, till min mors stora förtret. Jag minns att jag och en kompis brukade låtsas att vanliga piltavle-pilar var fruktansvärda ninjavapen, och vi smög runt på innergårdarna där vi bodde och kastade pilar på ondskefulla tallar och barbariska gunghästar. Till den dag då jag råkade kasta pilen i huvudet på min kompis. Pilen stack upp ur håret som en indianfjäder, och hans hoppande och skrikande var även det som taget ur en västernfilm. Hans föräldrar blev dock måttligt roade av deras sons etniska metamorfos, och incidenten resulterade i en veckas utegångsförbud för min del.
Men roligt såg det ut.
Nå, tillbaka till gårdagen:
Kursen skulle hållas någonstans vid Rödsleskolan. Vi var sena, och givetvis hade jag parkerat i fel ände av skolan, vi fick småspringa en halv kilometer genom diverse gårdar innan vi var framme vid karateklubbens träningslokal.
Tränaren tog emot oss och lotsade in flickorna bland de andra eleverna. Jag satte mig ned på en bänk hos några andra föräldrar och följde allt med stort intresse. För stort.
Min vana trogen sveptes jag med av det som utspelades framför mig (i kombination med att jag mentalt gick i barndom).
När eleverna bugade inför sensei, så bugade jag i bänken.
När eleverna övade sparkar, så lyckades jag av bara farten sparka iväg en sko som någon av de utövande ställt framför mig.
De andra föräldrarna började snegla lätt mot mig.
Jag fick sätta mig på händerna och tänka på primtal under resten av lektionen.
Flickorna var helnöjda med träningen och ville hemskt gärna fortsätta. På hemvägen satt Matilda i framsätet och övade för fullt. Vi stannade vid ett trafikljus och väntade på grönt, då hon plötsligt måttade fel och slog till instrumentbrädan med sådan kraft att min plånbok och mobiltelefon rasade ner i knät på mig. Instinktivt försökte jag fånga upp sakerna och lyfte benen, vilket medförde att bilen tjuvstannade. Se där hur kraftfullt karate kan vara! Nu var det min tur att be båda vara tysta och sitta stilla under resten av hemresan.
Monique har klippt sig. Men jag har hellre en en korthårig kvinna än en kort hårig kvinna (ännu ett inlägg i särskrivningsdebatten).
För övrigt anser jag att våren gärna får komma nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar