Alfahannars motionsdilemman

Våren och värmen rycker allt närmare. En välbekant men högst ovälkommen känsla börjar göra sig påmind. Känslan att det är hög tid att börja komma i kroppslig form till sommaren (själsligt har jag gett upp för länge sedan). På hösten befinner jag mig i fysiskt topptrim (nåja), men sen kommer den förbannade julen med alla dess kalorier i släptåg och sabbar ett helt års gott leverne. -Ut i spåret latmask, tjatar min svekfulla själ till mig om och om igen.

Vårens första joggingrunda på motionsspåret är för mig ett spektakel som innefattar så oerhört mycket mer än att bara sätta ena benet före det andra. Tvångstankarna ska ha sitt också. Jag vill ju helst inte det ska synas att jag inte sprungit på flera månader. Men vem lurar jag? Möjligen mig själv.

Scenariot är alltid detsamma, år efter år.

Redan stretchningen vid den lilla stugan i startområdet skvallrar om hur illa det är ställt. Muskler, skelett och senor som fått dega ihop ifred under ett antal månader protesterar nu högljutt. Det knäpper, knakar och smäller. Om någon blind människa skulle passera samtidigt som jag genomgår denna hemska ritual skulle denne tro att ett gäng scouter höll på att bryta torra kvistar till lägerelden.

Sen ska det bära iväg. Beväpnad med MP3-spelare vill jag ha någon pigg låt som hjälper mig starta i hurtigt tempo. Jag brukar fastna för Ace Of Spades med Motörhead. Med Lemmy’s honungsljuva stämma i öronen lägger jag iväg i rasande fart.

Efter 500 meter börjar mitt liv passera revy framför mina ögon och kroppen gör sig redo för att krampkollapsa i ett dike. Då har alltid ödet ordnat det så finurligt att kvinnor placerats ut med jämna mellanrum längs spåret, och så länge jag ser dem måste jag imponera och kan följaktligen omöjligt stanna (det vore en fatal knäck för min manlighet). Jag måste alltså se till att både springa fortare och dessutom springa förbi dem på lätta steg utan att flåsa som en astmatisk bergsgorilla (dels låter det så illa, dels finns ju risken att de tror jag är ute efter något annat och attackerar mig med pepparspray). Jag håller andan och ökar farten. Lagom när jag lagt tillräckligt lång sträcka mellan mig och damerna dyker nästa tjej upp framför mig. Så håller det på, hela jävla passet. Slår aldrig fel.

När jag så äntligen når målet är jag illröd över hela huvudet och blodådrorna i pannan står ut som brokablar. Då kan jag ge mig fan att möta någon jag känner som inleder ett samtal. Efter ett dylikt dödslopp tar det mig ungefär en kvart att återfå talförmågan, och mina första meningsutbyten med den bekante består mest av kluckanden, väsanden och vilda gester (jag låter ungefär som den lille bushmannen Xi i den fantastiska kalkonrullen Gudarna måste vara tokiga -80). Mycket spirituellt!

Trots dessa gräsliga säsongspremiärer är det definitivt värt det. "No pain, no gain" som den gamle komikern Arnold Schwarzenegger skulle uttryckt det. :)

Ikväll kommer kidsen!


Dagens limerick:

En spelgalen flicka i Bua
spela tärning med sin kakadua.
Hon skrek tjolahopp,
när en sexa föll opp.
Då slog kakaduan en sjua.


För övrigt anser jag att müsli och sågspån har så stora likheter att de ej kan ignoreras.