Okej, jag erkänner allt!

Jag har en snabb kvinna. Det visste jag ju redan, men nu är det även bekräftat från officiellt håll.

Idag for jag till min lägenhet för att bära ut en soffa på gården som vaktmästaren skulle hjälpa mig att forsla bort. Medan jag arbetade i mitt anletes svett (förutom att jag surfade 85% av tiden) ringde telefonen.

Det var polisen. Jag frös till is, och gjorde mig redo för att bekänna allt dumt jag gjort i mina dagar (som att ha skjutsat min två år yngre kusin på cykelstyret 1978, att jag stoppat på mig en dumleklubba 1981 och att jag med luftgevär skjutit sönder en tjurig gubbes väderkvarn i miniatyr 1984).

Poliskvinnan i andra änden av luren förklarade att min bil fotograferats av en fartkamera i Danmark i mars 2007.
-Förlåt, vad sa du? Sade jag förvånat. -Mars 2007? Det är ju två år sedan!
-Jo, svarade hon. -Såna här ärenden ligger nog inte högst på deras priolista, de brukar ju ha fullt upp med att dämpa kravaller och sånt. Hon skrattade.

Nu gick det runt i huvudet på mig. En skämtande polis? Vad ska de hitta på härnäst? Fetaost på tub?

Jag rannsakade mitt minne under någon sekund och svarade att vi faktiskt för två sedan åkt genom Danmark för att komma till Nederländerna. Hon frågade om jag kunde komma till polisstationen och titta på de foton som tagits. Jag lovade komma dit efter att vaktmästaren gjort sitt.

Jag ringde Monique och berättade vad som hänt, och åkte sedan till polisstationen.

Där mötte mig en vacker blond poliskvinna med lätt hälta. Jag frågade henne om hon skadat sig i någon idrott. -Nej, det var en finne svarade hon. -Åh, ja de kan sitta illa till! svarade jag vänligt, -jag hade en finne en gång som satt mitt på..... -Det var en stökig finne på krogen, avbröt hon mig tvärt.

Jag beslöt mig för att vara tyst och inte ge mig på fler konversatoriska krumsprång.

Hon visade in mig på ett kontor och bad mig ta fram mitt körkort. Jag gav det till henne och tänkte att det kortet får jag inte se mer. Hon tittade på kortet...hon tittade på mig (jag log så älskvärt jag någonsin kunde och hoppades innerligt att det inte såg ut som jag gjorde grimaser åt henne)...och hon tittade på ett papper framför sig.
Hon sköt fram papperet till mig och frågade; -Är det här du? Jag tittade på fotot...och en gång till.

Det lockiga håret, solglasögonen, örhängena, nagellacket och det självsäkra leendet.....Monique.

-Det är inte du, va? frågade hon igen. -Nej, suckade jag.

Vi redde ut frågan om vem som satt bakom ratten (jag kände mig som en tjallare) och hon bad mig ringa Monique och be henne komma dit. Så blev det.

Det tog inte 5 minuter så var Monique på plats. När hon kom in på kontoret så sade jag till henne att de vägrade ta loss handfängslet på mig innan de visste att hon skulle komma. Poliskvinnan log.

-Tycker ni inte att jag kom hit snabbt?, kvittrade Monique. -Jag hade gasen i botten och hade varit här 2 minuter tidigare om inte en pensionär och en barnvagn sinkat mig på vägen hahaha! Jag sjönk djupt ner i stolen, men poliskvinnan skrattade bara. -Jag vill inget veta, sa hon.

Sedan följde stora charmoffensiven från Moniques sida, det skämtades och skrattades de två kvinnorna emellan. Jag fick känslan av att vi befann oss på en förfest till polisbalen.
Saken blev i alla fall till slut utredd, rapport skulle skickas till de danska polismyndigheterna och så småningom skulle böter utfärdas.

Vi reste på oss för att gå, då Monique frågade polisen om hon inte kunde få en kopia av fotot också. -Jag gillar bilden, och dessutom är det ju det dyraste fotot jag någonsin fått taget på mig. Poliskvinnan trodde att det skulle gå att ordna (hon visste inte säkert eftersom detta var första gången hon varit med om att någon ber om det).

Vi åkte hem, en erfarenhet rikare (och några fler kronor fattigare).


Dagens limerick:

En sjöman med hemvist Atlanten
trivs bäst bland borden och spanten.
Fastän ensam som få
har han sällskap ändå;
han vänslas ibland med sextanten.


För övrigt anser jag att "Ballar av stål" faktiskt är ännu sämre än "Grillad"