Idag var olyckan framme hos en dotter.
Jag skulle precis ta lunch på jobbet när telefonen ringde. Det var en slöjdlärare på Kristinebergskolan. Tydligen hade Sara misstagit sin hand för en träbit och karvat ett hål i den med något verktyg under slöjdtimmen. Jag önskade att jag likt Kojak kunde satt en saftblandare på biltaket då jag gasade iväg till olycksplatsen.
Lite orolig var jag ju förstås när jag klev in på skolsysters mottagning, men när Sara tittade upp på mig med en cockerspaniel-blick som sade "Ser du pappa så ont jag har, tror du jag får uppleva mina barnbarn?", så lugnade jag ner mig. Det kan inte vara så farligt om hon tittar på mig sådär, tänkte jag. -Hej på dig, klanten!, hälsade jag glatt och i samma ögonblick försvann cockerspanieln och ersattes av rottweilern som jag är mer van vid.
-Ameh, pappa! Det gör ont ju! (Ytterligare ett bevis för att det inte var så farligt).
Vi begav oss till vårdcentralen, och när vi skulle gå in mötte vi en äldre hängselförsedd herre som precis skulle gå ut. Han erbjöd oss att gå in först, men artig som jag är mot den äldre generationen höll jag upp dörren åt honom istället.
Det ångrar jag djupt.
Han hade nämligen ett par äkta antika träskor på sig (den sorten där verkligen allt är av trä, ingen tillstymmelse till läder eller gummisula, bara trä) och det klapprande ljudet fortplantade sig i trapphuset till en ljudnivå som kunnat få en vrålapa att snopet tystna och hålla för öronen. Till råga på eländet rörde han sig lika snabbt som en halt sengångare, men till slut slank vi in och stängde dörren efter oss. Det susade i mina öron efter decibelmisshandeln (men Monique som är från träskornas förlovade land hade nog fått en sentimental tår i ögat).
Vi hann inte mer än sätta oss innan en sköterska/läkare kom fram och frågade om det möjligen kunde vara Sara som kommit. Jag hörde knappt vad hon frågade om, jag fick nämligen fullt upp med att hålla mig för skratt. Hon lät precis som Bart Simpson! Precis!
Hon ledde oss in till undersökningsrummet, medan hon pratade om ditt och datt med Sara...hennes röst höll på att knäcka mig. För att inte brista ut i gapflabb försökte jag tänka på sorgliga saker; hungersnöd, terrorism, Lassie, Måns Zelmerlöw...jag tror jag lyckades ganska bra med det. Jag undslapp mig ett fniss som jag snabbt lyckades omvandla till en hostning.
Nu satte hon Sara i en stol och gick iväg för att hämta en kollega.
Sara frågade mig vad de skulle göra med hennes hand.
-Ja, de ska antagligen sy, men eftersom bedövningen är så dyr nuförtiden så kommer de ta loss din hand och sy den i ett annat rum så du slipper titta på och ha ont av det, svarade jag allvarligt.
Hon stirrade på mig i 5 sekunder innan hon började skratta. Visst är jag grym ibland ;)
Nu kom dr Simpson tillbaka med ytterligare en sköterska. Med sin fantastiska röst frågade hon Sara om det var i träslöjden det hade inträffat.
-Haha, ja hade hon sytt sig i handen på syslöjden hade vi ju inte behövt komma hit, då hade ju både skadan och lagningen skett samtidigt!, slängde jag kvickt ur mig.
Simpson vände sig mot mig och log, men hennes ögon sade åt mig att hålla truten.
Blicken var inte att leka med så jag beslöt mig för att lyda henne.
Såret visade sig inte vara så farligt, det räckte med tejpning. Skönt för Sara. Ett missat karatepass kan hon leva med (dessutom skjuts ju den dag då hon klår upp mig fram några dygn).
Senare på kvällen när jag skulle lägga Ella tittade hon allvarligt på mig och sa;
-Det är synd om Lisas farfar!
-Öhh, jaså, sa jag och hade ingen aning om vem hon pratade om, kanske någon i förskolan.
-Varför då?
- Jo, för han skulle duscha och dricka kaffe och då började det brinna i hans snopp för han tål inte nötter!
Jag funderar fortfarande på hur allt detta kan hänga ihop, men jag blir inte klok på det. Någon annan som har en teori?
För övrigt anser jag att svart är en färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar